Redaktörerna är inspirerade av Kärlek och uppror, som de själva läste som tonåringar. Det har nu gått trettio år sedan den antologin, redigerad av Siv Widerberg och Anna Artén, gavs ut och alltså hög tid för en uppdatering utifrån vad som hänt inom svensk poesi sedan dess.

Berör och förstör är indelad i sju avsnitt med titlar som ”Skymtar ett annat lager av tid” och ”Säg något om jorden som inte är en rening” där dikter av hela 80 olika poeter samsas. Det är både sedan länge väl etablerade namn, som Bodil Malmsten, Tomas Tranströmer, Anna Hallberg och Ann Jäderlund tillsammans med nyare poeter med endast någon diktbok i bagaget än så länge – och allt däremellan.

Boken presenterar också en mycket fin variation vad gäller dikternas olika stil och uttryck, vilket ju måste ha varit en ambition. Redaktörerna har lyckats mycket väl med att presentera vad den samtida lyriken har att erbjuda i form av allt från prosalyrik, minimalism, olika slags ton, röst och teman samt hur textens utformning på boksidan kan skapa olika uttryck.

Det är också skönt att dikterna presenteras utan pekpinnar. I ett kort förord presenterar redaktörerna en litteratur- och språksyn som vill öppna upp, snarare än stänga in. I övrigt får dikterna, liksom läsaren, stå på egna ben. Förtjänstfull är även listan över medverkande i slutet, som ger överblick över mångfalden samt gör det lätt att söka upp mer läsning där något har väckt intresse.

Slutligen måste något sägas om den fysiska boken i sig, då även den aspekten av Berör och förstör lyser av kvalitet. Att få ihop en sådan variation dikter som här samlas måste skapat vissa utmaningar. Till exempel kommer en del av texterna ur sviter och längre böcker där indelning i strof eller dikt inte är självklar vilket kräver ställningstaganden kring hur något kan brytas ut för att ändå representera den helhet som det kommer ifrån. Att få allt att samsas på ett fungerande sätt i en antologi är en utmaning i sig. Även här har redaktörerna lyckats, liksom Lina Ulmaja som står för bokens formgivning och omslag.

Similar Posts:

• 00-talets allra bästa poeter i en
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Kvinnan i första person
• Poesi für alle
• Lite lyckopirr i höstmörkret

En kan bara hurra, och det mer än sex gånger. Här medverkar 16 kvinnor och sex män som författare, översättare och illustratör (Linda Spåman!) – hur mycket sex kan det för sjutton bli? Man vill bara gå ner på dem alla.

Skrev Expressen om denna antologi på tema sex, som Granta satt ihop och som gavs ut av Bonniers i höstas. Riktigt så positiv kommer inte jag att vara.

”Sex” är förstås ett hyfsat brett tema. Här kan både det ena och det andra samsas. Texter skrivna att driva någon form av debatt om porr, om lust, om kärlek, texter som mer syftar till att kåta upp läsaren (även om det är glest med dem), och så texter som mer försiktigt närmar sig ämnet, där författaren hellre rör sig i den mer påklädda, distanserade världen, rädd att få fingrarna skitiga.

Om vi börjar med den här rädslan att få fingrarna skitiga. Inledande möts läsaren av en reklam för Bonniers egenpubliceringstjänst Type & Tell. ”Skriver du bättre än E L James?” står det. ”Med Type & Tell kan du ge ut dina sexiga texter under pseudonym.” Hur erotikklimatet nu ska göras bättre med hjälp av detta? Nej, det är nog inte i Bonniers intresse. De vill bara ha del av kakan.

Karolina Ramqvist har skrivit en text som ifrågasätter om en kvinna verkligen kan känna lust till våldsamma sexlekar utan att det är något fel på henne. Texten är stundtals intressant, i det feministiska gråzonsland där vi är vana vid att Ramqvist rör sig. I ett samtal mellan två kvinnliga författare har den ena önskningar om att hennes kille ska förnedra henne i sängen. Han vägrar dock göra det, eftersom han är feminist. Först och främst bör vi fråga oss: är detta ett resonemang som överensstämmer med verkligheten? Är det så här det brukar förhålla sig? Svar: nej. Sexualitet är inte avhängigt av huruvida du är feminist eller inte. Och sexuell lust har stor bredd, så länge ni vågar prata om det. Men det är inte en fråga texten ställer sig, eftersom det skulle störta den tes som nu drivs. Texten söker sig istället tillbaka till det riktigt unkna resonemanget man så ofta hör, att tjejer inte gillar de snälla killarna utan bara kan dras till de farliga. Ett ämne Ramqvist även avhandlat tidigare, i den briljanta romanen Flickvännen. Här lämnar texten mig bara irriterad. Eftersom jag läst Flickvännen vet jag ju att Ramqvist kan skriva upphetsande, men hon har tydligen bestämt sig för att inte göra det här. Vidare frågar jag mig vad Ramqvist vill säga? Ska vi kritisera lust om den inte är politiskt korrekt?

