dagensbok.com » Kristofer Flensmarck

Kristofer Flensmarck "Navigation"

Kettil Johansson — Thu, 16 Jun 2011 22:00:16 +0000

Första sidan i diktsamligen är hämtad från Wikipedia:

Sjöfarandet är framförandet
av fartyg till sjöss

Andra sidan, också från Wikipedia:

Ett fartyg är en farkost
som kan transportera
personer eller gods

Och så fortsätter det.

Jaha? Att plocka några rader ur Wikipedias artiklar kring navigation och, med vissa egna tillägg, sampla ihop det till en glest satt diktsamling. Det är väl okej som utgångspunkt. Men varför så opersonligt, varför så många navigationstermer utan antydan om hur läsaren skapar existentiellt djup? Ämnet navigation är dramatiskt med rötter tillbaka till Odysseus; ge oss mer kött, smak, lukt. Mer liv. Mer poesi.

Ungefär så gissar jag att den normala läsaren reagerar på Kristofer Flensmarcks diktsamling Navigation. Åtminstone är det en vanlig reaktion när man letar runt på nätet, man hittar ingen väg in i dikten. Ofta med hänvisning till att Flensmarcks tidigare diktsamlingar Almanacka och FPS med en liknande samplingteknik istället lyckades beröra på djupet.

Jag reagerar likadant. Om man försöker dra dikten i centrallyrisk riktning eller försöker hitta en personlig väg genom texten så hotar läsningen att gå i kvav. Det finns en dramatisk kurva genom texten, från stiltje till orkan, och diktsamlingen avslutar med en metatext om en datorskärm, en pixlad båt och en jpg-bild. Så visst går det att få det till att boken berättar en traditionell historia. Men är det inte en alltför allmän historia?

Min första reaktion var att sampla en recension ur precis samma artiklar som Flensmarck använt för att skriva sin dikt. Tänkte att det skulle bli ett coolt svar på en medvetet ogenomtränglig dikt. Men vid omläsning tyckte jag mig se en annan väg.

I sin självbiografi skriver Roland Barthes att han ogillar när någon skapar sig en bild av honom. En relation som adjektiviserar står på bildens sida, dominansens sida, dödens sida. I Marocko, menar Barthes, befann han sig i en adjektivlös värld, ingen förväntade sig något och han fick varken tack eller kritik. Inledningsvis tröttsamt men snart uppfattade han det som civilisationens triumf. En relation där man inte har en bild av vem den andre är.

Kan man tänka sig en läsning som går i denna riktning? Som pendlar mellan det tröttsamma och en cilvilisationens triumf? Vill Flensmarck att vi blir Barthes marockan och inte gör oss någon bild av texten? Påstår Flensmarck att världen kan bli större just för att vi stannar kvar i det vi ser och inte försöker ge texten ett djup, en historia? Kan vi tänka oss att Flensmarcks dikt lämnar den bestämde, namngivne, adjektiviserade individen för att bli mer allmän, för att bli människa? Är det därför han hämtar sin diktsamling ur Wikipedia, det mest allmänna och demokratiska vi har, ett uppslagsverk som alla kan ändra i, en plats där en privat åsikt är omöjlig?

Vi försöker läsa som Barthes marockan:

Att läsa vattnet rätt
är något som varje sjöfarare
lär sig genom lång erfarenhet

Gör dig inga associationer. Läs inte metaforiskt. Gå inte på djupet. Låt inte texten flyta ut. Dikten är inte en varm polkagrismassa som kan tänjas ut och vridas till den form du för tillfället har inom dig, till det du först kommer att tänka på. Gör inte texten till din spegelbild. Fyll inte i orden med vad du redan tror dig veta, fyll inte i med de adjektiv du redan kan. Stanna kvar i det lästa och se vad som händer. Försök att hitta friheten i att inte behöva uppfinna den historia du ser formas där bland orden.

Läs om igen. Stanna kvar vid ytan. Händer något?

Detta sätt att läsa är utopiskt. Det är omöjligt. Men är inte utopin länken mellan det möjliga och det omöjliga? En fruktbar utopi kan ge oss svindel och få oss att hoppas inte bara på det vi redan ser, utan också på det vi inte ser. Ett annat sätt att läsa. Och om Flensmarck bjuder in till en sådan läsning, ja, då har han skrivit något stort och viktigt.

