Dubravka Ugrešić rör sig ledigt i de snåriga relationerna inom den ryska avantgardistiska gruppen Oberiu. Den anses vara den sista av alla de experimentella grupperingar som uppstod under ryska revolutionen. Lärt ledsagar hon läsaren i författaren Boris Pilnjaks öden i Japan. Genomgående finns en stark drivkraft att återupprätta litteratur som medvetet osynliggjorts av 1900-talets auktoritära regimer.

(…) mina och likasinnades litterära upptäckarmödor gick hand i hand med den rättfärdiga känslan att vilja rädda texter och deras författare ur den stalinistiska glömskans käftar.

Rättfärdigt, absolut. Och angeläget! 1930-talets stalinism upphöjde några få, men avrättade femtonhundra framstående författare. Ändå tänder essäerna inte riktigt till. Om det är för alla petigt redovisade namn och detaljer, för bristen på närvarokänsla, eller kanske för det faktum att de flesta texter saknar en riktig clou…

Det är först när berättaren får ett oväntat arv som Räven blir engagerande. Författarinnan bor sedan många år i Amsterdam, men en okänd beundrande läsare har testamenterat henne en stuga på den kroatiska landsbygden. Det visar sig emellertid, precis som i sagorna, att det lilla huset redan har en invånare. Ett oväntat möte frammanar minnen från inbördeskrigets Jugoslavien.

Men annars har berättarjaget sin hemvist bland författare och akademiker i den europeiska intellektuella miljön: litteraturfestivaler, bokmässor och universitetsseminarier. Det är en ganska ensam tillvaro. Visserligen överraskar berättaren sig själv gång på gång med en öppenhet för nya möten. Sådant bör löftet om goda berättelser. Men människorna runtomkring henne är mest ytliga, påflugna och svåra att bli av med. Besvikelser, rätt och slätt.

Den leda essäförfattaren känner drabbar även läsaren.

Dubravka Ugrešić, liksom landsmaninnan Slavenka Drakulić, gav en gång världen inträngande analyser av kriget i det forna Jugoslavien. De bjöd båda nationalismen motstånd och tvingades i exil. Kanske är det denna erfarenhet som plågar berättarjaget i Räven? Man kunde önska henne någon slags befrielse från mörkret.

Vid ytterligare ett tillfälle glimmar det till, nämligen i essän ”Little Miss Footnote” om en bibliotekarie i New York som vill förbättra sin ryska. Dorothy Leuthold erbjuder sig att skjutsa ett flyktingpar genom USA i sin nya Pontiac. Det är sommaren 1941 och det äkta paret vill gärna se landet, samt fånga fjärilar. Här handlar det om Vladimir Nabokov och hans fru Vera. Dorothy Leuthold blir indragen i den stora väv av texter som kretsar kring Nabokov.

Vi är allesammans texter, vi går omkring i världen med osynliga kopior fasthäftade vid oss, med många revideringar av oss själva, vars existens, antal och innehåll vi inte har en aning om. På huden bär vi omkring på livsberättelser om andra människor som vi inte ens vet någonting om. Vi klibbar alla fast vid varandra likt genomskinliga ark med dold text, vi växer in i varandra, hemliga hyresgäster flyttar in i oss allihop, i var och en av oss, vi flyttar allesammans in i andras hus. Nabokov tycks ha haft rätt när han sa att vi alla är små delar av en megatext, fotnoter i ett väldigt, oavslutat mästerverk.

Essän är laddad med närvaro. Dess författare har starka åsikter om Vladimir Nabokov – hon tycker inte om hans mansplaining och gubbighet. Dessutom är det ett fascinerande mysterium som blottläggs, en till synes oansenlig person råkar hamna i världslitteraturen. Så snärtigt kan en räv skriva om litteratur! Tyvärr uppväger inte essän helhetsintrycket.

Similar Posts:

• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Den smakar bittert – och ljuvt av liv
• I brotten och tystnaderna
• Mastigt, träligt, underbart
• Nu prjamo amerikanets!

Den lilla flickan, det var jag. För att jag inte skulle vara ute och ränna även på nätterna krossade mina föräldrar och morföräldrar bilden av lantidyllen med berättelser om den hemska Baba Roga, eller Baba Jaga. En ful, gammal trollpacka med håriga vårtor, hängiga bröst och en omättlig aptit för småbarn. Gissa vem som stannade inomhus på kvällarna efter det?

Så det är med skräckblandad förtjusning som jag plockar upp Dubravka Ugresics senaste roman Baba Jaga la ett ägg. Men istället för att spä på myten om den fasansfulla trollpackan tacklar Ugresic fenomenet Baba Jaga utifrån en annorlunda infallsvinkel. Boken är uppbyggd kring tre delar. Den inledande har en realistisk och självbiografisk ton och handlar om en kvinna och hennes pedantiska mamma i Zagreb. Den andra delen är betydligt mer flippad och följer de tre skruvade pantertanterna Kukla, Pupa och Beba på deras äventyr på ett tjeckiskt lyxspa. Boken avslutas med en akademisk genomgång av ”babajagalogin”, skriven av en av romanens karaktärer.

