Upplägget för Konferensen är genialt. Den lånar ett klassiskt grundkoncept från skräckgenren: en liten grupp människor åker ut för att övernatta i en stuga i skogen, men i skuggorna lurar en mördare! Men istället för amerikanska highschoolungdomar på spring break så är det svenska kommunanställda som åker på konferens – närmare bestämt exploateringsenheten i en liten svensk kommun, som ska diskutera det nya köpcentrum de ska anlägga.

De nio kommunanställda är ett slags tvärsnitt ur dagens Sverige. Ingela – kommuntanten som blev chef, men egentligen inte har personligheten eller kompetensen för det. Torbjörn som snart ska gå i pension, och muttrar över censuren i att han inte får säga vad chokladbollar ”egentligen heter”. Nadja som kommit till Sverige från Kirgizistan i skolåldern, och blev jurist för att det var det finaste, mest prestigefyllda yrke hon kunde välja där hon inte skulle behöva hantera blod och inälvor (åh, som hon misstog sig!). Lina är utbränd småbarnsmamma. Amir trivs faktiskt på kommunen och vill göra karriär. Jonas är den sköna killen med stort leende och rufsigt hår, som kommit in och blivit projektledare. Han som tycker att det vore bättre om alla bara slappnade av lite. Han som är charmigt oduglig på Excel, så Lina kan väl göra jobbet åt honom istället?

Det dröjer länge innan det första mordet äger rum ute i Kolarängens stugby, och fram till dess är boken en parodi på svenskhet, på konferenser, och på mänskliga relationer i allmänhet. Små, välriktade scener och fraser får mig att le eller att skruva obekvämt på mig, eller båda – som när chefen Ingela ser på den sköna killen Jonas med ”det där välbekanta uttrycket som liknar både moderskänslor och desperat kåthet”. Eller när Torbjörn spottar ut rawbollen han får till fikat: ”Först var man tvungen att kalla dem chokladbollar. Deras riktiga namn är strängligen förbjudet. Och nu får man visst inte äta den riktiga varan längre. /…/ Kontorets egen Ken-docka bara hånler. De där styggelserna är väl de enda bollar han har.” Det gnabbas om vad som är riktig mat och om granskott hör hemma på tallriken. Det diskuteras klimatförändringar och konsumtionshets och huruvida allting egentligen var bättre förr, men kritik mot köpcentret de är på plats för att diskutera är inte välkommen; det ger så otrevlig stämning. Det hålls obekväma hyllningstal, och företagsflosklerna flyger (”när jag tänker på det här projektet så tänker jag att det är ett tåg som står på stationen och bara väntar på att få köra – så spänn fast säkerhetsbältena, för nu kör vi!”) och sen är det dags för teambuilding.

Jag säger parodi, för beskrivningarna är träffsäkra och roliga och ger precis lagom mycket sekundärskam, men egentligen är det inte särskilt överdrivet. Gång på gång kommer ord och fraser och personlighetstyper som jag känner igen – jag har träffat de här människorna. Jag har arbetat med dem. Jag har tack och lov inte varit på konferens med dem, men det är bara för att jag knappt har varit på några konferenser alls, och därmed sluppit teambuildning via skrattyoga. Att Torbjörn ett par mord in i berättelsen antar att det hela är fejkat för att tvinga dem att träna på att samarbeta gör mig otroligt tacksam för bristen på konferenser i mitt arbetsliv.

När mörkret faller, och brainstorming vid whiteboarden gått över i varmbad och för mycket alkohol, slutar mobiltelefonerna att fungera. Sen blir det gore. Det är tarmar och underhudsfett som ligger i dagen, och huvuden som sprängs av grovkalibriga kulor från jaktgevär. Det märks att Strandberg gjort noggrann research när det gäller hur lager av hud, fett, bindväv och viscera ser ut när en mördare gått loss på dem. Strandbergs uppfinningsrikedom när det gäller mördarens metoder är imponerande, och visar på en passion för skräckgenren. En efter en faller konferensdeltagarna offer för mördaren, som är groteskt maskerad med ett stort tyghuvud som föreställer ”Sotis” – det ännu inte byggda köpcentrets maskot. Och för varje kollega som försvinner blir pressen större på dem som är kvar – mer och mer av gamla konflikter och personliga tragedier och uppdämda kärlekar kommer upp till ytan.

