Glädjande nog ska en Sthlms-kritiker ha karaktäriserat Ahlbertz dikter som “insändarpoesi”, en genre kritikern idag anser ha kommit på skam.

Här blir en hugad läsare förstås än mer nyfiken. Hur låter egentligen denna insändarpoesi? Var det sant som Stockholmskritikern skrev?

Ahlbertz verkar hursomhelst ha tagit fasta på utsagan och gjort något kreativt av den. Poesi kan, som bekant, ha sin upprinnelse i lite allt möjligt och dess språngbrädor kan vara nog så oansenliga detaljer. Enskilda ord eller uttalanden som görs i förbigående (eller sätts på på pränt i text) kan växa och bli en hel diktvärld – något som Ahlbertz visar i denna svit. Det görs med stor lekfullhet och med glimten i ögat men också, kan man ana, med en del allvar bakom det poetiska hantverket.

“Efter en idé av Lina Hagelbäck” står det innan själva dikterna tar vid. Det gör förstås något med min läsning och jag letar omedvetet efter fraser eller stycken som tyder på inspiration från nyss nämnda poet.

Två frågor uppstår också ganska tidigt i läsningen. Vem är duet som diktjaget tilltalar i texterna? Och vem är det egentligen som skriver i den här berättelsen? Det är nämligen inte alldeles självklart.

Våldsamma nätter.
Ett men befäster vår poesi.

Dessa rader för med sig en sorts oro men klarlägger också något om den relation vi får följa. För nog är det en relation det rör sig om. Här har vi ett spel mellan två människor; en förälskelse, besvarad eller inte, ansatsen skiftar mellan sidorna.

Diktens du verkar lika sorgesamt som flyktigt, men är på samma gång lockande eller rent av beroendeframkallande. Dynamiken mellan de två parterna speglas väl i Ahlbertz bilder. De är “odjur”, duet sover ruset av sig “översnöad” och “torkar bort sorgefåglar/ ur ögonvrån”, medan jaget kommer till duet “med väskorna” och “ser genom dårskapens nyckelhål”. Ja, här är en bildrik poesi, som ibland balanserar på gränsen till det stereotypt romantiska, helt i enlighet med idéen om ”insändarpoesi” som en sorts ensliga, schablonartade försök till kontakt eller att sammanfatta en årstid eller ett skeende. (Om det nu är vad insändarpoesi är, jag är inte så säkert på det, men det är åtminstone en spontan association man kan göra inför begreppet).

Men i Emil Ahlberts diktvärld är detta förstås ett medvetet grepp och bilderna i sviten är väl sammanhållna. Ibland blir det också särdeles vackert och allvarsamt i sin stillhet:

Vill gå med dig
vidröra råkornas flykt
tills de dör ut
i det självklara ljuset.

Här tycks det som att råkorna dels står för det flyktiga men också för det oroliga eller mörka. Jaget vill gå bredvid, kanske lugna och röra också vid det svåra duet (eller relationen) bär med sig.

Nog finns här trots att boken är kompakt ett par strofer eller rader som skulle kunna strykas. Men i stort är det är imponerande hur mycket Ahlbertz lyckas skriva fram på de få sidor som boken upptar. Likaväl som en relation mellan två människor går det att läsa Insändarpoesi som en förälskelse i själva poesin eller skrivandet. “Vart du än går/lämnar du fragment av dikter/efter dig” heter det på ett ställe och “Ordflätorna/ är knytnävar.” eller “Din tvångsmässighet/plöjer upp lavendelstroferna”. Vem är det som skriver egentligen? Jag måste upprepa den frågan igen för mig själv, för jag är fortfarande inte säker på det.

Mot slutet skriver Ahlbertz “Du styckar upp solen” och “Det överstrukna havet”, något som jag läser som en blinkning till skrivprocessen – det eviga styckandet, petande och redigerandet som en poet kan tampas med. Och jo – på vissa sidor anar jag inspirationen från Lina Hagelbäck, som i den lekfulla sammansättningen i ord som “fiolflingor” och “citrondrömmar”. Det är snyggt och framför allt roligt att läsa.