Kan lust ens vara politiskt korrekt?

Samlingen saknar inte bredd. Inledningsvis den Gatsbydoftande vackra ”Brandon” av Kristofer Folkhammar, som vågar vara riktigt het, med bögsex på mattan under kristallkronan, i väntan på att de andra ska anlända till festen. I ”Ett rent äktenskap” utforskar Sayaka Murata förutsättningarna för det sexlösa äktenskapet, och hur man tar det vidare till bebisalstrande utan att röra vid varandra (och utan det välkända provröret, här får ni se på andra grejer minsann!). Ottessa Moshfegh bygger upp en suggestiv intressant stämning i ”Här händer ingenting”, även om hon lämnar mig något otillfredsställd så lever berättelsen och karaktärerna kvar efter läsningen. Om den unge wannabe-skådespelaren som lämnat mamma för det stora vackra huset i Hollywood. Där hyresvärdinnan är dubbelt så gammal, har tunga ögonfransar och pudertäckt ansikte… Martina Montelius är både humoristisk och explicit i ”Sexdöd på äldreboende”, som tar upp det tabubelagda samlivet hos våra gamlingar. Riktigt skoj! Och Erika Bernalts ”Våren” låter en blyg yuppie (könslös, om jag inte läst för slarvigt) ta plats i en översexualiserad hippievärld, där alla knullar med alla i buskarna. Men det är först efter Stefan Lindbergs buskisdråpliga ”Vi är här för att älska”, som utspelar sig hos medelålders politiker i maktens korridorer, som jag känner ett fysiskt behov av att knäppa upp.

Det är den enda berättelsen som frammanar omedelbar kåthet hos mig.

Får mig att onanera trots mens. Den äckliga fläcken som blir av att tappa kontrollen, blodet, den där mensdoften på fingrarna sen, usch! Det är så motbjudande. Men det är så här sexuell lust är, tänker jag. Smutsig och skamfylld i en sunkig, ensam lägenhet när ljuset börjat falna framåt eftermiddagen. Det finns inget intellektuellt över det. Och Stefan Lindberg skriver väl inte bäst av alla, men han vågar. Det är raka motsatsen till Isabelle Ståhl, som för all del skriver vackert och väldigt intressant om Tinder och vår oförmåga att träffa någon. Men sexigt? Snuskigt? Upphetsande? Inte ett skit.

Smaken är som baken, brukar det heta. Men inte är den särskilt delad, när det kommer till Linda Spåmans illustrationer. De är snygga och ses säkert som politiskt korrekta, i och med att kvinnorna ibland har tio bröst, ibland är siamesiska tvillingar, ständigt har otränat slappa magar och sjuttiotalshängbröst; är inte det motsatsen till porr, så säg? Jo. Fast hur tänker man? Ändå föreställer ju alla bilderna (utom en) kvinnor. Det är kvinnornas kroppar som objektifieras, det är kvinnornas kroppar som syns. Vissa av kvinnorna knullar med ett skelett, jag tar det som en parafras på Munchs flicka som dansar med döden. Men symboliken i det då? Känns ju inte heller så jävla fräscht. Varför illustrationerna inte följer berättelsernas innehåll istället? Ja, det hade varit att föredra.

Med det sagt: variationen uppskattas. Här finns många olika världar att ta del av, många uppslag att få. Kanske finner den som är mer för det försiktigt kittlande än det explicit bildrika, sitt lystmäte? Kanske vill inte alla som läser om sex onanera. Avslutningsvis, Jeanette Wintersons ”Allt jag vet om Gertrude Stein” får mig inte att gå ner i brygga av kåthet, men av andra anledningar. Att inte hon fått Nobelpriset? Å, det måste vara en tidsfråga.

Similar Posts:

• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• En motorsåg
• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• En samling framtida författare
• Som Gessle med ögonbindel

Självklart har vi som vanligt laddat upp med massor av spännande läsning till veckan! Anna Liv och Lina har intervjuat Lukas Moodysson och bjuder på hans funderingar om sitt författarskap och den nya boken Döden och Co imorgon. ”Jag tycker att jag lyckas bäst när jag arbetar med någonting som är svårt, när det blir en strid mellan mig och materialet, ämnet, till exempel mellan mig och döden.” säger Lukas Moodysson om hur begåvningen började bjuda honom motstånd. Dessutom skriver Anna Liv om sitt första febrigt rusiga möte med poeten Lukas Modysson.

Idag skriver Anna N om Kristofer Folkhammars debut Isak och Billy, det är en naken och känslosam roman med sexscener som får Anna N att känna sig pryd och oerfaret naiv. Det är en bok om Isak och Billys kärlek trots att de är varandras motsatser. Jag har också läst en kärleksroman men en som, tvärtemot Kristofer Folkhammars, är distanserad och påklädd i Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött.