En av de saker jag tycker bäst om är hur Konferensen både förser mig med så många olika karaktärer som alla är välbyggda och intressanta att följa: någon jag älskar att hata och får fortsätta hata boken igenom; någon jag älskar att hata till en början, men får möjlighet att omvärdera; någon som är ointressant till en början, men visar sig ha en intressant backstory, och så vidare. En särskild eloge förtjänar Strandberg för att ha tagit med en karaktär som är en man med en ätstörning. Tonåriga anorektiker finns det gott om i litteraturen, men få medelålders män som styrketränar för att lindra sin ångest och tvångsmässigt kontrollerar om de fått underhudsfett på magen.

Om karaktärsbiblioteket är rikt så blir kanske språket av och till något mera enformigt. Samma metaforer återkommer flera gånger, och är mindre originella än jag skulle ha väntat mig av en författare av Strandbergs kaliber. Lemmar som (bildligen) fattar eld, och lockande mörka vatten av medvetslöshet har jag liksom läst om förut. Och eftersom jag för närvarande håller på att nörda ned mig i smärtlindring, tycker jag att det är besynnerligt att akut djup nociceptiv somatisk smärta (t.ex. en kniv i låret) så ofta beskrivs som brännande, när den snarare borde vara skärande, huggande eller molande.

Men fastän jag uppriktigt sagt inte sett varesig Nightmare on Elm Street eller Friday the 13th eller ens Scream, så älskar jag den här hyllningen till genren, och om jag missade några snygga referenser till filmklassikerna, så uppskattade jag blinkningarna till Färjan desto mer. Konferensen är rolig, blodig, och fast jag till min förtjusning lyckades lista ut vem mördaren var innan avslöjandet, så fanns det flera vändningar i berättelsen som jag inte alls var beredd på. Nu väntar jag bara på att få hem den fysiska boken så att jag kan läsa den igen.

Similar Posts:

• Uppgraderade vampyrer och färjetrafik
• De sista veckorna på jorden
• Demens och demoner
• Ett mänskligt monster
• Nordisk mytologi ur ny vinkel

Till formen är Monster i terapi en slags faksimil. Monster i terapi är boken som psykologen J håller på att sammanställa utifrån sina arbetsanteckningar och transkriptioner. Det finns ingen berättare, ingen prydlig översikt, utan läsaren får själv pussla ihop ett förtvivlat brev från psykologens hustru till polismyndigheten, med J:s brev till Norstedts förlag där hon förklarar sitt projekt, hennes arbetsdagbok, mailkonversationer med hennes handledare, och förstås själva terapianteckningarna. Kaffefläckar breder ut sig över sidorna, och handskrivna brev från patienterna blandas med tidningsurklipp, och J:s handskrivna kommentarer till de olika dokumenten.

I transkriptionerna av terapisessionerna får vi följa hur Dr. Jekyll brottas med sina ideal, och sina orimligt höga krav på sig själv, och sin skam över att inte kunna leva upp till dem. Mr Hyde blir ett sätt för Dr. Jekyll att kanalisera de delar av sig själv som han inte vill stå för, och kunna leva ut drifter och känslor utan att behöva känna skuld – det var ju inte han som betedde sig illa, utan Mr Hyde! Jag blir för ett ögonblick orolig för att författarna ska ge sig på att förklara bort de magiska elementen i ursprungsberättelserna – att Mr. Hyde inte är resultatet av en magisk tinktur, utan bara en försvarsmekanism eller ett alter ego. Lyckosamt är så inte fallet – bokens monster är lika magiska som i sina originalberättelser, och det gör terapisessionerna så mycket mer intressanta när Jekyll behöver fundera över varför han inte kan låta bli att dricka tinkturen som förvandlar honom till Hyde; Carmilla och hennes partner Laura måste definiera ramarna för sitt förhållande, när Carmilla inte kan motstå att dricka andras blod än Lauras; och Dr. Frankenstein måste konfronteras med att varelsen han skapat har tankar och känslor.

