Honorine är en kvinna med stark integritet, vars anlete, trots att hon är inne på sitt nittioförsta år, fortfarande bär spår av den skönhet som en gång var så iögonenfallande. Men hon är barnlös och vännerna har antingen gått hädan eller alltför ålderstigna för att orka upprätthålla kontakten. Omgivningen på hemmet är därtill så trist att klockorna stannar.

Fast i tankarna är Honorine åter i barndomshemmet Ulfåsa i Östergötland eller på godset Fogelstad, hennes plats på jorden. För sin inre syn ser hon brodern Gösta, fadern, barndomsvännen Harriet Löwenhjelm samt hennes tre stora kärlekar, det vill säga den finlandsvenska litteraturkritikern Hagar Olsson, läkaren Ada Nilsson och den danske författaren Vilhelm Grönbech, vars svenska översättare Honorine varit i ungefär ett decennium när han besökte Fogelstad för att föreläsa. Alla tre har de en speciell plats i hennes hjärta.

Honorine återkallas till jorden med jämna mellanrum, när det är matdags eller då sjuksköterskorna kommer med hennes mediciner. Trots krämporna, inkontinensen, yrseln och händerna som darrar så hon inte längre kan skriva brev, är hon dock alltid noga med att vara artig. Den gamla oroar sig också över att verka snobbig eller glömma namn.

Jag kommer att tänka på Kerstin Norborgs lilla pärla Marie-Louise (2015). I båda böckerna figurerar historiska kvinnor som på ålderns höst blickar tillbaka på sina liv. Fast medan det hos Marie-Louise Hill (syster till Carl Fredrik, konstnären) sitter en tagg av bitterhet över allt som aldrig blev av, tycks Honorine mer tillfreds efter ett långt och givande yrkesliv som rektor och pedagog på Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Möjligen ångrar hon, i likhet med Marie-Louise, att hon varit alltför återhållsam och inte vågat släppa fram ”elden” i sina kärleksrelationer.

Jag påminns också om Merete Mazzarellas roman om den åldrande Topelius betitlad Ingen saknad, ingen sorg: en dag i Zacharias Topelius liv (2009). Här kommer vi den trötte privatpersonen, i stället för den upphöjde poeten, in på livet. Han, som i likhet med Selma Lagerlöf, kände leda inför de evinnerliga klasserna med entusiastiska skolbarn som uppvaktade honom.

Författarens intention har ingalunda varit att skriva en biografi full av årtal och yttre händelser. Hon brassar därför inte på med information om Honorines framgångsrika lärargärning på Fogelstad. Det är inte här Norborgs fokus ligger. Hon leker istället med läsaren och läsningen blir till lite av ett detektivarbete, då vi får en pusselbit i taget. Först bara ett förnamn eller rentav ett smeknamn. Elsa, Hagar, Lisse, Ada, Kerstin, Harriet etc. Det underlättar helt klart – eller kanske rentav förutsätter – att man är bekant med Fogelstadgruppen, det vill säga de fem kvinnorna som styrde och ställde på skolan, förutom Honorine själv, riksdagskvinnorna Elisabeth Tamm och Kerstin Hesselgren, läkaren Ada Nilsson samt författaren Elin Wägner.

Romanen är – i mitt tycke – förtjusande. Jag njuter av poesin i språket. Norborg har fantiserat ihop vad som rör sig i huvudpersonens huvud och tecknat ett berörande kvinnoporträtt bestående av skärvor. Honorine själv har inte underlättat för framtida skribenter, eftersom hon sett till att hennes privata brev förstörts. Istället har författaren låtit sig inspireras av Honorines porträtt, handstil och röst i bandade intervjuer samt brev som adresserats till henne.

Det är alltså inte den historiska personens tankar och känslor som kommer till uttryck i romanen, men det är likafullt en trovärdig gestaltning av hennes sista tid i livet. Själv anser Kerstin Norborg att Honorine gäckat henne, vilket resulterat i att romanen tagit henne över tjugo år att färdigställa.

Similar Posts:

• Njutbar släktkrönika
• Kerstin Norborg vann Göteborgs-Postens litteraturpris 2009
• Slipping through my fingers
• Poesi som fallit i glömska
• Vajlett och morfars tvillingsyster

Men tillbaka till den där proppen i ett elskåp hundra meter bort och jag tror att denna desperata och skrämmande sak fick mig i mer positiva tankar. Lite kroppsjobb i mitt liv, nu äntligen! Och jag sprang och sprang, strömmen kom och gick. Men grejen är att nu slocknar lamporna när ugnen är på. Jag får välja. Och har fortfarande problem med vattenpumpen. Men vem har inte det? Som alla andra kämpar jag för mitt vatten. Just nu ser det bra ut, ljuset kommer och går – när pumpen sätter igång slocknar lamporna. Hellre mörkt än inget vatten, om jag måste välja. Eller?