Precis som alla förälskelser förändrar eller dödar något i en, om så bara något litet, lämnas jaget i Insändarpoesi med sina plågor “mot en allt äldre sol”. Det är ett stiligt avslut på en historia, en förälskelse i skrivandet som säkerligen kommer att återupptas.

Similar Posts:

• Att skriva rädslan ur rummet
• Kartriterskan och alla känslorna på en och samma gång
• Jag, du, vi
• Modet att dra eller modet att stanna?
• Mittemellan hallon och bensin

I Lina Hagelbäcks Kometkarta möter vi ett känsligt men samtidigt stormigt diktjag. Det är en person som känner in omvärlden på ett knivskarpt vis och samtidigt kräver en hel del uppmärksamhet och bekräftelse. En rätt jobbig men samtidigt charmig jävel för att prata klarspråk. Berättelsen sväller av tankar och svulstiga betraktelser.

Kaningrå himmel som tar
lugnande ser rakt in genom
fönstren: upptäckter som har
med förfluten ångest att göra.
Vitvinsglasen fyllda med
mors smycken, smuggelgods.
Obesvärade lögner magnetiska
laddningar under eftermiddagens
svullna timmar. Vänd på mig.

Här finns en stormig kärlekshistoria som virvlar, bråkar och älskar. Där är också relationen till en omnipotent mamma. Det är en fordrande relation där huvudpersonen vrider ut och in på sig själv för att behaga en krävande och kryptisk förälder. Ibland vet jag inte riktigt vilka ord som är riktade till kärleken eller modern. Det glider lite ihop, men vet ni. Det spelar ingen jävla roll.

Vartefter historien fortgår börjar en karta ritas. En atlas som är proppfull av kometer, månar och andra himlafenomen. Plus det som gör det ännu ljuvligare, nämligen luft. För trots att Hagelbäcks poesi är blommig, tät och på sina ställen rätt tungt lastad så lyckas hon få in luft i sina dikter.

Det här är lyrik som jag gärna läser högt. Det märks att författaren jobbat mycket med hur dikterna ligger i munnen. De låter bra och det jobbas med allitterationer på ett väldigt skönt vis. Så förutom att en rafflande, men samtidigt allmänmänsklig berättelse rullas ut så njuter jag av språket. Dessutom kliver humorn in så skratten finns också i farstun.

Det här är poesi som får mig sugen på att skriva själv. Och det är väl bland det största för mig. Dessutom känner jag bitvis igen mig i min egen barndom och det förstärker läsningen en masse.

När jag var liten gick
mycket tid åt att vara
olycklig och åt att tjyvlyssna
på de vuxnas samtal.
Efter ett vernissage sade en vän
till mor Stackars ditt katatoniska barn.
Efteråt: mor vid staffliet
hur hon talade med sig själv:
Varför fick jag en så beskedlig dotter.
Om hon ändå vore en liten thriller.

Det här är bombastiskt, frodigt och känslosvallande. Det är poesi som jag dras in i och inte kan sluta läsa. Ibland kan poesi vara som en svalkande vind, ibland är det en käftsmäll. Lina Hagelbäck lyckas med konststycket att para dessa parametrar.

Similar Posts:

• Att skriva rädslan ur rummet
• En förälskelse mellan människor, eller i poesin
• Fastlåst i ilska och gamla sår
• Omtag om det komplexa och svåra
• Väl avvägda tolkningar i ”light verse”

Skrivandet är ett rymmande och en rymd.
Man måste vara starkare än det man skriver.
Någonstans i djupet
på vid gavel
en djurisk självklarhet.

