Så träffar Claudias faster en ung man på en resa till Europa och de gifter sig. Claudia får en vacker docka från dem och den blir hennes närmaste bundsförvant. Dagarna förändras också: de handlar nu om att lyssna av mammans röst när hon pratar i telefon med någon som bara är tyst när Claudia råkar svara, om att åka till köpcentret med mamman och sitta på uteserveringen på andra sidan gatan från klädaffären där fasterns nya man jobbar. Han kommer alltid ut och hälsar, mamman vill alltid gå in och titta i hans butik. Claudia står och tittar på slipsarna när de pratar eller försvinner längre in i butiken, de vackra, vackra slipsarna – som ett draperi i en djungel.

Pilar Quintana skriver utifrån barnet i förhållande till en komplicerad vuxenvärld – den åttaåriga Claudia hör allt, ser allt, men hon förstår ännu inte allt, i alla fall inte på ett medvetet plan. Men hon känner stämningarna, har sina känselspröt långt utsträckta – i mammans väninnas lägenhet lägger hon märke till hur högt upp balkongen ligger från marken, i semesterhuset där stormarna river om kvällarna och där en kvinna försvann för många år sedan vågar Claudia inte somna förrän pappan kommer hem. Hon gör allt i barnets makt för att hennes mamma inte ska sälla sig till de andra kvinnorna som hoppar utför stup eller lägger huvudet i en ugn.

Ibland är barn i böcker alldeles för lite barn – de är brådmogna och redan halvt inne i vuxenvärlden. Men Claudia är helt och fullt ett barn, hon studsar omkring i rummen, hennes uppmärksamhet fastnar på vackra saker, hon är liten och förstår inte allt men klok som om hon vore uråldrig. Hennes blick på världen är avskärmande och avslöjande på samma gång och gör Avgrunderna till en komplex berättelse om vuxenvärldens förehavanden vars mönster känns igen av den vuxna läsaren, men som ter sig outgrundliga och märkliga för barnet. Varför blir mamman sjuk när hon inte längre får träffa fasterns man? Hur kan världen innehålla en massa kvinnor som inte vill leva?

Similar Posts:

• Om en vän och ett smärre inbördeskrig
• Gripande läsning om alkoholism
• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Om dur i moll
• Joseph Fritzl-tema ifrån en femårig pojkes perspektiv

Jag ska erkänna att jag hade höga förhoppningar när jag startade, jag har läst mycket Allende och det har alltid varit lite av ett lotteri, en del böcker gillar jag skarpt. Andra passerar obemärkt förbi. Men den här kändes verkligen rätt, inledningen satte en ton som fick mig att hoppas på en fantastisk läsupplevelse, men jag måste medge att boken tyvärr landade i besvikelse.

I exilen, på en bondgård i bergen, får vi följa med Violeta när hon växer upp från barn till ung kvinna samtidigt som hennes bror sliter för att få familjen på fötter igen. Här någonstans tappar jag bort berättelsen och den känsla jag fick i början, historien lyfter aldrig utan blir mer eller mindre en transportsträcka där politik, världshändelser och personliga trauman passerar förbi. Allt händer som i förbifarten.

Violeta, och de runtomkring henne fastnar aldrig riktigt hos mig, jag känner inte sådär starkt som jag skulle vilja göra. Ärligt talat så känner jag inte så mycket alls. Den episka berättelse Allende vill berätta faller tyvärr rätt platt. Känslorna och relationerna får inte ta den plats som berättelsen hade behövt. Trots inramningen med ett långt liv mellan två pandemier så får den andra av dem inte alls ta den plats som hade behövts för ett snyggt avslut, Coronan nämns i förbifarten. Som om att den lagts till efter att boken egentligen skrevs.

