Romanen börjar med ett byggprojekt. Tomten intill huset rivs upp för nu ska minsann en pool anläggas för frun i huset, Mathilde. Det känns nästan som att Amine utför en försoningsgest, men jag hinner inte mer än snudda vid tankarna, förrän jag måste hasta vidare för att följa deras barn och allt de är med om i sina begynnande vuxenliv.

Dottern Aïcha studerar medicin i Strasbourg men sonen Selim är inte studiemotiverad över huvud taget. I bakgrunden formar sig det moderna Marocko med inrikespolitisk dramatik – också här finns inslag av proteströrelser bland de unga. För Aïcha är det självklart att vara lojal med föräldrarna, hennes upprorskänsla riktar sig snarare mot den man som vill linda henne runt sitt finger. Att hennes bror Selim är obekväm i att förkovra sig på det intellektuella planet blir starkt fångat i scenerna när han tränar i sin favoritsport, nämligen simning. Den yngre generationen kommer i kontakt med många västerländska företeelser som inte föräldrarna gjorde. När Selim rymmer från sin familj är det lätt att tänka på musikalen/filmen Hair men reliefen blir annorlunda i och med att händelserna placerats i kuststaden Essaouira.

Tonen som författaren väljer är den svala och oberörda berättarens. Däremot har berättelsen i sig inget svalt innehåll. Scener växlar snabbt och i Slimanis berättarstil ser det ut som att handlingar sker i blindo, eller åtminstone enligt ett förutbestämt öde.

Att det fräser och väser ingår i själva konceptet, särskilt märks det i hur människorna porträtteras. Alla tillåts ha mörka drivkrafter eller ha ett vresigt temperament. Kropparna fylls av iver och upptäckarlust men hos några av figurerna är sexet ett rent självskadebeteende.

Även om jag tycker om att svepas med av den här brett upplagda släktkrönikan, känns tempot aningen för hastigt och spretigt när kapitlen avlöser varandra. Det beror med största sannolikhet på att jag är så mycket trögare i mitt sätt att navigera i tillvaron. Att inte låta romanpersoner ägna sig åt existentiella kval eller formulera ord om skönheten i världen är absolut ett lika gångbart grepp i litterär mening, det vill jag understryka.

För det finns ändå ett tema eller två som håller ihop berättelsen. Det ena är det stora moderna projektet. Här är ett land där BNP stigit det senaste decenniet efter frigörelsen, men de högre samhällsklasserna bär skygglappar inför den stora delen av befolkningen som fortfarande går på samma stampade jordgolv. Som en kontrast till bilden av ett framåtskridande samhälle (nåja, förtryck av oliktänkande pågår) löper det andra temat, nämligen människornas sinnlighet och stundom okontrollerade begär. Det råder ingen brist på elektricitet i Dansa med mig och jag undrar om samma otåliga tempo ska följa i del tre?

Similar Posts:

• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Större frågor i fransk thriller
• Längtan, lera och luft
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Magiskt om musik och människor

I romanen De andras land är handlingen inte placerad i nutid, utan i stället direkt efter andra världskriget. Mathilde har franska föräldrar och kärleken till den marockanskfödde Amine går inte att stoppa. De gifter sig trots olikheterna sinsemellan och livet som jordbrukare ska börja på de lantligt belägna ägorna utanför staden Meknès i Marocko. Romanen är den första delen i en trilogi och enligt bakgrundsfakta har Slimanis egna morföräldrars liv inspirerat till berättelsen.

Det är tufft från första början för Mathilde, som ser sina tidigare aningslösa framtidsdrömmar grusas. Landskapets kalla nätter och torra ökenvind gynnar inte direkt odlingsmöjligheterna. Svärmor lever ett liv i isolering, något som Mathilde inte kan rucka på i sin egenskap av att vara en europeisk, främmande kvinna. Försöken att finna vänner bland borgerliga franska kolonisatörer misslyckas och samma sak händer när hon träffar Amines vänner. Miljö och sociala villkor är som gjorda för att knäcka Mathilde.

Den energiska prosan är tajt och infogar en mängd händelser och kontraster. Här skildras ett liv som alltsomoftast är både slitsamt och hårt. Läsaren får oclså en inblick i Marockos politiska-sociala utveckling och det nationalistiska och revolutionära uppvaknandet. Koloniala jordägare ska jagas tillbaka hem till Frankrike. Våldsretoriken utmynnar i blodiga motståndshandlingar.

Såklart påverkar alla händelser Mathilde och hennes närmaste. Och vad kännetecknar Slimanis porträttkonst förskönas ingen. Så gott som alla förses med egenskaper som inte alltid är så sympatiska. Situationer och scener av annat slag förekommer också, kulturkrockar uppstår med inslag av både pinsamhet och hjärtlighet.