Skrivandets rymd, som alltså tycks sträcka sig utåt och famla efter omvärlden samtidigt som det bara kan te sig på ett sätt. På vägen dit passerar texten olika rum – det är illusionsrummet, njutningsrummet, konjunktivrummet, Gervitzrummet, Cixousrummet, Bovaryrummet och så vidare. Kanske fastnade Hagelbäck och Nielsen extra länge i Marguerite Duras-rummet? När det en bit in i samlingen står ”Skrivandet är det okända./Skrivandet är det vilda brevet.” tycker jag mig åtminstone höra ekon från Duras och hennes återkommande resonemang om det vilda skrivandet. Att skrivakten i sin mödosamhet, också tar fram det fula, det sårbara, rädslorna och ynkligheten visar Hagelbäck och Nielsen också:

Hon hjälper mig att dra upp
sjögräs och alger ur halsen,
det pågår nästan ett dygn.

Jag gläds åt att Ömhetsmarker är en sådan sprudlande (ja!) samling, som till synes snubblar fram bland orden, prövar dem och landar – ömsom i det vackra (apelsinkaraffen, pistaschskogen, mjukvårdsnougaten), ömsom i något mer sprängande och oredigt (orkanvänskapen, blodboksnatten, monsunkuk).

Hagelbäck och Nielsen är sannerligen inte de första poeterna att utforska kollektiv dikt, men nog är de bland de första att göra det på ett så ömsint och öppet erkännande sätt, som om de mellan raderna ville säga till varandra: utan dig hade inte den här texten blivit till. Utan dig hade jag kanske skrivit något annat, men det hade aldrig sett ut precis såhär.

När det till sist (eller om detta hände långt tidigare, innan skrivandet ens började) blir dags att hitta en titel för fattarna, måste det vara en som lyser självklar, som inte lyser av någon annan än de två.

Låt mig få skriva i dina ord:
Rädsla är förutsättningen för kärlek.

Text, röster och sammanhang löser upp sig i varandra. Kanske går det att skriva bort rädslan för en stund.

Similar Posts:

• En förälskelse mellan människor, eller i poesin
• Kartriterskan och alla känslorna på en och samma gång
• Fastlåst i ilska och gamla sår
• Skrivandets hålrum
• Det vilda skrivandet

De innersta, destruktiva motiven hos henne förblir oklara. Hon saknar känsla för gränser och kan inte berätta om sina trasigaste år. Katastrofen andas henne alltid i nacken. Hon är utom sig inom sig, störtar stilla, förförd av tanken på att helt försvinna. Men då och då strömmar hon av sorgfri lava, strålande spegelbrus, glittrande extas. Hon är lika oemotståndlig som outhärdlig, lika hård som varm.

Så lät det i Lina Hagelbäcks debut från 2013, där vi fick stifta bekantskap med Violencia, den oemotståndliga och outhärdliga. Hon som aldrig kan bli kvitt gamla sår utan lever livet i ständig kamp. Det är allt igenom tärande sorg, eller vansinnig ilska.

Som många andra med sår från barndomen har Violencia blivit en figur med taggarna utåt. Svår att komma nära, svår att leva med. Jag ser dem ofta omkring mig, just dessa av sig själva så upptagna människor, som inte kan gå vidare, som inte kan skapa sig lycka och harmoni, för att de aldrig har upplevt det tillståndet, de vet inte vad de ska efterapa. Violencia har en far som söp och slog. Och sedan lämnade henne och försvann, blev den mörke fadern som hon ständigt måste återvända till. Violencia och hennes far börjar med en postförsändelse från Bukarest. En låda med dikter skrivna av Violencias far, Esra, skickade av en barägare som haft honom som trogen kund.

Eller nej. Egentligen börjar boken med ett förord av Lina Hagelbäck. Om hennes egen far, och hennes relation till honom.

Jag ville hjälpa honom med diktarbetet men tänkte ”så småningom”. Det var en fruktansvärd chock att han dog så ung: 64 år. (…) I föreliggande bok har jag arbetat med och tolkat en skärva av hans dikter. (…) Med emfas vill jag säga att Esra inte är ett porträtt av Jösta. Det vore att förvränga min fars karaktär, förfela hela hans personlighet. Han var en varm människa till skillnad från gestalten Esra. Aldrig våldsam.

