Inga bilar eller elsparkcyklar som körs i hög fart syns i bilden. Så skönt för föräldrarna att inte behöva oroa sig för att barnen ska bli påkörda.

Men de vuxna har ändå behov av kontroll och utanför gården sträcker sig en rödmålad linje. Barnen är förbjudna att vara utanför det som alla kallar för Gränsen.

Maria Thore Nilsson berättar i sin senaste bilderbok om den oemotståndliga lusten att överträda gränser. Den kittlande och nästan oemotståndliga lockelsen att ifrågasätta något som de vuxna bestämt.

Nono gör inte något större nummer av sitt opponerande. Hon bara dras till lekplatsens utkanter och testar med att sträcka en pinne över Gränsen. Ingenting händer. Ingen vuxen (eller kompis) har sett vad hon nyss gjorde. När hon tittar över axeln mot de andra verkar de vara upptagna.

På andra sidan glittrar stenarna som diamanter.

Fortare än kvickt chansar Nono och plötsligt är hela hon över på andra sidan det tjocka, röda strecket. Äventyret fortsätter och hon är på egen hand långt borta.

Bort bort från gården och den himla gränsen.
Hon nästan flyger fram.
Lätt som en plätt!

Tempoväxlingarna och stämningarna bärs upp av milt humoristiska bilder. Stora ögon förstärker känslan av nyfikenhet. Variationerna i perspektiv återspeglar utan ord hur lätt tiden glider iväg. Hur länge är Nono egentligen borta från lekplatsen?

Handlingen i en bilderbok för de mindre barnen behöver inte vara komplicerad. En enda brännande fråga som barn kan känna igen sig i är fullt tillräcklig. Vi vuxna får erbjuda den trygghet vi förmår medan barnet utforskar världen. Och jag vet att vissa äventyr som barnet upplever får jag aldrig veta något om.

Similar Posts:

• En bok att älska om att älska böcker
• Sandlådedrama för tvååringar
• Stort för de små
• Rackarns buskul om zebror
• Om att släppa taget

Så växer barnet. Språket. Världen.

Först är det mamma och pappa som får namn. Lampan. Katten. Enkla substantiv, men också nya världar att utforska. Lite mer abstrakt: Natt. Dag.

Orden blir fler och fler. Tingen kan tillskrivas egenskaper: Saxen vass.

Som en förlängning av Lotta Olssons alltmer ordrika, uppfinningsrika, charmerande rimmade textrader blir Maria Nilsson Thores bilder mer sammansatta. Inte längre enskilda ting, utan små världar och berättelser.

Barnet växer. Lär sig saker som att ”Finska pinnar går att äta”. Kaka är inte längre bara kaka, utan kan ha en massa olika namn för olika sorter. Regnet kan vara ösregn, duggregn, störtflod eller skur. Hundar pudel, schäfer eller collie; växter pelargon eller yuccapalm. Orden är heller inte längre bara ljud och ting, utan ord på papper – eller med bokstavsklossar – också. Ord som går att stava, jämföra och rimma.

På andra sidan dörren väntar grannar
och granar, grindar, Grönland, Grisslehamn.
(Och GRANNAR blir till GRANAR om man stannar
vid första N:et.) Allting har ett namn.

När man kan läsa öppnar sig ytterligare världar. Här är det bara fantasin som sätter gränser. Faktiskt öppnar sig hela bilderboken, med en extrasida att fälla ut och öppna själva boken i boken, ett uppslag som fullkomligt väller över av fantasiskapelser och möjligheter. Böcker kan besvara alla frågor och ta en till alla tider och platser, också utanför verkligheten.

Där lämnar vi barnet, hopkurat med en bok, i denna ljuvliga bilderbok om språkets utveckling och möjligheter.

Man sitter på sin pinnstol eller pallen
Och tar sig bortom världen bortom hallen.