De tre olika delarna kan till en början verka vara oberoende av varandra, men efter att ha läst några sidor av ”babajagalogin” upptäcker man hur skickligt Ugresic har sammanfogat delarna till en helhet. Detaljer som i de första två delarna verkade obetydliga visar sig ha en stor betydelse från ”babajagalogisk” synvinkel.

Få saker anses vara så fula som det kvinnliga åldrandet. Vare sig det handlar om en gammal tant i Zagreb som håller på att tappa tänderna eller hennes dotter som lämnar ungdomens glansdagar bakom sig och passerar medelåldern. Varför skulle man annars i Bosnien, Kroatien, Serbien, Ryssland, Polen, Tjeckien och i många, många andra länder ha en Baba Jaga att skrämma upp barn (och vuxna!) med?

Ugresic försöker i sin bok att ge fulkärringen upprättelse, att se bakom den tvinande fasaden och istället se styrkan i Baga Jaga, se visdomen som (förhoppningsvis) kommer med åldern. Baba Jaga la ett ägg är en hyllning till den genuina kvinnan. Hon som vågar vara sig själv, även om det innebär att vara en ful, lite småelak gammal tant med luden överläpp och lösa tänder. För det är bara att inse – det är en slutdestination som väntar oss alla, så det kanske är lika bra att acceptera, och bejaka, den så fort som möjligt.

Similar Posts:

• Balkan blues
• Lärt och ledigt – men till leda
• Tristessens tonåriga gudinnor
• Negras resa
• Näckens nya kläder

Jag var jugoslav fram till att jag var tolv ungefär, sedan byttes mitt pass ut av mina föräldrar, de förklarade att de inte ville att jag skulle göra militärtjänsten därnere, för den var hårdare än uppe i norden. Männen från Balkan kallar lumpen här för en barnlek. Mina föräldrar kunde aldrig föreställa sig hur rätt de hade, för jag skulle ha behövt rycka in mitt under brinnande inbördeskrig.

Inte en fluga förnär handlar om efterspelet i Haag, domstolens teater speglas personligt på en vardagsprosa med ett fåtal metaforer. Drakulic tillåter sig psykologisera och utifrån detta fabulera sina berättelser, men inom ramen för en faktaframställning i något slags berättande essäformat. Krigsförbrytare framför skranket avhandlas genom att föra tillbaka dem till sin vanliga miljö, som pappor eller yrkesverksamma män (en kvinna också). Drakulic lägger ned energi på att skildra dem som vanliga människor, du eller jag istället för att som tabloidpressen utmåla dem som bestialiska monster, trots att dessa män systematiskt våldtagit muslimska kvinnor och med pistolen mot tinningen dödat deras män.

Drakulic liknar de anklagade vid folk hon kände innan kriget, en av krigsförbrytarna liknar hennes far som dog innan kriget. Hon skildrar sedan i samma andetag dottern som tar livet av sig för hennes far var generalen som i pressen kallade ”Bosniens slaktare”. På detta sätt kommer boken nära, en av de anklagade kunde likaväl varit författarens far och dottern som begår självmord kunde ha varit hon. Sådana här saker sägs naturligtvis inte, men framställningen får en att dra slutsatser.

Boken är perfekt om man vill ha en enklare beskrivning av mekanismer som utlöses i människan under krig eller andra extraordinära situationer. Drakulic tes är att det är dessa situationer som förvandlar människor till att utföra saker man inte kunde föreställa sig. Hennes framställning är inte djuplodande eller faktamässigt späckad, men de personliga greppen faller jag för, hon får krigsförbrytarna att framstå som människor, men detta sker inte alltför långt från tabloidpressens grepp att få förbrytare att framstå som monster (det är ungefär likvärdiga grepp men detta är mycket mera sympatiskt).

Jag dras med i balkannostalgi när hon rabblar maträtter och så förstår jag det hon referera till direkt, men hon förklara allt väl, så varje läsare ges en chans att följa hennes tankegångar. Hennes tes får mig att inse att jag kunde ha varit en massmördare idag, om inte mor och far bytte ut mitt jugoslaviska pass. Men jag kan inte köpa hennes tes med hull och hår. Det finns alltid motståndskrafter, alla människor manipuleras inte av situationen.

Similar Posts:

• Tänkvärt om rättvisa
• Lärt och ledigt – men till leda
• Krig och flykt
• När kriget är över varas såren
• Bombkrig och rättsskipning