Det är svårt att definiera Monster i terapi – någon regelrätt roman är den knappast. Det finns för lite yttre handling för det. Istället är den en slags psykoterapeutiskt och litteraturhistoriskt tankeexperiment, som kräver en viss nördighet både för skräckromantik och för psykoterapi för att hålla kvar läsarens intresse. Samtidigt ligger också en stor del av behållningen i att under läsningen få lära känna J, den indirekta huvudpersonen. Via hennes dagboksanteckningar och små kommentarer får vi inblickar i hennes eget psyke, och hennes vardag. Precis som hennes monster brottas med grundläggande mänskliga problem gör hon det också – som hur relationen till hustrun blir lidande när hon lägger all sin energi på sitt arbete, eller hennes besvikelse när hon äntligen lyckats bli gravid med hjälp av IVF, men hennes mamma inte blir glad för hennes skull. Jag lider också med henne när hon försöker navigera vardagsproblem som kommer med att jobba i ett vårdyrke, som hur det kan vara svårt att hålla sig professionell när ens patient säger något otroligt provocerande (till exempel att det är medicinskt bevisat att kvinnor är mindre intelligenta än män), eller råkar vara en överjordiskt vacker lesbisk vampyr som kommer med sexuella inviter.

Vad gäller nördigt intresse för psykoterapi och psykiatrisk diagnostik finns möjlighet att fördjupa sig i mailen mellan J och hennes handledare, och små utdrag ur läroböcker om aktuella och historiska teorier om psyket, som manlig hysteri, dissociation och splitting, hela tiden med J:s annoteringar. En artikel av Jenny Jägerfeld i SvD, som handlar om ”kusliga dalen” (uncanny valley) kommenteras t.ex. med ”Stör mig lite att JJ alltid får sitta och gagga i morgonsoffor och bre ut sig i de stora tidningarna. Är hon verkligen så himla bra?” Författarens skämt på sin egen bekostnad är kanske en aning tramsigt, men jag är svag för tramsighet.

Något av det jag tycker bäst om med hur Monster i terapi är skriven, är att karaktärernas sätt att uttrycka sig utgör en kärleksfull och träffsäker blinkning till originalens bombastiska prosa:

DR JEKYLL: (snurrar sin hatt i knäet) Häromdagen vaknade jag med en känsla av att något var fel. Jag steg upp ur sängen för att göra min morgontoalett. När jag såg min spegelbild blev mitt blod till iskall vätska. (rösten darrar till) /…/
JAG: Ni förvandlades till mr Hyde utan att ens använda tinkturen?
DR JEKYLL: (nästan ljudlöst) Ja. Det var fasansfullt. Den här oförklarliga händelsen tycktes skriva min dödsdom som ett babyloniskt finger på väggen.
JAG: Det låter väldigt ångestfyllt.
DR JEKYLL: Skräcken var som klangen av en cymbal i mitt bröst!

Det finns genomgående en varm humor i berättelsen, ofta kring de slitningar som uppstår i kulturkrocken mellan J och hennes patienter. J spekulerar till exempel i om det är hennes ”osedliga benklädnader” (jeans) som gör att Dorian Gray kommer med olämpliga förslag, och försöker vänligt att göra Dr. Frankenstein mer uppmärksam på sin psykiska hälsa när han som varningssignal för skadlig stress säger ”Det är väl aldrig ett gott tecken när mina ögon börjar tränga ut ur sina hålor.”