En väldig värld där andra nätters andra stjärnor blänker,
där man får leva andras liv och tänka som de tänker.
Vår värld är allt som orden lyckas fånga,
och den kan bli oändligt stor – och många.

Similar Posts:

• Pirrigt om att överträda gränsen
• Mitt bland människor
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• Anti-astridlindgrenland
• Om att släppa taget

Det enda är att ingen ser hur fint Dim har det. I skogen finns ibland ”stora”, så stora att de inte ens får plats i bilden. Man ser mest deras gummistövlar och raggsockar som sticker upp, men Dim vill så gärna bli sedd av de stora.

Varje gång de stora stannar
ropar Dim och visar sina tricks.
Han hoppas, sjunger, visslar och jonglerar.
Men aldrig nånsin ser de lilla Dim.

I Vem ser Dim? zoomar Maria Nilsson Thore in på skogen och naturens alla spännande detaljer. Hon synliggör lekfullt vartenda maskrosfrö, barr eller kotte. Här finns på en gång realistiska detaljer och fantasifull användning. Både det och alla varma vackra skogsgröna nyanser får en verkligen att längta efter skogslukt i näsborrarna och mjuka stigar under fötterna.

Om vi trampar riktigt försiktigt och ser oss noga omkring så kan vi kanske få syn på Dim nästa gång? Hans kamp för att bli sedd är verkligen hjärtskärande, men får förstås ett lyckligt slut, för det finns andra som längtar efter att bli sedda – av Dim.

Kanske är vi alla lite för bra på att längta efter det ouppnåeliga, och lite för dåliga på att se det som finns rakt under nosen på oss?

Similar Posts:

• Stort för de små
• Titta vad fint
• Sandlådedrama för tvååringar
• Om att släppa taget
• Rackarns buskul om zebror

I Alla tre gräver en grop är det dags att leka utomhus och Valle, Ester och Idde gräver i sandlådan. De har tillsammans bestämt att gräva en grop, fröken erbjuder dem en hink, en kratta och en spade. Problemet ligger i att det bara finns en (1) enda spade och att de andra leksakerna inte lockar något av barnens intresse. De vill alla leka med spaden och detta blir deras uppgift att lösa. För det är svårt för en tvååring att vänta på sin tur och hur gör man för att det ska bli så rättvist som möjligt? Slutligen lyckas de tillsammans även lösa den problematiken.

Nilsson Thore illustrerar själv böckerna och som bekant fortsätter hon att använda mycket mönster och varma färger. Barnens kläder är mönstrade och färgglada och hon har ett härligt sätt att fånga barnets perspektiv. Hon kliver in i barnens värld och återger detaljerna på ett delikat sätt. Att till exempel Ester har renhorn över mössan är en av små roliga detaljer som Nilsson Thore smugit in i bilderna, som visar på barnens personlighet men som inte tar över. Alla tre-böckerna är tydliga och enkla men samtidigt mer avancerade än Nilsson Thores tidigare böcker för åldrarna 0-3 år. De passar särskilt till två-treåringar som lär sig allt om samspel och problemlösning. En fas som är väldigt krävande, både för barnet och vuxna. En tid då just förskolan är en plats för många barns vardag, och där en stor del av utvecklingen sker.

Alla tre gräver en grop är den andra boken i serien och föregås utav Alla tre vilar. Ytterligare fyra böcker är planerade under detta och nästa år. Nilsson Thore visar förskolans alla sidor, allt från stökig och bökig till tråkig och trist, men alltid med en stor skopa värme.

Similar Posts:

• Med blick för det lilla
• Rackarns buskul om zebror
• Om att släppa taget
• Pirrigt om att överträda gränsen
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal

När Treo ligger där och suckar,
och tycker livet känns så hopplöst trist,
då hörs det plötsligt ljud från garderoben.
Men vem i allsin dar har gömt sig där?