Ni har väl inte missat att dagensbok.com nu finns som sida här på facebook? klicka er in här och gilla så kommer ni inte att missa något från oss.

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Sockersött och avgrundssvart
• Min uppväxt med Moodysson
• Osjälvisk dokumentär dagboksroman
• I väntan på nästa film
• ”han som äger huset heter lukas moodysson han är 45 år och har sålt sin själ han har gjort en massa succéfilmer”

Han sög mjukt under några minuter tills hans tänder kom emot kuksträngen. En helt avgörande störning i den glatta blandningen av kött och saliv. Det ilade i tänderna. Rysningarna löpte från gommen ut i kinderna. Den hårda fliken av oregelbunden kroppslighet fastnade i Isak. Växte, slets sönder och sprack mot hans tänder och öppnades.

Jag vet inte när jag läste en sådan sexscen sist, kanske är jag lite pryd – jo, det är jag nog. Och oerfaren och naiv. Det får mig att tänka på när jag andra dagen på gymnasiet tvingades läsa högt ur någon av Markis de Sades böcker. Efter det har jag aldrig riktigt haft lust att läsa dem. Kanske berodde det på att jag vid det tillfället var iklädd sprejmålad plastsäck och hade ägg i håret. Jag läste visserligen Charlotte Roches Våtmarker förra året, och här finns samma chockerande nakna beskrivningar. Men det finns en viktig skillnad. Där Roches bok mest gör mig äcklad (fast på det där fascinerade sättet) och där hennes beskrivningar av lust bara är känslolös kåthet, så finns det i Isak och Billy en stark kärlek, en kärlek som med sin smärta och ångestframkallning, sin ojämlikhet och sin ljuvlighet äter sig in under huden på både karaktärerna och mig.

Isak är övertygad om att han när som helst kan dö, ett blodkärl kan brista, vad som helst, han är aldrig säker och allting är bara svårt, jobbigt och det gör ont. Han kan inte leva av rädsla för att dö.

Billy är Isaks motsats. Han är glädje, han är kroppen, snyggheten, självförtroendet. Han är livet. Ändå är det han och Isak som är ett par.

Berättelsen byggs upp av avståndet mellan Isak och Billy och frågan om hur länge de kan klara av att leva tillsammans på varsin planet och ändå kunna vara kära. Hur länge ska Billy klara av Isaks ångest, panik och klaustrofobi? Är det han känner inför Isak kärlek, eller bara behov av bekräftelse och en vilja att få ta hand om? Hur länge ska Isak klara av Billys perfektion och provocerande glädje? Hur länge ska han våga lita på att Billy kan älska honom trots att Isak befinner sig på helt motsatta sidan av lyckad-skalan?

Kristofer Folkhammar skildrar en nästan idylliknande tillvaro – en känsla av att ta omhand och bli omhändertagen, av att bli älskad och att älska, av att vara vi mot världen, men här finns hela tiden något underliggande skört och skrämmande. När som helst kan idyllen spricka och jag kommer på mig själv med att sitta alldeles spänd i väntan på att det ska hända.

Det poetiska språket skulle kunna vara överdrivet, få en kärleksbeskrivning att bli kliché och sliskig. Men jag tycker att det funkar. Det är vackert. Det lämnar lagom mycket till läsaren och det gör bokens värld till en värld som är alldeles egen, mycket intim och skrämmande nära livet och döden.

Billy och Isak är en bok om bögar. Knappast den första bok som skildrar homosexuell kärlek, men ändå. Det som gör mig glad när jag läser boken är att sexualiteten inte ifrågasätts. Det är inga klyschiga identitetsproblem kring den – dessa problem har Isak och Billy så gott om ändå. Men som oskuldsfull och lite dum novis i homovärlden måste jag ändå fråga: hur kan Isak veta att polisen som han anonymt suger av är bög? Det är antagligen en oerhört korkad fråga, och jag ångrar den redan medan jag skriver den. Men jag undrar.

Ibland blir de här sexscenerna, Billys eskapader, lite för mycket kanske. Å andra sidan vägs de upp av, och väger upp för, scenerna med Isaks depression. Det här är en bok om två ytterligheter. Två ytterligheter som älskar varandra, som behöver varandra, men som ändå inte kan leva tillsammans.

Jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om boken. Ena uppslaget får mig att bli svimfärdig av glädje, andra känns på gränsen till klyschigt. Men de svimfärdiga sidorna överväger. Den väl avvägda blandningen mellan humor och depressivitet, mellan livsglädje och destruktivitet, mellan avstånd och intimitet, gör att jag inte kan låta bli att fascineras av något som enkelt och självklart som en vanlig historia om livet och kärleken.

Similar Posts:

• Vårvindar på dagensbok.com i veckan
• Suggestivt, mörkt och eldfängt
• Efter våldtäkten
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Frånvaron och den farlige fadern