Boken Clownen som inte var så rolig handlar om livet på en cirkus. Där finns trollkonstnärer med duvor i famnen, skinande vita arabhästar, en orkester i guldjackor och en cirkusdirektör i höga klackstövlar. Det första uppslaget visar en förväntansfull publik som ännu inte släppts in i cirkustältet. Linor med rader av flaggvimplar och elektriska lampor skapar feststämning.

Jag skriver att boken handlar om livet på en cirkus. Men riktigt så är det inte. Publiken blir nämligen nästan den viktigaste rollinnehavaren. För när clownen kommer ut i manegen och ska vara rolig – händer något. För det första är det bara något enstaka skratt som hörs. För det andra blir cirkusdirektören jättearg för att clownen inte är tillräckligt rolig. För det tredje hamnar läsaren i huvudet på någon i publiken.

Underhållningen som cirkusclowner förväntas bjuda på väcker åtminstone i mig mångbottnade känslor. Bakom det vitsminkade ansiktet med den förstorade glada munnen kan man ana något annat. Själva humorgreppen ute i manegen är ofta fysiska. Komiken handlar om att dratta på ändan eller få en tårta i ansiktet.

Exakt kring den här skärningspunkten kretsar sig bokens historia. Många i publiken ger sig ut på tankeflykt under clownens nummer. I stället för ett skratt formas reflektioner kring lite sorgliga saker. Exempelvis medlidande med andra som inte har det så bra. I mörkret bland en massa okända ges utrymme för pånyttfödelse.

För cirkusdirektören är det bara jobbigt. Hans ledarskap bygger inte på reflektion:

för cirkusdirektörer skriker gärna, särskilt den här

Cirkusdirektören kräver bättring annars kommer Ulrik Christoffersen (som clownen heter egentligen) att få sparken den sista. Med detta hot hängande i luften fortsätter berättelsen. De kommande dagarna får läsaren följa både clownen, hans rådgivare lejonet Leo och publiken. Har cirkusdirektören gjort rätt tolkning av publikens tystnad?

Illustrationerna är bedövande melankoliska. Stian Hole använder starka färger i sitt skapande. Ett huvud kan ibland förvrängas så att man associerar till René Magritte eller Salvador Dali. Ofta ger perspektiv och beskärningar en överraskningens effekt och ena stunden fylls jag av svindelkänslor för att i nästa fyllas av förundran.

Att läsa boken med ett barn som ännu inte lärt sig läsa tar inte lång stund – men för frågor och annat kan behövas lite längre tid. Den passar även för barn i lågstadieåldern som sitter i en kuddhörna på fritids. Men varför inte ge boken till en vuxen som borde fundera på sitt ledarskap. Ett uteblivet skratt i anslutning till ett skämt har lika många förklaringar som det finns människor.

Similar Posts:

• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Fantasi är också verkligt
• Blir man mindre älskad när man får ett syskon?
• Cirkus i närbild
• Den fina samhörigheten

Torsten tänker. Det är ju faktiskt så att hans föräldrar tjatar ganska ofta på att han ska städa sitt rum nu när han är stor. Det är inget Torsten brukar göra, det är ju så tråkigt. Nu går han däremot raka vägen hem och städar på sitt rum. Han tänker på allt han kan som ändå är rätt bra. Mamma och pappa märker knappt att hans rum är städat. Men det som han inte kan göra gnager ändå i honom.

Torstens farmor har flera barn. Torsten frågar henne vem av dem hon älskar mest. Hon säger att hon älskar alla lika mycket, att det kommer mer kärlek ju fler barn det kommer. Torsten hoppas att farmor har rätt för bebisen kommer snart att komma.

(c) Eva Eriksson

Eva Erikssons illustrationer blir man glad av. Som i Tim och Pico flyttar förmedlar hennes illustrationer mer än den maffiga texten säger, ännu mer. Jag har däremot en invändning. Både Söndag och Tim och Pico flyttar ges ut på Opal förlag. Det är lite tråkigt att Torsten då ser likadan ut som Tim. Givetvis har en illustratör en egen stil som går att känna igen, så också Eva Eriksson, men att huvudkaraktärerna i två helt olika böcker ser likadana ut är tråkigt.

Söndag är rekommenderad för barn mellan 4-8 år. Det är ganska mycket text att läsa, texten är dessutom skriven fritt associerande vilket gör den lite rörig. Förmodligen inte helt lätt för någon i 8-årsåldern att läsa själv. Jag reagerar också på det faktum att Torsten kallar Willy sin sämsta kompis. Det är inte något jag vill uppmuntra barn att lära sig säga.

Similar Posts:

• Rädsla inför det nya
• I manegen står en clown
• Fantasi är också verkligt
• Historisk jul med massor av stämning
• Ett nytt syskon som inkräktar

”Tre syskon”, sa flickan, ”och alla tre vill ha mat i morgon kväll.”
”Jaha”, sa mamma och tittade på pappa som ryckte på axlarna och inte orkade bråka, inte just då. ”Tre är väl lite för många tycker vi nog.”
Som om det vore något konstigt med tre syskon.
Det finns familjer som har många fler syskon.

Och det är bara början. För sen kommer Manilla och Gudrun, Alexander och Max, tvillingarna Mick och Mack, Mikael, Pia, Jan, Krister, Putte, Åke, Werner P, Werner S, Benina, Dottan, Nanna, Julie och några namnlösa. Då sätter föräldrarna ner foten, de vill bara ge flickan mat. Men om inte alla får, vill inte flickan ha något.

Flickan och alla hennes syskon låser in sig på hennes rum. Föräldrarna försöker förhandla genom den stängda dörren. Inga lockbeten hjälper. Så blir det märkvärdigt tyst där utanför dörren ett tag. När föräldrarna småningom återvänder har de en lillebror med sig. Flickan kan se honom genom nyckelhålet. Vad ska hon välja att göra nu? Vad säger syskonen?

Texten och bilderna matchar varandra i sin lekfullhet. Tecknarstilen är skissartad, i synnerhet skildringen av syskonen påminner om små barns fria tecknarstil med oväntade färgval och oproportionerliga former. Perspektivet i rummet är lite lutande och skevt, beskriver mer hur det känns, än hur det ser ut på riktigt.

Fyraåringen som jag läser boken tillsammans med reagerade på bilden där flickan ligger i sin säng och tänker att hon och syskonen kanske svälter ihjäl – där har syskonen ersatts av dödskallar som flyger runt i mörkret. Jag uppfattade det som att han tyckte det var skrämmande och började förklara att det bara är som hon tänker, att i boken handlar det ju om hennes fantasier, att det inte är på riktigt. Fantasi är också verkligt, svarar han då. Syskonen i boken kan ju jämföras med många barns gosedjur, som ofta är namngivna och har olika roller och inbördes relationer. De får kanske inte heller sitta med vid matbordet, men de är viktiga karaktärer i barnens liv.

En bifigur i historien är hunden Korven, som finns med på vartenda uppslag, även om han inte så ofta omnämns i texten. Han är mycket mer närvarande i flickans liv, än föräldrarna som känns märkligt frånvarande. Fast det är som att flickan inte riktigt lägger märke till honom, han är lika förbisedd av flickan som hon känner sig förbisedd av föräldrarna.

Similar Posts:

• Blir man mindre älskad när man får ett syskon?
• I manegen står en clown
• Att ha och inte ha
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Vacker Tummelisa