Omständligt vecklar den ut sig, historien om Célanire, hon vars blick genomtränger allt och alla, hon som anar alla hemligheter och finner alla hållhakar. Hon manipulerar och manövrerar men det är ändå något nästan oskyldigt över henne, trots att döden ständigt finns i hennes närhet – för kring henne avlider folk, alltid ytterst lägligt. Vilka makter är det som hjälper henne, eller hjälps av henne? Vilka är det hon utkräver hämnd på, och varför?

Från Guadeloupe till Frankrike och Elfenbenskusten, åter till Guadeloupe och vidare till Peru – så går färden för att finna sanningen och de visar sig vara många, de som förtjänar hennes hämnd. Många som varit inblandade på ett eller annat sätt. Hela tiden i gränssnittet mellan kolonialismens och missionens framfart och folktron. Det nya möter det gamla med delvis förödande konsekvenser och rasen och hudfärgen spelar en enorm roll med egna statussystem inom varje gruppering.

Célanire styr med intelligens och bildning – och med sin sexualitet. Makten finns såväl i kroppen som i den intellektuella förfiningen och i den selektiva tidiga feminismen. Kvinnor som far illa ges en fristad men kan också dras in i något helt annat. Den europeiska musiken går som en röd tråd och får vara en sorts symbol för civilisationen – överallt sjungs det Vivaldi och Mozart, men vartefter alltmer varvat med folksånger. Något liknande är det med hur den klassiska västerländska litteraturen – en läkare har studerat och inspirerats av Mary Shelleys Frankenstein – lever sida vid sida med det mytiska materialet.

Det gåtfulla och mystiska hos Célanire förstärks av att skildringen hela tiden ges ur någon annans perspektiv, av att man aldrig får man blicka in i hennes tankar och känslor. Sympatierna växlar, är hon offer eller bödel – eller bådadera?

Det är spännande, grymt och vackert. Smutsiga kapitel i vår historia är också fyllda av skönhet i prunkande trädgårdar med färggranna blommor och exotiska fjärilar och fåglar. Det är lätt att gå vilse bland de vindlande förklaringarna, lätt att tro att nu har vi fått alla svar men ännu väntar en överraskning runt hörnet. Därtill finns den magiska realismen med sin alldeles egna logik.

Tyvärr känns språkdräkten för modern, den skaver mot det tidiga 1900-talet på ett missklädsamt vis och ibland blir det för progressivt för att vara trovärdigt, som när Célanire för en okänd man håller utläggningar om det bedrövliga i kvinnlig omskärelse. Kanhända är det helt avsiktligt – det som skildras som ett avlägset då är ändå inte så långt borta, vad gäller vissa saker har hundra år inte gjort så stor skillnad när allt kommer omkring.

Similar Posts:

• Ett författarskap som förtjänar sitt surr
• In i regnskogens hjärta
• Mäktigt om omvälvande tid
• Touch me. I’m just as human as a human can be.
• Magisk realism i ett samtida Sverige

Och vilket liv det är! Maryse Condé föds 1937 på Guadeloupe. I biografin hoppar hon i stort sett över barndomen och det vi lär från hennes tidigaste år gör vi genom att hon speglar senare händelser i livet mot dem – modern som distanserade sig från henne, vikten som lades vid kolonialmaktens kultur och språk och saknaden efter brodern som gick bort för tidigt. Condé börjar nämligen sin berättelse om hur hon blev författare i och med att hon som sextonåring kommer till Paris för att studera.

”Jag var inte en brådmogen författare som vid sexton års ålder rafsade ner geniala texter” skriver Condé i inledningen till boken. I själva verket debuterade hon som 42-årig fyrabarnsmor, med en roman som enligt henne själv ”mottogs väldigt illa”. Att hon dröjde så länge med att skriva förklarar hon med orden: ”jag var så upptagen med mitt plågsamma liv att jag inte hade tid för något annat.”

