Ellen är en hypnoterapeut (inte hypnotisör!) som jobbar med att med hjälp av hypnos hjälpa människor att bl.a. sluta röka, hantera kronisk smärta, gå ner i vikt, och våga prata inför folk. Utåt är hon lugnet själv och folk dömer ofta ut henne som en såndär som bara äter quinoa och mediterar istället för att känna riktiga känslor. Hon uppfostrades av en envis ensamstående karriärkvinna som valde fader till Ellen genom att betygsätta sina manliga kurskamrater på läkarprogrammet och sedan ligga med den som fick högst poäng. Ellen vet det, för hon har fått se tabellerna. Som man kan förstå är inte Ellens något fyrkantiga och elitistiska mamma helt förtjust i vare sig Ellens ”flummiga” yrkesval, eller hennes ”medelmåttige” nya pojkvän lantmätaren Patrick.

Jag trodde att jag skulle ha svårt att relatera till Ellen eftersom jag själv är inbiten skeptiker och förmodligen mer lik Ellens mamma än Ellen, men precis som vanligt så överraskar Moriartys karaktärer mig. Jag hejar på Ellen och även om jag inte alltid skulle fattat samma beslut som hon, så förstår jag varför hon gör det hon gör. Ellens pojkvän, den stadige lantmätaren Patrick, har mer känslomässigt baggage än de flesta; han är både änkling och ensamstående far till en åttaårig son. Till råga på allt har han även en stalker, en besatt ex-flickvän som vägrar lämna honom ifred, och ständigt följer efter honom, skriver till honom, och ringer under dygnets alla timmar. När hon förstår att Patrick blivit tillsammans med Ellen, beslutar hon sig för att börja gå i terapi hos Ellen, något vi som läsare får veta, men som varken Ellen eller Patrick vet om.

Din stora kärlek är en lågmäld och oväntat briljant roman som på ett kärleksfullt sätt behandlar tunga ämnen som sorg, besatthet, olyckliga förhållande, knepiga familjekonstellationer, och hur vi gestaltar oss själva utåt skiljer sig från dem vi egentligen är.

Jag uppskattade verkligen att man fick läsa från stalkerns perspektiv också, för även om hon är en galen och besatt kvinna full av sorg hon är oförmögen att släppa, så är hon inte lika skogstokig som man skulle kunna tro om man bara fick se hennes handlingar genom andras ögon. Även om det mesta av det hon gör i egenskap av stalker är oacceptabelt, så skildras hon med en förvånansvärd ömhet. Det höjer Din stora kärlek från en spännande kärlekshistoria med en galen stalker, till en roman om djupet och svårigheterna i mellanmänskliga relationer, som inte tar enkla genvägar. Den är också fyndig, varm, rolig, och precis vad man behöver som tröst i slutet av ett sånt här år. Jag hoppas att alla som kämpar med något de inte kan prata om finner lite lättnad i den här boken, och i livet i allmänhet.

Similar Posts:

• Trovärdiga stereotyper och dysfunktionella relationer
• Träffsäkert och aningen urspårat
• Långsökt premiss, men underbart kaotiskt persongalleri
• Värmande roman om tre med tungt bagage
• Underlig undervattensberättelse

”I might go home early.”
”No-one goes home early”, said Yao serenely.
”Well yes, but they can”, said Frances. ”If they choose.”
”No-one goes home early” repeated Yao. ”It just doesn’t happen. No-one wants to go home at all! You’re about to embark on a truly transformative experience, Frances.”

Moriarty är en mästare när det gäller att skriva en berättelse ur flera parallella perspektiv, och i Nine perfect strangers jonglerar hon inte bara de nio gästerna, utan också Masha och hennes två anställda Yao och Delilah. Hon introducerar de olika personerna i lugn och ro, utan brådska, och låter helt odemokratiskt vissa ta mycket plats och andra bara komma till tals någon gång ibland. Och trots de många perspektivbytena upplever jag sällan att det blir rörigt eller svårt att förstå vem som är vem. Varje berättare har också sitt eget unika språk, sin egen berättarstil, och en av de stora behållningarna med boken är att få höra de olika gästerna reagera på, och beskriva varandra. Moriartys språk är rikt, men exakt – hon använder små och underbart uttrycksfulla medel för att förmedla ett personlighetsdrag. Som när hon beskriver den mångordiga Napoleon, som har svårt att stå ut med de fem dagar av ”ädel tystnad” som inleder vistelsen.