Låt mig börja.

På nittiotalet gavs det ut ett stort antal inbundna diktantologier som trycktes i över 100 000 exemplar. ”En bok för alla” – nu tänker jag speciellt på olika inbundna små diktantologier som kostade 45 kronor och subventionerades av staten. Idag spridda lite här och var och jag råkar ha en av dem framför mig just nu Århundradets ordmusik (1993), sammanställd av Göran Hassler. Många välkända och omskrivna poeter syns i urvalet – många män, men Hassler skriver i förordet angående urvalet såhär: ”Det som är gemensamt för alla är att de är – var och en på sitt sätt – viktiga och sanna för mig personligen. När det gäller urvalsprinciper tror jag nämligen mera på en öppen subjektivitet under ansvar än ett godtycke dolt under abstrakta principer.”

Vad är ett godtycke som dolts under abstrakta principer? Snygg mening, men i egentlig mening vad? I denna vår klara, självklara direkta informativa tid – krävs väl konkret mening? Ja, framför allt på internet, har jag hört folk säga. Enligt forskning om läsandet på webben så har er koncentrationen redan sjunkit och ni som läsare slutat läsa. Men är en snygg mening tillräcklig? Man fattar ju vad han menar, menar jag.

Jag har hamnat lite fel. (Reds ut nedan.)

Jonas Ellerströms Under tidens yta – är precis vad undertiteln fötrydligar – en annorlunda svensk poesihistoria. Urvalet är lite som Hasslers öppna subjektivitet under ansvar – men även som kärleksuttryck till en konstform och – under ansvar, så älskvärt och nära beskrivet! 70 utvalda dikter ur diktsamlingar från 1900-talet och 70 poeter presenteras – varje poet får en tacksam introduktion; kåserande personlig och i befriad prosa – även skriven med intresse och beundransvärd erfarenhet. Kunskap i vem han skriver om, en svensk annorlunda poesihistoria som gör att varje utvald dikt blir meningsfull. En dikt säger annars lite om ett helt författarskap, men Ellerström sätter det mesta i rätt sammanhang. Vilket görs under ansvar – och förbannat bra. Nittonhundratalets poeter presenteras kronologiskt i tid – från Gustaf Uddgren till Kerstin Norborg i små korta essäer. Och det räcker. Med i läsningen sträcker sig även en tidslinje ”… som löper i bokens bottenmarginal och fyller ut den kronologiska ordningen med namn och händelser från det skikt som utgör tidens yta.”.

Ganska abstrakt i ett förord ”… skikt som utgör tidens yta.”, som Hasslers ganska flummigt. Men att skriva med ständig ambition att begripas ”rätt” blir sällan konstnärligt intressant.

”Det ligger en sakletar- och upptäckarglädje i att leta vid sidan av allfarvägarna och de kartlagda strömningarna. Man börjar läsaningen utan förutfattad mening, man låter en röst som länge varit tyst tala från sidorna.” (Från förordet.)

Ellerström är förlagsredaktör och översättare, men också poet och har gett ut några diktsamlingar, nu senast Vitt och svart (2012). Som jag inte har läst. Men som redaktör bär han en för tiden sällsynt kunskap i den svenska poesins föränderliga historia. Boken sätter namn som brukligt ryms i litteraturhistoriska verk – längst ned, i marginalen som ”händelser från det skikt som utgör tidens yta”. Och låter istället författarskap som av olika anledningar hamnat i (en relativ) glömska få träda fram och visa sig presenterat av ett förtjusande skickligt språk. Och för läsaren inspirerande och skapar lust att söka vidare – ett varsågod! Och ett tack tillbaka givetvis redaktör!

I Under tidens yta bjuder sakletaren oss på ett urval av möten med viktiga författarskap som fallit i glömska – Ellerström skapar möjligheter för var och en att själva leta vidare på bibliotek och antikvariat. Hur som helst så funkar boken både som poesihistorisk essäsamling att läsa rakt igenom, men också som en generös antologi som vägleder nyfikna om nyfikenhet uppstår – diktsamlingarnas titel och årtal finns med, sök och finn – tycks boken mana.

”Den här boken rymmer en del av vad jag har funnit, och det är bara att leta vidare.”

Subjektivt urval under ansvar – Ellerström har skrivit något som poesin är i stort behov av. En historieskrivning som få är insatta och begåvade nog att skriva – en annorlunda litteraturhistoria som fångar upp mångfalden inom svensk och finlandssvensk poesi på 1900-talet. Det går, menar han ”att urskilja vilka faktorer som kan hänvisa en diktare till marginalerna: en kort verkförteckning och hemmahörighet i landsorten eller Svenskfinland är inget bra utgångsläge.” Och utskiljer även lite längre fram ytterligare en faktor som ofta hänvisar poeter till marginalen: att vara kvinna.

