Det som följer är 40 korta kapitel om var och en av de drömda nätterna. Succén och uppmärksamheten kring romanen De polyglotta älskarna har förföljt Lina Wolff. Även samtalen hon fört i offentligheten om sina romaner har en oroande, plågsam efterklang i hennes huvud. Det känns som att göra apkonster, en lika pinsam som farligt beroendeframkallande verksamhet. Besöken hos förlaget i Stockholm understryker bara ytterligare den outsiderposition som författaren upplever sig ha.

Försöken att få till en fast relation med en man går i stöpet. I drömmarna. En tinderdejt leder till en padda som hon råkar trampa ihjäl. Under ett besök på ett berg visar det sig att mannen som bor där vaktar en av helvetets portar. En natt spelas en trovärdig gestaltning upp av ett yxmord utfört av en kvinna mot sin man. Inte nödvändigtvis en mardröm, dock. Det bisarra och köttsligt påtagliga är författarens följeslagare. Textens psykologiska realism för tankarna till hur Michail Bulgakov tog sig an Jesu korsfästelse i Mästaren och Margarita.

Ensamhet, självmedveten ruelse, mordfantasier. Alltsammans låter mycket allvarligt när det listas så här. Dock ska påpekas att tonen i reningsdrömmarna är mestadels munter och alltid saklig. Stilen har Lina Wolffs schvung. Det kommer att leda framåt, om Marcus Aurelius har rätt, vill säga.

Jag har många gånger tänkt att de där samtalen och intervjuerna om sina böcker som författare tvingas göra för marknadsföringens skull, att de inte är nyttiga. Läsaren berövas sin självständiga läsning. Författaren, som redan sagt sitt, riskerar att känna sig som en prostituerad. Litteratur är ingen simpel handelsvara.

Samtidigt är det inte så enkelt. Jag har varit på många berikande författarsamtal. Med värme minns jag Lina Wolffs sommarprat om översättningsarbetet med Hundra år av ensamhet. Den läsande publiken är en krävande ”fanbase”. Författare som vägrar göra apkonsterna riskerar att bli ignorerade, deras böcker att glömmas bort.

Det är en märklig liten mellanbok som Lina Wolff har skrivit. Jag gillar mellanböcker och önskar att författaren efter sitt reningsbad erövrade just det där oberoendet bortom förställning, egoism och oförmåga som Marcus Aurelius försöker uppamma i henne.

Guden måste ha känt sig manad att ingripa, för han viskade i mitt öra:
– Du har en uppgift.
– Vad för uppgift? svarade jag.
– Författarens uppgift, sa guden, att vara modig, att utstå smärtan efter misslyckanden och skriva om denna smärta och dessa misslyckanden för din samtid.
– Men på vilket sätt skulle samtiden vara hjälpt av mina misslyckanden? sa jag.
– Det vet du mycket väl, ropade guden, att människor är hjälpta av varandras smärta, av varandras misslyckanden och förvirring!

Similar Posts:

• Augustpriset till Lina Wolff, Nina Burton och Ann-Helén Laestadius
• Filosofen på tronen
• Nedstigning i otrons labyrint
• King Kong Blues
• Allt är som vanligt

Idag har jag lämnat varje kris, eller rättare sagt gjort mig av med varje kris. Ty de kom inte utifrån utan inifrån, med mina antaganden

Det är sällan man får insyn i en makthavares tankevärld och ännu mer sällan som denna värld öppnar ett nytt universum åt en. Efter kejsare Marcus Aurelius (121–180 e.kr) död hittades dessa självbetraktelser som aldrig verkar ha varit menade att bli publicerade. Det framkommer tydligt hur texten i sig varken är enhetlig eller uttänkt: den är således menad att vara just påminnelser om människans tillkortakommanden, hennes korta tid på livet och hennes enorma begär. Självbetraktelser består av 12 böcker som mer kan ses som kapitel och varje bok består av kortare reflektioner. Hur aktuell kan en romersk kejsare vara för oss som lever idag?

En av anledningarna är att stoicism som livsfilosofi innehåller psykologiska tekniker för att minska negativa känslor såsom exempelvis oro. Den framhåller att man inte kan påverka andras handlingar, endast sin reaktion och sitt förhållningsätt till dem. Vi har gjort ett felaktigt antagande om världen vilket gör vår reaktion meningslös.

Om du plågas av något yttre är det inte det plågsamma i sig som besvärar dig, utan den bedömning du gör av det – och det står i din makt att radera ut den.

De antika tänkarna ansåg att teori måste ha en nära anknytning till praxis, annars skulle det inte vara värdefullt för människor. Återkommande ord är logik, förnuft, plikt, välvilja, natur och verket genomsyras av en viss typ av determinism.

Boken bör inte läsas i ett sträck utan snarare som sporadisk meditation. Man läser några sentenser, begrundar dem och fortsätter sedan sin vardag. I stället för stela predikningar är texten fylld av mustigt språk som gör läsaren engagerad. Ibland får t.om. den gode Aurelius utbrott såsom när han skriver ”så värdelösa de är, dessa små människor som ägnar sig åt politik och tror att de är filosofer, de är fulla av snor.”

Aurelius tar gång på gång upp nya perspektiv på samma teman. Steg för steg får man ett bättre grepp om den antikens idévärld och därmed etableras en direkt koppling till den tiden. Det spelar ingen roll att det nästan har gått 2000 år sedan Aurelius skrev detta – han vandrar med oss idag.