Avsnitten där Dr. Frankenstein går i familjeterapi tillsammans med sin fru Elizabeth och monstret (”Varelsen”), hör till de mest intressanta. Terapisessionerna berör tunga och centrala ämnen som vikten av att få bygga sin egen identitet, eller ojämlika förhållanden och trasiga familjer. Jag fylls under läsningen av respekt för familjeterapeuterna på min arbetsplats. Utmattningen jag känner efter ett par kapitel av trassliga familjerelationer övertygar mig om att jag valde rätt när jag ändrade mig efter gymnasiet, och läste medicin istället för psykologi.

Det finns några problem med faksimil-utformningen av Monster i terapi som stör illusionen för mig. Till exempel har J målat av sina patienter – något hon introducerar med: ”När jag var yngre hade jag en dröm om att bli konstnär, och har gjort några skisser på mina ’monster’”. Men det rör sig inte alls om några amatörmässiga skisser, utan verkligt vackra och välgjorda illustrationer, som hade tillfört mycket om det inte varit för den enda meningen i inledningen som underminerar dem. De olika dokumenten är också logiskt ordnade, så att dagboksanteckningar, transkriberingar och mail följer logiskt på varandra. Det är förstås nödvändigt för att man som läsare ska kunna följa med i berättelsen, men vem är det som har kurerat innehållet? Vem har sorterat bort transkriberingarna från terapisessioner som refereras till i dagboksanteckningarna, men som (helt korrekt) prioriterats bort för att ge plats åt en ny patient? Bara ytterligare några rader inledning, eller ett förord från en fiktiv redaktör hade kunnat ge berättelsen mer trovärdighet. Jag önskar också att man i en bok som denna där det är uppenbart att mycket arbete lagts på den grafiska utformningen, hade använt faktiskt handskriven text i breven från patienterna istället för typsnitt som ska efterlikna handskrift.

Men om man har överseende med de små petitesserna kring hur berättelsen är presenterad, och är tillräckligt intresserad av psykologi för att stå ut med att det (mycket realistiskt) tar tid för J och hennes monster att nå fram till varandra och komma någonvart i terapin, så har jag nästan inget negativt kvar att säga. Monster i terapi är en charmigt nördig kärleksförklaring till skräckromantiken, och ni borde alla läsa den på stört!

Similar Posts:

• Ett mänskligt monster
• Monsterfauna
• Mönster till lite väl söta monster
• På gränsen mellan människa och monster
• Tröstande monster

Vad skulle du göra? Vem skulle du vilja vara med? Hur skulle samhället ens fungera?

Simon och hans flickvän, eller snart före detta flickvän, drar rätt olika slutsatser. Simon vill ju bara vara med Tilda, men Tilda vill hinna testa allt hon inte hunnit göra medan hon planerat och presterat för en framtid som plötsligt inte kommer. Testa. Maxa. Göra upp med.

För Lucinda, Tildas tidigare bästis, är läget lite annorlunda. Hon har vetat ett tag att hon ska dö; skillnaden nu är att det faktiskt inte kommer finnas något att missa. Inför domedagen kan hon lägga ner cancerbehandlingarna och faktiskt må lite bättre än på länge. Det som isolerat henne från de gamla kompisarna verkar plötsligt inte så viktigt längre. Nu ska ju alla dö.

Mats Strandbergs Slutet är på inget sätt science fiction (men en ”preapokalyptisk berättelse”). Ja, det kommer en komet som kommer att förinta jorden, men det handlar inte om någon kamp i rymden för att förhindra detta. Det är bara ett faktum, som ställer det vardagliga livet på sin spets. Ett tankeexperiment som ges högst konkret gestalt: Hur skulle vi reagera, om vi visste att vi hade så kort tid kvar att leva?