Amine och Mathilde liknar i sina strävanden inte alls det arbetsamma paret Karl-Oskar och Kristina. Här pendlar i stället relationen mellan brinnande begär, avståndstagande och misshandel. Barnen ser och hör allt men kan inte påverka. De många nivåerna av ofrihet verkar som ett sammanhållande kitt i samhällskroppen – värst utsatt är hushållets piga som faktiskt benämns som slav.

Jag tycker familjekrönikan presenteras något för omfångsrikt ibland men samtidigt är Slimani skicklig när hon gör en djupdykning i någons tanke, upplevelse eller minne som träffar precis mitt i prick. Att ingå i en familj som försöker hantera förväntningar, traditioner och fördomar i politiskt skakiga tider var på 1950-talet precis lika omtumlande som det är i dag.

Similar Posts:

• Otåligt tempo fortsätter
• Större frågor i fransk thriller
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• En fläkt från förr
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Min reaktion ger mig ingen ro och jag läser boken på nytt. Vem är jag att stänga ögonen för våldet – våldet riktat mot sig själv och våldet mot barn – i en värld där flickfoster aborteras, småflickor gifts bort och familjevåldet ökar i coronatid? Som läser det mesta och som kanske klyschigt brukar tänka “inget mänskligt är mig främmande”? Här utmanas egna föreställningar.

Vi får följa en äldre, sjuklig kvinna som skyndsamt ska skriva ner sin historia. En dotter, Anne, sköter om henne och kommer med jämna mellanrum till hennes hus. Men Anne är någon som jag-berättaren inte litar på. Hon gömmer sina anteckningar noggrant långt ner i en skrivbordslåda. Skrivandet är febrilt; nu ska hennes historia upp i dagen. Om inte förr så efter hennes bortgång. Den som ska hjälpa henne med det är Annes dotter Vendla. Hon är ung och stark och syns i medierna som en framgångsrik hinderlöperska (!).

För sig själv tänker berättaren: ”Jag vill ju inte att mina minnen ska gå förlorade. Jag vill nå ut med min berättelse, skriva historia. Hittills har männen haft allt för mycket att säga till om. Nu är det kvinnornas tur.”

I femtio kapitel på några sidor följer vi parallellt jag-berättarens historia: hennes unga år och hennes liv nu som gammal. På en metanivå får vi följa hennes skrivande. Men vad som exakt skrivs ner för hand på pappren är det bara Vendla som ska få ta del av och sen föra ut. Vendla känner till ”de rätta kanalerna”.

Det handlar om den första graviditeten som bara överrumplade. Den andra efter ett passionerat förhållande. Det finns “piller” men jag-berättaren verkar vilja bli gravid och tar ensam hand om barnet. Här finns en “barnflicka” och ett arbetsliv. Arbetslivet är viktigt trots att det skildras vagt. Det hela slutar i en katastrof. Det tredje förhållandet – när jag-berättaren flyttar till Jakobs hus (en biblisk allusion?) där hon nu på äldre dagar bor – blir ett sorts samliv, en sorts normalitet. Hon försöker. Men snart börjar det på nytt; spädbarnet som är så svårt att sköta, som har en egen vilja. Det stora huset med både vindsvåning och källare; speciellt den fuktiga källaren med möglande rum spelar en stor roll.

Och till slut. Efter detaljerade men obehagliga handlingar och händelser sitter den gamla där på sina hemligheter. Hon verkar inte ha några betänkligheter utan ser allt ur sitt eget perspektiv. En ensam människa som är alldeles inkrökt i en egen värld, kropp. Som ser konsekvenserna av vissa vaga händelser i egen barndom men någonstans ser hon inte längre. Eller hon ser men ur sitt eget vridna perspektiv. Det inre livet är livligt: barnen kommer till henne i drömmar och tankar. De är fortfarande hennes “döttrar”. Och de kommer antagligen att möta henne också efter döden.

Vi vet inte i vilken tid vi riktigt befinner oss i och inte heller miljön. Det talas om ”piller” (p-pillren kom på 1970-talet och antagligen avses senare olika psykmediciner). Könsrollerna är märkligt cementerade: mannen arbetar utomhus, reser i arbetet (flykt?) och kvinnan håller sig mest inomhus och sköter barn. Det finns i början ett arbetsliv på ett kontor där jag-berättaren mest flyttar papper … (!). Hon är ovanligt ensam och isolerad i livet, inga släktingar, inga vänner eller arbetskamrater att tala om (förutom ”Hosianna” med naglarna på kontoret). Vi får veta att huset, ”Jakobs hus”, ligger på landet långt ifrån andra grannar. Det här stör min läsning något eftersom jag själv är intresserad av samtiden i texter, men i den här berättelsen spelar antagligen allt detta en underordnad roll för tematikens skull.

