Vad skriver nu denna vittomfamnande och erfarna finlandssvenska författare om? Här har vi tio längre essäer om nyare samhällsfenomen som vi känt av, förvånat oss över, ibland förbannat men motvilligt tvingats ta till oss. Ofta med trassel i praktiskt vardag.

I bokens inledning skriver Lundberg om hur hon länge med stigande förtret följt samhällsutvecklingen och hur flera ovälkomna samtida fenomen nådde sin kulmen under coronapandemin. Hon anser att mycket hänger samman och i själva verket är ”rörelsen bort från rättssamhället och mot ett kontrollsamhälle som möjliggörs med allt mera förfinade digitala metoder”. Den här rörelsen leder undantagslöst mot en ”demokratiförlust” som vi alla behöver vara vaksamma mot. Särskilt i tider när demokrati (och mänskliga rättigheter) tappar mark i hela världen.

Författaren berättar om hur hon år 2024 inbjudits till de årliga Kastelholmssamtalen om fred under beskydd av Tarja Halonen för att delta i en paneldebatt om framtiden. Läget var och är kritiskt i Europa och världen. Möjligen kände hon sig inledningsvis något passé. Gärna diskuterade hon konkret medan övriga rörde sig på mera abstrakta nivåer. Samtidigt insåg hon (född 1947) att hon nu lever i sin egen framtid, den hon som ung aldrig kunnat föreställa sig. Ändå en fördel efter ett aktivt, rörligt, intellektuellt liv. En stark irritation uttrycks över att äldres erfarenheter skattas lågt. Lundberg använder starka ord: ”sorg”, ”vrede”, ”frustration”, vilka är drivkrafter för de tio essäerna.

Lundberg tar upp sådant som händer nu och som kommit över oss de senaste åren. Om den finländska regeringens ”drakoniska” förhållningsregler för medborgarna under pandemin (Sveriges motsvarande expertis med helt annan linje kallar hon ”den beundransvärda Tegnell”), om en allt mer religionsliknande miljörörelse med ikoniska ledargestalter, en allomfattande digitalisering med eftersläpande lagstiftning, en bankvärld som tagit sig myndighetsliknande förhållningssätt till sina kunder, ljudbokens framfart med allt mer lättsmält innehåll, om AI som kommer att förändra faktauppfattning för all framtid. Med mera, med mera.

I kapitlet med titeln Framtiden skriver Lundberg om världsåskådningen på 1960- och 1970-tal. Då var exempelvis överbefolkningen det som skulle få mänskligheten på fall. I dag är vi mångdubbelt fler miljarder och redan länge har myndigheter och forskning fört fram att födelsetalen måste stiga för att hålla igång produktiviteten och garantera ekonomisk överlevnad. Under kalla krigets dagar var kärnvapenhotet reellt. Många gick i demonstrationer skanderande ”Aldrig mera krig!”. Hitler och Stalins världskrig hade upplevts av våra föräldrar. Det ansågs allmänt att det mänskliga förnuftet kommer att hindra nya krig. Även kärnkraften – som utvanns i kärnvapnens spår – demonstrerades mot. Fasornas fasa var avfallet som skulle ligga sipprande i berggrunden för all framtid. Efter stora olyckor började kärnkraften fasas ut och har avvecklats i till exempel Tyskland. Men igen en kovändning: de senaste åren har kärnkraft plötsligt blivit ”ren energi”. Avfallet puts väck.

När Putin i februari 2022 inledde sitt övergrepp på Ukraina stod omvärlden chockad. Den generation som marscherat med slagorden ”Aldrig mera krig!” fick nästa chock när Israel slog ner mot Gazaremsan med folkmord som följd. Plötsligt blir världen en scen där våldsamma maktkonstellationer rör sig fram och tillbaka. Allt börjar ske snabbt och världen visar sig ha maktgalna despoter som med våld vill möblera om. Diplomati som förr var kontakter och förhandlingar har explosivt utvecklats till ”underkastelse och kapitulation”. Murar kommer åter; under lång tid var Berlinmuren en skamfläck. Som föll. Nu planeras och byggs murar överallt mellan stater och folk. Om man inte visste att det är dagens världspolitik, kunde man tro sig tvingas delta i en mardrömsfars.

