Är du säker på att det är här din familj bor?

Platsen dit huvudpersonen tar sin flickvän för ett familjebesök är nu en arkeologisk utgrävningsplats. Bitar av möbler sticker upp ur marken, tecken på att någon har bott där. Kanske har allting eroderat och sjunkit nedåt i jordlagren. Hur längesen är det egentligen huvudpersonen var där? Han hittar till slut familjen, längst inne i resterna av boendet som nu blivit ett museum. Det bjuds på kanelbullar, men fikan avbryts snart av att ett ansiktslöst lik hittas under bordet.

Att Max Andersson baserat sin nya Utgrävningen på drömmar är tydligt. Kroppsdelar faller av och könshår som sväller upp och kan användas som tvättsvamp. På grund av ett felbygge sitter det fönster mellan lägenheterna istället för på ytterväggarna. Familjen ser rakt in till grannarna (”Det är lite irriterande, men dom är ganska lättskrämda”) där det senare visar sig att en pornografisk dokusåpa utspelar sig. Detta är bara början på absurditeterna.

De svarta, skuggrika bilderna får mig att dra paralleller till Fritz Langs expressionistiska filmer. Handlingen påminner ofta om David Lynch-alster som Lost Highway och Inland Empire. Här finns en underjordisk värld där tid och rum är något flytande. Som genom Alice i Underlandets kaninhål öppnar Max Anderssons karaktärer en lucka och hamnar någon helt annanstans. I ett rum där en stor fest pågår eller på en filminspelning. Regissören arbetar på en rekonstruktion av en filminspelning som slutade i en blodig massaker och tror på en stor succé. Manuset visar sig vara ett korsord som hittats på brottsplatsen, ett korsord som tidigare i berättelsen setts i händerna på två barn.

Figurerna har drag av Edvard Munchs Skriet, i de långsmala ansiktena, de vågiga penndragen som skapar rynkor och kroppsliga skrymslen och vrån, såväl som i den överhängande känslan av ovisshet. Vad är det egentligen som händer, och var är vi på väg? Men Max Anderssons berättelse är inte bara ett mardrömslikt ångestskri, här finns också väldigt mycket komik som skapas av de tvära kasten och absurda situationerna.

Jag ser också likheter med Sara Granérs djurliknande karaktärer och ton. Men där Granér ofta använder sig av mer uppenbar politisk satir i sina serierutor bäddar Andersson in det mer. Här verkar vi befinna oss i ett dystopiskt och historielöst övervakningssamhälle. Samtidigt är det i grund och botten ett slags släktkrönika, ett sökande efter familj, identitet och ursprung.

Utgrävningen lyckas med att vara spretig och utflippad och samtidigt bygga upp en väl sammanhållen och mångbottnad värld som jag redan ser fram emot att besöka flera gånger. Med sin blandning av thrillerinslag, humor och existentialism är detta en fantastisk uppvisning av serieformatets fördelar och potential.

Similar Posts:

• Rått och blandat
• En container fylld av guld
• All I need for Christmas is Sara Granér!!!
• Satir som kunde nått längre
• Lekfullt, skarpt och underbart tramsigt

När jag läser Julia Thorells Fri kärlek tänker jag att det måste vara det bästa exemplet på väldigt länge där seriemediet verkligen utnyttjas fullt ut och pekar på just vad det är som är unikt med detta uttryck. Den realistiska och vardagliga handlingen (som varit svenska serieskapares kärnverksamhet sen way back) finns där och skildrar Junis sökande efter kärlek, närhet, sex, vänskap, omtanke och andra dylika saker som verkar så bra och enkelt på pappret men som kan vara så dåligt och krångligt i praktiken. Men berättartekniken är ny i genren. Den påminner mer om Max Anderssons eller Don Rosas sätt att arbeta dynamiskt med serierutorna än de vanliga diskbänkstecknarna som skildrar liknande ämnen. När Thorells bilder lämnar det realistiska låter hon t.ex. Julia bli en robot i en helt vanlig miljö som rabblar upp sitt försvar till sitt påstådda nätdejtande:

”Det är en sexsida, inte en dejtingsida. Jag är inte ute efter seriös relation. Jag vill ha något okomplicerat.”