Den där balansen mellan det fantasieggande ”tänk om” och den klart igenkännbara världen gestaltar Mats Strandberg med grym fingertoppskänsla. Världen han gestaltar känns trovärdig, med sina samhällsproblem, krisreaktioner, domedagssekter och domedagsfester. Jag riktigt längtar hem för att läsa vidare.

Det finns kanske egentligen bara en nackdel: jordens undergång kan väl inte gärna få en uppföljare?

Similar Posts:

• Claim to fame
• Befriande skeptiskt om förälskelse och relationer
• Våldet griper omkring sig
• Rädd för hajar, men inte för en hajpojke
• Sista veckan med gänget

Där går bland andra Clea, dotter till en känd skådespelerska och en lika känd författare. Clea har stått på scen sedan hon var åtta år och spelade ett av Medeas barn mot sin mamma. Hon har varit med i tv:s julkalender. Hon är en it girl, som i hemlighet oroar sig för att hennes mest eftertraktade dagar redan passerat, och hon blir tillsammans med Tim, klassen andra kändisbarn och enfant terrible.

Mellan dess två, Tamar och Clea, växlar perspektivet i Norra Latin, Sara Bergmark Elfgrens minst sagt efterlängtade nya ungdomsroman, och eftersom de här bara går i ettan på gymnasiet kan det kanske finnas skäl att också hoppas på en fortsättning?

Hör du till dem (oss) som nästan fått ont i magen av ängslig längtan efter mer av Engelsforstrilogin (Bergmark Elfgrens debut och genombrott, skriven tillsammans med Mats Strandberg, ifall du nu istället skulle råka höra till de obegripligt oinvigda), ja, då kan jag redan här ge ett lugnande svar. Nej, det är inte så likt att det känns som en trött upprepning, men ja, här finns allt du längtat efter: enormt välskrivna och komplexa karaktärer, en levande och vass miljöskildring och dessutom lite magi som ställer allt på sin spets.

Att Tamar alls kommit in på Norra Latin beror nämligen på att hon gjort en fantastiskt bra ansökningsmonolog som Puck, det kluriga andeväsendet i En midsommarnattsdröm (bara en av många Shakespearereferenser i Norra Latin). Hon är emellertid inte den första att spela just Puck på skolan. Där finns en gammal legend om en begåvad gymnasist, Erling Jensen, som för länge sedan försvann spårlöst, efter att ett mystiskt dödsfall drabbat publiken under premiären av En midsommarnattsdröm. Erling sägs hemsöka skolan, och snart börjar Tamar ana att hon kan ha fått övernaturlig hjälp med det bejublade antagningsprovet.

I Norra Latin väver Bergmark Elfgren samman teaterns alla myter med dess krassa verklighet av manliga genier, hård konkurrens och hierarkier. Romanen hade recdatum samma vecka som uppropet #tystnadtagning publicerades, och det är knappast förvånande att flera recensenter har gjort en koppling däremellan. Också här finns en rad manliga ”genier” som omvärlden tassar på tå omkring. Osäkra villkor och krassa vinstintressen gör att få vågar eller tillåts protestera.

Det är problematiskt att såväl stå mitt i det som att stå utanför och längta in, men genom de två positionerna, Cleas och Tamars, tecknar Bergmark Elfgren en fullödig och komplex bild av en miljö så spännande att själva magin och mysteriet egentligen känns sekundär.

Similar Posts:

• Ondska och orgier i Gästriklands skogar
• Vinn ett signerat exemplar av Eld!
• ”This is Karma. I’m a bitch”
• Vinnare av Eld!
• Nordisk mytologi ur ny vinkel

Vad är en varulv? Jag passar på att ställa frågan till en grupp barn i förskoleåldern inför vår läsning av Katti Hoflins och Lidia Blomgrens bilderbok Varulven är vaken. Barnen har ganska olika idéer om vad en varulv kan vara, men de verkar överens om att det är något otäckt och monstruöst.

