När en berättelse tar mig ner i vattnen för att visa upp sagolika pärlor blir jag förstås fast. Berättelsens huvudperson, Miranda har ett mål framför sig. Hon ska bli den bästa pärlfiskaren i drottningriket. Alla ska minnas henne. Hon ska nämligen hitta ögonstenen – den viktigaste pärlan.

Jag får inte veta mycket om Miranda och jag finner det naturligt. Frihet är att inte ha något baktungt från förr att släpa på. Så är det också i vattnet. Lätthet. Solsken som strilar ner och lyser upp de fina pärlorna.

Violgröt med hindbär. Eller smör. Någon säger att både smör och hindbär är makalöst gott.

Sedan kommer hon. Den där pratiga flickan med kort hår. Hon pratar, pratar och pratar men tystnar om någon höjer handen. Hon heter Syrsa. Miranda ska lära henne att dyka, vilket medför en massa besvär. Visserligen är det trivsamt att ha någon vid sin sida när stjärnbilden Octopeia tappar en stjärna.

Vändningen kommer med en ton som överraskar mig. Sedan kommer ännu en vändning och minnen dyker upp av alla de livs levande människor som fått mig att skratta. Viljan att hålla fast vid dessa ögonblick. Glädjens viktlöshet. Förvåningen när ögonblicket försvunnit. Allt tänjs ut från spralligaste lycka till tårfylld saknad.

Författare och filmkonstnärer virvlar runt i en vattenström, och de som först dyker upp är Maurice Sendak och Astrid Lindgren. De utövar synnerligen väl konsten att träffa det skyddslösa hjärtat. I rummet där jag skriver lyssnar jag på filmmusiken till Blade Runner som komponerats av Vangelis. Viktlösheten är nödvändig men också dess motsats: att få slå rot i någon sorts gemenskap.

Jag anade aldrig att jag skulle översköljas av så många känslor i mötet med boken Pärlfiskaren. Jag anade aldrig att jag skulle uppleva det så svårt att berätta om boken för andra. Jag vill inte bryta förtrollningen.

Någon gång kanske jag lyckas samla mig igen. Det är den dagen jag klättrar upp på taket till trevåningshuset där jag bor för att titta ut över trädens smaragdkronor.

Similar Posts:

• Friheten är viktig
• Diva eller duglig makthavare?
• Nästan lite känslan av Tintin-albumet Den svarta ön
• Människor behöver sagor
• Sagoäventyr i Lindgrensk anda

Vem är Max?
Vad är en vilding?
Är det någonsin okej att äta upp någon annans huvud?
Om det faller av, får man äta upp det då?

Dave Eggers skrev tillsammans med regissören Spike Jonze manus när Till vildingarnas land blev långfilm härom året. Har man sett den känner man förstås igen de mer utarbetade karaktärerna, men med romanformen har Eggers kunnat ge dem ännu lite mer kött på benen. Och då menar jag inte bara Judiths ben, på vilka Ira har en irriterande vana att tugga så fort han blir nervös.

Vildingarna är på en gång realistisk och fullständigt galen. På vildingarnas ö möter vi monstren Carol, Katherine, Judith, Ira och de andra, var och en lika allvarligt och psykologiskt tecknade som vilka romankaraktärer som helst. Deras reaktioner, tankebanor och relationer är på en gång helt egna och lätt igenkännbara.

Också porträtten av Max och hans familj imponerar emellertid. Eggers har en fantastisk känsla för hur den åttaårige pojken upplever den inte sällan idiotiska vuxenvärlden, där han i romanens inledning halvt jagas ihjäl av en främmande mamma som vill beskydda honom och där han inte heller får cykla till skolan eftersom de andra föräldrarna oroar sig för att det kan dra till sig kidnappare och pedofiler.

Så har den klaustrofobiska känslan ur Sendaks teckningar finstämt och klurigt uppdaterats och fördjupats. I de första raderna får vi veta att ”Max pappa bodde i stan och ringde på onsdagar och söndagar men ibland inte.” Mammans förtvivlade och ibland otillräckliga försök att hålla ihop tillvaron känns i magen, liksom sveket Max upplever när storasyster Claire inte längre vill leka med honom, utan förvandlas till en lynnig tonåring som bara bryr sig om vad hennes polare tycker.

Max flyr iväg till vildingarnas land och blir vildingarnas kung, men inte ens där kan man leva rövare utan konsekvenser. Också vildingar, visar det sig, har en massa spretande behov. Det är inte lätt att balansera dem utan att någon far illa.

Det här är berörande, charmerande lekfullt, galet och allvarligt. Det är inte var dag man stöter på en så på en gång opretentiös och originell roman som Vildingarna.