Det är svårt att förklara i en text som den här, just för att Thorell ägnar sig åt något som är mediespecifikt för seriekonsten. Utan ljud och rörlig men med ett sätt att gestalta en självbild. Som när hon svingar sig omkring i ett ensamt kök som blir en sorglig djungel. Eller när hennes sorgliga flyttlass blir den vackert felande länken mellan Lars Vilks Nimis och en farkost från filmen Resan till Melonia (om jag inte vore så rädd för saker som gör ont skulle jag tatuera in detta happy place direkt, så snyggt är det). Det är oerhört vackert när hon styr sitt skepp tillbaka till sin barndom i kollektivet (som skildrades i debutboken). Kopplingen mellan den ”fria kärlek” som rådde i barndomen och hennes eget kärleks- och sexliv låter hon passera okommenterad. Det är show don’t tell och det är väldigt bra genomfört, inga hurtiga förenklande analyser.

Thorell skildrar även skilda ämnen som yrkesliv, sorg och festivaler väldigt träffsäkert men mina favoritstunder i boken är all stelhet, all osäkerhet. Dialogen är väldigt välskriven och kombinationen med ömsom avskalade bilder där Juni faller genom ett vitt tomrum, och det inledande komplexa peace-märket gör detta till en obligatorisk serieroman för finsmakarna och en alldeles utmärkt inkörsport för de som vill börja läsa serier.

Similar Posts:

• Konsekvenser av en fri och gränslös barndom
• Dystopisk släktsaga
• Vecka 3: mediciner mot vardag och kris
• En container fylld av guld
• Kvack!

Den gräsligt galghumoristiska värld som frammanas i Det är bara lite AIDS befolkas av ett slags förtvivlat aggressiva björnhundsmänniskor i grälla ångestfärgskalor. De har breda, tandfulla käftar och förmår bara elakheter och missplacerade klyschor. Varannan poäng går ut på att en figur är helt orimligt taskig mot en annan. Är du handikappad, barn eller tillhör du överhuvudtaget en mer maktlös grupp? Var då glad att du inte lever i det här albumet. "Jag vill på inget sätt förstöra upplevelsen för dig men du är faktiskt cp", får den rullstolsburne vid den vackra havsutsikten höra. Som hos Nina Hemmingsson blir slagfärdiga brutala nedrigheter en drift med sociala maktförhållanden.

Överhuvudtaget anknyter Granér starkt till flera serieskapare från samma förlag. Figuren som förfasar sig över att vattnet inte kokar – oavsett om plattan är påslagen eller inte – uttrycker samma desperata livsmisströstan som Gunnar Lundkvists karaktärer. Att måsar skulle brytas i gruvor på Svalbard påminner om Max Anderssons märkliga fantasiförmåga att möblera om i verkligheten. Figurernas björnlika framtoning är gravt Pirinen. Och jämför dessa repliker

– Livet är helt meningslöst.
– Ja, men inte mer meningslöst än nåt annat.

med Jan Stenmarks

– En dag ska vi alla dö.
– Alla andra dagar ska vi inte det.

Men det ska sägas att det rör sig om förvaltande och utvecklande av genren snarare än platt imitation. Granér är Granér, bara nivån av råhet avgör den saken direkt.

Problemet blir emellertid detsamma som med Hemmingssons och Stenmarks utgåvor. Det är underbart – men albumformen passar inte. Den här typen av situationsserier, där en ögonblicksscen fångats i en ruta med max tre repliker, kommer inte till sin rätt under en genomläsning från pärm till pärm. Det går för fort, blir till löpandebandkomik där den katalogartade effekten tar udden av den enskilda teckningens värde. Jag äger flera Stenmarkalbum men har inte läst dem på flera år av just den anledningen. Hemmingsson fungerar något bättre eftersom hon får med några mer episka inslag.

Nej, den så kallade enrutingen gör sig bäst på andra håll. I dagspress och på väggar ska den drabba och överraska. Vad gäller Det är bara lite AIDS ska jag hämta kniven och skära ut höjdpunkterna som bokmärken eller skåpluckedekor.

