Jag trodde att det var, om inte fel på mitt (läs)huvud, så åtminstone min läskondition och -koncentration. Det är kanske fortfarande sant, ni känner till devisen att även om man är paranoid så betyder det inte nödvändigtvis att man inte är förföljd. Malcolm Lowry visste att föda fram ett mustigt språk, ett mastigt språk, ett svårsmält språk, interfolierat med allegorier, antagligen också en och annan svårknäckt algoritm, målande beskrivningar och delirisk introspektion där omvärld, interna dialoger som aldrig lämnat huvudet och hjärnspöken sammansmälter. Ett ordflöde som inte känner till några uppdämningar, hämningslöst lämnar orden papperna och försöker tränga sig in genom ögonen på läsaren för att kortsluta alla nerver de kommer åt. Det är en sådan där medvetandeström som återfinns hos vissa irländska förmågor. Boken kräver sin läsare, inte minst för att hantera alla färger som förekommer. För det är minst sagt en färgstark bok. En målning på många vis, där det mesta tycks vara färglagt. Man får tycka vad man vill om det – jag gillar det.

Min spanska är milt uttryckt bristfällig. På gymnasiet fick jag godkänt eftersom läraren välmenande påstod att jag ”egentligen kunde”. Hon hade fel. Mexiko är skådeplatsen så viss förtrogenhet med spanskan krävs då det i boken förekommer en hel del uttryck och hela haranger på spanska. Dessa finns inte översatta någonstans, inte ens i en fotnot, vilket är ett bra val av både författare och översättare. Kan man inte ta in en bok är det ens eget tillkortakommande och det får man hantera på vis man själv finner lämpligt. Jag hoppade över styckena och missade halva boken!

Titeln till denna text har, såvitt jag förstår, med en beställning av ytterligare ett glas mescal att göra. Meningar likt denna återkommer om och om igen. Under De dödas dag får vi följa framför allt tre karaktärer. Geoffrey Firmin, Konsuln kallad, är protagonisten som finner sig akterseglad av den fysiska verkligheten, sitt äktenskap och sin titel. Han är alltså inte längre konsul på pappret, men väl i mångas medvetande. Möjligtvis främst i hans eget. Konsuln är inte vid sunda vätskor. Det är snarare tvärtom – det han har i sig är mest en hälsovådlig mängd alkohol. Såvitt jag kan läsa mig till, äter karln under hövan lite, men dricker desto mer. En renrasig suput, kanske mer men absolut inte mindre. Han glider runt i en komplett kostym, men den lilla fadäsen att han tycks ha glömt strumporna går inte att överse. Vilken skandal! Eller så har han inte glömt det. Alla gör vi våra val. Det går utan att bege sig ut på djupt vatten att sluta sig till att vår käre konsul föddes bakis men fick sig en återställare genom nappflaskan. Fast så är det kanske ändå inte. Inte helt klara, men ändock inte helt fördolda, skäl i vuxen ålder ligger bakom hans situation.

Det dämpade dånet från vattenfallen fyllde rummet som ljudet från en fartygsmaskin…Evigheten…Konsuln stödde sig, svalare nu, mot bardisken och såg ner i det andra glaset med färglös eterluktande vätska. Att dricka eller icke dricka. – Men medan han var utan mescal, tänkte han, hade han glömt evigheten, glömt att världen var stadd på resa, att jordklotet var ett skepp piskat av Hornets svans, dömt att aldrig nå sitt Valparaiso. Eller att det var som en golfboll slagen med en fruktansvärd hook mot Herkules slipsknut av en jätte från fönstret av ett dårhus i helvetet. Eller att det var en buss som styrde längs slingrande vägar mot Tomalín och ingenting. Eller var det som – vad det nu skulle vara om en liten stund efter nästa mescal. Fast han hade inte tagit någon ’nästa’ mescal än.

Jag gör mig lite rolig på bekostnad av hans alkoholproblem. Jag vill inflika att det är osmakligt, alkoholism finns det inget lustigt över. Alkoholavgiftning ska visst vara något i hästväg men några tankar på att sluta dricka har inte Konsuln. Såvitt jag förstår det har boken kallats alkoholromantiserande. Jag vet inte från vilket buskage dessa förvrängda och verklighetsfrånvända läsningar kommer. Det är ingen vacker avundsvärd belägenhet Konsuln befinner sig. Inte! på! något! vis! Jag menar, karln dricker mescal som smakar som ”10 meter taggtråd” och är inte främmande för strykninet som har använts för att avliva hela djurarter.

Ramberättelsen är ingenting utöver det vanliga. Vid handen har vi ett klassiskt upplägg där en kvinna, den före detta frun Yvonne, ska rädda både honom och deras förhållande. Billigt, men med den lilla uppfriskande detaljen att även brodern Hugh försöker dra sitt strå till stacken. Både Yvonne och Hugh får stort utrymme i boken, vilket är tacksamt. Hela avsnitt viks åt dem och deras levnadsöden intresserar mig mer. Året är 1938 och i bakgrunden skymtar det spanska inbördeskriget. Nu hämtar inte boken sin näring främst från handlingen utan det är språket och allehanda psykologiska mekanismer som tilldrar sig läsarens uppmärksamhet. Gott så.

Kanske kan vi kalla boken en tragedi. Lowrys liv var alla gånger det. Gravt alkoholiserad ändade han livet för egen hand. Huruvida det var alkoholen som förde honom till den punkten överlåter jag till andra att avgöra. Klart är att berättelsen innehåller stora (över)doser av egna upplevelser. Boken har helt klart sina brister, men jag gillar den ändå. Till och med rätt mycket. Och märk mina ord, vänner – här har ni en framtida klassiker till recension. Hurra!

