Boken utgår från det som skedde mellan den 27 mars och den 10 april för tio år sedan då 61 människor dog under en utdragen process under två veckor då de befann sig i sjönöd. Trots att ett stort antal personer och organisationer observerade vad som skedde från olika fartyg runt vad som senare kommit att kallas The Left-to-Die Boat så var det ingen som valde att följa internationell lagstiftning och hjälpa dem.

Händelsen är väl dokumenterad och återgiven av Forensic Architecture som bland annat intervjuar Dan Haile Gebre, en av de elva överlevande, samt den mycket välgjorda 18 minuter långa filmen Liquid Traces av Charles Heller och Lorenzo Pezzani som presenterar de fakta kring fallet som kunnat fastställas.

Precis som i Hellers och Pezzanis film så bygger Wadud upp boken utifrån fakta och vittnesmål från överlevande, men presentationen är en helt annan, där inte bara orden som skrivs ut utan lika mycket det vita utrymmet mellan dem väger tungt.

Det var efter att inbördeskriget i Libyen hade brutit ut 2011, i kölvattnet av den arabiska våren, som 72 personer lämnade Tripoli i en öppen gummibåt med alltför lite bränsle för att ta sig hela vägen till Lampedusa. Med sig hade de en satellittelefon som de använde för att larma om hjälp när bränslet var på väg att ta slut och de visste att de snart skulle börja driva. Men ingen undsättning kom utan istället drev de långsamt, under fjorton dagar, tillbaka mot Libyen under en obönhörlig sol och utan vatten och mat. När de slutligen drev iland hade alla utom elva personer avlidit och ytterligare två personer dog strax efter.

Hur skriver man om en sådan händelse? Hur skriver man om en sådan händelse som i princip händer och händer och händer igen, trots att rapporter och löpsedlar talar om att det händer och händer samtidigt som vi låtar det hända om och om igen?

Wadud skriver om The Left-to-Die Boat genom att bygga upp en dikt med få, väl avvägda ord från rapporter och intervjuer och med gott om tyst, vit sidyta runtomkring. Steg för steg tar hon oss med på den här hemska, obegripliga färden där båtens passagerare ser sig bli betraktade med kikare och kameror från militärfartyg och helikoptrar, som observerar hur de långsamt dör, utan att gripa in. Hur passagerarna på båten börjar se sig själva med betraktarnas ögon:

there                were                  38 maritime                    vessels
they      were              all ocular                     if they chose to be

[...]

if you’ve decided that
we’re
black mules
mules we know
are not
meant
for
rescue

Det fina med Waduds bok är att hon med den gör det som passagerarna på The Left-to-Die Boat inte kunde: att vända den observerande blicken. Syncope vrider perspektivet och omvandlar de betraktade på båten till att bli de som får komma till tals och därmed får tolka situationen. När det perspektivet beskriver de betraktande 38 fartygen så förvandlas passagerarna på The Left-to-Die Boat till betraktare och de 38 fartygen (och organisationerna bakom dem, och alla vi andra på tryggt avstånd) blir istället de betraktade.

Det finns en befrielse i det, som kommer till utryck mellan de 80 sidorna i Syncope. Ett andetag. Sedan finns världen utanför, hela den där verkligheten utanför boken. En verklighet där tusentals människor drunknar i Medelhavet varje år när de försöker ta sig till Europa. Hittills i år har 135 migranter registrerats drunknade i Medelhavet. Hur många som drunknat obemärkt vet vi inte.

Similar Posts:

• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• Bored now Â…
• Lågmält dramatiskt
• Havet, historien och människan
• Krig och flykt

Mohammad Fazlhashemi börjar med att ge en kronologisk bild av folkresningarna med början i Iran sommaren 2009, då fredliga protester mot valfusk brutalt slås ner. Sedan hoppar vi till Tunisien december 2010 då frukthandlaren Mohammed Bouazizi tänder eld på sig själv i ren desperation över hur myndigheterna behandlar honom. Detta betraktas som startskottet till Jasminrevolutionen som även inspirerar folket i Egypten och Jemen att resa sig mot sina diktatorer. Algeriet, Bahrein och Libyen hakar på och senare även Oman.

Jag uppskattar sådana här tydliga kronologiska redogörelser. Det ger mig någonting att hänga upp resten av resonemanget på. För Fazlhashemi är mycket ambitiös i sin vilja att förmedla orsakssammanhang, historisk bakgrund och förväntade effekter. Boken är indelad i 25 kapitel med rubriker som ”Islam och demokrati”, ”Politisk islam som maktfaktor” och ”Utländsk konspiration”. Det hinner kanske inte bli någon djupdykning i någotdera av ämnena eftersom boken bara har 224 sidor, men han lyckas alldeles utmärkt med att ge en intresserad läsare som jag själv, utan speciella förkunskaper, en bra överblick över vad som har hänt och varför.