Similar Posts:

• Da capo
• Färgstark satir vänder på perspektiven
• Recensionen, ditt as
• Dystopisk släktsaga
• Satir och genialitet i serieformat

Sedan kommer stilen. När Andersson tecknar är han generös med tuschet och låter miljöerna drypa av samma mängd svärta som finns i karaktärernas levnadsförhållanden, det är i regel alltid natt och vita ytor är en minoritet. Karaktärerna är i grund och botten utformade som ganska klassiska seriefigurer, men ofta med ett extra drag av barnslighet och naivitet, och aldrig utan tecknarens egen prägel. En första blick på någon av Anderssons teckningar ger ett direkt men svårbestämt intryck av tonen i hans stil, det bildas något mycket särskilt när den där barnsliga anstrykningen flyter samman med den flödande svärtan. Något som är obehagligt och dystert men samtidigt rymmer värme och humor.

I berättelsernas centrum står ofta barnet eller den utsatta människan som är arm och påfrestad, båda oskyldiga i den stränga och giriga omvärld de lever i. En överhängande makt fungerar som begränsning och utmaning för huvudpersonen – föräldrar, myndigheter och poliser är ofta onda. Ur denna startposition börjar serierna för att sedan gärna utvecklas till berättelser om klassiskt hjältemod och kamp mellan gott och ont. De längre äventyren, främst Pixy, har tydliga drag från filmvärlden. Händelseförlopp, stämningar och repliker känns ofta rakt av plockade ur gamla deckare och roadmovies, och först får man för sig att dessa lätt borde avfärdas som löjliga klyschor men så upptäcker man att de inte kunde vara mer välfunna i sin befriande simpelhet. Därför blir jublet totalt till exempel när det aborterade fostret Pixy skjuter den onda chefen i magen med uppmaningen "Käka missil-pralin, fetto". Dessutom förtjänade han det. Också de mer finstämda replikerna fungerar utmärkt på samma underliga sätt, som när slutorden till Bilpojken, när han löst mysteriet med de döda bilarna, blir att vi alla är en del av världsalltet, och om fler bara insåg det skulle jorden bli ett bättre ställe att leva på. Man kunde här fråga sig om tecknaren har en olycklig ambition om ett slags new age-serie, men nej. Man nickar faktiskt. Efter att ha läst serien är de orden sannare än i vilken religiös eller filosofisk text som helst.

Bil-pojkens största tillgång som karaktär är att han saknar ansiktsuttryck, enligt Max Andersson. Samma gäller för Traktor-flickan, och kanske vägs saknaden delvis upp av det specifika i att ha ett fordon istället för huvud. Och Pistolen Johnny har bara det enda personlighetsdraget att han oavsiktligt råkar avfyra sig själv, kanske kompenserar detta frånvaron av andra drag. Vid en andra tanke blir det tydligt att karaktärerna är något mer än bara en underhållande kombination av människa och objekt. Deras enkelhet och oskyldighet gör dem lätta att identifiera sig med och man tar dem till sig utan att tveka, något som verkligen ska lyftas fram som en av styrkorna hos tecknaren. Till exempel är jag övertygad om att jag hade blivit kär i Traktor-flickan om jag varit femton år yngre, fastän att hon inte är särskilt vacker i vanlig mening.

I denna samling, Container, ingår albumen Pixy (1992), Vakuumneger (1994) och Döden (2003), tillsammans med efterord och bonusmaterial. Det är en mycket välgörande utgåva eftersom de två första varit slutsålda ett bra tag. Efterordet är redogörande och informativt med fotomaterial, omslagsillustrationer och beställningsjobb för dagspress och tidskrifter. Dessutom finns här det sympatiska inslaget Mini Mus (1972), Anderssons första serie.

Max Andersson skapar den slags värld som brukar drabbas av omdömen som att "lyckas gestalta våra inre psykologiska landskap" eller något liknande. Det kanske är sant, jag vet inte och det känns inte viktigt att börja sortera bland symboler och arketyper. Serierna är för täta för det. Det räcker med att ge sig hän, att kapitulera och häpna över en oerhörd samling serier. Utförda av en mästare.

Similar Posts:

• Dystopisk släktsaga
• Rått och blandat
• Fri kärlek
• I skärningspunkten mellan passion och skräck
• En del dårar lurar sig själva, antar jag