När medborgarrätt heter pengar

Ella Andrén — Fri, 25 Mar 2011 23:00:03 +0000

Svarta böcker tycks vara en seg trend. Först kom Kommunismens svarta bok, så Mediernas svarta bok, Kolonialismens svarta bok, Storföretagens svarta bok, Integrationens svarta bok, Kvinnornas svarta bok (fast jag tror inte att den handlar om kvinnors brott mot mänskligheten), Judehatets svarta bok och nu alltså Högerns svarta bok. Om nu den första var eller blev en del i projektet att svartmåla vänstern, så är många av uppföljarna just reaktioner på detta. Så också Högerns svarta bok.

Medan vänstern – med rätta – länge tvingats städa ut garderoberna och göra upp med sina ibland minst sagt okritiska förhållningssätt till kommunistiska stater världen över, har högers diktaturkramande fått stå märkligt outrett och oemotsagt. Det menar i alla fall ett antal skribenter i antologin Högerns svarta bok. Genom den politiska historien har högern motarbetat varenda demokratisk reform, varenda utbyggnad av välfärdens trygghetssystem, varenda semestervecka och vartenda steg för ökad anställningstrygghet och arbetsplatssäkerhet. Dessutom har borgerliga debattörer visat stor förståelse för störtandet av demokratiska styren världen över så fort dessa på ett eller annat sätt hotat de ekonomiska intressena.

Ibland blir det ett harvande kring vem som skrivit vad på ledarplats i Svenska Dagbladet någon gång på 1970-talet, men linjerna går att dra fram till nutida samarbetspartier i Europa och världen. Och så inträffar kärnkraftolyckan i Japan, näringslivstoppar går ut i media och bekymrar sig för att kärnkraftens framtid som vilande på politiska beslut nu knappast kan förväntas fattas ”rationell” – eller i klartext: vanliga människor borde inte få vara med och bestämma över saker som påverkar oss över ofattbara 100 000 år framöver. Sådant borde överlåtas åt experterna, och experterna blir på ett märkligt sätt liktydigt med dem som tjänar pengarna i nuvarande system. Jag hade inte riktigt trott att man kunde resonera fullt så odemokratiskt i Sverige 2011, men de där uttalandena ger för mig diskussionen i Högerns svarta bok en ny tyngd.

Det finns, väldigt hårddraget, två sätt att se på rättvisa och demokrati. Den liberala varianten är att nöja sig med människors formellt lika rättigheter. Den socialistiska menar att detta, med Heidenstams ord tenderar att sluta i ”att medborgarrätt heter pengar”. För att motverka de orättvisor som finns i samhället och rent faktiskt ge människor mer lika rättigheter krävs betydligt större insatser. I de där näringslivsnissarnas syn på ”irrationella” människor som ett beklagligt hinder för ekonomisk utveckling, ja, där har nog faktiskt demokratin blivit så mycket den starkes rätt att den helt enkelt rationaliserat bort sig själv.

I antologins första bidrag läser Åsa Linderborg SAF:s (numera Svenskt näringslivs) önskelistor från 1980-talet och konstaterar att de senaste decenniernas politik gett dem allt de drömde om. Texten skrevs redan 2004 – tidshoppen är ett irriterande inslag i en antologi som ändå utger sig för att vara gjord 2010 – och avslutas med några frågor inför socialdemokraternas kongress som tyvärr kan vara lika användbara till den pågående:

Var det hit vi ville och var fanns vi när allt hände? Vad kan vi göra för att demokratin inte ska förvandlas till fars?

De bästa inslagen är de som mer konkret behandlar specifika politiska områden. Så skriver till exempel Kajsa Ekis Ekman om en borgerlig miljöpolitik där talet om konsumentmakt, individens frihet och ansvar framstår som en tunn fernissa över vad Naturskyddsföreningens ordförande har kallat ”miljöpolitikens absoluta nollpunkt”. Linn Hjort skärskådar den borgerliga feminismen, Benny Nilsson jobbpolitiken, Björn Fridén skolpolitiken och Aron Etzler privatiseringen av vården. Mikael Nyberg får avsluta med frågan om vad den nuvarande politiken egentligen kostar oss och Salka Sandén ger ett välbehövligt klassperspektiv på debatten om FRA-lagen:

Jaha, nu var det läge att bli upprörd. Liberala bloggare och journalister riskerar för första gången att även de få känna på några av konsekvenserna av den politik så många av dem drivit, backat upp eller tigande samtyckt till.

Jag känner mig bara en smula alienerad inför en debatt där arbetarklassen som vanligt är helt osynlig. För om FRA-lagen dras tillbaka, är det bra igen då? Gör övervakningen på skolor och arbetsplatser ingenting? Är det okej att så många människor helt saknar kontroll över sin vardag?
Får vi skylla oss själva, medan ni känner er kränkta?