Condé kommer till Paris och får bryskt klart för sig att hon, med sin bakgrund och sin hudfärg, inte är den förlorade franska dotter som hon trott sig vara. Hon som var yngst i syskonskaran och alltid bortskämd, befinner sig nu ensam i en hård värld, mycket hårdare än hon föreställt sig. När hon dessutom lämnas ensam och gravid får hon ytterligare ett stigma – västindier, ung, kvinna och ensamstående. Den maktlösa position hon plötsligt befinner sig i, och som hon kommer att få förhålla sig till resten av sitt liv, kommenterar hon med ett citat av John Lennon: ”Woman is the nigger of the world”.

Efter bara en kort period i Paris påbörjar sedan Condé det som hon beskriver som en märklig och tärande kärleksrelation till Afrika. Hon är, liksom många västindier på jakt efter någon odefinierbar gemensam identitet (titeln Livet utan masker kan förstås i relation till Frantz Fanons Svart hud, vita masker), att leva i en mängd olika länder på den afrikanska kontinenten, och detta under en minst sagt kaotisk tid i dess historia. Det är en rotlös tillvaro där lojaliteter och vänskaper skiftar i en handvändning. Där kontakter som lett till arbete är de samma som en vecka senare leder till utvisning. Där vänner arresteras eller försvinner. Där mäktiga män ”erbjuder” hjälp och husrum, men som kräver sex som ersättning. Och som brutalt tar det som nekas dem.

Under den här tiden skriver hon alltså inte, men mycket har hon på olika vis återgett eller inspirerats av i sina böcker. Nu berättar hon hur och varför, på ett sätt jag uppskattar väldigt. Dock blir det tydligt hur liten del av hennes produktion som finns översatt till svenska, och hur begränsad inblick i alla fall jag därmed har i hennes författarskap.

Det är ett brutalt liv hon beskriver, och hon lockas inte att försköna sina egna inte alltid sympatiska handlingar. Hon berättar om sina brister som mor, hur hennes egen rastlöshet försätter barnen i märkliga och farliga situationer. Hur hon förblindas av kärlek till en man som behandlar dem illa, men hur hon är oförmögen att bryta upp från honom. Hon berättar om sin första man, skådespelaren Condé, och hur hon inser att hon plågat honom lika mycket som han henne. ”Som lögnaktig hustru, opålitlig hustru, otrogen hustru gjorde jag inte hans liv lätt. Det var uppenbart att också jag fördärvade honom.”

Det här är en stundtals smärtsam berättelse om att försöka leva utan masker, om att söka efter en identitet som inte bestämts av någon annan. Och om att försöka hitta ett sätt att få utlopp för det som skaver och kliar inom en. Condé är klok och beläst, och hennes biografi är naken och välskriven. Även om denna kaotiska period ibland är så kaotisk att jag inte hänger med i de politiska svängarna och lojaliteterna så har jag aldrig några problem med att förstå författarens utveckling.

Jag tror absolut att det kommer fortsätta att surra kring Condé om höstarna. Det är ett författarskap som förtjänar sitt surr.

Similar Posts:

• Mäktigt om omvälvande tid
• In i regnskogens hjärta
• Hämnden är ljuv
• Att leva vidare – en motståndshandling mot terrorn
• Att vara ung och möta världen

In på den afrikanska arenan träder istället snart en direkt kolonialism, där de europeiska stormakterna tar över kontrollen över tidigare självständiga afrikanska riken. Samtidigt finns välmenande humanister som besöker Afrika i hopp om att där kunna etablera mönstersamhällen bland hedningarna. På ett annat plan sprider sig nämligen också nya religioner: kristna missionärer försöker finna anhängare bland de afrikanska befolkningarna, samtidigt som islam sprider sig även till Västafrika.

Det är i denna bubblande och högst föränderliga kontext som Maryse Condé placerar sin släktkrönika över Dusika Traoré och hans ättlingar. Dusika och hans släkt hamnar i Condés krönika mitt i alla den tidens pågående händelser – ja, personifierar dem närmast genom de vägval som sönerna gör, eller de öden som drabbar dem. Man kan väl se det som att författaren väljer att skildra kungariket Segu, och i än vidare mening hela Västafrika, genom familjen Traoré, snarare än att människorna i familjen Traorés öde skildras i sin afrikanska kontext.