Similar Posts:

• Flaskan eller kärleken?
• Nedtonat, känslosamt och våldsamt mänskligt
• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• Kontraster i novellform 
• Världens bästa mamma (nykter)

I Måns Ivarssons tredje och sista del av biografin om Lundell, vilken är upplagd på samma sätt som de båda tidigare volymerna, skildras ett liv fyllt av en, som det tycks, aldrig sinande produktivitet. Skivinspelningar avlöses av turnéer, som avlöses av skivinspelningar, som avlöses av turnéer, som avlöses av romanskrivande osv. Framgångar följer på framgångar, priser mottas och inkomsterna blir allt större. Ivarsson följer skeendet, recenserar, intervjuar. De tre husgudarna inom musiken, inspiratörerna och förebilderna är fortsatt Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young, men även gruppen U2 beundras mycket av Lundell. Ivarsson noterar ofta varifrån han ser att inspirationen kommit. Men en gång har han fel. När Ulf Lundell i november 1997 ger ut sin skiva Män utan kvinnor, berättar Ivarsson:

Jag ironiserar över titeln på en rocksida i Expressen. Nu är det inte av Bruce Springsteen han lånar längre, utan av Springsteens bästis Little Steven – som släppt en skiva kallad just Men without women. Någon dag senare får jag en anonym brevförsändelse, innehållande Hemingways novellsamling Men without women.

Det är sådana mindre, men mycket belysande händelser, ibland smålustiga, vilka Ivarsson gärna berättar om, som gör biografin riktigt läsvärd. Just denna visar ju också på hur noga Lundell läser recensioner. (För det var väl han som skickade novellsamlingen?)

Det kan inte vara mycket av stor vikt som hände Ulf Lundell under denna tidsperiod, som inte tas med i biografin, den känns väldigt täckande. Smått förbluffad inser jag att det redan gått tio år sedan skandalen kring brevet som Lundell skickade till journalisten Karolina Ramqvist, efter hennes oblida recension av hans Notbok – best of. Hennes recension citeras i biografin, liksom hans brev. Hela historien känns överdriven, den handlar mest om bristande respekt och otrevligheter från båda håll. Knappast något som har med ”könskamp” och seriösa jämställdhetstankar att göra. Lundell fick dock rätt i domstol vad gällde upphovsrätten – brevets ord var hans egendom. Brevet hade utan hans tillåtelse publicerats i antologin Fittstim. Därmed kunde han förhindra att det trycktes på nytt i andra upplagan av boken.

Ännu mer detaljerad inblick i Lundells liv får man genom en del intervjuer som citeras. Före skivsläppet av Club Zebra, år 2002, intervjuar Ivarsson Lundell på hotell Malmen på Söder i Stockholm, den 25 september:

Hur ser en vanlig dag ut i ditt liv?
- Jag går alltid upp klockan sju. Sen motionerar jag. Springer en runda på åtta kilometer. Sen äter jag frukost. Det är viktigt att äta en bra frukost varje dag. Yoghurt, frukt, grovt bröd. Massor med vitaminer ur mina burkar. En kopp kaffe. Det är den enda koppen kaffe jag dricker per dag.

Är du hälsofreak?
- Jag är inte vegetarian, men jag har alltid varit intresserad av att äta rätt, att få i mig vad man måste få i sig. Det har jag aldrig slarvat med. Det är viktigt att vara vän med sin mage. Äta en bra frukost och äta på bestämda tider. Och att ge fan i att äta socker. Socker är ett jävla gissel.
- Efter frukosten arbetar jag till elva tolv på kvällen, ibland med ett litet avbrott då jag går ut och driver lite på eftermiddagen.

Det låter som att du arbetar väldigt mycket.
- Jag försöker låta bli att jobba på söndagar. Låta bli att springa också. Säger till mig själv att det måste finnas någon idé med att vi har en vilodag.

Det som Lundell ofta återkommit till i sångtexter och romaner är hans besvikelse över samhället, som det ser ut nu, till skillnad från de drömmar och visioner och förhoppningar han en gång hade om hur det skulle ha kunnat bli. Ivarsson citerar Lundells sommarprogram i radion 2007:

En av de barnsligaste men faktiskt starkaste tankar jag burit med mig sen 60-talet, och en av de mest långlivade, det är tanken att vi faktiskt vann då, att historien kastade sig i ett glädjestort vågsvall framåt. Hur fel hade jag inte och hur envist har jag inte vägrat att erkänna det? Backlashen har varit enorm. Kanske just därför detta envisa fasthållandet vid 60-talet, även om jag inte är ensam om det. Man får gärna kalla mig nostalgiker eller romantiker – jag är det, det är ju alla människor.

Så går den långa och fängslande biografin mot sitt slut, och på skivbolaget EMI, i maj 2007, intervjuar Ivarsson Kjell Andersson, Ulf Lundells mångårige producent:

När jag frågar honom om det finns många outgivna Lundell-inspelningar kvar i arkivet går Kjell fram till ett skåp i sitt rum, drar ut en låda och tecknar åt mig med handen att kika. Framför mig ligger protoypen till den största skivbox jag sett, en rejäl tårtkartong.

Similar Posts:

• I krig mot vardagen
• Från Bandet går till åtta utsålda Stockholms Konserthus
• Gröt och fralla och yoghurt och salami, skinka, allt på en gång!
• Ulf Lundell byter förlag
• Lundells modus vivendi 

Similar Posts:

• Otro mescalito. Un poquito.
• En extremt produktiv romantisk nostalgiker
• En rak och ärlig kärleksförklaring
• I den olyckliga kärlekens djupa brunn
• Kärlekens geografier