En viktig fundering han behandlar är om den mest naturliga vägen till demokrati i regionen går via islam. Det känns ju ganska rimligt, eftersom det stora flertalet av medborgarna anser att religionen är en naturlig och viktig del av livet. Han presenterar läsaren för ett flertal arabiska filosofer och idéhistoriker som är verksamma både inom och utanför islam. I dessa kapitel ges en bra insikt i de idéströmmar som rör sig i regionen. Men trots en pragmatisk syn på religionen i förhållande till ett demokratiskt statsskick, så verkar det ännu vara långt kvar innan västvärden kan göra sig fri från tanken om islam och muslimer som något annorlunda.

Det är här någonstans kapitlet om kvinnornas situation efter den arabiska våren dyker upp och jag känner att det blir lite jobbigt för mig. Jag vill gärna vara en sådan människa som inte gör skillnad på samhällen beroende på religionens närvaro. Men det går inte när all religion tycks bygga på kvinnans underordning i samhället. Detta är ett rött skynke för mig, och jag låter mig provoceras trots det logiska i argumenten att varje samhälle bör utvecklas utifrån dess egen bakgrund. Kan vi inte bara ta bort allt förtryck i religionens namn på en gång så blir allt så mycket bättre?

En bra sak som följt i den arabiska vårens kölvatten verkar dock vara att anmälningar mot sexuella trakasserier och övergrepp har ökat och åtgärdats i högre grad.

Fazlhashemi tar också upp västnationernas ansvar och historia av att hålla diktatorerna bakom ryggen för att säkra stabilitet i området. Ett sådant agerande gör det oundvikligt att betrakta väst som hycklare som ogenerat praktiserat helt olika syn på människors medborgerliga rättigheter. Att säga sig stå för demokratiska värden när man samtidigt medverkar till att undanhålla andra nationers medborgare detsamma känns ganska ofräscht.

Jag är glad att jag läst den här boken. Den har ökat min kunskap och förståelse för situationen i MENA-regionen. Samtidigt har den påverkat mitt humör ganska mycket. Direkt efter läsningen kände jag mig ganska hoppfull, men nu efter en tid blir jag mest nedstämd när jag tänker på den. Förändringen, stabiliteten, demokratin. Vart tog den vägen?

Similar Posts:

• Varning för folkmord!
• Islam i ett nötskal
• Tankar om islam och terrorism
• Islam – ja, det handlar om oss
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister

I Analys av ett försvinnande får vi följa Nuri vars mamma dör när han är 10 år gammal. Han, pappan och hushållerskan Naima, en extramamma för Nuri, lever vidare i lägenheten i Kairo. Läsaren kastas in i berättelsen och deras liv under den omvälvande semestern vid Medelhavet då Nuri och hans pappa Kamal träffar Mona – den vackra, unga kvinnan till hälften britt, till hälften egyptier. Hon är 14 år äldre än Nuri och 15 år yngre än hans pappa. Nuri såg Mona först vid poolen och tycker sig därför ha större rätt till hennes kärlek än vad hans pappa har. Det är dock Kamal som gifter sig med Mona på en resa till London. Nuri får inte ens vara med på bröllopet.

Det är ett klassiskt Oidipus-drama som Hisham Matar har skapat, en tematik som litteraturen inte tycks ha tröttnat på än. I Analys av försvinnande problematiseras tvisten något. Visst finns det stunder då Nuri önskar att hans pappa inte fanns men samtidigt finns det ingen som han ser upp till så mycket som till honom. Mona som känner till Nuris känslor för henne skickar bort honom till en internatskola i England.

Ett år senare ska familjen fira jul i Montreux i Schweiz. Mona och Nuri har kommit i förväg till hotellet medan hans pappa fortsätter en av sina affärsresor. Nuri njuter av de tre dagarna han har ensam med Mona, de tar promenader och äter goda middagar. Under frukosten varje morgon läser Mona morgontidningen La Tribune de Genève för att fräscha upp franskan. En morgon släpper hon tidningen i chock. En artikel avslöjar att Kamal, hennes man och Nuris pappa, den före detta ministern och dissidenten har kidnappats av okända män. Efter ett samtal till den schweiziska polisen följer många diplomatiska diskussioner och Nuri ångrar att han tidigare har önskat sin pappa ur världen.

Den händelsen överskuggar resten av tematiken som är så mycket viktigare, den om relationer och saknad som visar hur pass lika vi är i våra tankar och känslor trots olika yttre omständigheter. Pappans försvinnande skildras långt in i romanen, trots det tänker många på den politiska utvecklingen i Libyen, när de läser romanen. Det går givetvis inte att separera händelsen från temat men man får inte glömma bort att Hisham Matar använder den politiska utsattheten för att skildra en allmänmänsklig utsatthet.

Romanen är skriven på engelska; ändå märks det att han är uppväxt med det arabiska språket. Även i den svenska översättningen sjunger meningarna och orden bär på starka bilder och känslor, något som engelskan generellt sett inte är så bra på. Det kräver en skicklig översättare för att det här ska synas men det märks också att Hisham Matar kan konsten att skriva.