Samtidigt gör det att jag som läsare har lite svårt att komma människorna inpå livet. Det tar över huvud taget ett bra tag innan jag känner att jag kommer in i boken, och alls upplever mig lära känna familjemedlemmarna. Det tar alltså sin tid att verkligen tränga in i den här boken. Men har man väl arbetat sig igenom den första uppförsbacken öppnar sig dock boken till en mycket ambitiös och mäktig krönika över en omvälvande tid.

Similar Posts:

• Ett författarskap som förtjänar sitt surr
• In i regnskogens hjärta
• Hämnden är ljuv
• Ambitiöst men spretande om svartas historia
• Kolonialismens sista dans

Romanens mysterium är Francis Sancher, en främling som dyker upp i den lilla byn Rivière au Sel på Guadeloupe. Ingen av byborna vet egentligen vem han är, varifrån han kommit eller varför han valt att bosätta sig i rucklet på kullen en bit utanför just deras by. Klart är i alla fall att han med sitt okända ursprung (han har ”allt slags blod i kroppen”) och sitt sätt att leva väcker både avsky och förakt. Det sägs att Sancher har pengar undangömda i en väska, att han kanske är en motståndsman som flytt från Kuba, eller att han kommer från någonstans i Afrika, att han kanske är en skojare, en förförare. Mest vandrar han omkring i mangroveträsken eller sitter på verandan framför sin skrivmaskin. Han säger att han skriver på en bok: ”Färden genom mangroven”, och att det vilar en förbannelse över honom. En dag hittar den gamla lärarinnan Léocadie Timothée honom död inne i regnskogen, med ansiktet nertryckt i leran. Det är så det hela börjar.

Hela romanen utspelar sig under en enda natt: Francis Sanchers likvaka, och med Condés livfulla gestaltning är det så lätt att se de här människorna framför sig, hur de sitter där samlade och snackar och äter, med ösregnet smattrande utanför. Ingen tycks ha varit opåverkad av Sancher, men att en person kan vara många människor, rymma en mängd personligheter, eller framstå som så annorlunda för olika personer är något som framträder i all sin tydlighet. Tillsammans fogar byborna samman små små bitar till vem Sancher var. Men när man tror sig ha nått någorlunda klarhet tar nästa berättare över, och raserar, och plockar isär, plockar bort bitar ur historien, och lägger till nya delar.

Likt den i romanen överallt förekommande växtligheten slingrar sig berättelserna fram och tillbaka (i senaste numret av tidskriften Karavan, nr 3/07, som för övrigt innehåller en hel Maryse Condé-special, finns en lång artikel om mangrovens funktion både vad gäller form och innehåll, som är skriven av Joan Dayan, kritiker och professor i litteratur vid Pennsylvanias universitet. Ett tips: läs den! Riktigt intressant). Condé varvar långa meningar som fullkomligt tar andan ur en, laddade med tjocka lager av detaljer och information med mer korthuggna partier, helt beroende på vem som talar. Karaktärerna har alla sin egen röst.

Tillsammans skapar de också en berättelse om Guadeloupes och Västindiens koloniala historia; för Rivière au Selborna tycks allting kretsa kring ”blod” och ”ras”, om fallna och nykonstruerade hierarkier. Francis Sancher är främlingen som hotar och utmanar gängse konventioner och föreställningsvärldar. Frågan är bara om hans pussel någonsin blir färdiglagt. Efter att ha läst ut romanen är jag inte säker. Det måste vara ett gott tecken.

Similar Posts:

• Ett författarskap som förtjänar sitt surr
• Mäktigt om omvälvande tid
• Hämnden är ljuv
• Kolonialismens sista dans
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2

On 10/8/07, Christian Eklund wrote:

Amos Oz. Jag såg honom bli intervjuad, av Babel antar jag. Det var bra alltså? Det var ju min första bokmässa, vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, torget var ju lätt epilepsiskadligt. Som ett köpcenter dagen innan julafton. Hade det varit en … eh, shoppingmässa så skulle man ju vilja gå loss med automatvapen på pöbeln. Nu var det bokmässa och alla förväntades vara införstådda med varandras outsläckliga litteraturtörst, människor trängdes liksom lite värdigare än om de hade varit ute efter en platt-tv.