Lundbergs texter är fyllda av fakta och hänvisningar till forskning och historia. Hon är påläst, berest, erfaren. Hennes etos är starkt. Igenkänningen är stor. Redan titeln har jag i mitt stilla sinne ofta tänkt visavi äldre anhöriga. Känslonivån är hög, ibland nästan oresonlig med förstärkande adjektiv, adverb, folkliga uttryck och bildspråk (”drakonisk”, ”överjordisk”). Ofta använder hon egen erfarenhet som referens (bankjuridiken, asiaten, dokumentationen) för som sagt: samtiden är hennes framtid. Samtidigt dras stora linjer upp, nationellt och globalt.

Bokens innehåll är relevant och borde – i den bästa av världar (?) – diskuteras av folkvalda, ingenjörer och helt vanligt folk. Må Ulla-Lena Lundberg fortsätta dra sin lans för det mänskliga mot en allt mer anonym, digital och galen samtid. Förvånande är att inte flera är starkt kritiska. Eller?

Similar Posts:

• Strapatser och förnumstighet
• Vad hände med fantasin?
• Det bortglömda krigets fasor
• Keegan – krigets antropolog
• Tankeväckande om krig

Romanens första personer är Herman von Rettich och hans hustru Margareeta. Herman – som växt upp moderlös på pensionatet i Pärnu – har en dröm om att ingå i tsarens livgarde. Efter åratal av krävande studier i olika städer blir han officer med tjänst i tsarens Chevaliergarde. Hustrun Margareeta står vid hans sida och redan under hans lärdomsår innehar hon tjänst vid Smolnainstitutet som utbildar unga adliga damer. Hon är språkkunnig och snart är hon tsarens dotter Olgas språklärare och förtrogna. Familjen umgås i tsarfamiljen och sonen Jochum blir tsarsonen Aleksijs närmaste och enda lekkamrat. Tsarens son är blödarsjuk och bortskämd men pojkarna lever pojkliv med upptåg och bokläsning.

Författaren ger prov på stora historiska kunskaper som serveras med detaljer. Till exempel vilka ämnen och språk som studerades vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Peterburg, om de sju dyrbara uniformerna med intrikata detaljer som behövs för Hermans tjänstgöring vid tsarens hov eller om de stora estniska körsångsfestivalerna med repertoar som inleddes i slutet av 1800-talet. Årtal och datum anges, exempelvis att Pärnu fick badortsrättigheter år 1838. Etcetera, etcetera.

Kapitlen är relativt korta och texten lättläst. Berättandet varvas med dialoger som lättar upp. Några gånger finns stav- eller delningsfel men de förtar inget av betydelsen. Något konfunderande är att titeln skrivs i bestämd form: ”Pensionatet Hohenhausen” på omslaget medan titeln anges som ”Pensionat Hohenhausen” på försättsbladet och andra ställen. Med avsikt? Eller?

Intrigen går snabbt framåt och här fylls inte texten ut med långa känsloutgjutelser. Herman stupar i första världskriget, Margareeta ordnar snabbt flykt för sig och sonen i det kaos som uppstår när bolsjevikerna tagit makten i Ryssland. Hon får hjälp av senator PE Svinhufvud (senare Finlands president) och hans hustru Ellen vilka blir livslånga vänner.

Tillbaka i Estland, Pärnu tar Margareeta över pensionat Hohenhausen som hon driver under lång tid med många prominenta gäster. Bland annat finlandssvenska Maini Askelin, Amos Andersson och senare även naziluftfartsledaren Herman Göring blir trogna gäster. Kontakten till presidentfrun Ellen Svinhufvud består, även hon driver en gård i Finland med gäster, djur och odling.