Det absolut starkaste avsnittet är när Mona och Nuri har kommit tillbaka till lägenheten efter pappans försvinnande i Kairo. En kväll bjuder Mona in Nuri till sitt sovrum. De motsatta känslorna åtrå och skam är så vackert och subtilt beskrivna, romanens centrala tema i koncentrat.

Jag kände hennes armar som drog ner mig till hennes bröst och sedan brände en het pust från hennes suck min panna. För ett ögonblick ångrade jag mig. Det brann inte, och huset var inte rökfyllt, men ändå ville jag knuffa undan henne och springa fram till fönstret och fylla lungorna med frisk luft. Men jag stannade kvar svag och villig i hennes armar tills stunden var förbi och sömnen överväldigade mig.

Debuten Ingen i världen var snäppet starkare, tog ett större grepp om det allmänmänskliga trots att den också är ännu tydligare kopplad till det politiska våldet i diktaturer. Med det sagt menar jag inget illa om Analys av ett försvinnande. Med den här boken visar Hisham Matar att han är en av samtidens bästa författare.

Enkelt sagt är det så vackert och smygande komponerat att du inte ens märker när Nuri flyttar in och bosätter sig i hjärtat på dig.

Similar Posts:

• Människorna bakom diktaturens våld och verken i revolutionens kölvatten – en intervju med Hisham Matar
• Ny vecka på dagensbok.com
• I männens värld?
• Informativt om en pågående process
• En litterär egyptisk såpa

Till dessa länder har reportern Caroline Salzinger rest som frilansare och korrespondent för Sveriges Radio. Möten, händelser, tankar, resor och känslor som inte fick plats i radioreportagen hamnade i boken Hälsningar från ondskans axelmakter. Visst är det kul att ta del av hennes berättelser om livet bortom utrikesreportagen. Visst har hon fångat detaljer. Men några dagar lite här och var räcker inte för att tydliggöra dimhöljda vardagsliv.

Jo, en sak är riktigt spännande: Salzinger tar sig in i enigman Nordkorea. Möter tomma blickar, vandrar omkring ständigt övervakad i en verklighet som få journalister kommer åt. Men resten av boken lider av panisk ytlighet. Den som följer nyhetsrapporteringen får snarast sin bild av "skurkstaterna" befäst: I Iran går kvinnor i slöja, men i husen smygfestar ungdomarna bortom mullornas kontroll. I Irak är det kaos och inget blev bättre när Saddam försvann. I Nordkorea hjärntvättas folket, och likadant i Syrien. I Libyen har Kaddafi gjort en pudel och blivit västvänlig och ingen vet varför. På Kuba finns det massor av läkare, två olika valutor men ingen yttrandefrihet.

Den som söker sammanhang, finner dem knappast i Hälsningar från ondskans axelmakter. Förutom inledningen, där Salzinger under täckmanteln handelsresande inom porslin får bevittna nordkoreanska försök att imponera på henne genom "spontant" anordnade danser och besök i "varuhus" där personalen inte ens vet hur man öppnar kassan, blir skildringarna fragmentariska, förvirrande och platta – som mycken journalistik i övrigt.

För det här är en nyhetsreporters anteckningar. "Vardag och vansinne i världens mest stängda länder" lyder bokens underrubrik, men skulle kunna ha hetat: "vardagen i ett av världens mest vansinniga yrken". Korrespondens: att skjuta mediala höftskott. Reportern anländer till nya staden i nya landet, gör sina intervjuer med någon stolle som påstår något via tolk och sanningen levereras till hemlandet några timmar senare. Då finns den där: bilden av utriket. "Såna grejer di hittar på di dära araberna" muttrar Tore till Gun hemma i köket.

Mest slående är därför inblicken i utrikeskorrespondenters vardag. Hur reportrar och fotografer i hotellens barer bjuder varann på sina bästa nära-döden-upplevelser. Hur "fixare" i de olika länderna – alltså lokala förmågor som säljer sina tjänster som tolkar, chaufförer och annat – ordnar färdiga reportageidéer till världens alla korrar. Hur korrarna sedan tipsar varandra om sina fixare, så att Caroline Salzinger när hon hör eller ser ett reportage från ett visst land direkt förstår vilken fixare som använts. Samma bilder massproducerade in absurdum.

Boken ska vara kul, menar förlaget. Jag har ganska tråkigt. Dessutom famlar Salzinger mellan att dels raljera över Bushadministrationens cyniska utspel om skurkstater – denna världspolisens brutala ignorans – och att dels befästa den genom att själv demonisera. Särskilt påfrestande blir hennes metod att låta västerlandets marknadsmaskineri, symboliserat av hennes Mark Jacobs-sandaletter, utgöra den normalitetens fond mot vilken skildringarna av "skurkländerna" vilar.

Fast det är klart, design och terrorism verkar ju bottna i samma rädsla för att inte betyda någonting.

Similar Posts:

• Besök i paradiset
• Pyongyang med all-inclusive från 11.995
• Nord och syd
• Uppdaterar dina Irankunskaper
• Oljan – en ödesfråga