Magnificat handlar om dåtid och nutid: om livet som var högst upp i norra Sverige, om livet som är längs Paris ändlösa boulevarder, med flickan och mannen väntande hemma i en liten lägenhet. Det handlar om det omöjliga mötet mellan då och nu som sker när pojken plötsligt finns intill kvinnans sida – han som var en del av dåtiden men som nu tagit sig till nutiden. Kvinnan promenerar med honom genom staden, checkar in på hotell för att få tid att tänka. Hur vet man att den väg man tagit i livet är den rätta? Och hur hanterar man sorgen över någon som ryckts ifrån en så ung? Varför besöker han henne nu?

Linnea Axelsson skriver tätt och utlämnande fram bilder av förälskelse, sorg och att höra till: på platser, med andra människor. Det finns inte berättelse, det finns bara tid som förflyter: kvällen, dagen, morgonen och minnena från ett helt liv som hinner bubbla upp medan tiden går. Språket är skimrande vackert, perspektivet nära och samtidigt oändligt stort:

Strimmor av segt blod invävda. Vittnande om barnet som växt och trängt fram ur kroppens djup. Om livets andning och puls och dess upphörande och dess död så länge jag ville det. Så länge jag förmådde. Tills de sista fiskskimrande pärlorna lämnade sina vindlande gångar och kanaler. Och äggstockarnas hålrum skulle breda ut sig som små urblåsta grottor. Tömda och insomnade. Fuktglänsande och rosa. Likt de ödsliga skal där havet bara finns kvar som en salt lukt. En susande viskning.

I pojkens död speglas kvinnans liv och kontrasten är alltid obarmhärtig: döden är stillastående, livet är utveckling. Pojken är död för alltid, han kommer aldrig bli mer än nitton år, men kvinnan lever och måste fortsätta leva sitt liv, måste fortsätta göra val och välja rätt väg framåt, måste fortsätta leva fastän döden och sorgen finns, hela tiden. Och inte bara det, hon måste bestämma sig om hon vill ge liv till ännu en person, trots att livet är så förgängligt. Till sist verkar det handla om att kunna släppa taget om dåtiden och döden, att tillåta sig själv att släppa in livet:

Vi gick över den andra bron och in på stationen. Vi åkte nedför trappan och kom ut på perrongen nere vid spåren och gruset. Jag ska vinka av dig nu, sade jag, okej. Nu kan du gå, du får gå nu. Regnet strilade. Det blev kraftigare, vätte oss i håret och på axlarna och ryggen, rann nedför ansiktet. Och så regnade det inte alls, och så höll jag honom inte i handen längre. Jag vände mig om och det hade inte regnat. Luften var klar.

På många sätt är Magnificat som ett stilla regn en vårdag: vemodig, trösterik och hjärtskärande vacker. Eller, om man vill, som en lovsång.

Similar Posts:

• Klassisk skräck i samtida format
• Övernaturligt och mjukt om sorg
• Vad en människa klarar av
• Rösträtt, nej tack!
• Storslaget om ostron

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Aednan av Linnea Axelsson, Skalornas förråd av Ulf Eriksson, En shtetl i Stockholm av Kenneth Hermele, Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg, Människan är den vackraste staden av Sami Said och Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.

Nominerade till Årets svenska fackbok är: Gubbas hage av Kerstin Ekman, Internet är trasigt. Silicon Valley och demokratins kris av Martin Gelin och Karin Pettersson, Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg av Jens Liljestrand, Svälten. Hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro, Mammorna av Alexandra Pascalidou och Lars Tunbjörk. Retrospektiv av Lars Tunbjörk, Maud Nycander, Göran Odbratt och Kathy Ryan.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok är: Gropen av Emma Adbåge, Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting, Hemma hos Harald Henriksson av Uje Brandelius och Clara Dackenberg, Rymlingarna av Kitty Crowther och Ulf Stark, Regn av Anders Holmer och Comedy Queen av Jenny Jägerfeld.

Av de nominerade har vi på dagensbok.com så här långt recenserat:

Fler kommer!

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2019

Ett nästan 800-sidigt episkt och flerstämmigt diktverk som sjunger om samiskt liv de senaste hundra åren. Det var helt nödvändigt att någon skrev Ædnan. Men hur vågar man ens påbörja ett sådant mastodontarbete? Det är djärvt. Redan i valet av genre, den episka dikten, har författaren satt ner foten. Formen, traditionellt förknippad med högstämda heroiska berättelser som Illiaden, ger även de mest vardagliga verserna i Ædnan en särskild upphöjdhet. Och det känns helt rätt. För visst är dessa människor också hjältar.

I Ædnans verser kontrasterar Linnea Axelsson det storslagna med det intimt personliga. På högfjällets vidder, vid kraftverksbyggets väldiga dammar och inför den svenska statens järnhårda auktoritet blir det samiska folkets bräcklighet uppenbar. Men här framträder också modet och motståndskraften tydligt.

Ber-Joná vittnar om de hårda men välbekanta vandringarna med renarna. Och om hur han under en av vandringarna förlorar Aslat, sonen med den sotsvarta hårkransen. Ber-Joná talar om hösten 1920 då lappfogden, på uppdrag av svenskar, norrmän och finnar, drar gränser rakt igenom Sápmi och tvingar honom att ersätta boplatser och gravplatser med främmande marker.

Vi skulle förvisas
från skogarna fjällen
och sjöarna

Flyttleder och sånger
måste förträngas
fördrivas ur minnet

Ristin, Ber-Jonás fru, berättar om hur hon samma vinter förödmjukas vid skallmätningen i Karesuando kyrkby. Hon beskriver reseläkarens fingrar i hennes mun, hur hennes kläder ligger spridda över hela golvet och hur alltsammans skrivs ner.

Med kungligt bläck
tecknades det
rasdjuret
_
Vår lydnads
bojor
knäppte upp
mitt hemsydda bälte

Lise visar oss de absurda följderna av den svenska statens ”lapp ska lapp vara”-politik (som jag tidigare skrivit om i min recension av den vetenskapliga antologin De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna.) Ett par slaktade tamrenar på gården förvandlar familjen från småbrukare till samer och Lise skickas till nomadskolan i Jokkmokk. Där får hon lära sig allt om den svenska historien men inget om sitt eget ursprung.

Som om våra
föräldrar och vi
aldrig funnits

aldrig format
nånting

Det är skrämmande hur lite vi i Sverige vet om vårt urfolk. Inte ens jag själv som är född i Sápmi med en samisk farmor kan särskilt mycket om samisk historia, kultur och traditioner. Knappt något alls faktiskt. Inte så konstigt då att det samiska ofta reduceras till färggranna lustigheter. Eller att det kan saluföras som billiga maskeraddräkter för barn att klä ut sig i, så att de kan : ”få uppleva hur det är att vara same.”

Vårt behov av nya berättelser om det samiska folket och deras erfarenheter är stort. Vad kan då vara bättre än detta episka diktverk – där verserna, trots verkets tyngd, aldrig känns tröga eller framtvingade. Utan där orden strömmar fram över sidorna likt älven som rinner från fjällen ner till havet.

Jag är så innerligt tacksam över att Linnea Axelsson vågade skriva Ædnan.
Giitu!

Similar Posts:

• Om livet, döden och tiden
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• Queering Sápmi
• På jakt efter samiskheten