Boken är annorlunda på många sätt, även rent berättartekniskt – Ellerströms litterära utgångspunkt följer med i essäerna; nära finns studentstaden Lund och platsen för ett privat och personligt möte med poesin. Vilket gör att poesihistorien är lite färgad av platsen Malmö/Lund. ”… låter mina övertramp finnas kvar som den kärleksförklaring de utgör.” Förlaget finns i Lund och författaren bor väl kvar där. Vad som förblir ett svagt frågetecken är bokens vilja att verka i en poetisk diskussion som egentligen inte finns. Där ytterst få subjektiva urval finns att möta upp och komplettera varandra. Utanför det akademiska, menar jag.

Men det känns lite som poesin börjar hitta en viss ansats igen till en större plats i det offentliga. Eller är det bara jag? Viktigt tror jag är att fler redaktörer och författare tar liknande initiativ som Ellerströms. Hassler skriver ju att ”subjektivt urval är bättre än ett av godtycke dolt under abstrakta principer”, – och av okunskap, vill jag tillägga – större förlag som inte ens ger ut poesi. Och som vidare saknar redaktörer med passion och kompetens nog att arbeta specifikt med lyrik. Det är såklart ett problem.

Varför är exempelvis min poesilärare från Ölands Folkhögskola med i poesihistorien? Jo för att Norborg inte skriver poesi längre. Gjorde då, men ägnar sig idag åt prosa. Och inte är det lätt, inte heller omöjligt – men svårt – att överleva som poet; är och har i ärlighetens namn alltid varit. I alla fall minns jag Norborgs fantastiska prosadikter. Som laddades med känslor och i andra hand – en betraktande detaljrik miljöbeskrivning övermålat i vitt filter. Är poesins marginalisering som konstform en kulturell värdeförstörare? Ja, bestäm själv och under tiden – läs Norborgs prosadikt som Ellerström valt ut och som för övrigt är sista dikt i boken. Läs Under tidens yta – en lite annorlunda men så väldigt viktig litteraturhistorisk insats.

Hela tiden tappar jag saker. Igår när jag skulle hänga upp min jacka rev jag ner en massa kappor från hängaren i tamburen. De ligger fortfarande kvar på golvet.
På nätterna ligger jag hopkrupen. Jag vill böja huvudet inåt framåt så att min nacke ska få sträckas ut. Idag gick jag in i domkyrkan. Något där är som det skulle kunna vara. Sandstenen och ljuset mot stenen, lukten av stearin och gran. Jag gick fram till vänstra koret, där finns en madonnabild i trä. Madonnan håller jesusbarnet i famnen och hon har ingen näsa, det ser ut som jesusbarnet bitit av den. En koltrast flög högt uppe bland valven. Det kände jag igen från när jag var liten: att man mitt under predikan plötsligt kunde höra en koltrast och sedan följa den med blicken, att jag alltid undrade om den skulle ta sig ut.
Inatt: ett brinnande hus jag måste in i. Uppför de sju trapporna sprang jag, hämtade lite pengar min nalle och min röda kappa. Efteråt går jag bland husrester, min kappa är grå. Någon säger att detta är långt senare, att tio år har gått, att jag fått ut på min försäkring och att jag är lycklig.

(Kerstin Norborg – Så fort jag går ut. Norstedts, 1998)

Mer om Jonas Ellerströms Under tidens yta och lite mer om Ellerströms Förlags utgivning kommer i oktober när väl Bok- och biblioteksmässan i Göteborg är över. På min födelsedag har jag bokat intervjun.

Similar Posts:

• Om att skriva, poesi och modersmord, lite sånt
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Vingar under utveckling

Dagensbok.com gratulerar å det varmaste!

Similar Posts:

• Njutbar släktkrönika
• I huvudet på Honorine Hermelin
• Slipping through my fingers
• Poesi som fallit i glömska

Det är det barnet som långt senare berättar historien om Estrid och om sitt liv i Kommer aldrig att få veta om hon hör. Barnet, vars namn vi aldrig får veta, är vid det här laget gammal men behöver gå igenom sina minnen, sin bakgrund. När Estrid förstod att hon skulle dö lämnade hon sin yngsta dotter till svägerskan Gertrud. Dottern har inga minnen av sin mor, har aldrig känt att hon hör till sina syskon och saknar rötter efter en ryckig barndom med många flyttar. Kommer aldrig att få veta om hon hör är en berättelse om att skapa sin barndom, sin historia, och om hur viktig den är för oss.

