Är det här en roman som när den ursprungligen släpptes möttes av fina recensioner men med begränsad kommersiell framgång och där författaren därmed kan ges epitetet ”författarnas författare”? Ja, det är det.
Är det en skildring av den amerikanska medelklassen inom den realistiska skolan? Ja, det är det.
Var författaren mer eller mindre bortglömd innan denne fick en senkommen renässans och än en gång hyllas av kritiker, men nu fatiskt även säljer? Ja, det var hon.
Utspelas boken i en miljö där karaktärerna är olyckliga? Ja, fattas bara annat med titeln ”Förtvivlade människor”.
Är allt ovan för uttjatat för att det inte ska vara värt att läsa? Absolut inte!

Förtvivlade människor är ett litterärt fönstertittande över ett olyckligt äktenskap av det slag där det inte finns någon direkt brytpunkt, utan där de en gång lyckliga och förälskade sakta men säkert glidit isär och nu befinner sig som två främlingar i ett livlöst, om än estetiskt tilltalande hem. De omger sig av vackra saker, de har god smak och en självklar plats i ett intellektuellt umgänge. På ytan har det allt man kan behöva, men egentligen har de just ingenting alls. Nej, paret Bentwood, som består av Sophie, översättare av fransk litteratur och Otto, jurist med egen firma, om som båda precis passerat fyrtioårsstrecket, går nu mest och väntar på att någon skall ta första steget mot den tillsynes oundvikliga skilsmässan. I väntan upprätthålls en fasad dem emellan. En fasad lite av det samma slag som de visar utåt, men där den privata fasaden är ännu bräckligare och minsta motgång i vardagen får ännu en spricka att uppstå. Med hårda ord eller handlingar som följd. Något som i kollektivt samförstånd genast förträngs, men som likväl ändå är högst närvarande. Lika mycket för paret själva som för läsaren.

Känslan av förfall förstärks även genom tids- och rumsdimensionen: Brooklyn precis i skarven mellan sextio- och sjuttiotal. Det är en tid där love-ins plötsligt blir till Mansonfamiljen och där LSD-experimenten övergår till heroinmissbruk. Paret Brentwood har förvisso inte varit någon direkt del av tidens alternativrörelse, men i utkanten av deras sociala umgänge har ändå de optimistiska och oskyldiga delarna av rörelsen sipprat in. Men nu väntar andra tider, precis som den pedantiskt lagde Otto hela tiden ser tecken på i form av obefintlig gatubelysning och hur de fattiga, svarta grannarna bokstavligen knackar på dörren. Historien skall ju dessutom ge honom rätt, för sjuttiotalet betyder för New York ökad brottslighet, ekonomiskt förfall och white-flight. Ja, hela stadens kollaps i form av bankrutt hindrades ju faktiskt bara av federala lånepengar några år efter händelserna i romanen. Sophie har ett till synes öppnare sinne och dömer inte andra på samma förutfattade grunder som sin make. Men där hennes empati mer gäller i ord än i handling, är ängslan över tidernas tillstånd ändå minst lika påtaglig, om än mindre uttalad.

Nej, det är sannerligen ingen lycklig tillvaro som Paula Fox med sitt sparsamma språk och direkta dialog målar upp. Sparsamma är kanske inte heller rätt ord, för det är långt ifrån någon noir-deckarstil, utan här finns plats för ingående beskrivningar med hög detaljnivå. Hon sparar på orden bara genom att ha med det väsentliga för historien och lämnar ingen utfyllnad kvar. Hela romanen utspelas under en begränsad tidsperiod och de händelser som förvisso upplevs som stora för paret Brentwoods, är egentligen mest icke-händelser av det slag som händer alla människor, mer eller mindre hela tiden.

Här ligger också styrkan i romanen, när man läser den är inte någon medveten tolkning av icke-händelserna egentligen nödvändig. Kattbettet som drabbar Sophie är i sig en omvälvande händelse och ångesten inför den osannolika rabiessmittan är för henne just rädslan för att få en dödlig sjukdom. Sen fungerar den också lika mycket som en katalysator för att blotta kollapsen av deras äktenskap som att läsaren, om den så vill, kan se skeenden större än parets Brentwoods egna liv. Ja, precis så som tidlös realistisk prosa skall vara när den är som allra bäst. Vilken den inte sällan är hos författare som Richard Yates, John Williams och Paula Fox. Bortglömda kritikerfavoriter inom den amerikanska realismen vars romaner kretsar kring olyckliga, eller för all del, förtvivlade människor.