Det finns kopplingar i bokens tematik till den antika Medeagestalten. Ensamhet, övergivenhet, hat. Jag tänker också på Leïla Slimanis roman Vaggvisa (2018) i Parismiljön med barnflickan som tyst nästlar sig in. Å andra sidan finns det i dag förstås en uppsjö av ”onda kvinnor, mödrar” i deckare, filmer och serier.

Språket är mycket detaljerat såsom i tidigare verk av Ann-Sofi Carlsson. Här finns ingående beskrivningar av kroppar, ångest, blod, fukt, mögel och olika rum.

Det som gör den här berättelsen särskilt stark är att Carlsson använder sig av jag-berättarperspektiv. Intrigen kommer mycket nära en som läsare. Vilken förälder, mamma har inte känt sig ensam? Vem har inte känt sig uppgiven med ett gråtande spädbarn? Moderstematiken är ett av världshistoriens viktigaste teman och finns i alla varianter; hoppfulla, älskande, goda, ensamma, otillräckliga, sörjande, onda, våldsamma… När börjar en mor gå över ”normalitetens” gränser? När orkar hon inte mera? När börjar våldet? Berättelsen Fyra döttrar ger läsaren mycket att fundera över.

Similar Posts:

• Minnen från 1960-talets Paris
• Mamma mia – att förstå en mor
• Den sista tiden
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld
• Noveller om oro och ångest

Under flera månader gav Myriam sken av att stå ut med situationen. Inte ens för Paul klarade hon av att berätta hur hon skäms. Hur hon känner att hon höll på att dö av att inte ha någonting annat att berätta än barnens upptåg och samtalen mellan okända människor som hon tjuvlyssnade på i mataffären.

Tristessens hål har slukat Myriam. Ljusningen kommer när hon och maken Paul slutligen bestämmer sig för att anlita en barnsköterska. Ja, det går inte av sig själv, eftersom Paul ställer sig frågande på ett undergrävande sätt. Han riktar fokus mot sig själv, känner sig sviken för att Myriam inte kunnat förklara sin frustration.

Nåväl, till slut blir det så att Myriam kan arbeta igen i juridikens värld. Flera gånger häpnar föräldrarna över sin rekrytering av barnsköterskan Louise. Hon har en energi som sveper in både hem och barn. I matrummet står färdiglagade rätter redo att ätas när föräldrarna kommer hem från sina arbeten. Kontrasten är stor när jag senare hittar en pytteliten mening om att Louise som barn aldrig fick ett lagat mål mat. Ingen särskild förklaring ges.

Gestaltningen av medelklasslivet i en västerländsk storstad sker i en sparsmakad stil. Med en nästintill fantasilös prosa, skildras hur osäkerhet kan uppstå under framgångens yta. Laddade bråk (eller besvikelser) avlöses av arbetsdagar som bygger en lyckosam karriär. Tid för reflektioner sopas undan.

Parallellt skildras hur samhället gjort sig beroende av oöverstigliga klassklyftor. En mängd andra människor har ett livs kamp bakom sig för att hålla näsan över vattnet. Respektfullt ger Slimani utrymme för existenser med tuffa liv. Och hennes närmande liknar försiktigheten i dokumentären Iggy Pop och Michel Houllebecq – Att överleva som visades en vinterkväll i SVT K Special.

Mina tankar återvänder till vinterscenen i en lekpark för barn. På parkbänken lyssnar Louise till barnsköterskan Wafa, som tidigare arbetat som massör på en semesterort. De ser på Alphonse, barnet som Wafa anställts att passa:

Han, som hon har uppfostrat, han kommer att bli uppassad av en av hennes systrar eller en av hennes kusiner, ute på terrassen, som är belagd med gult och blått kakel.
”Du förstår, allt välts upp och ner och allt kastas om. Hans barndom och min ålderdom. Min ungdom och hans vuxenliv. Ödet är ondskefullt som en reptil, det ser alltid till att knuffa oss över till fel sida om räcket.”
Regnet faller. De måste gå hem.

Valmöjligheterna eller brist på valmöjligheter närmar sig filosofiska tankegångar. Har varje människa möjlighet att skapa sig själv genom sina val?

Vaggvisa är en roman om ett brott där författaren valt bort thrillerns stereotyper. Handlingen tar avstamp i en stark vilja att förstå i stället för att drivas framåt av en journalist eller kriminalutredare. Jag hoppas att Leila Slimani skriver fler romaner om samtiden i Europa – jag fick nämligen mersmak.

Similar Posts:

• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Viss självreflektion bedårar
• Anrop från den andra sidan
• Otåligt tempo fortsätter
• Klassiska brev från 1600-talet