Djävulsvind, den fjärde och sista boken i kvartetten, äger rum på västkusten julen 1967. Bilden som tecknas av Los Angeles är så långt från reklamens drömvärld som man kan komma. I stället för filmstjärnor, apelsinlundar, surfare, stränder, pittoreska förorter, palmer och blått hav består Celestins värld av sjaskiga motell, strippklubbar, kasinon, korruption med stort K, rashat, ständigt utbyggda motorvägar, sunkiga barer, fyllbultar, trafikstockningar, knark, smog, traumatiserade krigsveteraner samt organiserad brottslighet.

Staden är därtill lamslagen av en seriemördare, Nattbödeln kallad, vars ritualistiska mördande skrämmer slag på dess invånare.

Några dagar före jul korsas kvartettens återkommande karaktärers vägar. Det kan inte förnekas att före detta detektiven Ida Young, maffiamedhjälparen Dante the Gent samt jazzmusikern Louis Armstrong blivit lite till åren. Det är tunnsått med deckarförfattare som låter sina romankaraktärer åldras och Celestins skildring känns trovärdig. Självförtroendet har börjat svikta och de känner sig i otakt med tiden. Kroppen är skröpligare än förr, men den mentala skärpan har förblivit intakt.

Min egen favorit är Ida. Hon har sålt sin framgångsrika detektivbyrå och ägnar sig som pensionär åt att skriva sina memoarer på verandan, gärna med ett glas whisky och ett cigarettpaket inom räckhåll. Ida är färgad, småvuxen, prydlig i dräkt och det grå håret uppsatt i en knut. Mot sin vilja blir hon indragen i jakten på Nattbödeln. Fast när det visar sig att kontraktsmördaren Faron, som gäckat Ida sedan deras vägar korsades i New York på 1940-talet i Gangsterns klagan, är insyltad är det nära att hon lägger benen på ryggen. Det blir hur som helst en andlös kapplöpning mot klockan innan den storslagna finalen tar vid. Låt vara att lösningen är en konspirationsanhängares våta dröm, men för mig som har båda benen stadigt på jorden verkar den vidlyftig i överkant.

Idas barndomsvän Louis Armstrong besöker Los Angeles för att uppträda i en TV-show, trots att han har bekymmer med sin hälsa. Det faktum att något gått förlorat, när jazzen inte bara blivit rumsren utan också exklusiv, plågar honom också. Jazzmusiken är för övrigt ständigt närvarande på boksidorna i kvartetten, spelas i bilarnas radioapparater, på nattklubbar, barer, etc. Författaren har till och med smugit in värdefulla inblickar i jazzens historia lite här och där.

Först och främst är det ändå de suggestiva stämningarna som utmärker böckerna. Varje del har en egen klangfärg, som genom upprepning hamras in i läsarens medvetande. I Djävulsvind växer sig en undergångskänsla allt starkare. När den illavarslande Santa Ana-vinden, ökenvinden eller ”djävulsvinden” blåser genom staden – och ger extra fart åt skogsbränder – är det bäst att vara på sin vakt.

Celestins romanvärld är becksvart och människorna desillusionerade. Författaren skriver i samma anda som James Ellroy. Hårdkokt, samhällskritiskt, konspiratoriskt och mycket välskrivet. Ray Celestin bygger delvis sina intriger på verkliga händelser, stoppar in historiska personer i handlingen (Louis Armstrong, Frank Sinatra, guvernör Ronald Reagan med flera) samt infogar tidningsnotiser, vilket gör att det stundtals kan vara knepigt att skilja fakta från fiktion. Författarens hemsida kan förhoppningsvis räta ut en del av de frågetecken som uppstår under läsningen. Där kan man hitta bibliografier, gamla fotografier, kartor med mera.

I likhet med romanens gestalter lyssnar jag på Chet Bakers ”Alone Together”, som också toppar spellistan som finns på hemsidan. Allt medan jag vemodigt tar farväl av en enastående kvartett.

Similar Posts:

• Gå på jazzklubb på tisdag?
• Okomplicerat skön rytm
• I skuggan av samhällskollapsen
• Play it again
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig

Tro fan att nazisterna hatade jazz.

Så vad gör ett gäng amerikanska och tyska jazzmusiker när de finner sig fast i Berlin och Paris i början av kriget? Svaret är enkelt: De improviserar. De tar de gamla intryck och melodier de har med sig och försöker spinna ut dem till en oväntad utgång, behålla friheten att inte falla in i samma takt som de andra – vare sig förtryckarnas stöveltramp eller överlevarnas försiktiga tassande. I en övergiven inspelningsstudio i Paris, efter mörkläggning, med läckande tak och förtejpade fönster, står fyra musiker – blås, ståbas, trummor – och försöker gång på gång spela in en motlåt, en protest, visa att de finns här och att de inte har mindre rätt till det. Besvara förtryck med skönhet, likriktning med sväng. Resultatet ”Half Blood Blues” upptäcks efter kriget och de som spelade på den blir legender, speciellt då trumpetaren Hieronymus som självaste Armstrong hyllade som sin arvtagare men som kort därefter försvann på tågen österut, en av miljoner som sopades bort från jordens yta, och att vita musikkritiker i efterhand hyllar honom som ett geni är väl kanske ringa tröst då.

