Till slut väljer jag en siffra, 37, och räknar. Siffran bestämmer delen om Jan Wechsler. Jag läser, vänder sedan på boken och läser den om Amnon Zichroni, även här från början till slut. Jag kommer inte ifrån tanken på att min läsupplevelse hade blivit annorlunda om jag valt en annan väg. Om jag hoppat mellan de två delarna, om jag valt en annan siffra och istället börjat med Amnon Zichroni. Hade boken blivit bättre? Hade jag blivit mer överraskad eller hade jag istället sett samband långt i förväg? Något som slår mig är hur jag som läsare, och litteraturen i stort, är fast i en dominerande berättarstruktur. Gärna experimenterande och annorlunda berättelser, men de ska kunna läsas från början till slut och ha en välkänd kurva. Vändpunkter och klimax. Ni vet, en dramaturgi som hade gjort Aristoteles nöjd.

Nu har jag ägnat hela inledningen till att beskriva Den vita dukens utformning istället för själva historien. Att göra en bok speciell på detta sätt kan ju vara ett grepp som används för att dölja en inte alltför stark intrig, men så är verkligen inte fallet här. Snarare än att bara vara en ”cool grej” förstärker romanens två spår berättelsen. Och viktigast av allt, detta hade varit en fantastisk roman även utan uppdelningen.

Amnon Zichroni är psykoanalytiker och hjälper en av sina patienter, Minsky, att minnas sin barndom i ett koncentrationsläger under nazismen. Dessa minnen publiceras sedan i en mycket uppmärksammad och hyllad bok, vilket gör Minsky till stjärna inom litteraturvärlden och en flitigt anlitad föreläsare. Framgångståget tar dock slut när journalisten Jan Wechsler avslöjar Minskys memoarer som påhittade. Han är inte alls en av Förintelsens överlevare.

Tio år senare ringer det på dörren hemma hos en man vid namn Jan Wechsler. Det är ett bud som lämnar en väska han ska ha glömt på en flygresa från Jerusalem. Han har dock inget minne vare sig av väskan, resan eller av det som finns i den.

Utan att avslöja för mycket är det en resa in i frågor om minne, identitet och sanning som tar fart. Vad händer när du totalt måste omvärdera ditt minne av livet? Minnet av den du tror att du är. Det är thrillerartat och smart. Så här positivt förvirrad av en bok har jag inte blivit sedan jag läste Illusionisten av John Fowles. Hela tiden har jag en känsla av att mattan rycks bort under mig. Jag anar hela tiden något långt där borta, något som försvinner när jag närmar mig. I slutet av båda delarna möts de två männen, men vad som tycks vara verkligt i den ena berättelsen är det inte i den andra. Jag blir lurad och kan inte lita på att något av det som händer är sant. Samtidigt kan jag heller inte lita på att det som sägs vara falskt inte i själva verket är på riktigt.

Similar Posts:

• Vecka 49: Livet i språk
• Varning för separationsångest!
• En roman om en man som går, och om männen som gått innan honom
• Lita inte på guideboken
• Tappar aldrig greppet

Oftast spelar det inte så stor roll vad man väljer. Förhoppningen att innan avfärd skapa ett dugligt resebibliotek är fåfäng. Böcker bor i hela världen; slumpen är ett fantastiskt verktyg.

Jag minns mötet med John Fowles för mig okända Illusionisten i kinesiska Yangshuo. En park, te, bröd och 800 sidor litterär galenskap och biljans.

Guideboken kan tyckas vara oundgänglig. Den listar hostel, barer, restauranger, nattklubbar och nödvandiga sevärdheter. Den ger schematiska översikter över historia, traditioner och språk. En resa genom Kina utan guidebok hade varit svårgenomförd. En kortare resa till en storstad kräver god planering.