Similar Posts:

• De olyckliga New York-paren
• Everybody must get Stoner
• Elva sorters förödmjukelser
• En misslyckad familj i en lyckad roman
• Före detta bortglömt geni är tillbaka

Det är hur som helst ett intresse som är ytterst välförtjänt, särskilt i fallet Yates, även om det är för sent för huvudpersonen att uppskatta det.

På svenska finns nu förutom romanerna Revolutionary Road, Easter Parade och Cold Spring Harbor även novellsamlingen Elva sorters ensamhet (i original Eleven Kinds of Loneliness) från 1962. Det är även av någon anledning den första som har förärats en svensk titel.

Det är femtiotal och vi befinner oss i New York med omgivningar (förutom en historia som utspelar sig i Frankrike). Rollbesättningen består av skolbarn, lägre tjänstemän, arbetare, taxichaufförer, sekreterare och hemmafruar. På fliken till den här svenska upplagan vill förlaget gärna göra en koppling till teve-serien Mad Men genom att citera den seriens upphovsman. Och visst kan man göra den kopplingen om man vill.

Det är bara det att för Yates var inte detta en nostalgitripp med snygga kostymer och klänningar och välapplicerade läppstift. Det här var den verklighet Yates levde i.

Särlingar, ofta mer eller mindra misslyckade i sina egna eller andras ögon, förödmjukade på ett eller annat sätt tills det antingen brister för dem eller att de ser sig tvingade att dra sig tillbaka till ett liv i existentiell eller fysisk ensamhet; av sådana personer består den ensemble som Yates oftast arbetade med.

När jag läser Elva sorters ensamhet kommer jag ofta på mig själv med att sitta med ett slags mental skämskudde framför mig. ”Neej, gör inte så”, tänker jag när ytterligare en person skriver under sin psykologiska dödsdom genom att vilja eller känna för mycket och samtidigt hysa en total avsaknad av känsla för sociala kutymer.

Det är en del av Yates mästerskap: att på några få sidor få läsaren att både känna och leva sig in i karaktärernas liv så att hon inte riktigt vet vart hon ska ta vägen när de gör sina krumsprång i tillvaron. Förmodligen är anledningen till denna inlevelse att karaktärernas misslyckande projekt lyfter fram de mindre smickrande sidorna i läsarens egen personlighet.

Som när fosterbarnet Vinny börjar i en ny klass som han har svårt att bli accepterad i. Inte blir det bättre av att han på måndagsmorgonens redovisning av den gångna helgen ljuger ihop en osannolik skröna om sin familj som inkluderar biljakter och skottlossning. Hela klassen drabbas av ett slags kollektiv skam.

Vid det laget var det bara några få elever som över huvud taget förmådde att se på honom, och det gjorde de med huvudet på sned och halvöppen mun, så där som man tittar på en bruten arm eller ett missfoster på cirkus.

Eller ta den färgade jazzpianisten Sid som försörjer sig på en bar i Cannes men får chansen att provspela för en berömd nattklubbsägare då han förnedras av två välbeställda amerikanska turister som tidigare gått in för att bli hans vän. Scenen där den tidigare självsäkre musikern försöker få en viss uppbackning från dem under den pressande provspelningen och de bildligt talat förnekar honom är närmast sublimt ondskefull i sin banalitet.

Det är skolgårdens förödmjukelser som går igen i alla möjliga skilda miljöer och situationer som Yates med säker tonträff fångar upp. Det är så skickligt att man får rysningar av både välbehag och obehag på samma gång.

Similar Posts:

• Bland de bortglömda ”författarnas författare” råder alltjämt olyckligheten
• Everybody must get Stoner
• Fria radikaler i Amerika
• En misslyckad familj i en lyckad roman
• Personlig tankebok från en rockpoet

Nej, frågan är väl snarare varför det är en bra roman nu, 2014. För när Williams släppte den här 1965 sjönk den ju ganska obemärkt. Han dog 1994, helt bortglömd av den litterära världen. Och så plötsligt för ett par år sedan kommer hypen igång, utan någon Hollywoodfilmatisering bakom sig, utan något stort litterärt pris, utan något annat än ett viskat ”Har du läst Stoner än?” som skickats vidare från läsare till läsare, kritiker till kritiker, tills den trycks på nytt, masar sig upp på topplistorna och blir översatt.

Så vad är det vi ser som det hoppfulla 60-talet inte såg?

Är det occupyhippies och legaliseringsförespråkare som köper den i tron att den har något med gräsrökning att göra? (Det har den inte; Stoner är bara det mest neutrala, anglosaxiska, urtrista namn Williams kunde komma på.)

Är det den amerikanska litteraturens nyupptäckta intresse för klass som vill se Stoners öde som en bild av glastaket som alltid funnits där i den amerikanska drömmen för dem som inte är födda med silversked i mun?