Sonen Jochum växer upp och med tiden inspireras han starkt av nazismen trots moderns ogillande. Han gifter sig med finlandssvenska Birgitta Petterson vars far handhar varuhuset Stockmann i Helsingfors. Efter olika dramatiska förvecklingar hamnar Jochum och Birgitta i Polen i Thorn där de bygger upp en pensionatsrörelse med nazistiska förtecken. Hela berättelsen slutar med andra världskriget när stormakterna gör upp om Tyskland i ruinerna av Europa. Jochum försvinner i Omsk i Sibirien, Margareeta skjuts av de röda i Pärnu och Birgitta med en liten son i Berlin har den ofattbara turen att tas med på en av Folke Bernadottes vita bussar till Stockholm. Slutet kommer snabbt på men helt följdriktigt med historien som facit.

Mitt första intryck av romanen är historielektion. Men ju längre jag läser desto mera uppskattar jag lektionen. Författaren har gjort noggrann källforskning. Innehållet är omfångsrikt på ett kort, levande vis. Även om personerna är fiktiva så är faktan autentisk och länkar ihop med läsarens tidigare kunskaper.

Länge har Estlands historia intresserat mig; vet även var Pensionat Hohenhausen en gång låg trots att pensionatet och gatan intill havet för länge sen är borta. Staden Leningrad och numera S:t Petersburg med dess rika historia har jag besökt flertalet gånger – men knappast igen. Ett enormt land i vår nordiska närhet som under århundraden i princip visat ta sig för nästan vad som helst. Krig och lidanden upprepar sig. Det finns ändå något ”bildat” över innehållet i berättelsen om Pensionat Hohenhausen. Trots tragiken.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Strapatser och förnumstighet
• Värdet av ett liv
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• 250 år av kvinnoliv

Författaren Gyeongha befinner sig i någon slags livskris. Hon har skrivit en bok om en massaker, och den berättelsen förföljer henne. Hon plågas av mardrömmar, undrar om hon håller på att förlora förståndet. Hon har förlorat sin familj, lite oklart hur, och lever isolerad i en liten lägenhet utan luftkonditionering under en värmebölja. Hon försöker skriva ner sina sista önskningar, som om livet är slut här.

Då nås hon av ett meddelande från en gammal vän. Inseon, före detta dokumentärfilmare, numera möbelsnickare och bosatt på ön Jeju, behöver hennes hjälp. Hon har vaknat upp på sjukhus i Seoul, efter att ha sågat av sig flera fingrar. Kvar på ön finns hennes vita fågel, Ama, och nu vill hon att Gyeongha ska ta sig dit och ge fågeln vatten och mat. Det måste ske genast om den ska ha någon chans att överleva.

Gyeongha ger sig iväg till Jeju, men det myckna snöandet gör det svårt att ta sig fram till Inseons isolerade hus. Hon kommer fram och finner fågeln död. Hon begraver den. Samtidigt verkar den leva. Och Inseon är där, fast hon är på sjukhus. Eller har hon dött av någon sorts komplikationer av sin skada? Eller är det kanske huvudpersonen Gyeongha som har dött, någonstans i snön eller tidigare?

I början av romanen berättar hon:

Sommaren det föregående året, då mitt privatliv hade börjat lösas upp som en sockerbit i ett glas vatten, när de riktiga avsked som senare skulle bli verklighet bara var föraningar, hade jag skrivit en roman med titeln ”Farväl”. Det var en berättelse om snö/en kvinna som smälte och försvann i snöslasket. Men det kan absolut inte vara det slutgiltiga avskedet.

Jag lyckas inte ens reda i grundläggande fakta. Enligt Han Kangs hemsida ska hon ha skrivit en novell med titeln ”Farväl” som fick ett pris 2018. På andra sidor om hennes hittar jag den inte. Och hur förhåller den sig till den fiktiva författarens text? Jag vet inte. Kanske är hon själv kvinnan som försvinner i snöslasket?