Napoleon, who sat opposite Frances, received some kind of lentil dish. He leaned forward over the bowl and waived the raising steam towards his nose, enjoying the scent. It was clear the man was desperate to chat. Frances would bet that in normal circumstances he would have been discussing the history of the lentil.

Det tar inte lång tid innan saker på Tranquilum house börjar bli besynnerliga. Först instrueras gästerna om att de inte får prata med varandra, och inte se varandra i ögonen under de första dagarna. Deras fem dagliga smoothies är obligatoriska, inte frivilliga. Och någon har gått igenom deras bagage och konfiskerat deras små gömmor av godis, alkohol eller nikotin. Masha verkar vara fast besluten om att de ska uppnå nya nivåer av själslig insikt, varesig de vill det eller inte. De hälsofrämjande åtgärderna blir bara mer bisarra därefter.

Men även om det händer klart underliga saker på hälsohemmet, så är det egentligen inte det som är bokens huvudfokus. Tranquilum house är bara en katalysator som låter nio främlingar mötas och berätta om sina liv, om vad det nu var som gjorde att de kände ett behov av att isolera sig från omvärlden på en plats utan internet, för att göra yoga och recitera buddhistiska mantran. I stillsamt tempo kommer vi nära karaktärer som tantsnuskförfattaren som blivit solochvårad, det unga paret som lider av att ha för mycket pengar, och det äldre paret som ständigt oroar sig för sin dotter på grund av det hemska som hände med hennes bror. Och jag tycker om dem.

Nine perfect strangers är en mycket klassisk Moriarty-roman. Om du har läst till exempel Andras vänner eller Öppnas i händelse av min död så kommer du nog att tycka om eller ogilla den här boken på samma sätt. (Jag ser nu att jag i den här recensionen omedvetet återanvänt nästan exakt samma formulering som när jag recenserade Andras vänner – om hur det inte är den dramatiska händelsen som är viktig i berättelsen, utan människorna runtomkring den.) Men jag tycker ändå att Moriarty i den här boken når ett steg längre, gör samma sak lite bättre. Det är en berättelse som både till innehåll och språk är är lättillgänglig utan att vara ytlig, och karaktärerna är en aning mer lågmälda, mer vardagliga, utan att för den skull bli mindre intressanta. Liksom i flera av hennes tidigare böcker tappar Moriarty dock sin träffsäkerhet något mot slutet. I sin vilja att förklara allt och knyta ihop alla trådar, så blir det utdraget och lite pladdrigt. Det är lite synd, men inget som gör mig mindre benägen att helhjärtat rekommendera den här boken.

Similar Posts:

• Trovärdiga stereotyper och dysfunktionella relationer
• Långsökt premiss, men underbart kaotiskt persongalleri
• Hypnoterapeuten, lantmätaren, och den galna kvinnan
• Konsten att lösa mordet på sig själv
• I brist på simlektioner

Alice kommer till sans liggande på golvet i ett gym. Redan där är situationen bisarr, för Alice är inte en sån som går på gym. Hon är gravid med sitt första barn, hon och hennes make Nick är upp över öronen förälskade i varandra, och hennes syster Elisabeth är hennes bästa vän. Det är bara det att alla runtomkring hävdar att det är 2008, inte 1998. Och när hon ringer Nick så bara snäser han åt henne. Och när Elisabeth kommer och hälsar på så är det stelt och konstigt mellan dem. Alice lär sig snabbt vilket årtal hon ska uppge när läkarna frågar, så nästa dag blir hon utskriven. Men de senaste tio åren är helt utsuddade. Barnet hon var gravid med är inte bara fött, utan har två yngre syskon, hela hennes liv är annorlunda, och ingen verkar riktigt kunna eller vilja berätta vad som har hänt. En viss Gina verkar ha spelat en stor roll i hennes liv, men så fort hon kommer på tal så blir alla generade och byter ämne.