Varulvarna i Hoflins och Blomgrens bok är däremot inte särskilt skrämmande, varken för vuxna eller barn. Boken inleds med en flera sidor lång presentation av varulvarna – vad de är för några, var de bor och vad de tycker om att göra. Det är en aktiv text där barnen bjuds in att delta och använda sin fantasi och kreativitet:

Blunda först en stund, andas och öppna sen ögonen: då kan du få syn på en varulv. Annars är de osynliga.

Varulvarna älskar all sorts musik. Framför allt sådan som du själv gillar.
Kan du några bra låtar?

Och även om varulvarna i den här boken beskrivs som ”jättefarliga” är det ändå knappast den läskiga sortens varulv vi möter. Vi får i stället veta att varulvar kan börja gråta, att de tycker om att sova i hög och tvätta varandra och att de är jätterädda för solljus.

Så småningom får vi också lära känna den minsta varulven, Svante, som har svårt att sova på morgonen och därför beger sig ut i världen utanför grottans trygga väggar. Svante blir med hjälp av Lidia Blomgrens uttrycksfulla illustrationer, ett sött hundaktigt litet monster som får en hel del mänskliga personlighetsdrag. Han är nyfiken, han blir rädd och han somnar jättefort efter en hel dags äventyr. Svante påminner mig om Mats Strandbergs och Sofia Falkenhems Monstret i natten – en annan barnbok där monstret blir mänskligt, där berättelsen tar läsaren bortom det skrämmande och frågar vad det egentligen är vi är rädda för.

I Varulven är vaken är det möjligen mer subtilt, men barnen följer Svante med största intresse. Under läsningen hinner vi med såväl att räkna varulvar, som att fundera över varulvars olika färger och sjunga en sång varulvarna kan tänkas tyckas om. Det är en fin, färgsprakande historia vi får, som visserligen tar slut lite väl snabbt, men samtidigt lämnar mycket kvar till barnen att fundera på.

Similar Posts:

• Monsterfauna
• Tröstande monster
• Mönster till lite väl söta monster
• Träffsäkert om Karlsson
• På gränsen mellan människa och monster

Ganska snart efter att Monika flyttat till Tallskuggan blir hon drastiskt sämre. Hon försvinner in i sin demens men samtidigt börjar hon också veta saker som hon egentligen inte ska ha någon aning om. Mörka hemligheter folk knappt vågar formulera för sig själva ens ramlar ur Monikas mun. Samtidigt som detta händer är det som om hon äts upp inifrån. Hon blir skrikande mager. Vad är det som händer på Tallskuggan? Det är som om något flyttat in.

Men mitt i den gryende ondskan vandrar vanliga individer omkring. Mats Strandberg är fenomenal på att skapa levande karaktärer. Hemmet befolkas av människor som känns äkta på det där skeva viset. Det är befriande att läsa om i dessa glassiga tider där sociala medier sväller över av lycka och skönhet. Karaktärerna här bär alla på misslyckanden inombords som vi får komma nära. De är grubblande, kämpande och starka mitt i sin skörhet. Det är en sådan omsorg om de människor som befolkar romanen att jag får lust att omfamna dem alla. Nästan.

Att förlägga en skräckroman på ett äldreboende är dessutom genialt. Dementa människor kan säga för oss konstiga saker. De blandar ihop tid och rum samt kan vara repetetiva i språket. Det märks att författaren gjort noggrann research. Vuxenblöjor, avföringslistor, duschscheman, anhöriga, you name it. Att para detta med lågmäld skräck är som sagt smart. Jag läser inte Hemmet för att bli skrämd, som kanske var min första tanke. Jag läser Hemmet för att jag blir gripen av alla dessa människor den befolkas av.

Jag pratar med en bokkompis om Färjan och Hemmet och vilka geniala platser Mats Strandberg valt att låta dessa romaner utspela sig på. Jag säger att nästa grej borde ju vara att involvera djur. Då säger hon att det har han redan skrivit om att han ska.