Kerstin Norborgs språk är vackert och får mig att vilja läsa långsamt. Jag har inte läst någon av hennes romaner tidigare, men däremot prosalyriksamlingen Så fort jag går ut som jag minns som ren njutning att läsa. Har ni tur finns den i magasinet på närmsta bibliotek.

Det mest genomgående temat i Kommer aldrig att få veta om hon hör är beskrivningen av distansen en människa kan ha till sina känslor, hur det är att inte riktigt nå fram till sig själv. Berättaren har det så tydligt, kanske orsakad av moderns avvisande och känslan av att inte höra till. Eller så talar vi om arv: Johannes, som blir far till Estrids barn, känner både avundsjuka och rädsla inför Estrids avgrundsdjupa sorg när det första barnet dör efter födseln. Estrid själv, som bävar inför att behöva säga ordet ”älska” när hon och Johannes vigs. Eller så är det bara det här svenska, arbetarsinnet. Där vi arbetar i vårt anletes svett och inte ägnar tid åt att känna efter.

Det är ett ömsint porträtt Kerstin Norborg har skrivit, särskilt av Estrid, men också av hennes dotter och hennes långsamma väg mot att få rötter.

Similar Posts:

• I huvudet på Honorine Hermelin
• Kerstin Norborg vann Göteborgs-Postens litteraturpris 2009
• Slipping through my fingers
• Poesi som fallit i glömska
• Hämnden är en rätt som bäst serveras kall

Men trots att Missed abortion helt i linje med Norborgs hyllade och Augustprisnominerade romandebut över lag fått god kritik är jag mindre imponerad.

I Missed abortion kretsar Kerstin Norborg i fjorton noveller kring barn och familjeliv. Missfallet i titelnovellen är återkommande. Berättarstilen, språket och karaktärerna förglömliga. I ton och stämningar är texterna alltför lika varandra, vemodet blir jämntjockt. Förlusterna och tillkortakommandena är allenarådande.

Jag vet egentligen inget om författarens personliga erfarenheter av ämnet, men nog känns det lite som terapiskrivande. Det är inte att förakta. Terapiskrivande kan fylla en mycket viktig funktion både för den som skriver och den som läser. Men det behöver inte vara intressant litteratur i allmänhet. Nog tror jag att jag hade tagit till mig novellerna på ett annat sätt om ämnet legat mig närmare. Men poängen med litteratur är ju också, när den är som bäst, att som läsare få möjlighet att leva sig in i just de erfarenheter som man inte själv gjort, att uppleva något annat, få nya perspektiv, kanske till och med större förståelse.

Och visst fattar jag att det måste vara fruktansvärt att, som i titelnovellen och fler med den, vänja sig vid tanken på att det finns ett barn inom en och så få veta att det dött därinne. Naturligtvis. Men mycket djupare än så går det inte.

Det är de dramatiska förändringarna i livet novellerna kretsar kring. Födelse, liv död, skilsmässa, missfall och så vidare. Stora livscykler, inte minst i den traditionellt kvinnliga sfären. Och personligen blir jag ganska uttråkad. Speciellt det här ”kvinnliga” som allmänt förväntas ligga nära vem som helst av ett visst biologiskt kön tycker jag är tröttsamt. Måste jag läsa ordet graviditet än gång till riskerar jag att drabbas av morgonillamående.

Så förmodligen är jag i någon mån fel läsare för den här boken. Men jag tror inte att det bara är det, även om nu en mer bildad kritikerkår verkar tycka annorlunda.

Litterärt sett uppfattar jag den som en smula trivialt skriven. Varenda löv och solstråle tycks ha blivit beskriven tusen gånger tidigare. Slutrader som nog är tänkta som ödesmättad resignation verkar melodramatiska och nästan lite dumma. Som när ”Assisi” avslutas med den där formuleringen som är så central när föräldrar ska ta in något hemskt om barn, vilket framför allt blir möjligt genom att de sätter det i relation till sitt eget barn (det kan hända mig liksom, precis som att en naturkatastrof måste drabba västerlänningar för att vi ska koppla mänskligt lidande, ja, ni fattar): ”han borde vara i tioårsåldern nu. Ungefär lika gammal som Vera.” Nu började ju berättelsen med att mammorna möts på BB, så det verkar som ett lite löjligt överflödigt konstaterande. Eller att ett barn tänker att ”hon vill att akacian utanför fönstret ska slå ut så att det blir skuggmönster på bordet”. Tänker barn så? Eller är det bara en upplevelse formulerad i vuxnas ord? Såna där små saker som att karaktärerna aldrig får något eget språk gör att de liksom glider förbi. I allt sitt vemod.

Similar Posts:

• Graviditetsberättelse i alternativ verklighet
• Njutbar släktkrönika
• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Poesi som fallit i glömska
• Döden, livet, orden