Så här: första timman bland alla montrar och människor och böcker och mikroseminarier så njöt jag av spektaklet, lät sorlet omsluta mig utan att bekommas. Sedan blev det kritiskt, jag var tvungen att glida ut i periferin, upp på andra våningen och ut på balkongen.

Min brist på framförhållning gjorde att jag inte hade en aning om seminarieschemat, Lundberg var det enda jag fick syn på där på fredagen. Nästa gång ska jag göra som Alice, knarka föreläsningar och författarsamtal och göra enstaka riktade räder ut på mässområdet för att besöka en viss monter eller köpa en viss bok. Det blev väldigt slumpmässigt, det hela. När jag tänker på helgen nu känns den som ett undantagstillstånd. Lite sömn, mycket allt annat.

Men det var ju fint att träffa dagensbokansikten, det var det. Lördagen var ju för härlig, Sejdeln och Röda Rummet. Världsklass.

Det var ju helt hallucinatoriskt att den där killen som fick en öl över sig av tjejen på Sejdeln åkte på en rejäl omgång på Röda Rummet också! Och att det var samma person som tjatade på oss om att följa med på nån efterfest i Biskopsgården eller var det var! Hehe.

Jonas var ju briljant. Jag vill påstå att han ägde stället, han höll rentav låda. Han uppträdde lite under parollen ”Jag håller låda, alltså finns jag till”.
/C

On 10/8/07, Helena Hansen wrote:

Amos ja, ja seminariet var hur bra som helst! Och roligt. Det känns ju lite paradoxalt att ett seminarium om fanatism kan vara roligt, faktiskt. Men så var det. Amos sa många smarta saker, t.ex. om humor som ett slags vaccin mot fanatism. Go Amos, go! Alla borde läsa Hur man botar en fanatiker, och den är ju så väldigt tunn, man läser den i en handvändning. Och sen kan man inte sluta tänka på den.

Planering planering. Alices planering lät grymt bra! Jag brukar planera, men i år … det blev så himla hastigt och lustigt allting med jobbet och så, och bussförseningar osv osv. Jag missade ju mässan helt på torsdagen. Tur att jag inte missade fredagen också. Och seminariet med Maryse Condé. Mycket intressant!! Jag håller på att läsa hennes Färden genom mangroven nu. Riktigt riktigt bra, måste jag säga! Jag tänkte skriva nån form av krönika om Maryse Condé-seminariet imorgon, tror jag, och så ska jag ju reca boken här på dagensbok framöver. Men jag vill liksom inte riktigt läsa ut boken, vill läsa lite varje dag och ha den kvar ett tag till.

Men ärligt talat, jag vet inte, jag tyckte inte det verkade vara så jättemånga intressanta seminarier i år, det är lite samma sak varje år. Och jag håller mig lite till min faibless för ”världslitteratur”. Förra året gick jag på en massa Orhan Pamuk-seminarier, t.ex. när han pratade om sin Istanbul-bok, Istanbul – minnen av en stad. Och när jag vandrade omkring med Johan H på mässan på söndagen hittade jag, av en slump, faktiskt en annan Istanbulbok, en ouppsprättad diktsamling av Orhan Veli: Jag lyssnar till Istanbul, för en billig peng. En raritet. Det var nog det här årets bästa bokmässeköp! (Borde vi inte göra en lista: Bokmässan 2007 Topp 10, upplevelser och inköp? Jo, det borde vi!)

Haha lördagen, så sjukt roligt det var! Och jag kan inte smälta det där m att Jonas försökte ljuga in Johan W på nån partybåt i hamnen, genom att säga att han var ”Estonian writer”! Det är ju asroligt! Undra om den här killen som vi såg överallt, déjà vu-mannen haha, följde med på partybåten? Eller om de öht kom in? Klockan var ju ganska mkt.

Del 1 | Del 2 | Del 3

Similar Posts:

• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 3
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 1
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Vilken bok tar man med sig till bokmässan?
• Bokmässeveckan på dagensbok.com