”Det är min far”, sa Stoner. ”Han är död.”
”Åh, Willy!” sa Edith. Sedan nickade hon. ”Då är du troligen borta resten av veckan.”
”Ja”, sa Stoner.”

Är det läsare som tröttnat på all postpostmodern litteratur med sina genderanalyser, karaktärterapi, formlekar och multipopkulturreferenser och bara vill ha en enkel död vit man att läsa igen? Är Stoners läsare desamma som ser Don Draper som ett dygdemönster? (De lär å andra sidan inte tåla den försagde, menlöse Stoner.)

Är det drömmen om det misslyckade 1900-talet, en önskan att gå tillbaka till en historia som börjar innan 1914 och försöka spåra vart det gick åt helvete? Hur cynicismen triumferade över upplysningstanken, maktspråket över konsten?

Ett krig dödar inte enbart några tusen eller hundratusen unga män. Det dödar något hos ett folk som aldrig kan återfås. Och om ett folk genomgår tillräckligt många krig finns snart bara odjuret kvar, den varelse som vi – ni och jag och andra som vi – har hämtat upp ur dyn. Den intellektuelle borde inte bli tvingad att förstöra det som han ägnat sitt liv åt att bygga upp.

Är det att vi känner igen oss i Stoner, mannen som går genom seklet utan att egentligen göra någon skillnad, utan att delta i de stora krigen, underordnar sig själv plikten mot något han inte kan definiera?

Är det hipsterfaktorn, att läsa en bok av ett Bortglömt Manligt Geni, en litteraturens Inside Llewyn Davies?

Jag vet inte. För jag kan ju inte fatta varför den någonsin glömdes bort; jag sitter med Stoner på samma sätt som den unge William Stoner sitter i föreläsningssalen på jordbruksuniversitetet där han måste ta en litterär grundkurs för läroplanens skull, och professorn frågar honom vad Shakespeare menar med en viss sonett och William stirrar på texten och kan inte svara, han är helt förtrollad, han är drabbad, han är förälskad. Han kastar jordbruksstudier och livet på föräldrarnas gård åt helvete, han läser litteratur och blir professor, han gifter sig därför att så ska man göra och även om äktenskapet blir helt misslyckat biter han ihop och stannar, undervisar årskull efter årskull utan att inspirera någon, håller sig undan större konflikter än någon enstaka fakultetskonflikt, älskar sin dotter djupt utan att kunna visa det, skriver en bortglömd bok och dör, allt utan att ens ifrågasätta att det skulle finnas något mer.

Det är frestande att jämföra med Richard Yates och hans förbannade Revolutionary Road (en annan sextiotalsroman som plötsligt blev en hit igen för några år sedan). Eller vafan, om vi ska gräva i amerikanska giganter, Melville och hans icke-aktör Bartleby (ni vet, ”I prefer not to”). Men Stoner (och Stoner) är något annat. Han kämpar inte mot sina skygglappar som Yates karaktärer, han ger inte upp som Melvilles; han bara fortsätter. Det är något så provocerande enkelt i det; vi sitter där, fast i romanen, och väntar på att den andra skon ska falla – att Stoner som en sann amerikansk arbetarhjälte ska resa sig upp och säga NOG, att boken i slutet ska stiga till ett crescendo av bitterhet eller uppror eller en besk kommentar om Stoners karaktär… men när slutet väl kommer är det så naturligt, så självupplösande att jag sitter andlös.

Det är en roman där varje sida är så anspråkslöst fulländad (även om översättningen har en tidlöshet som irriterar mig lite) att man nästan vill riva ut dem en efter en när man läst dem. Samtidigt är det inte en perfekt roman; med Williams lågstämda, passionerat passionslösa perfektion kan jag inte förebrå den som finner den tråkig – de har fel, men jag kan förstå varför de tror det. Men kanske är det det vi behöver i 2010-talets stress? Att ha tråkigt? Att inte kräva att bli stimulerad och underhållen och betygsatt och lajkad varje sekund av livet, utan måla upp en evighet på drygt 200 sidor, livet som ett ihärdigt maratonlopp utan spurtpris, med en hedrande femtusentrehundrafemtiniondeplats efter målgång? Same as it ever was, same as it ever was…

Jag vet inte. Kanske. ”Romanens konst är att skapa tid,” sade Josefine Klougart i Babel häromveckan. Williams skulle svarat ”Ja, det är väl självklart?”, satt nytt band i skrivmaskinen och jobbat vidare.

Similar Posts:

• Bland de bortglömda ”författarnas författare” råder alltjämt olyckligheten
• Elva sorters förödmjukelser
• När storfiskarn talar om
• Före detta bortglömt geni är tillbaka
• Årets roman är starkt lyrisk