Men samtidigt är guiden livsfarlig. Den vet för mycket om för lite. Att slaviskt följa den minskar möjligheten till spontana möten, och skapar märkliga mallar för vad som är intressant i ett land. Sann komik uppstår när vi kvasialternativa sällar som kallas backpackers sitter på ett hostel och diskuterar reseplaner à la off-the-beaten-track, men gör det utifrån en och samma guidebok, som miljoner andra personer använt sig av, för att två dagar senare stöta på varandra i samma bergsby som "inga västerlänningar besökt tidigare".

Forskning visar att backpackers generellt sett kommer hem med mer fördomar om landet de rest i än charterturister som varit i samma land.

En reseguide bör inte läsas som en bibel, men jag har snarare börjat läsa den precis som Bibeln – som en bok med massor av budskap, varav de flesta inte angår mig.

I skrivande stund sitter jag i en lägenhet i Warsawa och morgonsolen skiner in genom fönstret. Marta, som bor här, har precis gått till jobbet på den polska dagstidningen Gazeta Wyborcza och lämnat oss (mig och fyra kompisar) med nycklarna. Marta träffade vi av en slump för ett par dagar sedan i norra Polen.

Vi hade tagit färjan från Karlskrona till Gdynia, anlänt till hamnen på kvällen och varken bokat rum eller skaffat en karta. Förbannande vår brist på orienteringsförmåga tog vi lokalbussen in till Gdynia centrum. Vi hade hört talas om halvön Hel, en sandig landremsa ut i Östersjön med mängder av turisthotell och restauranger. Vi stoppade en man i 40-årsåldern och frågade efter tågstationen och Hel.

- Du you want to go to Hel? You know the motherfucker is gonna be there tomorrow.

Mannen log emot fem frågetecken.

- The motherfucker – George W. Bush!

Ute på Hel dagen därpå skulle Bush möta Polens president Lech Kaczyñski. Massiva protester väntade.

Efter att ha fått övernatta hos översattaren Prot, som vi träffade på tåget till Hel, hamnade vi i antibushtåget, under parollen Welcome to Hel(l). Och i tumulten framför de bepansrade polska poliserna, med en helikopter surrande ovanför oss, lärde vi känna fredsaktivisten Marta. När vi nu bor hos henne i centrala Warsawa – gästfriheten överträffar det dyraste av hotells – beundrar jag det guideboksfria resandet mer än någonsin.

Om några dagar åker vi vidare till Ukraina. Bradts Ukrainaguide ligger nerpackad i väskan. Förhoppningsvis stannar den där.

Similar Posts:

• 1,3 miljarder människor i ett land fullt med underverk
• Hälsningar från korrens ytliga vardag
• En rak vänster mot Bush
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner
• Läsningen och platsen

"Jag föddes 1927, enda barnet till medelklassföräldrar, båda engelska, och vilka själva var födda i den groteskt förlängda skuggan – som de aldrig tillräckligt lyckades höja sig över historien för att ta sig ur – efter den monstruösa dvärgen drottning Viktoria. Jag skickades till en privatskola, jag slösade bort två år på min militärtjänstgöring, jag studerade i Oxford, och där började jag inse att jag inte var den jag ville vara."

Så börjar John Fowles sin berättelse om den sökande, vid berättelsens början 25 år gamla, Nicholas Urfe. När vi först möter honom jobbar han vid en obetydlig internatskola i East Anglia på den engelska landsbygden. Han känner sig instängd i den lilla staden och lektionerna blir ett sätt att fly från den förlamande tristessen i lärarrummet. Han ser det förstenade lärarrummet som en mindre modell av England, och det räcker inte med att lämna det ena för att undkomma kvävningsdöden. Räddningen blir en annons om ett lärarjobb på den grekiska ön Phraxos.

Veckorna före avresan inleder Nicholas ett passionerat förhållande med den unga australiensiskan Alison. Han åtrår henne fysiskt, men känner förakt inför hennes bristande bildning och kultur. Greklandsresan blir en bekväm bakväg att smita ut genom när den inledande passionen lagt sig.