Nämen. Är det Enis som fått fnatt? Som säger att det är urkigt tråkigt att handla och istället bara vill spralla och leka? Treo blir alldeles fnissig av tanken. De två vännerna fullkomligt vänder upp och ner på hela huset. Det hela illustreras av härliga bilder gjorda av författaren själv där vi ser hur zebrorna fyller badkaret med mjölk och oboypulver för att strax därpå snorkla i chokladen, svingar sig i kökslampan med gardinen som mantel, badar hovarna i vasken. Kort sagt krånglar till varenda vanlig sak. När de klättrat upp på taket och sitter och pustar ut efter allt bus tycker Treo att allting ser så trevligt ut på håll. De likadana husen, de perfekt klippta gräsmattorna… Och så kurrar magen. Enis har ju inte handlat skorpor!

-Nä, nu vill jag ha det som vi brukar, säger Treo,
sluta tramsa nu så gör vi te.
Då klapprar det bekant på trottoaren.
Det låter som Enis lugna steg…

Treo, Enis och en till är en fin bilderbok som gör en glad. Jag har läst den för barn och de uppskattar illustrationerna som harmoniernar fint med de ganska korta texterna. Trots att bilderna är ganska enkelt tecknade jobbar Maria Nilsson Thore med detaljer, såsom blickar och annan ansiktsmimik. Det flirtas även med oss vuxna läsare. En zebra i kvarteret tar sig för hjärtat med hoven när hen ser förödelsen på Enehandavägen nummer 22. Vi som redan kan läsa får dessutom uppenbara ledtrådar på hur allting hänger ihop. Att zebrorna i kvarteret är könsneutrala tycker jag är ett ytterst befriande drag.

Similar Posts:

• Sandlådedrama för tvååringar
• En bok att älska om att älska böcker
• Om att släppa taget
• Stort för de små
• Pirrigt om att överträda gränsen

Som vuxna har vi det klart för oss var vi kommer ifrån, det har högstadiets biologilektioner gjort klart för oss. Som barn är det däremot inte lika självklart vilket Innan jag fanns illustrerar perfekt.

My och Py följer med morfar till hans stuga ute i skogen. My känner igen sig men det var länge sen hon var där. Då var hon tre år och Py fanns inte. Det sätter igång tankarna hos Py. Det var innan hon låg i mammas mage, säger morfar. ”Men innan jag fanns, var fanns jag då någonstans? frågar Py.”

Det är stora tankar som ryms i den frågan. Frågan fångar in något paradoxalt i vår tid. Allt fler är ateister och övertygade om att livet och människan är här och nu, när hjärtat börjar slå till dess det slutar slå men ändå dyker det upp frågor som var vi finns innan vi finns.

I samtalet mellan My och Py ryms funderingar om rymden. Rymdfararbebisar och bebiskometer på himlavalvet, äggplaneter med bebisägg som väntar på att födas. ”Eller så var jag ett pyttelitet hål. Så litet att ingen kunde se det, säger Py. Ja, lika litet som ett dammkorn, säger My.” Samtalet och funderingarna går från det stora till det lilla.

My och Py funderar också på döden. Morfar är gammal. Vad händer när han dör?

Det här är en fin berättelse att plocka fram och samlas kring när samtalet om liv och död behöver sträcka sig utanför hjärtats slag och biologins sanningar.

Funderingarna ramas in av Maria Nilsson Thores vackra illustrationer. Jag älskar den mättade, varma färgskalan och på varje uppslag finns det många små detaljer att fästa de stora frågorna vid.

Similar Posts:

• Pirrigt om att överträda gränsen
• Sandlådedrama för tvååringar
• Med blick för det lilla
• Rackarns buskul om zebror
• Om att släppa taget

När Petra vaknar upp en morgon är det något som är allvarligt fel och till slut upptäcker hon att en av hennes prickar saknas. Dessutom den första av det tusen som hon har. Under frukosten hittar hon den i köksfönstret, pricken vill ut, men Petra vill ha tillbaka den på sin plats. En vild jakt inleds.

