Varje gång jag skriver om något som har med Handels att göra känns det som om jag måste förklara mig och min ambivalenta inställning, att inte göra det vore oärligt. Jag är inte objektiv men kan inte heller säga att jag är konsekvent för positiv eller för negativ utan det växlar och den vågrörelsen följer med när jag läser Kunskap som känns – en lovsång till att lära sig något nytt.

Det börjar med Stanford, där författaren var gästforskare under en period. Där härskar ett grekiskt bildningsideal med sunda själar i sunda kroppar och idrottande på hög nivå och jag vrider mig lite i obehag: inte den elitismen också! Men med hänvisningar till forskningen om den fysiska aktivitetens främjande av den cerebrala dito blir det bättre och tankarna kring hur en inlärningssituation påverkas av intrycken de flesta av våra sinnen tar emot är vettiga. Kroppsligheten är så mycket mer än enbart den atletiska aspekten.

Och så vindlar det vidare. Strannegård har åsikter om hela det svenska utbildningssystemet och sneglar utomlands. Borde även vi ha skolstart vid fem års ålder? Tre terminer? Borde utbildningen på samtliga stadier se annorlunda ut? Han ser utbildning som ett sätt att minska utanförskap och segregering – men då måste man få chansen och få veta att möjligheten finns.

Han skriver om finansieringen av utbildning, om faran i närheten till statsapparaten, om friheten i privata donationer – givet att avtalen är korrekt skrivna. Filantropin a la den anglosaxiska världen hyllas. Jag funderar på var åsikterna hör hemma på den politiska skalan – är det socialliberalism med ett starkt privat ansvar? Lite undanglidande är det allt, vissa resonemang stannar innan man kommer hela vägen fram till genomförande – eller full finansiering.

Konsten då, och kulturen? Den vidgar vyerna för studenten, för människan. Den tvingar oss att fundera och ställa frågor, att gå in i den andre och oss själva. Ibland genom att provocera. De kulturella uttrycken som får plats är konst och litteratur, kanske för att det är de som intresserar författaren mest, kanske för att det är de som fungerat bäst att integrera i utbildningen/utbildningsmiljön. Olika expertkommittéer väljer konst som ställs ut i skolans lokaler respektive litterära verk som ingår i läsårets bokcirkel. Den intressanta tanken kring litteraturen är att det inte ska vara klassiker utan relativt nyskrivna verk, för att minska försprånget för studenter från läsvana miljöer.

Det poängteras att kvalitet är något som diskuteras fram och något som är föränderligt över tid, att kvalitet är kontextuell och inte absolut och hur kulturbranschen hanterar detta i en tid då kvantitativa mått tagit över allt. Samtidigt blir det märkligt att i en mening hylla konsten för konstens skull och i nästa använda sig av den precis så instrumentellt som den standardiserade svenska ekonomiutbildningen kritiseras för att vara. Den ska användas för att göra studenterna mer konkurrenskraftiga och internationellt gångbara och den ska provocera lagom mycket, väcka tankar men inte störa.

Det är många tankar och aspekter som avhandlas och i slutänden blir det faktiskt lite svårt att få ihop de olika delarna. Bildningstanken försvinner bakom olika buzzwords och akronymer för framgångsfaktorer för företag och modeller för utbildning och finansiering och till sist bottnar inte orden längre, i alla fall inte i det som boken säger sig vara ett manifest för.

I alltför hög grad framstår det som en reklamskrift för Handelshögskolan i Stockholm, inte riktad till de som kan tänkas söka dit utan snarare deras föräldrar. Exemplen kommer därifrån, där tillämpar man det som han i olika resonemang kommit fram till är det bästa eller ett av de bättre alternativen vad gäller såväl antagningskriterier och finansiering som de kulturella inslagen. Kritik som framförs och framförts mot institutionen bemöts delvis med att han är trött på att stå till svars för det som varit men det finns trots allt ett tungt bagage på en högskola vars studentpopulation alltid dominerats av en mycket homogen grupp demografiskt sett och där den första kvinnliga professorn tillträdde på den här sidan millennieskiftet.