Similar Posts:

• Uppgraderade vampyrer och färjetrafik
• Underbart gory hyllning till slashergenren
• De sista veckorna på jorden
• Claim to fame
• Skräckfilmsklichéer går igen

På havet finns också ett vikingaskepp ute på irrfärd under ledning av den hänsynslöse unge prins Eidyr och hans försvurne, Dal. De söker efter Jotunheim, jättarnas rike. Besättningen knorrar, men prins Eidyr är fast besluten att komma hem med en jättes avhuggna huvud och alla tänkbara rikedomar, till ära och berömmelse.

När de halar upp den halvt medvetslösa Vei ur havet lovar hon att, i utbyte mot sitt liv, visa de asatroende vikingarna vägen till Jotunheim och jättarna, till sitt hemland och sina gudar.

Som framgår ovan utspelar sig Vei i ett litterärt landskap inspirerat av nordisk mytologi. Där är dock Jotunheim en ganska perifer värld som asagudarna besöker mest för att hämnas eller stjäla tillbaka saker från jättarna. Perspektivet i Vei är annorlunda.

Här klampar asagudarna in som de maktlystna, falskspelande Andra i en ritualiserad maktkamp mellan asar och jättar, där Vei är utvald att spela en central roll. Det är Jotunheim som är hennes hem, en civilisation där varje by har ett relativt personligt förhållande till den jätte som är just deras gud. Ur Jotunheims perspektiv är asarna i flera betydelser småttiga.

Beståndsdelarna känns möjligen bekanta, men blandningen egen, fräsch och enormt välarbetad. Det märks att Bergmark Elfgren och Johnsson har arbetat länge och nära med Vei (som tydligen är en omarbetning av en berättelse som delvis publicerats i tidningen Utopi tidigare). Bild och text hänger sömlöst ihop. Det är filmiskt och snyggt, inte minst i det stiliserade återberättandet av bakgrundsmyten – och tycker jag mig inte se en visuell referens till Serenity i krigarflickan Veis seger över de andra klanernas ran ..?

Tyvärr är jag inte så bekant med Karl Johnsson sedan tidigare – även om Berättelser från Engelsfors var ett ovanligt lyckat seriekomplement till en värld som inte från början skapats som serieuniversum – men den som gillade Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs nytappning av häxmyter och populärkultur i Engelsfors-trilogin kan nog känna igen något av detta här. Vei utspelar sig visserligen långt ifrån det lilla svenska brukssamhället Engelsfors och dess fokus ligger mer på fysisk action än på relationer och psykologi, men den har samtidigt något av samma fräscha, uppfinningsrika större än delarna-berättande över sig.

Återstår bara frågan om när den andra och avslutande delen egentligen släpps?

Similar Posts:

• Nordisk urtext i ny skrud
• Realistiska häxor
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Ondska och orgier i Gästriklands skogar
• Mytologi på allvar

Jag har inte läst någon av Mats Strandbergs tidigare böcker. Inte ens den i bekantskapskretsen hyllade Engelsforstriologin. Inte ännu. Men när Svensk Bokhandel flaggade för Färjan i sin höstkatalog blev jag nyfiken. Att det doftade Stephen King och John Ajvide Lindqvist kändes varmt välkommet på bokhimlen. Det svenska deckarundret är ett koncept, men nu börjar vi även bli bra på skräcken.

Färjan, vilket genial titel förresten, handlar om ett ynka dygn. Ett dygn på Östersjön som kommer att ha ödesdigra konsekvenser. Den bedagade färjan Baltic Carisma sväljer 1200 förväntansfulla människor. Folk som drömmer om att komma bort, möta nytt eller läka själsliga sår. Vi får möta och följa både passagerare och anställda som alla är fyllda av förhoppningar, drömmar samt har saker att klara av under resan. Karaktärerna är tydliga och levande till den grad att jag nästan förväntar mig att de ska hoppa ut ur boken.