Det här förordet gör mig mest konfunderad. Varför finns det med? Varför inte på slutet av boken istället, så att det slipper färga hela min läsning? Och om det nu inte är den verkliga fadern som blivit porträtterad: varför då skriva ett sådant porträtt? Nej, det hela förbryllar mig. Det är som att Esras karaktär blir mindre av att han tilldelas alla dessa negativa sidor på en och samma gång. En far kan varken vara enbart ”varm” eller ”våldsam”.

Boken igenom använder sig Hagelbäck av de dikter som alltså är skrivna av hennes egen far. Det borde tillföra en tyngd. Men jag har ju blivit ombedd att läsa boken inte som självbiografisk, utan tvärtom, som fiktion? Diskussionen kring var gränsen mellan verklighet och fiktion egentligen går kan förstås vara intressant och meningsfull att föra. Men Lina Hagelbäck skriver vacker poetisk prosa, som ofta inspirerar med sina ny-associationer och förmågan att hitta det där drastiska, dramatiska sinnelaget, som ständigt trippar mellan återhållsamhet och alldeles för mycket. Den självbiografiska aspekten är ett lager jag kunde klarat mig bättre utan.

Första delen handlar om Violencia och hennes liv i huset där hon bor. Hon är visserligen, som jag skrivit, sårig och fastlåst i det mörka. Men hon kan också konsten att vända detta utåt. Det är en intressant diskussion, denna om ilskan. Hur skrämmande och farlig den är när du ser den hos andra personer; Violencia går omkring och läser dikter av sin far och minns hans temperament och utbrott. Och samtidigt är hon oförmögen att se hur samma gener flyter i henne, manar fram frätande lava ur fingrarna och får även henne att gå över gränser. Döda. När det gäller Violencias ilska exotiseras och glorifieras den. Medan fadern enbart fördöms. Delen om henne får mig ofta att tänka på Barbro Lindgrens Loranga. Han som gör precis som han vill, aldrig räds att trampa på andra för att få sin vilja igenom. Och där berättelsen som sådan också gör precis som den vill; vindlar oförutsägbar, initiativrik och crazy. Och samtidigt är det så stillastående, med mycket tillbakablickande. En förkärlek för att återge istället för gestalta.

Violencia blev nominerad till Borås tidnings debutantpris, och det utdrag jag citerade inledningsvis läste jag i antologin Hallon och bensin som Brombergs gav ut ett år tidigare (så det är möjligt att det omredigerats i den slutgiltiga versionen). Jag blev genast förtjust i Lina Hagelbäcks språk då, så förtrollande vackert. Hon rör sig i gränslandet mellan prosa och poesi. Jag är inte lika förtrollad nu. Hagelbäck tar då och då snedsteg ut i det alltför enkla, som hotar bli banalt och klyschigt. Det är en svår balansgång; samtidigt som jag kan uppskatta modet att våga, föds också tvivlet: är detta verkligen bra?

I andra delen av boken får vi stifta bekantskap med Esra, den väldige fadern. Berättelsen blir genast mer händelserik. Som en Evert Taube traskar han runt på Sicilien, med flaskan i ena handen och gitarren i den andra. En sann bohem, en ståtlig man med känslor, som vet hur illa han gör andra människor, men inte kan låta bli. Är det bekant?

När de äntligen möts väntar jag mig en förändring. Att de ska se varandras likheter, mötas i sina brister, ja, jag väntar mig ett bråk som kan leda vidare, kanske till kärlek. Eller till någon form av utveckling. För Violencia behöver det. Jag tror det är därför jag i all oemotståndlig galenskap har så svårt för henne som karaktär. För att hon är en av alla de som bär sin sorg som en sköld, aldrig glömmer och aldrig förlåter. Och hon utmanas inte heller av Hagelbäck, så hon kommer aldrig riktigt vidare. Bara vid något litet tillfälle bränner det till. Nej, Violencia berättar en saga i svart för det är den enda saga hon känner till. Och hur språkskimrande det än kan vara blir det utsiktslöst. Irriterande.