Det här är samtidigt långt ifrån en roman endast om enskilda individer. Om de går under så gör de det i en kamp med historiens övergrepp, med minnen som hotar att sluka det nuvarande. Gyeongha har som sagt skrivit om en massaker och det har påverkat henne på djupet. Tillsammans med vännen Inseon har hon planerat någon sorts minnesmonument baserat på de egna mardrömmarna om massakern. I drömmen rusar hon runt kring människoliknande svarta stubbar eller stolpar, någon sorts gravplats som håller på att slukas av tidvattnet.

Det visar sig att det var dessa stolpar som Inseon arbetade på när hon skadade sig, men också att massakrer präglat hennes liv på andra sätt. Hon flyttade till Jeju för att ta hand om sin åldrade mor, och föräldrarna var med om en massaker på ön som man under lång tid inte fått tala om eller minnas. Män kvinnor och barn har summariskt avrättats, kastats i havet eller staplats i nedlagda gruvor. Andra har fängslats och försvunnit.

Hur levar man med sådana minnen? Med att inte få minnas, men inte kunna glömma? Hur bär man minnen som inte är ens egna, ärvda minnen av det fruktansvärda?

Han Kang skriver poetiskt, med bilder man inte så lätt skakar av sig. Jag vet inte om jag fullt ut förstår det än, jag måste återvända till romanen och vrida och vända på den. Finns det någon sorts cirkelkomposition, ett slags spegeleffekt, där brutalitet och erfarenheter upprepar sig igen och igen?

Går det att skaka av sig historiens grymheter?

Similar Posts:

• Vitt och kallt
• Vems tystnad räknas?
• Icke-våldet som provocerar
• Hur små är de Stora ledarna?
• Att skriva sitt minne

Så många namn och ändå långt ifrån alla de som framträder i Christina Lambs bok Våra kroppar, deras slagfält, dels för att jag missat några, dels för att det är många som inte nämns vid namn utan som systrar, döttrar, mödrar, mostrar, fastrar, väninnor. Så många och ändå bara en bråkdel av de tusentals, hundratusentals, miljontals som delar och delat deras erfarenheter genom seklerna.

De är alla flickor och kvinnor som har blivit våldtagna i krig, de flesta upprepade gånger av flera förövare. De har blivit jagade, fångade, inspärrade i månader och år, sålda och hotade. De har blivit misshandlade och torterade och de har bevittnat hur deras makar, bröder, systrar, föräldrar och barn dödats. Brotten har begåtts i Syrien, Irak, Myanmar, Filippinerna, Argentina, Rwanda, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Bosnien och Hercegovina (och i många andra länder men dessa är de länder Christina Lamb inriktar sig på).

Vän av ordning, skeptisk sådan, tycker kanske att jag borde skriva något om ”påstår sig” eller ”säger sig” ha varit med om när det nu är så ytterst få förövare som blivit dömda men jag tänker inte göra det. Här tar jag utsagorna för sanning, utom i något enstaka fall, där sammanhanget tydliggör att det finns skäl att tvivla.

En annan vän av ordning, kanske mer insatt, tycker kanske att det är fel att skriva offer och liknande, med tanke på att det för den som själv blivit utsatt knappast kan bidra till läkning och stärkt självbild att ständigt höra andra överlevare beskrivas, av sig själva och andra, som ”förstörda”, som ”berövade det vackraste vi hade” eller kanske t.o.m. ”berövade det enda vi hade”. Författaren skriver också om detta i sitt avslutande tack, om hur hon valt vilka ord hon använder utifrån sammanhanget och de intervjuades egna önskningar. Det är en svår balansgång att skildra förfärliga upplevelser och samtidigt inte fastna i synd om- och offerperspektivet och om och om igen påpekas det att det som ger mest upprättelse är att se sin förövare ställd inför rätta – och dömd för de brott han har begått.

