Bokens framsida och titel gör att man associerar till etikett och uppförande, à la Magdalena Ribbings spalter i Dagens Nyheter. Sådana tankar upptar också bokens största del, inte på något mästrande vis, utan närmast upplysande. ”Allt språkbruk är bra i något sammanhang” konstaterar författaren. En kort genomgång av läget för språket i Norge är intressant, och även här får vi klart för oss att engelska språket inte håller på att ta död på svenskan. Vi får också veta vad som visat sig vara det största problemet med att skriva fel: läsning är beroende av ”korta kötider”, och vetenskaplig forskning har visat att vi lägger längre tid på texter där det finns stavfel, tankefel och andra fel. Att tala fel är däremot inte lika ofta fel, eftersom alla har större tolerans med grammatiska missar i talspråket. Den som vill lära sig kasta korrekta smädelser på svenska kan gärna läsa denna bok, där man får klart för sig (om man inte redan tänkt på det) att bara man sätter din eller ditt framför ett substantiv och uttalar det som ett tilltal, så blir det ett skällsord!

Din slusk!
Din tallrik!
Din telefon!

Även om man vet hur det ”ska vara”, så reagerar ögat av vana, och man blir åtminstone ställd ett ögonblick.

Läsaren får även en snabblektion i hur man vinner över andra till sin sida i en diskussion, men öva får man göra själv.

Ändå känns det som om den här boken inte tillför mycket nytt eller originellt på marknaden för böcker om svenska. Böcker som kommit ut tidigare i år, kanske framför allt Från rista till chatta gör i grunden samma jobb bättre.

Samtidigt är den inte dålig, visst händer det att Melin tycks raljera över något och visst har han inte alltid fullgod kunskap om andra språks struktur, men i stort är det en välarbetad och genomtänkt bok som beskriver hur vi uppfattar svenskan av idag och igår, som dock kom ut vid fel tid.

Similar Posts:

• Från grymtning till nakenchock
• Tydligen rätt i tiden
• Med rötterna djupt i dhen swänska myllan
• Tanken är god men resultatet obra
• ”!/(?/)[grr...]´s?!;,:!!!

Om jag börjar med saker som är väsentliga för dig som är lagd åt "fackidiot"-hållet: frågor jag känner igen från diskussioner, framför allt med unga, vetgiriga bekanta, om sådant som när vi fick en enhetlig stavning (1801, i och med Svenska Akademiens "Afhandling om svenska stafsättet"), hur stor påverkan engelskan har på svenskan (bara någon procent av våra importord kommer från det språket) eller när vi egentligen gjorde oss av med böjningen av substantiv (generellt i mitten av 1400-talet), får alla sina svar här. Läsaren får jämförelser av t.ex. orden för 'mjölk' på diverse språk och flera textutdrag från olika tider i svenskans historia.
De sista kapitlen, som handlar om modern svenska – det som ofta kallas nusvenska, men som Birch-Jensen hellre benämner efter århundrade (t.ex. nittonhundratals- respektive tjugohundratalssvenska) – kommer många, om inte rentav alla, svensklärare i världen att kunna ha stor nytta av. Dessa behandlar frågor som kommer upp kring dagens språk, om ordförråd, olika språks påverkan på svenskan och hur pass svenskan låter sig påverkas över huvud taget, samt huruvida det finns språk som är bättre eller sämre än andra.
Mot slutet av boken finns en del om de största påverkans-språken för svenskans del. Latinet, grekiskan, franskan, tyskan och engelskan får varsin del, där vanliga ord som kommit från respektive språk räknas upp (ordlistor som nog mest kan användas av lärare) och där språkets inflytande kommenteras kort. Lite negativ kritik för dig som är riktig språknörd är, att jag ser inte pedagogiken i att välja verbet "vara" som exempel på en beskrivning av att vissa språk, inklusive äldre svenska, böjer alla verbformer efter person. De flesta ser inte likheten med tyskan, som står som jämförelse, utan ett så kallat regelbundet verb hade nog varit lämpligare.

Tillbaka till allmänheten.
Du som inte spontant jublar vid tanken på en bok om svenska språket kan kanske roas av språkliga speglingar av historien (att Hansan gjorde att vi fick ändelsen -ig, eller att tilltalsordet 'ni' uppkom av ett missförstånd). De kapitel som behandlar dagens svenska går lätt igenom hur vi förhåller oss till ord som 'nakenchock' och andra löpsedelsord. Birch-Jensen verkar vilja komplettera Fredrik Lindströms storsäljande böcker med en mer pedagogisk-historisk grund.
För de intresserade, men ännu inte jättekunniga, ges allra sist en kärnfull, kort grammatikförklaring, där ord som substantiv, objektsform, subjunktioner, adverbial och syntax förklaras. Självklart får vi även några boktips, för att läsare på olika kunskapsnivåer ska kunna fördjupa sig i det de nu har upptäckt.

Så varför får inte denna bok allra högsta betyg? Jo, mest på grund av saker som faktiskt kan justeras vid nya upplagor. I början refereras till exempel tolfte upplagan av Svenska Akademiens ordlista som "den senaste", men mot slutet av boken är det den trettonde upplagan som är den senaste. Eftersom boken förhoppningsvis kommer leva länge, så är det olyckligt att alls prata om vilken som är "senast". Uppräkningen av indoeuropeiska språk är ett urval, vilket inte framgår av texten, så den som undrar var bulgariska, rätoromanska eller iriska passar in, får leta någon annanstans. Dessutom är omslaget inte särskilt snyggt.

Nåväl, jag är en petimäter, och dessa är detaljer som inte stör helhetsintrycket under läsningen. Är du det minsta intresserad av svenska språket, så ska du omgående besöka närmsta bokhandel och inhandla ett exemplar eller två!

Similar Posts:

• Är det fint att kalla någon ”Din knickedick!”?
• Med rötterna djupt i dhen swänska myllan
• Från a till övervåld
• Äntligen
• Den vetgirige ordineras ett par eponymer till frukost varje morgon