Långt senare, när jag lagt ifrån mig boken och börjat läsa annat, återvänder jag. Funderar över om hon har rätt. Är det så, att människor inte förmår sig att utvecklas förbi generna? Är Violencias drastiskhet ett förhållningssätt så gott som något, och är jag alltför obotlig optimist när jag dömer henne? Är det rent av att betrakta som feministiskt, detta att skildra kvinnans ilska som en icke ifrågasatt naturkraft, istället för problematisk? Säkert kan boken läsas annorlunda av människor med verkliga sår, och ett annat slags behov av igenkänningen. Men jag hade fortfarande önskat mig ett alternativt slut, där Violencia inte räds möta sina demoner.

Eller för en stund glömma bort dem.

Similar Posts:

• Mittemellan hallon och bensin
• Kartriterskan och alla känslorna på en och samma gång
• Att skriva rädslan ur rummet
• En förälskelse mellan människor, eller i poesin
• Äktenskapets tabu

Jag kastar mig in i Lina Hagelbäcks prosalyriska berättelse ”Violencia” när jag står och väntar på bussen. Den tar ett hårt tag om mig och vägrar släppa.

Den första tiden med Violencia var len och glänste som Romeos päls. Efter hand blev jag varse hennes huggande mörker, sadismen. Nu: det neonljusa vemod som uppstår när jag väntar på henne. Jag har kommit till mötesplatsen och lutar mig mot Vinbärsbjörken. (…) Svart syre. Spikar i halsen.

(…)

”Kom, vi går hem och dricker Rilkesprit”, säger hon. Jag lyfter min långsamma kropp från den förnedrande marken, Violencia hjälper till. Hon är på sin stora feberfest, strör konfetti över mig, glittrar med ögonen. Jag är bruten men hon fortsätter att befinna sig på festen, lägger inte märke till att jag inte är där.

Violencia är hänsynslös, förtrollande, omöjlig att skilja sig från, förhatlig och fruktansvärd men oemotståndlig, flyger lätt som en älva. Jag lär känna henne brutalt ingående med en gång, och jag saknar henne omedelbart när berättelsen är slut. Det här är en sån där prosadikt som jag tycker kunde varit en roman. För att jag inte skulle ha tröttnat.

Tagetes. Säg det. HÅLL KVAR
vad som helst i munnen

Karin Brygger kastar sig mer mellan de olika formerna poesin erbjuder. När man tror att man känner henne vänder hon på kappan och blir en annan. I ”Bagarns blomma” saknar hon dåtidens konditori, där ”glasyren var perforerad av getingar, som låg drunknade och övergödda på kakornas botten”. En fantastisk liten dikt som berättar ett helt liv. Och den där önskan som idag känns så påtaglig ibland, mitt i all ny teknik och uppdatering: om att nå varandra över generationsgränserna.

Och så kontentan, som man borde brodera upp och hänga på väggen:

Svar: värst är de tystade grälen, de långdragna krigen, frågorna du lägger åt sidan

brev som inte besvaras, dörrar som slängs och stängs,

hushållsbekymmer.

Andreas Svanberg sticker ut med sin arbetarpoesi, där fabrikanternas slit återges i långa tagningar som för tankarna till Roy Anderssons filmer. På gott och ont. För mig är detta den passage i antologin som jag har svårast för att tycka om. De långa sjoken text ger visserligen bilder, men jag hade önskat mig mer. Det stannar inte kvar i mig.

Då är Hanna Riisagers ”Dollymix”, i all sin flyktighet, mer lättfångad. Som en lättfotad svingande ballerina på tå kors och tvärs över sidorna. Infogat ord som ”Cherry gloss”, ett läppstiftsnamn mitt i alltihop, och tankarna går oundvikligen till Sanne Näslings flickiga ungdomsroman Kapitulera omedelbart eller dö. Hyllandet av flickan, det rosa, fluffiga, skorna och klänningarna, ligger tydligen fortfarande i tiden. Vad är det ett tecken på? Har vi här den sista av generationerna som gör upp med och intellektualiserar kring sitt heteronormativa barbietraditionella gulleplutt-arv? Eller är det ens en intellektualisering? (Eller är vi ens på väg bort från det heteronormativa; blå kille, rosa tjej?)