Similar Posts:

• Borta vilt men hemma bäst?
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer
• Uppväxt i ironins tecken
• Explosiv manlig besvikelse (igen)
• Den ständiga otillfredsställelsen

Men jag tyckte mycket om filmatiseringen som kom häromåret. Inte bara för att smart dialog och lurviga kostymer vinner över mig varje gång, för det gör de, men också för att det är något så intressant och fantasieggande med att ta en barnbok på tretton meningar och få till en hel långfilm av den.

På återseende är emellertid inte Sendaks bilder fullt så olycksbådande dunkla som jag minst dem. Tvärtom gillar jag hur ingen av karaktärerna framstår som tillrättalagt ond eller god, vare sig Max, hans mamma eller vildingarna. Monstren i sig blir visserligen aldrig individer, som de blir i filmen eller för den delen i Dave Eggers roman på samma ämne, men de tecknas som det. Man kan liksom ana att de är det, att här finns saker att fundera vidare på.

Bara att följa Max minspel är något av en fröjd. Den vilda, svårhanterliga pojken i sin vargkostym – som vuxen kan man ju riktigt se bokstavsdiagnoserna hägra – blir med några få enkla linjer ilsken, förorättad, klurig, uttråkad, stoisk och förnöjd. Hela uttrycket när han ”lever bus” i början av boken och på en av bilderna jagar familjens hund med en gaffel i högsta hugg ger en viss förståelse för att mamman kanske inte alltid orkar, utan just den här kvällen skickar upp honom på rummet utan middag sedan han hotat att äta upp henne med. Spegeleffekten, när Max så drömmer sig bort till vildingarnas land där han i sin tur upptäcker att det inte alltid är så kul att försöka hålla vildingarna på gott och vilt humör under det ständiga hotet att själv bli uppäten, är tydlig.

Ändå blir det inte övertydligt. Sendak tecknar spänningen mellan den fyrkantiga, lite grå verkligheten och vildingarnas brokigare, irrationella värld, och det är kanske inte en konflikt som går att lösa en gång för alla. I Max rum finns alla väggar, tak och golv med i bilden, så att man riktigt känner hur tillvaron kan bli honom för trång – och sedan suddas just de klaustrofobiska linjerna ut när skogen växer fram ur fantasin. Men hur kombinerar man energin hos vildingarna med tryggheten hemma?

Som synes går det alldeles utmärkt att läsa Till vildingarnas land även som vuxen. Den vidrör helt enkelt någonting grundläggande och ganska svårhanterligt, något som man förmodligen aldrig blir för gammal för. Möjligen kan man vara för ung?

Similar Posts:

• Vardagsvanvett och vildingvanvett
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer
• En scen som intas
• Natur och psykologi
• Att hantera mammor och ballonger

Idag recenserar Ellie Jorden sjunger i B-dur, av Mari Strachan. En underfundig liten historia om en mycket speciell tolvåring – den lillgamla Gwennie – som ser och hör längre en de flesta andra. En tät, laddad historia om barns möte med en förljugen vuxenvärld.

Imorgon tisdag är det äntligen dags för dagensbok.com att ta itu med vårens mest hajpade bok – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln! Såhär skriver Emelie om den:

Vid det här laget har väl knappt någon missat vårens litteraturhajp Cirkeln som är första delen i en trilogi av författarduon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Att det är just en ungdomsbok som står för den gör den mer välkommen, men jag har alltid varit lite skeptisk inför hajper. När jag började läsa hade jag ännu inte blivit tilldelad att skriva om den, därför försökte jag läsa utan recensionsblick: uppleva istället för att tänka. Och det tror jag att Cirkeln vinner på, för det är en bok att just uppleva!

Redaktionen på dagensbok.com bjuder även in till en minibokcirkel om Cirkeln i samband med recensionen. Vi snackar karaktärer, övernaturlighet, svarta katter och mycket mer med start imorgon. Så kika gärna in och prata med oss då!

På torsdag recenserar Anna Liv Liselott Willéns Ingenstans under himlen. Det är en spännande, tät historia om en karriärpolitiker som oväntat står anklagad för ett tretton år gammalt flickmord. Helt plötsligt riskerar han att förlora allting som någonsin betytt något för honom, och mitt i den vevan försvinner han spårlöst.

På lördag skriver Ella om Dave Eggers roman Vildingarna och barnboksklassikern Till vildingarnas land av Maurice Sendak. Eggers var med och skrev manus till filmatiseringen härom året och kunde tydligen inte släppa Max och hans båda världar, hans vardag och den mer ohämmade tillvaron med monstren i vildingarnas land. En fantastisk, realistisk, galen, rolig, allvarlig och väldigt originell roman och dess förlaga.

Trevlig vecka!

önskar

Similar Posts:

• Vinn ett signerat exemplar av Eld!
• Vardagsvanvett och vildingvanvett
• Vecka 18 på dagensbok: Valborgseldar och andra eldar
• Borta vilt men hemma bäst?
• Vinnare av Eld!