Det är svårt med författare man förväntar sig mycket av, Violeta är en trevlig och avkopplande bok, och jag skulle ändå, trots min besvikelse säga att den nog är läsvärd. Men den bjuder inte på något extra, man skulle kunna kalla det en mellanbok. Att plocka upp när man mest vill läsa något lite lugnt och stillsamt.

Similar Posts:

• Känslofyrverkeri från Chile
• 11:e september del 1
• En rättvis chans åt Zorro
• Fartfylld familjeskildring
• Latinamerika på svenska

Historieskrivning är att blicka tillbaka och att ställa samman händelser som skett. Många anammar historien som segraren berättar. Eller historien som berättas av den som snabbast framför sina argument. Historien och samhället består nu inte enbart av vinnarskallar som vet att fakturera rätt pris för sina produkter och tjänster. Sådana funderingar kommer i rullning när jag läser serieboken United States of Banana. 

Huvudtemat är det lilla osjälvständiga landets förhållande till stormakten som befinner sig på fallrepet. Det lilla landet är Puerto Rico; ett land med knasig nationell status. Landet är varken en självständig nation eller tillhör USA:s samling av delstater. Insprängt finns många andra underteman såsom statspolitik, mellanmänskliga relationer, litteratur och konst. Konsten som vi behöver (åtminstone jag!) för att reflektera över all mänsklig galenskap som leder till allt annat än ökad sämja och samarbetsvilja. I serierutorna återspeglas konstverk av bland andra Botticelli, Magritte, Dali och Escher. För att inte tala om alla referenser till reklam och film. När jag tittar upp från boksidorna skulle jag inte bli förvånad om jag fick se Andy Warhol stiga upp ur sin grav av ren avundsjuka.                                                                                                                                   

Handlingen förs framåt av det välgörande samtalet. Det där samtalet som gör att du känner dig sedd, lyssnad på och helad. En av huvudfigurerna är Gianna Braschi själv. Hennes samtalspartners är Zarathustra, Hamlet och Segismundo. Ja, även Frihetsgudinnan som står i vattnet utanför Manhattan är en viktig rollfigur. Alla är profeter och förutspår det som ska hända. De samtalar om människors brister och marknadsmekanismer som förutsätter under- och överordning. De är beroende av varandra som goda vänner och fasar för framtiden – och ändå inte.  

För mig är konstellationen fullständigt osannolik. Men ack så lekfull. Den apokalyptiska undertonen är given men de många återspeglade klassiska konstverken i serierutorna framkallar en tsunami av lyckohormoner i min hjärna. Allkonstverket – ja, jag vill hävda att den här grafiska romanen är ett allkonstverk – ger mig lust att lära mig mer om världen vi lever i och vilka som bor här. Ena stunden slås jag av hur lite jag känner till om ön Puerto Rico. Jag kan inte med säkerhet identifiera ön bland de många öarna i Karibiska havet. Men i nästa stund uppstår varm igenkänning i mig när jag betraktar en serieruta med David Bowies skivomslag till Diamond Dogs. Donald Trump svischar förbi ett par gånger men får egentligen inget inflytande. — Puh! — Däremot refereras det flera gånger till lögnerna och det grymma händelseförloppet som utgör byggstenarna i Hamlet-dramat. Främmande? Nej, inte alls. Egentligen kunde allt yttrats av dig, din granne eller någon du träffat för länge sedan. 

Många serierutor står på egna ben som gestaltningar av filosofiska betraktelser. Ibland serverar de politiska spådomar, som här:

Jag ställs inför begripligheter och obegripligheter om vartannat och tycker om berusningen som uppstår när jag vistas i Braschis och Lindengrens värld. Ingenting är perfekt och kan aldrig heller bli perfekt. Vad den ena ser som en möjlighet är för den andra en frihetsinskränkning. Sannare än så kan ingen skildring bli.

Similar Posts:

• Min president var svart
• Röd tråd genom en oroande samtid
• ”Postsanning är prefascism”
• Burma – bortglömt land, bortglömd kamp
• Du går icke ensam