Och där går Christina Lamb vidare och talar med utredarna, åklagarna och domarna i några av de rättegångar som ägt rum under senare år. Hon frågar dem varför våldtäkterna så sällan blir till åtalspunkter och svaret är oftast att i ljuset av andra krigsbrott – som terror, mord eller tortyr – framstår det sexuella våldet som mindre viktigt, trots att många av de drabbade önskar att de blivit dödade i stället. Så offren förlorar på jämförelsen men också på bristen på kunskap om dessa brott. Och förlorar igen då de i stor utsträckning blir utstötta ur sina egna familjer. Vägarna tillbaka är svåra, särskilt när det är så få som får den upprättelse en fällande dom innebär. Och särskilt när de som drabbats hårdast är de som var svaga och utsatta redan innan. Det görs försök men allt blir inte rätt, som hundratals yazidiska kvinnor och flickor som då boken skrevs befann sig i Tyskland, dit de räddats men där tillvaron ändå blivit ett limbo.

Det är utsträckningen, det systematiska, det handlar om. Skövlade byar och städer, dödade män och våldtagna och dödade kvinnor. Det handlar om det som beordrats, som indoktrinerats, om läger och handel och om det som skett utan påbud men också utan fördömande. Vad får män att agera så? Hon talar med forskare om undantagstillståndet som råder vid krig och om våldtäkter som ett socialt kitt men också att det i princip råder straffrihet.

Läsaren får också möta de som oförtrutet kämpar vidare för sig själva och för andra, trots att stöd från myndigheter och organisationer är klent eller obefintligt. Kvinnor som demonstrerar, kvinnor som bedriver detektivverksamhet och letar rätt på förövare som går fria och lämnar information till rättsväsendet, kvinnor och män som hjälper fångna kvinnor och flickor att fly, kvinnor som driver små grupper och stora verksamheter för att hjälpa drabbade att läka. Och dr Mukwege som opererar kvinnor och barn med söndertrasade underliv.

Det gör ont att läsa men det är en bok som behövs – för än så länge fortsätter de systematiska våldtäkterna att vara en del av krig och konflikter utan att jämställas med andra krigsbrott, trots att de finns med bland FN:s resolutioner*. Och än så länge saknas de i läroböcker i historia, trots att de funnits så länge det funnits krig. Redan hos Homeros och i Bibeln finns de med, fast naturligtvis inte ur kvinnornas perspektiv, och skulpturerna och målningarna som skildrar sådana händelser är otaliga men ses ytterst sällan för vad de är.

Själva mängden namn och likartade öden gör det svårt att hålla isär vad som skett vem och var men det är också det överväldigande antalet berättelser som gör boken så drabbande och det väsentliga här är inte den precisionen. Någon gång blir det dessutom upprepningar då personer återkommer i avsnitt med olika fokus men där bakgrunden tecknas igen, eftersom någon läsare kanske inte läser allt utan bara något kapitel.

Avslutningsvis tackar författaren dem som läser, trots att många av berättelserna är svåra att ta sig igenom, men det är hon som ska tackas för att hon samlat all denna erfarenhet och smärta, för att inte tala om de som orkat berätta. Det sorgligaste är hur många av dem, trots sina vittnesmål, ser det hända igen och igen, trots allt de gjort och trots allt de fått höra ska göras. Och det är där den här boken förhoppningsvis kan göra skillnad, att den genom ökad uppmärksamhet ska leda till större påtryckningar internationellt så att det sexuella våldet fullt ut hanteras som det krigsbrott det är.

* Den 19 juni 2008 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter och befäste att ”våldtäkt och andra former av sexuellt våld kan utgöra krigsbrott, brott mot mänskligheten och en konstituerande handling för folkmord”.

Similar Posts:

• Blixtkrig och vardagshäng
• När det värsta redan har hänt
• Irak inifrån
• Krigets nedåtgående spiral
• Keegan – krigets antropolog