I antologins mest udda inslag gör poeten Kristofer Flensmarck poesi av Göran Hägglunds märkliga tal om ”verklighetens folk”, de där ”vanliga” som hotas av vänsterpolitiker, kulturarbetare och feminister. I de vanligas liv tycks inte finnas någon plats för politik. Den hör till det där som kommer utifrån och stör. Den borde förmodligen överlämnas till experterna. Och där har vi väl liksom gått varvet runt.

Längtan efter text och festival

Emelie Novotny — Fri, 25 Mar 2011 16:35:59 +0000

Egentligen tycker jag att kopplingar till vädret är rätt gjorda och rätt billiga, men idag får jag ingen ordning på någonting, solen skiner från klarblå himmel och helt plötsligt snöar det här i Stockholm. Dessutom ska det bli kallt och regn hela helgen. Nej, hu, jag önskar att jag skulle till Göteborg. Där kommer det att spritta av vår och Textivalglädje hela helgen!

Jag minns första gången jag var på Textival (det är förvisso också den enda gången jag har varit där), då var det strålande vårväder och vänliga leenden överallt. Eftersom jag hade ett textprojekt utställt i samband med Textival det året var jag där själv, ingen kunde följa med och jag var ju tvungen att åka upp med alla textrullarna. På den tiden bodde jag fortfarande i Malmö. Men de vänliga Textivalmänniskorna tog emot mig med värme och vi traskade omkring där på Långgatorna och texterna.

Det kommer bla att bli författarbikt med Malte Persson, Carin Franzén och Nasim Aghili, Earth Hour firas imorgon kväll och så är det mänger med läsningar och workshops. Ljudbok 4 har vernissage ikväll och går att lyssna på hela helgen. Sju författare och ett förlag bjuder på texter som de läsre. Nasim Aghili medverkar även här med en text som går under arbetsnamnet Tja la la la tja la, Viktor Johansson läser sviten Fotograferna och Kristofer Flensmarck utgår från en text ur hans senast diktsamling Navigation. Hanna Wikman debuterade i höstas med romanen Lift och bidrar med en läsning ur den. Det finns dikter som vill vara ljud och David Vikgrens opublicerade dikter O och löd dag röd tråd finner sin plats i ljudboken. Den norske författaren Erlend O. Nodtvedt utgår från sin kommande bok Bergen och Rosenlarv förlag läser Hagar Olssons kortroman Kinesisk utflykt från 1949, en berättelse om sorg och försoning. Hela programmet hittar du här!

Men vad är en bal på slottet.. Ni som är där kan väl dela med er av era upplevelser?

Alltså: Textival Litteraturfestival fredagen den 25 mars till söndagen den 27 mars i området kring Långgatorna i Göteborg. Gå dit!

Kristofer Flensmarck "Almanacka"

Eva Björnberg — Tue, 24 Mar 2009 23:00:39 +0000

För ett par år sedan hittade poeten Kristofer Flensmarck sin farmors almanackor. Om detta berättar han i efterordet till sin bok Almanacka. Hans farmor hade avlidit några år tidigare och hans föräldrar hade bland annat sparat hennes fick- och väggalmanackor. Flensmarck fick syn på dem i en skrivbordslåda och tyckte det var intressant att läsa dem, både för att lära känna henne ännu bättre än då hon levde, och för att utröna om det fanns en skönlitterär text och berättelse i materialet. För detta måste jag beundra honom. Hur många människor skulle ägna så mycket tid åt någon annans korthuggna, sporadiska anteckningar i en almanacka, annat än en förströdd bläddring, om ens det, även om den som skrivit var en nära släkting. Jag kanske är överdrivet pessimistisk, men skulle kunna tänka mig att denna sortens efterlämnade almanackor går rakt i soppåsen i de flesta släkter. Jag hoppas verkligen att jag har fel.

Flensmarck tog sin farmors samtliga bevarade almanackor, huvudsakligen skrivna från mitten av 80-talet till 1999, och satte sig vid sin laptop för att transkribera dem. Han såg lyrik i farmoderns vardagliga, glada, kärleksfulla, sorgsna, bittra och av djupaste plåga och förtvivlan präglade anteckningar. Det blev en diktsamling av det hela, utan tillägg och kommentarer och med väldigt lite redigering. Flensmarck ser skönlitteratur, poesi, i anteckningarna, men personligen kan jag inte se samma sak. För mig är Almanacka en dokumentär text: publicerade dagboksanteckningar. Och det är bra så. Anteckningarna berättar, trots sin knapphet, mycket om en åldrande och sjuklig kvinnas tillvaro. I de korta och ofta ofullständiga meningarna eller de enstaka orden, klockslagen, namnen på människor, platser, medicin och orden som betecknar hennes olika sinnestillstånd och sjukdomstillstånd, kan man utläsa mycket om hennes liv. Ibland är anteckningarna förda i tre olika almanackor under samma tid.

Kristofer Flensmarcks farmor hade säkert inte i sin vildaste fantasi kunnat ana att hennes anteckningar skulle publiceras. Fast hade hon fått uppleva det, hade hon troligtvis inte varit helt främmande inför det. Hon sysslade också med att konstnärligt skapa texter. I Perfect kalendern från november 1989, antecknar hon:

3 Låg hela dagen för att
bli bra
9 Ringa Therese
Sjuk på kvällen
Äppelsylt?
illamående kräktes
12 315 mg
Hemma. Trist idag
Plåster över naveln
Suga på ingefära
Plasttuss i vänster
öra/Apoteket
21 Skrivit på novellen
22 skrivit novellen färdig
Närköp
Tor hämtade i
Kristianstad
Vi var på kyrkogår-
darna med
kransar, i Lödde-
köpinge
Köpte stolar

Similar Posts:

Som Roland Barthes marockan

”människorna föds med upplösta sömmar och spegelhjärtan”

Längtan efter text och festival

När medborgarrätt heter pengar

Övningsstycke för soloinstrument

Kristofer Flensmarck "Stilla en björn"

Csabi Urbán — Tue, 22 Feb 2005 23:00:00 +0000

Jag gick samma skrivarkurs som Kristofer för en 8-9 år sedan, jag tappade bort honom någonstans i Stockholm för 5-6 år sedan. Jag fann honom åter för en 3-4 månader sedan och det han ville skryta om då var att han skall bli utgiven och nu har jag läst hans diktsamling!

Det i sig är underbart att jag fann honom innan han dök upp som ett anonymt recensionsexemplar av en bok.

Jag har tittat på boken i veckor, den är blå och vacker, ljusblå med onumrerade sidor och det är en kvinnosiluett med björnhuvud på framsidan av den. Hon sitter. Lika smakfull och stilren som bokomslaget är, är orden i den också.

Lågmält var Kristofers favoritord då, jag söker det i texten, det brukar vara med men det är inte med längre. Det var ju ett tag sedan men det finns andra ord i texten som är som egna universum, som: blötan, skaren och vulva. Kristofer låter påskina att poesi görs av ord. Det är en ordkonst.

Det finns ett anslag av saga, en berättelse, en myt som går igenom diktsamlingen eller dikten, jag läser lika väl hela boken som en dikt eller som en saga, en berättelse som dock är så avskalad så det kan vara något som vi kallar poesi. Jag ryser på vissa ställen, det finns katharsispunkter, då det händer något med den mjuka fogliga texten. En metamorfos från björnunge till fågel:

du böjer dig framåt
doppar näsan i blötan
blötan den svarta
orimligt svarta
förvandlar dig till vråk
och höjer vingarna i luften
under granarnas låga venväv
svinga dig uppåt människa
bli inte kvar

Jag tycker det är skönt att det finns ett berättande. Jag vet inte vad som berättas egentligen, kan inte se in i diktarens privatliv och säga så var det, han åt stekt ägg till frukost och kvinnan lämnade honom efter att hon hällde den stekheta skyn ur stekpannan i pannan på honom där han satt med sin äggmacka. Det finns ändå ett sånt berättande, som en saga, som en spindelväv, som när Kristofer ler i mjugg.

Detta är en högst kvalificerad debut, den är avskalat genomarbetad, det är avrundat, avslutat men ändå läser jag diktsamlingen från början när jag nått slutet. Jag söker något. Jag har känslan av en berättelse och jag återgår och söker dess början, mitt och slut.

Men upptäcker att berättelsen går upp i rök och jag sitter med famnen full av poesi, luden, mjuk men hotfull. Och nu stillar jag en diktsamling. Nu skingrar jag en ordsamling.

du har drömt länge
du har drömmar
du har drömt länge nu
du minns inte en dag utan dessa drömmar
du har aldrig velat vakna
du vill inte vara vaken
du vill inte vakna
du vill drömma
dessa drömmar är dina