Sedan blir det 2000-tal, och de två mycket gamla männen som överlevde förväntas nu, i vår bekväma nostalgitid när allting var bättre förr, kunna lista ut vad som egentligen hände med Hieronymus, pojkgeniet, den tyske negern. Så iväg bär det på nytt, genom ett Europa där det återigen börjar bli kallt … Gamla teman som tas upp och spelas på nytt, lite annorlunda men ändå samma låt. Allt sett genom ögonen hos en gammal man som inte alltid minns så noga, och som kanske inte vill minnas allt heller.

Att skriva om jazz, tvinga in det i en roman är inte helt lätt. Edugyan försöker klokt nog att inte skriva en ny Gravity’s Rainbow eller On the Road, utan hon hittar sin berättare i den gamle gnällige och självömkande före detta basisten Sid som aldrig blev någon stor musiker och låter honom måla upp minnesbilder över 20-talets apartheid-USA, 30- och 40-talets Europa med mörkläggning och krig, och så den så kallade nutiden där han som gammal relik inte kan göra annat än leva i det förflutna. Det är, fram till det lite snöpliga slutet, en enormt medryckande och förbannad skröna om musik, kärlek och motstånd i skuggan av något så stort att man knappt ens kan se vad det var i efterhand. Hela boken genomsyras av frågor. Vad hjälper musiken mot en känga i ansiktet? Vad hjälper ett pass om man ändå avfärdas på sin hudfärg? Vad hjälper det att hyllas som en legend om man inte kan hålla ihop sin nutid? Men även om Edugyans prosa kanske inte direkt svänger som Charlie Parker, så lever Sid och Hiero starkare i minnena av rökiga källarkrogar, mörklagda lägenheter och dimmiga kullerstensgator än den gamle mannen gör i bokens början, och någonstans är det jävligt skönt att tänka sig att ingenting är farligare för en armé än att försöka marschera i synkoperad takt.

Blow, baby, blow.

Similar Posts:

• Ett svep genom jazzens historia
• Ovanlig vänskapsskildring och två fantastiska liv
• Musikvecka: Galning i tvångströja, myt eller sanning
• Jazzen som hot och löfte
• När punken kom till Stockholm

Allt kräver variation för att inte stagnera. Även läsning. En kioskroman befinner sig i detta fall nära Twelve Bar Blues. Boken är kanske något längre. Handlingen något mer komplicerad. Fantasin rör sig i samma banor dvs smått otroligt men underhållande. Och det stundade slutet är kanske inte uppenbar men konturerna anas tidigt.

Hänger ödet, musiken och kärleken ihop på något vis? Ödet kan säkerligen vara något förutbestämt men i själva verket är det historien som spelar oss ett spratt. Den kommer flygande som en rejäl käftsmäll och slår oss med häpnad. Det är något sådant Patrick Neate med Twelve Bar Blues vill sätta under förstorningsglaset: en störtskön historia med ödet som tema. Egentligen kan det liknas vid ett modernt epos som sträcker sig från slavhandeln i Afrika under 1800–talet till det moderna USA. Däremellan studsar vi stundtals ner i 1900–talets början och den unge Lick Holdens framfart i New Orléans. En av den mest talangfulla jazzmusikern, som enligt Netae slår Louis Armstrong, men är tyvärr bortglömd.

Den unge Lick brottas med rasism, fattigdom och fylla i ett varmt och fuktigt New Orléans. Jag känner hur svetten rinner utmed sidorna när jag vänder blad. När Lick spelar sin kornett ekar tonerna i öronen. Han spelar för styvsystern, den som han inte träffat sedan barnsben. De två syskonen har musiken gemensamt. Samtidigt rullar två andra historier parallellt men då befinner vi oss i modern tid. Sylvia en pensionerad prostituerad från England söker efter sitt förflutna tillsammans med globetrottern Jim. En skruvad afrikansk haschrökande häxdoktor, en stamledare och en arkeolog från Staterna blandas in i historien. Allt flätas samman och rör sig mot en gemensam slutdestination: Lick Holden och musiken.

Antar att jag är ute lite och cyklar när jag jämför Twelve Bar Blues med en kioskroman. Vad jag vill understryka är att en roman inte behöver leva kvar i minnet mer än fem minuter efter att man vänt på sista bladet. Trots detta kan den vara minnesvärd. Kanske är det där en del författare snavar och gräver ner sig för djupt innan de fått upp styrfart till sitt skrivande.

Hur som helst rekommenderar jag Twelve Bar Blues som avkopplande sommarläsning.

Similar Posts:

• Play it again
• När djävulsvinden blåser
• Gå på jazzklubb på tisdag?
• Winterson gör en cover
• Mojo Working