Similar Posts:

• Elitutbildning – eller utbildning för eliten?
• Vem städar hemma hos dig?
• Vajlett och skolan
• Drabbande och välskrivet om en lång väg till kunskap
• Brett och blandat om mode

Gå upp tidigt en morgon när man är ledig och inte ska göra så mycket, slå upp balkongdörren, sätta på radion eller lite bra musik, damma lite, vattna blommor, dammsuga med de trådlösa Sennheiserlurarna på, diska, gå ut med tomglasen, skaka mattor, torka golvet, buffa kuddarna.

Och så när allt är klart koka en kopp kaffe och till den bjuda sig själv på en nötskorpa eller två.

Väldigt få personer har det så. För de flesta är städning förknippat med stress och en känsla av otillräcklighet. Det är ju så mycket annat som kräver tid – heltidsjobb, ungar som ska hämtas på dagis, middagsmat, tvättning, läxläsning och så ska man gärna orka vara kärleksfull mot sin partner. Jag inser att min tid som städnjutare är utmätt. Snart kommer städningen även för mig att kännas som ett hemskt tvång – för så småningom vill ju jag också ha ett heltidsjobb, en man och ett par snutna barn.

Tänk om jag och min man då känner att städningen tar för mycket tid från familjelyckan, karriären eller vad det nu må vara. Så att vi kanske börjar fundera på att anlita hemhjälp… kanske svart hemhjälp? Vilka frågor måste man ta ställning till då?

Tinni Ernsjöö Rappe och Lars Strannegårds bok Rent hus är därför viktig och intressant. Som de skriver är det "många heta potatisar" de tar upp. Den infekterade städdebatten handlar om såväl invandrare, städning och svartarbete som jämställdhet. Det går inte att göra frågan enkel hur man än gör.

I boken intervjuas många som anlitar svart arbetskraft. De flesta känner någonstans att det är fel, men blundar åt problemen. Ett exempel är Karin, som gärna skulle anlita vit städhjälp om hon hade råd, eftersom det skulle kännas mer tryggt:

Istället för att behöva känna att man gör något som är lite fult och hemligt skulle ju allt ske öppet. Hemfrids lilla bil skulle köra upp på garageuppfarten med logga och allt, personen som städade skulle säkert ha någon sorts uniform och känna yrkesstolthet. Jag skulle också känna mig mer stolt. "Hej, du kommer också att få pension", liksom. Nu är det ungefär såhär, säger Karin och blundar och håller för öronen.

Är det rätt sätt att få ett jämställt samhälle, där både mannen och kvinnan arbetar heltid och har familj – att lämpa över städningen på en tredje part, ofta en invandrad kvinna som arbetar svart. En kvinna som lever under jorden för att hon inte har något uppehållstillstånd och som jobbar svart för 60-70 kronor i timmen – utan något som helst socialt skyddsnät.

Är det rätt att lära sina barn att andra människor kommer till ens hem för att städa upp efter en? En amerikansk forskare, Ehrenreich, menar att "budskapet till hushållets barn i princip blir att en person från ett annat land är en underlägsen person som inte har bättre saker att ta sig för än att röja upp det andra har stökat till". Vilka konsekvenser får det i det långa loppet?

Ernsjöö Rappe och Strannegård viftar inte med några pekpinnar, utan lyfter fram de olika aspekterna av debatten. Vilka tjänar på den svarta hemhjälpen och vilka är förlorarna? Kan man lösa det med vit städhjälp? Vilka åtgärder krävs från statens sida för att komma till rätta med problemet?

För som journalisten Per, en av de intervjuade, säger: – Den här sektorn är här för att stanna – det är jag övertygad om. Det är lika bra att se till att villkoren blir så justa som möjligt för dem som jobbar med städning i hemmen.

Alltså är det en fråga de flesta av oss någon gång kommer att få ta ställning till. En viktig fråga – vare sig vi är intresserade av städning eller ej.

Och kanske särskilt om vi inte är intresserade.

Similar Posts:

• När är man hemma?
• Spretigt om utbildning och kultur
• Engagerat om Sveriges flyktingarbete 2016
• Och köttet blev ideologi
• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt