Kleptomania är en fantasyroman där varken Stockholm eller Sverige är sig riktigt likt. Luftskeppen har gjort landet rikt, men mörka krafter är i rörelse. I huvudstadens utkanter pågår en mystisk och omfattande inbrottsvåg, det finns inga misstänkta men märkliga gestalter har setts röra sig i skuggorna.

Jag gillar verkligen Kristina Hårds version av verkligheten. Folksagovarelser som bortbytingar, troll och mylingar delar boksidor med mobiltelefoner, skattemyndigheten och en obehaglig finansminister utan att det uppstår några trovärdighetsproblem. Trollens beteende och sätt att tala känns övertygande och ganska läskigt, deras sångramsor om att koka människor känns genuina och tvångsgiftesscenen känns som hämtad ur en klassisk folksaga. Mylingarna är också mycket obehagliga och bortbytingen Halvar en av de bäst beskrivna karaktärerna. Miljöbeskrivningarna är både rika och rikliga, skogen tät och skrämmande, staden lika grådisig och statushetsig som i verkligheten och företagskontoret Kaisertorn är en imponerande skapelse där man till och med får veta hur mattorna känns att gå på.

Tyvärr så tycker jag att människoskildringarna inte håller samma klass, karaktärerna känns ofta platta och klyschiga och deras egenskaper ibland klumpigt planterade. Dialogen känns också på ett par ställen helt osannolik. Det är både märkligt och lite synd att en författare av Hårds kaliber som kan få både troll och luftskepp i ett modernt Stockholm att verka högst plausibla har problem med att göra sina huvudkaraktärer verklighetstrogna.

Boken har också en del logiska kullerbyttor i handlingen som jag har svårt att se mellan fingrarna med (varför står det till exempel namn på de odöpta barnens gravkors och varför finns det ens en hemlig kyrkogård i skogen för dem?).

Bortsett från ovanstående kritik så är boken som helhet både välskriven och riktigt bra, vilket gör att jag är beredd att strunta i skönhetsfelen. Den är lite seg i början (trots en dramatisk tågolycka alldeles i inledningen) men när berättelsen har fått upp farten så sträckläser man den med andan i halsen fram till den mycket dramatiska slutscenen.

Fantasyinslagen till trots så känns den ofta som en modern thriller och borde kunna locka fler läsare än de redan inbitna fantasyfansen. Att omslaget gör att den ser ut som en ordinär svensk kriminalroman kanske får en eller annan deckarläsare att göra ett (lyckat) felköp.

Kleptomania är den första delen i serien Arvet efter Kaiser. Jag ser fram emot fortsättningen och kan rekommendera en genomläsning, men hoppas att (de mänskliga) karaktärerna blir mer levande och vältecknade i uppföljarna.

Similar Posts:

• Vecka 18: En present till framtiden
• En tudelad dystopi
• En kraft som vägrar släppa greppet
• Vinn fint bokpaket från världens alla hörn
• Ondska och orgier i Gästriklands skogar

Förutom att det är dåligt manusförfattande är det tråkigt att inte lämna fler spår åt framtiden med den kultur vi producerar idag. En av de bästa sakerna med kultur är ju hur vi kan titta bakåt på pricksäkra samtidsskildringar och jämföra med vår tid idag, fascineras eller känna igen oss. När jag läste Rapport från en skurhink nyligt så slogs jag bland annat av hur Maja Ekelöf återkommer till debatten kring hur OS politiseras – vissa tycker inte att mänskliga rättigheter är viktiga när det ska idrottas. Hon återkommer också till hur nationalism och rasism frodas när ”det blir ont om arbete”. Känns det igen? Detta skrev Ekelöf 1967 men skulle kunna vara idag. Det som var en dagbok om vardagen svindlar idag och det hjälper en kanske att se strukturer när det väl snurrat klart.

Det är omöjligt att veta vad som kommer svindla i framtiden, därför kan jag knappt vänta på att få se vad som kommer svindla i framtiden kring veckans böcker:

Idag skriver Marie om Grejen med verb av Sara Lövestam.

På tisdag skriver Josefine Projekt Längtan av Marika King som hon lite överraskad delar ut högt betyg till.

På onsdag skriver Cecilia om Valerie Tong Cuongs Mirakelverkstaden – en spännande bok om livskriser som leder till stora förändringar. Den är svår att lägga ifrån sig men har ett slut som inte lever upp till förväntningarna.

På torsdag skriver Tone om Johan Jönsons tegelsten till diktsamling mot.vidare.mot. En stor bok på många sätt men med ett tonfall som stundom stör recensenten.

På fredag skriver Joel om Kleptomania av Kristina Hård. En märklig fantasy historia med bland annat luftskepp, troll och en slemmig finansminister. Joel är osäker på betyget min gillade historien.

På söndag skriver Annika om Glupahungern av Andrea Lundberg. Det är en bok som skulle kunna kategoriseras som magisk realism, fast till stor del skriven på norrländsk bondska. Säregen och intressant men ändå något av en liten besvikelse.

Similar Posts:

• ”Det står i brinnande lågor nu.”
• Butiksvardag i köttfärsskandalernas tecken
• Biografin om den samhällsengagerade städerskan
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Rik och tidlös amerikansk klassiker

Dessutom skickar vi med Himalayabreven av Kristina Hård som utspelar sig i Europas huvudstäder. Och Strimmor av hopp av Ruta Sepetys som tar dig med till Sovjet och Sibirien under andra världskriget.

För att delta i utlottningen måste du svara på nedanstående frågor och skicka dina svar till redaktionen@dagensbok.com senast onsdagen den 19 oktober. Märk mejlet med ”Utlottning v. 41″. Vinnaren meddelas via mejl och på dagensbok.com

1. Vilket är ditt drömresmål?

2. Vem är din favoritförfattare utanför Sverige?

3. Har du varit i Turkiet?

Lycka till! Önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Utlottning vecka 42
• Vinn fint bokpaket!
• Vinn ”För alltid Sigge”!
• Bokutlottning v.46
• Vinn ”Det borde finnas regler”

Rymdkolonialism
Betyg 7
Som barn var jag en extrem periodare – ibland var det dinosaurier som tog upp all min tid, en gång var det Titanic och jag minns en period då jag hade en stark fascination för Abba (mer själva fenomenet än musiken). En av de perioder som jag minns allra starkast är den som vi kan kalla för vad-coolt-att-universum-är-oändligt-jag-kan-inte-sluta-tänka-på-det-perioden. Det är i huvudsak fascinationen för rymden som har följt med till vuxen ålder och fortfarande kan jag bli totalt uppslukad av himlavalvet en stjärnklar natt. Och det var, passande nog, en sådan natt som jag läste ut Kristina Hårds debutroman Alba.

Handlingen kretsar kring den unga kvinnan Alba som tillhör en expedition som har gett sig ut på en resa till ett främmande solsystem för att undersöka en av planeterna i där. Planeten i fråga är väldigt lik vår egen, så till den grad att expeditionen snart upptäcker att även den främmande planeten bebos av människor! Expeditionens uppgift är att undersöka allting från gräset till bergarterna till människorna. Målet är att de ska samla in så pass mycket information att de till slut ska kunna ta kontakt med invånarna utan att det uppstår några problem. Det är vad expeditionen tror i alla fall. Världssamfundet, som styr på jorden och som för längesedan har sugit ut de sista naturresurserna från den och nu letar efter andra platser att exploatera, visar sig ha andra planer. När detta börjar klarna för expeditionens medlemmar uppstår det konflikter dem emellan som sakta men säkert börjar att slita isär gruppen. Den stora frågan är om de ska agera utifrån Världssamfundets intressen eller om de ska försöka skydda den oskyldiga kultur som frodas på den nya planeten.

Hårds debutroman väcker, förutom den nyss ställda, också många andra frågor. Frågor som rör samspelet människor emellan, frågor som rör kärlek och vetenskap, men också en mer övergripande fråga. Hur långt får egentligen kolonialismen, via startspurten på 15-1600-talet, Englands herravälde under 1700-talet och vårt utsugande av naturtillgångar och arbetskraft från tredje världen, gå? Kommer vi att tillåta det att gå så långt att vi likt våra förfäder kommer att slakta och plundra för att vi ska kunna breda ut oss än mer? Kommer vi verkligen att ödelägga nyfunnet liv på andra planeter för våra egna intressens skull? Hård överlämnar svaren till läsaren själv, och Alba blir därmed en sci-fi-roman som man efter läsningen bär med sig länge.

Kvinnor som hatar kvinnor
Betyg 1
Kristina Hårds debutroman Alba handlar på ytan om en expedition som reser till en planet i ett avlägset solsystem för att undersöka livet som har uppstått på den. Planeten visar sig vara väldigt lik jorden, där finns till och med människor, och Kristina Hårds kvinnosyn visar sig vara väldigt lik en konservativ dumgubbes.

Det här är egentligen en rätt så bra bok som väcker många intressanta frågor om hur vi människor egentligen är beskaffade och hur långt vi är villiga att gå för att tillfredsställa våra egna behov. Men de här intressanta och viktiga frågorna hamnar i romanen i skuggan av Hårds fantastiskt pinsamma kvinnosyn. Karaktärerna är överlag rätt så stereotypa, men när man ska göra en Flugornas herre, fast med vuxna och ute i rymden, förstår jag att man måste ha något endimensionella karaktärer för att få fram sin poäng. Vad jag inte förstår är varför huvudpersonen Alba är den mest mesiga, osjälvständiga och patetiska kvinnliga karaktär som jag har stött på på riktigt länge.

Alba har inga egna planer på vad hon ska göra med sitt liv, hon låter sig styras av den mycket äldre mannen Nielsen som har gjort henne till den hon är genom att diktera hennes utbildning, umgänge och fritid. När hon äntligen bryter sig fri från honom är det istället den handlingskraftige Xavier som styr hennes liv. Alba är för dum för att utföra några egentligt viktiga forskningsuppgifter, Alba är för svag för att kunna gå själv (hon blir buren och ledd löjligt många gånger i boken), Alba är för liten och vek för att kunna gå runt i de omgivande skogarna själv. Vad hon än gör måste hon ledsagas av en biffig eller rik man som lotsar henne genom den hårda verkligheten. Alba, som säkerligen hade kunnat bli en spännande och dynamisk karaktär, blir ingenting annat än en liten bitch som passas från sugar daddy till sugar daddy. Usch och fy.

Similar Posts:

• Storslaget rymdepos söker hängiven läsekrets
• Mot en annan värld
• Svettig dystopi
• Elak dystopi i berggrund
• ”If you’re wondering how he eats and breathes, and other science facts…”