Precis som Andras vänner som jag har recenserat tidigare så är En annan Alice skriven ur flera olika perspektiv: Alice eget, förstås, men vi får även läsa den dagbok som systern Elisabeth fått i uppdrag av sin terapeut att skriva, och inadopterade mormodern Frannies blogg. Då och då får vi också se små minnesglimtar från de bortglömda åren, vartefter de kommer tillbaka till Alice.

Alice tvingas navigera en värld där alla vet mer om henne än hon själv, och hantera det faktum att hon verkar ha blivit en ganska otrevlig person. Hon ligger tydligen i skilsmässa och vårdnadstvist med sin högt älskade Nick, hon har en massa nya vänner som hon inte alls tycker om, och hon vet inte alls hur hon ska förhålla sig till sina (faktiskt ganska påfrestade) barn. Dessutom är hon tydligen djupt engagerad i olika lokalpolitiska frågor, och har blivit en hälsodyrkande träningsnarkoman.

En annan Alice är – utöver den inledande hjärnskakningen och minnesförlusten – en roman utan alltför mycket dramatik på ytan. Men det gör den inte alls tråkig. Långsamt hittar Alice ledtrådar till hur hon blivit en person hon aldrig trodde att hon skulle bli, och tillsammans med henne får vi undan för undan lära känna både den gamla och den nya Alice. Men hon gör också revolt mot denna Andra Alice, och hennes idéer om hur livet ska se ut. Hon raserar regler som Andra Alice satt upp för hennes barn. Hon försöker reparera relationer hon inte visste hade gått sönder, och framförallt försöker hon förstå vad som gått snett i sitt äktenskap. Och det är i interaktionerna med Nick som kontrasterna mellan den gamla och den nya Alice blir som mest påtagliga.

”Varför ska vi skiljas?”
”Vad är det för sorts fråga?”
”Jag vill bara veta.”
Hennes längtan att resa sig och röra vid honom var så stark att hon fick pressa händerna mot låren för att hejda sig från att hoppa upp och begrava huvudet under hans haka.
”Det spelar ingen roll varför vi ska skiljas”, sa Nick. ”Jag tänker inte ha den här diskussionen. Vad är det för mening? Jag är inte intresserad av att spela några spel i kväll, Alice. Jag är jättetrött. Om du försöker få mig att säga något som du kan använda mot mig så kan du glömma det.”

Alice fnittrade. Nick log. Solen sken rakt i ansiktet på honom. Han skuggade ögonen med ena handen och sa: ”Jag kommer att veta när du får minnet tillbaka.”
”Hur då?”
”På sättet du ser på mig. Så snart du minns igen kommer jag att se det i dina ögon.”
”Kommer de att skjuta dödsstrålar mot dig?” sa Alice.
Nick log sorgset. ”Något i den stilen.”

Om En annan Alice kanske inte har världens mest originella upplägg, så har den ett desto charmigare persongalleri. Den bloggande mormodern som utan att vara särskilt sjuk har utvecklat en besatthet vid dödshjälp; den karriärmässigt framgångsrika systern som genomgått så många misslyckade IVF-graviditeter att det gjort henne bitter; de egensinniga barnen med sina starka viljor och förbluffade indignation över att vara bortglömda; och förstås den gamla, flamsiga, naiva Alice som kontrasteras mot den nya, hårda, välsminkade, ständigt upptagna Alice. Tillsammans skapar de här karaktärerna ett underbart kaos, som det är riktigt njutbart att ta del av.

Om jag saknar något så är det att jag även mot slutet mot boken har svårt att riktigt förstå mig på den nya Alice. För även när mer av händelseförloppet under de bortglömda tio åren kommer i dagen, och det liksom verkar vara meningen att jag ska ha förståelse för varför Alice liv utvecklades som det gjorde, så kan jag inte låte bli att tycka att den gamla Alice var klart trevligare än den nya. Men jag är öppen för att min bristande förståelse för Nya Alice kan bero på att jag inte har tre barn som ständigt ska ha nya lunchlådor, och vars fotbollsuniformer måste tvättas och strykas i tid och otid.