Slutsatsen av jakten blir att det som inte vill fångas går inte att fånga. Pricken längtar bort och ut och ibland måste man släppa även det man älskar. Tiden går och det skildras fint med att fröna i lerkrukorna i fönstret växer till stickling och vidare till växt med blomma. Då kommer pricken tillbaka och allt blir frid och fröjd igen.

Tematiken att låta det eller den man älskar gå, som egentligen är en mångbottnad och komplex känsla, blir i Petras prick onödigt förenklad och övertydlig. Barn är experter på att hitta underliggande stämningar, fundera vidare på händelseförlopp och dra egna slutsatser. Här får de tyvärr hela berättelsen och sensmoralen serverad och presenterad för sig. Utrymme för egna tolkningar finns tyvärr inte heller.

Språket tilltalar mig dock mycket, det är en fin rytm och flyt i språket och det lämpar sig perfekt för högläsning.

Till slut blir Petra riktigt trött i benen,
och den stora tejprullen är tom.
Så här kan man ju inte hålla på att jaga.
En sån prick passar inte i en päls.

Olyckligt nog är ovantående citat placerat över en rutig duk på sidan, vilket gör att jag i flera av mina läsningar missar hela textstycket eftersom texten smälter ihop med bakgrunden. Och i och med det även den viktiga vändning som berättelsen tar där.

Det är en fin och mysig bok som Maria Nilsson Thore har skrivit, men mer än så blir Petras prick tyvärr inte.

Similar Posts:

• Sandlådedrama för tvååringar
• Rackarns buskul om zebror
• Stort för de små
• En bok att älska om att älska böcker
• Med blick för det lilla

Det är ju knappast frågor med en åldergräns. Önskan att på en gång sticka ut och att vara som alla andra följer nog de flesta av oss hela livet. I Konstiga djur har författaren Lotta Olsson och illustratören Maria Nilsson Thore gestaltat det där på ett tydligt och lekfullt sätt i en bok ”att läsa själv eller tillsammans med hela familjen”. Den familjen skulle nog egentligen kunna se ut hur som helst, även om någon form av barn kanske känns mest naturligt att ha med.

I Konstiga djur är det jättemyrsloken som är lite bekymrad och ledsen över att alltid uppfattas som konstig. Hans kompis hasselmusen föreslår att det är bra att vara konstig; själv skulle hon då inte ha något emot att vara lite konstigare. Jättemyrsloken blir entusiastisk. Kanske är han konstigast av alla? De borde hålla en tävling.

Hasselmusen lägger ut en förfrågan på ”nätet” (på en gång vad du tror det är, och ändå inte) och snart strömmar svaren in från olika djur som menar att just de är det allra konstigaste. Hur ska hasselmusen och jättemyrsloken kunna avgöra vem som ska vinna?

I boken finns infogat en rad brev från de konstiga djuren, från näsapan, myrkotten, jordsvinet, tordyveln, nakenhunden … ja, även kon, marsvinet och myrorna presenterar starka argument för sin konstighet. Till slut finns det ju liksom ingen kvar som är direkt okonstig och normal.

Det är ett allmänmänskligt (allmändjuriskt?) tema, charmerande gestaltat både i Olssons språkliga vändningar och Nilsson Thores söta illustrationer. Särskilt jättemyrsloken är otroligt fin och fler böcker om det lite udda radarparet utlovas.

En annan bra sak är ju att man lär sig och vill veta mer om alla skumma djur. Det känns lite som en egen genre nu – jag tänker till exempel på Olivia Judsons galna Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen och jourhavande biolog Lars-Åke Janzons Hur mycket blåst klarar en fluga? Visst är det ganska häftigt att naturen själv hittar på minst lika mycket knasigheter som någon författare skulle kunna göra?

Similar Posts:

• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?
• Sveriges svar på Nalle Puh
• Anti-astridlindgrenland
• En bok att älska om att älska böcker
• Sandlådedrama för tvååringar