Aurelius svåra grekiska har Mikael Johansson lyckats översätta på ett förnämligt sätt. Johansson har gjort att språket snarare blivit mer direkt och därmed mer tillgängligt. Sentenser såsom ”Vem du än möter, säg genast till dig själv ‘Vilka åsikter om gott och ont har denne?’” skulle kunna vara skrivna idag. Vad kan låta mer som sunt förnuft än detta ”Man behöver inte bli arg på tingen, ty de bryr sig inte”. Det händer ofta att Aurelius vrider perspektivet från att agera ut till att utforska vad det är som egentligen får honom att bli arg. Är det något externt eller är det något inom honom själv som tvingar fram en reaktion?

Läser man lite om Aurelius så får man reda på att under hans tid som kejsare drabbades Europa bland annat av en historiskt brutal pest. Detta är inget som nämns i texten utan Aurelius finner lugnet i att observera livet sub specie aeternitas. Förståelse av människans existentiella situation skänker henne större jämnmod. Man kommer då att minska sina negativa känslor och känna välvilja till andra människor. Många funderingar kretsar även kring det allmännas bästa och hur detta även påverkas med ens eget välmående.

En mer modern kritik av Aurelius skulle kunna komma från källarmänniskan i Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. Huvudpersonen i boken föraktar just förnuftet och hyllar värdet av att känslor i en värld som domineras av vetenskapens framgångar under 1800-talet. Protagonisten försöker febrilt komma ur världens determinism och framhäva individualism genom att tillåtas vara just oförnuftig. Man får känslan av att Aurelius försöker kontinuerligt förlösa sig själv ur sina begär genom att just påminna sig om hur opålitliga och egentligen irrelevanta alla sådana tankar är. ”Jag förtjänar inte att plåga mig själv, ty jag har aldrig avsiktligt plågat någon annan.” Ofta dissekerar Aurelius fenomen tills de knappt finns kvar såsom här:

Någon ber: ”Hur ska jag få ligga med henne?”
Du: ”Hur skall jag bli fri från begäret att ligga med henne”
En annan: ”Hur ska jag bli av med honom?”
Du: ”Hur skall jag låta bli att önska att jag blev av med honom”

Slår man upp ordet stoisk i SAOL får man följande definition:

en person: undertrycker sina känslor och uppvisar likgiltighet inför vad andra inger välbefinnande, glädje o dylikt. [Personen upplever] obehag, smärta, sorg o dyl. o tålmodigt o. utan klagan uthärdar svårigheter.

Jag avslutar med en pregnant bild:

Levnadskonsten liknar snarare brottning än dans på så vis att du står beredd och orubblig inför det som drabbar dig och det som är oförutsett.

Similar Posts:

• När filosofi var ett sätt att leva
• Befriande nattliga promenader
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• The nature of our game
• Mer kejsare än monster?

Och en filosofisk skola handlar här framför allt om valet av ett visst levnadssätt, ett visst livsval, ett existentiellt beslut – som kräver en total livsförändring, en förvandling av hela tillvaron – och slutligen en önskan om att få leva och vara på ett visst sätt.

Platon hade inte mycket till övers för sofisterna, som han ansåg undergrävde samhällsmoralen genom sitt sätt att mot betalning lära ut bland annat retorik i syfte att studenterna skulle bli skickliga i det politiska spelet. Detta motsatt till hur de andra skolorna närmade sig kunskap, där diskussion, dialog och praktik lade grunden till studenternas individuella utveckling till sanna tänkare.

Det är väldigt spännande att läsa om den här aspekten av den filosofiska tillvaron i antiken. Det finns något lockande med dygden att leva som man lär. Speciellt som denna dygd hos de antika filosoferna inte inkräktade på någon annans liv. Det var ingen som krävde att andra människor skulle följa deras läror, utan det stod öppet för folk att söka sig till de olika skolorna av fri vilja. Förvisso kunde det vara en nagel i ögat på de styrande vilket ju blir tydligt i och med rättegången mot Sokrates. Men filosofin var på ett sätt en övning inför döden, och filosofens plikt att leva i enlighet med sina dygder förbjöd honom att bryta mot statens lagar för att undgå sitt dödsstraff. Här kan man verkligen prata om pliktetik.

Detta sätt att leva, att till fullo lägga om sitt liv efter specifika dygder och rättesnören flyttades med tiden över från filosofin till kristendomen. Traditionen att leva filosofi kom i avtagande allteftersom Sokrates efterföljare och upprätthållare av de olika skolorna dog bort och endast lämnade kvar texter för framtida generationer att studera och förhålla sig till. Filosofi blev teori. De levande och nödvändiga dialogerna blev till envägskommunikation via dessa texter och en viktig dimension föll bort.

En annan fundering man kan ägna sig åt när man läser den här boken är hur den västerländska filosofin hade sett ut idag om andra texter än just Platons och Aristoteles i lika hög grad hade funnits tillgängliga för eftervärlden. Stoikern Zenon var tydligen väldigt produktiv, men hans verk har sedan länge försvunnit, och finns bara återberättade i andra hand. Nu finns det ju ett flertal stoiker som burit traditionen, och Marcus Aurelius Självbetraktelser fungerar än i dag som källa till inspiration och stoisk praktik. Men ändå, tanken är oundviklig och spännande.

Pierre Hadot ägnade en stor del av sitt akademiska liv åt att undersöka den praktiska och andliga delen av antikens filosofi, och även kopplingarna till kristendomen. Att läsa den här boken är njutbart. Han ledsagar läsaren genom antiken på ett mycket varsamt och ödmjukt sätt, boken har ett behagligt tempo och språket är väldigt exakt (tack till översättare Jim Jakobsson). Är man det minsta intresserad av filosofi tycker jag absolut att boken ska upp på läslistan.

Similar Posts:

• Vi sitter här på livstid
• Mellan Zarathustra och psyket
• Filosofi für alle
• O captain! My captain!
• Greklands sak är vår