Så långt skiljer sig "Illusionisten" inte nämnvärt från andra unga-män-söker-sanningen-om-livet-på-exotiska-platser-i-världen romaner. Vändningen kommer på Phraxos, och det är i hans villa som större delen av romanens 780 sidor (pocketupplagan) utspelar sig.

På Phraxos möts Nicholas av rykten om den gåtfulle eremiten Maurice Conchis som lever på den muromgärdade egendomen Bourani vid öns södra udde. Driven av sin nyfikenhet söker Nicholas upp Conchis, som verkar ha väntat på hans ankomst och bjuder in honom.

Det är ett maskspel och ett maktspel. Aktörerna skiftar alla roller efter ett manus som verkar höljt i dunkel. Det är träffande att romanen i sin första form – den kom 1966 – hette "Mannen som trodde att han var Gud". Sedan skrev Fowles till 250 sidor och döpte om verket till "Illusionisten".

Under ett av Nicholas första besök i villan berättar Conchis om när han som soldat under första världskriget var med och stormade tyska skyttegravar i Frankrike. En målande skildring av de till synes meningslösa segrarna och slakten på unga män. På natten vaknar Nicholas av ljudet av marscherande sjungande män, och när han öppnar sovrumsfönstret slår en stank av ruttnande kött och exkrementer emot honom. Nicholas inser snart att han spelar en roll i ett drama som styrs av Conchis – han vet bara inte hur han förväntas agera.

Det är lätt att svepas med i de irrgångar av historier som spelas upp och John Fowles har nästan kuslig förmåga att krypa under skinnet på läsaren. Han skapar en stämning som både är suggestiv och skrämmande där hela världen kretsar kring en man, Conchis, som har makten att bestämma över liv och död. Nicholas hamnar i ett psykologiskt spel som skrämmer honom men som han samtidigt inte kan, eller vill, hoppa av. Han griper efter det ena halmstrået efter det andra i hopp om att det skall leda honom närmare sanningen.

Romanen ställer även frågor om tvåsamheten, och hur ärliga vi är mot den som vi säger oss älska. I sitt avsked från Alison betonar Nicholas gång på gång att de inte kan vänta på varandra – han älskar henne men de måste båda vara fria att leva. I själva verket är han på ett narcissistiskt sätt smickrad av den kärleken han får från Alison och hur den bekräftar honom som man. Han ser inget problem i att besöka prostituerade samtidigt som det sårar honom att få höra att Alison träffar en gammal kärlek. Och när han längre fram träffar en annan kvinna på ön försöker han spela ett dubbelspel där båda får höra att den andra är historia.

Fowles säger sig själv vara inspirerad av de franska existentialisterna, främst Sartre och Camus, och de går att se spår av Satres alienerade Antoine Rouquentin i Nicholas Urfe. Ett självvalt utanförskap. Han betraktar världen från avstånd utan att egentligen vara delaktig och han känner förakt inför den torftiga existens som internatskollivet erbjuder.

Trots dess längd och de många gånger ganska komplicerade vändningarna tappar Fowles aldrig greppet om mig. Jag drivs framåt dels av ett behov att få veta hur det går för den efterhand mycket förvirrade Nicholas, men också av en nyfikenhet hur Fowles skall lyckas reda ut detta trassliga garnnystan av historier. Och det krävs en stor berättare för att så elegant knyta ihop säcken.

Boken är späckad med referenser bakåt i litteraturhistorien, och många citat på franska och latin lämnas oöversatta, vilket kan ge en känsla av att man missar något väsentligt. Anser man det vara ett problem, vilket jag inte gör, är det bara att till lexikonet, eller ännu enklare: besöka John Fowles – The Website. Där hittar du tolkningar av flera citat översatta till engelska.

Köp och läs.

Similar Posts:

• Med beslutsångest över minnets grumliga vatten
• Lita inte på guideboken
• Spänningen fortsätter
• Komediernas kung
• Förbjudna känslor och intriger