Similar Posts:

• Trovärdiga stereotyper och dysfunktionella relationer
• Hypnoterapeuten, lantmätaren, och den galna kvinnan
• Träffsäkert och aningen urspårat
• Ett magplask till thriller
• Kvinnan som frivilligt försöksdjur

Men egentligen handlar berättelsen inte om grillfesten eller den dramatiska händelsen som den leder till, utan den handlar om livsöden, och om dysfunktionella relationer. Jag associerar under läsningen lite till Douglas Couplands Alla familjer är psykotiska, men med skillnaden att hans karaktärer är rena karikatyrer. För även om Andras vänner i någon mån bygger på stereotyper som ställs mot varandra, så blir det aldrig så groteskt som i en Couplandroman. De välordnade och lite tråkiga revisorerna Erika och Oliver, den bohemiska cellisten Clementine och hennes charmiga make Sam, och det nyrika, lite smaklösa paret Vid och Tiffany, är alla lite tillspetsade, lite överdrivna. Men faktum är att jag gillar det, för vi får över berättelsens gång blicka djupt i alla karaktärernas känsloliv och bakgrunder, så även om de är ett kvarts varv tillskruvade, känns de ändå trovärdiga. De är allihop en aning av en parodi på sig själva, men människor som är parodier på sig själva träffar jag nästan varje dag.

Den verkliga styrkan i Moriartys berättande ligger i hennes dialoger, och hennes sätt att med ganska små medel gestalta huvudpersonernas invecklade relationer – i synnerhet den hatkärleksrelation som råder mellan Erika och hennes narcissistiska, patologiskt samlande mor. Som när Erika rycker ut på ett av sina regelbundna städningsuppdrag för att förhindra att moderns groteskt överbelamrade hem blir direkt hälsovådligt:

“Jag kan tillstå att jag ibland blev aningens paranoid att de skulle kunna ta dig ifrån mig” sa hennes mamma. Hon blinkade ömkligt mot Erika. “Jag tänkte alltid att Pam kanske skulle få för sig, i sin välgörenhetsivrande vänstervridna skalle, att klaga till myndigheterna att jag inte polerade golvlisterna ordentligt eller vad som helst.”
“Golvlisterna! När har man någonsin kunnat se golvlisterna i det här huset?” sa Erika.
Hennes mamma skrattade glatt som om alltihop var rätt lustigt. Erikas mamma hade ett sådant sött skratt, som en flicka på en danstillställning.”

Jag har svårare att köpa relationen mellan Erika och Clementine – barndomsvännerna som blivit nästan som systrar när Pam, Clementines mamma närmast adopterar Erika för att ge henne respit från den katastrofala hemsituationen bland råttor och vägglöss. De verkar helt enkelt inte ha tillräckligt mycket gemensamt för att hålla fast vid sin relation trots att de inte tycker om varandra. Nog kan relationer drivas av pliktkänsla mer än av kärlek, men jag hade önskat att de små glimtarna av samstämmighet och tillgivenhet dem emellan vore fler.

Andras vänner är i slutänden en trevlig och välskriven bok med samma något överanalyserande förhållningssätt till i grunden vardagliga situationer som vi känner igen från Moriartys flaggskeppsroman Öppnas i händelse av min död. Inga interaktioner är betydelselösa för de lätt neurotiska huvudpersonerna, utom möjligen för den lättsinniga och lite enfaldiga Vid. Han vill bara ha en rejäl fest där mat och alkohol flödar, alla är glada och ingen dör. Det ska väl inte vara för mycket begärt?

Similar Posts:

• Hypnoterapeuten, lantmätaren, och den galna kvinnan
• Träffsäkert och aningen urspårat
• Långsökt premiss, men underbart kaotiskt persongalleri
• Ironigänget ville egentligen komma nära
• Våldsamt fördärv