Berättelsen tar sin början efter föräldrarnas död, när Freddie ger sig iväg ensam på en resa som tar honom till de franska Pyrenéerna, till ett område som under 1200-talet drabbades hårt av religionskriget mellan olika kristna falanger.

Det är vinter och landskapet är kargt, dystert och isigt – en fin illustration av Freddies deprimerade tillstånd och fastfrusna sorg. Över huvud taget verkar den här berättelsen på flera plan, fullspäckad som den är av symbolik och undertoner. Minnet av George bär Freddie ständigt med sig. Allt han gör och ser ger associationer till brodern. När han kör av vägen och kraschar bilen känns det nästan naturligt. Nu ska han få återförenas med sin älskade bror.

Till en början vet varken Freddie eller vi om han har överlevt kraschen. Han hör viskningar i vinden och en röst som säger: ”Jag är den sista” gång på gång. Kanske har han hamnat i världen efter denna? Smärtorna efter bilkraschen ger sig dock till känna, vilket får honom att tro att han är kvar bland de levande. Han går till fots för att söka hjälp och hittar den lilla byn Nulle. Hela byn verkar vara upptagen med att förbereda den årliga festen La fête de Saint-Etienne. Freddie tar in på ett pensionat och efter ett varmt bad och klädombyte vill han helst ta det lugnt, men enda chansen att få något att äta är att besöka festen, eftersom alla är där. Motvilligt ger han sig iväg.

Väl på festen förundras han över de fantastiska medeltida kostymer alla har på sig. Tyvärr hittar han varken pensionatets värdinna eller någon annan han känner igen i folkvimlet, men han sätter sig bredvid en mörkhårig skönhet vid namn Fabrissa. De börjar prata och Freddie blir som förtrollad. Fabrissa verkar se rakt in i hans själ och är den första som förmår möta honom i hans stora sorg. Dagen därpå försöker han hitta henne, men ingen har sett vare sig Freddie eller Fabrissa på festen. Var det bara en dröm? Dröm eller inte, mötet med Fabrissa blir vändpunkten för Freddie och långsamt återvänder han till livet. Innan boken är slut får han chansen att återgälda tjänsten och rädda Fabrissa också, men jag vill inte avslöja hur.

Från första början sugs man in i berättelsen och den dröjer sig kvar länge efter att man har läst färdigt. Det bär emot att placera in den i ett fack. Man kan kalla den för spökhistoria, för det är det faktiskt. Samtidigt kan det epitetet skrämma bort läsare som kanske inte gillar spökhistorier men skulle ha väldigt stor behållning av att läsa boken. Den är välskriven, språket är vackert och författaren tar oss in i en helt annan värld, något som förstärks av illustrationerna. Jag skulle rekommendera den till alla som har drabbats av sorg eller känner någon som gjort det, för den säger väldigt mycket klokt om sorgebearbetning, till alla som gillar en bra spökhistoria, till alla som gillar historiska romaner, till alla som gillar välskrivna romaner där författaren gestaltar i stället för att berätta, till alla som … Kort sagt, jag skulle rekommendera den till alla. Läs den!

Similar Posts:

• En snickares enkla bägare
• Besatthet, hemligheter och familjeband
• Värmande roman om tre med tungt bagage
• Humoristiskt och sorgligt om att fastna och att komma vidare
• Tät och febrig relationsroman

Författaren är en välkänd BBC-profil och boken har vuxit fram under flera år, och i diskussion med läsare på hennes hemsida. Det är en typisk "sidvändare", att sträckläsa är nästan nödvändigt. Tyvärr lider berättelsen av den sjukdom som ofta drabbar "historiska" romaner där kvinnor figurerar. Alla kvinnor beskrivs som om vore de tävlande i miss Hawaiian Tropic. Det är alabasterhy hit och ringlande lockar dit. Ålderslös eller ser yngre ut än sin ålder. Mörka ögon och lååååånga ögonfransar.

Stark dragningskraft på män, givetvis. Männen är hjälplösa inför kvinnornas lockelser. De har väl förtrollats av alabasterhyn, kan tänkas. Männen ja, de är manliga och härliga. Bredaxlade med lockigt hår och skäggstubb.

Men nog är det lite synd att det ska behöva vara såhär. Tjatigt. Fantasilöst. Väldigt synd. För bortsett från detta och vissa andra irriterande deckarstereotyper är detta mycket god underhållning. Tidshoppen har länkats ihop väldigt väl, miljöbeskrivningarna ger en sugande känsla av förväntan och det är ruggigt spännande. På badstranden eller i hängmattan är den helt perfekt.

Tills monstret kommer ut, så att säga. Sånt här är ju alltid bäst innan man sett monstret.

"Take this, it´s battery acid" skriker en glasögonprydd unge i nån Stephen King-film. Fast det är ju inte batterisyra utan astmaspray fast det funkar ju ändå för den gigantiska spindeln finns bara i hans hjärna. Och tur var väl det. Själv hade jag redan tappat intresset. Eller som "Signs", alienthrillern som är gastkramande med vinden som far igenom fälten. Gastkramande ända tills de rangliga rymdvarelserna kliver fram och börjar sputa giftig gas på Mel Gibson Det otäcka är rädslan, inte monstret. Om monstret inte är Mel, förstås. Mel verkar läskig.

Men likadant är det här. Det spännande är jakten, inte den uråldriga sanningen som uppenbaras för Alice och Alaïs och de lättledda men armstarka karlarna.

Det är 620 sidor om den helige Graal. Jag bara säger det. Den helige Graal. Igen. Finns det inga andra reliker att skriva om?

Similar Posts:

• Finstämt och vackert
• En bror att använda som vapen
• En sanningssägande posör
• En tidlös tragedi
• Gastkramande om landsbygdskonflikt