Vi får följa Marianne som är så rasande ensam. På fyllan råkade hon boka en singelkryssning och plockar fram modet att genomföra den. Och se, redan på terminalen möter hon honom med de vackra ögonen. Vi har också den dysfunktionella familjen med sonen Albin i centrum. Pojken som är i förpubertet och registrerar och processar allting, under ytan. Vidare möter vi partyprinsessorna Madde och Zandra som är experter på att finlandskryssa. De vet precis hur de ska maxa dygnet ombord för att få ut det göttigaste. Sen har vi Calle, tidigare medarbetare på Baltic Charisma, som återvänt ombord för att under denna tur storstilat fria till sin stora kärlek Vincent. Men min favoritkaraktär, jämte Marianne, är Dan. Han förestår karaokebaren och för alltför länge sedan sjöng han i Melodifestivalen. Varje karaoke inleder och avslutar han med sin melodi. För att överleva denna förnedring drar han i sig en hel del kokain samt hatar sina gäster riktigt djupt. Det är ett par till medarbetare på Baltic Charisma som vi får ynnesten att komma nära.

”Kom igen nu! Sjung med allihop, jag vet att ni kan den!”
Ett par av russinen lyder honom, vrålar ut texten som inbringat royaltymiljoner till fjollan som skrev den. Den flintskalliga lilla jäveln brukar skryta med att det tog honom en kvart att skriva Som feber i mitt hjärta. Dan har harvat runt med den i tjugo år, sjungit den tusen och åter tusen gånger på firmafester och bögklubbar och småstadstorg, och han har inte ens ett sparkonto längre.

Jag hade varit nöjd här. Att få följa dessa varmt utmejslade karaktärer under ett dygn då de flyr vardagen och pirrar av drömmar hade varit nog. Men det här är en skräckroman och då ska ett hot tillföras. Här blir det en ljuvligt söt liten gosse och hans ömma moder. De reser med på färjan men deras avsikter är alltigenom gruvliga. Det handlar om vampyrer, en ny modern sort som skiter i om du ätit vitlök, inte bjuder in dem eller skulle dö om du slog en påle igenom dem. Det här är uppgraderade typer som följer tiden. Den lilla sonen, som levt längre i sin lilla knubbiga kropp än det går att tro, är full av trots och revolution både mot sin mor och mot det nutida samhället. Han är fast besluten att gå vidare. Hans mission är att sprida smittan på Baltic Charisma och det är bara början. Vi får inte veta så mycket om hans tidigare liv, men Färjan är här och nu.

Det är en bågnande, mustig berättelse men jag kan inte låta bli att vilja slänga vampyrerna över bord och bara få följa karaktärerna under deras dygn av självförverkligande. Jag blir till en början jävligt irriterad när smittan börjar härja. Jag är så inställd på hur ensamma Mariannes kryssande ska utlöpa, och jag pirrar över hur Calles frieri till Vincent kommer att landa. Och Dan som vill så mycket mer, ska han lyckas ta sig vidare? Så när de moderna vampyrerna börjar bråka blir jag till en början mest irriterad över att de stör historien. Men det är filmiskt berättat så trots att jag spjärnar lite så dras jag in i otäckheterna. Det är otroligt smart att förlägga berättelsen ombord på en Finlandsfärja. Långa klaustrofobiska korridorer, taskig täckning på mobiler och svårt att ta sig därifrån. Förutom karaktärerna och platsen är språket något som får Färjan att stäva på. Det är befriande otrendigt och absolut inte ängsligt. Istället finns ett skönt flöde som får mig att inte vilja släppa boken.

Similar Posts:

• Demens och demoner
• Metamonster i ett mörkt åttiotal
• En legends upprättelse
• Igenkännligt och oförklarligt x 4
• En del dårar lurar sig själva, antar jag