Stundtals ser jag det snarare som en saknad som andas genom texten. En trygghetsnallebjörn, och den återkommer på sina ställen i hela Hallon & Bensin, allra främst kanske i inledande och nämnda ”Violencia”. Och det är vackert och förtrollande. På samma sätt som Coppolas Marie Antoinette djupdök i krinoliner, bakelser och fluffiga håruppsättningar, djupdyker svensk litteratur i det flickiga, oskuldsfulla.

Sofia Pulls bidrar med en text som i det närmaste är en novell. Jag funderar över folks skeptiska inställning till poesi, och mitt eget sätt att förhålla mig. Vem bestämmer egentligen om genrerna? För mig flyter allting ihop, det ena okomplicerat in i det andra, men kanske är det främst för att jag själv skriver, som jag inte uppfattar komplikationerna? Pulls behandlar saknaden av ett djur, och det känns nytt och spännande. Barmiljön är nu utbytt mot de värmländska skogarna.

Distraktionens nödvändighet: älgar leker joggingskor. Håll mig i handen. Vi kan ta en biltur uppåt skogen. Kalhygget när solen går ner. Man kan låtsas tills det blir verkligt. Man kan bestämma att någonting ska spela roll.

Det är smärtsamt och vackert, och jag drar in den friska luften och längtar till skogen. Men inte till sorgen och det ödsliga. Hur dessa båda för en kamp sinsemellan; det vackra naturnära sanna, och det lilla platta tomma, där allt som inte passar in skär och syns så tydligt. I Pulls förtrollande vackra språk.

Mimi Åkesson låter ett du och ett jag mötas. Jag tänker mig det flyktiga mötet ute, en situation, kanske hörs vi igen, hoppas. Orden tvekar, drar sig över sidorna. Återkommande:

min
mor
sa
att

Fast kanske är det något helt annat det handlar om? Stycket; – och stundtals känns det lika musikaliskt som ett musikstycke i sina radbrytningar; heter ”Tisdag klockan tretton”, vilket förvirrar mig lite. Och det är någon form av arbetsintervju inkilad. Kanske är det inget romantiskt möte. Kanske handlar det om jobb? Eller både och? Hur som helst är det en rolig liten berättelse, och humor känns då och då smått utrotningshotat inom poesin, så jag tackar och bockar.

Tove Mörkberg avslutar med att berätta om den lilla familjen. Små fragment från köksbord till lek med fågelskelett i sandlådan. Hur lilla Linda tittar den mjuka kaninen djupt i ögonen för att inse att de har samma ögonfärg. Medan lille Stefan sparkar, bygger, sitter under bordet vid pappas fot. Allra mest berörs jag av just denna beskrivning av den lille pojkens oförmåga att utvecklas till något annat än sin far.

Stefan
bygger koja efter koja
medan snön rasar
och tiden går
tjugominuteritaget
Fingrarna följer träet
vant men misstroget
samla stickor under huden
material
som bevis

Framför mig ser jag Oskar i Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in, som hugger och hugger i trädet. Outtröttligt. Är detta barnen som växer upp idag, eller är det barnen som växte upp igår? Kommer det att vara barnen som växer upp även imorgon? Det är inte utan att man funderar. Hallon & Bensin är en antologi som både smakar sött och salt och beskt på min tunga. Antagligen borde jag fundera högt över varför det bara är en kille med i antologin. Men framför allt längtar jag efter att se mer av dessa författare.

Similar Posts:

• Fastlåst i ilska och gamla sår
• De handlar om döden, om våldet, är vässade och arga i tilltal, städer och städernas slående värme, om människa
• Politisk brännvidd i poesin
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Otryggheten i tryggheten