dagensbok.com » Johan Cullberg

Johan Cullberg "Mitt psykiatriska liv"

Johan Wirdelöv — Tue, 25 Sep 2007 23:00:00 +0000

Det är häpnadsväckande vilken oroande bild Johan Cullberg målar upp av psykiatrin i Sverige från 60-talet och framåt. Vi har alltså ett ämnesområde som är menat att vårda människor i deras mest stormande och anfrätande mentala olyckor, men vars organisatoriska och beslutsfattande spelregler verkar präglas mer av prestige och trångsynthet än målet att läka. Psykiatrin framstår här som en bräcklig, ineffektiv och ibland människoförstörande vårdapparat. Patienten är ett röstlöst objekt vars känsloliv ska utplånas genom övermedicinering. Förslag på förändring kan avslås med den högre instansens rena magkänsla som grund – belägg är överflödiga. Ett mediedrev sätter lätt krokben för det mest fruktbara projekt. Vilken skola psykiatern tillhör avgör även vad denne krampaktigt måste strida för och emot – förenklat kan man säga att det handlat om huruvida de biologiska eller de psykodynamiska orsaksförklaringarnas förträfflighet har kunnat hävdas högst.

Om detta skriver Cullberg i sina memoarer Mitt psykiatriska liv, och skildrar genom sin uppväxt och karriär psykiatrins utveckling. Som det anstår goda memoarer utspelar de sig också i skuggan av en större samtidsbild. Till exempel får man en överraskande upplevelse av avstånd i tid när frågor om abort och transsexualitet dyker upp. Här finns också berättelsen om brodern och konstnären Erland Cullberg, som levt merparten av sitt liv som schizofren varigenom författaren fått tillgång till ett viktigt anhörigperspektiv bredvid sin yrkesroll. Men mest ligger fokus på det psykiatriska arbetet och ämnets förändring över tid. Cullberg startar under sitt yrkesverksamma liv ständigt nya projekt, han ger ut böcker och strävar efter en gynnsam syntes av läror. Idag är han ett av svensk psykiatris största namn.

Cullberg uppvisar i sina memoarer engagemang, patos och uppriktighet. Det han berättar är utan tvekan viktigt. Samtidigt är han inte en så medryckande memoarförfattare som man kunde önskat – det är en en ganska blek och lätt fackboksaktig prosa han sysslar med och han undlåter ibland att gå in på djupet när det börjar bli intressant för att istället ge utrymme åt mindre fängslande partier. Till exempel är redovisandet av sektoriseringen rätt seg och de flesta karaktärer stannar av i något slags halvt skissat lika-utrymme-för-alla-stadium.

Den misstroendeingivande bilden av psykiatrin (och denna recensions förfasande inledning) till trots finns en stark förhoppning. Utvecklingen går framåt! Psykologin är en ung vetenskap och ur det perspektivet kan man kanske fortfarande tala om förlåtliga barnsjukdomar. Cullberg lyckas hursomhelst – fullt trovärdigt och till synes med korten på bordet – framstå som ett nyktert ljus i en vansklig och outforskad värld där det är svårt att balansera öppenhet och optimism med en sund skepsis. Detta är berättelsen om någon som under sitt liv gjort en stor insats. Jag vågar hoppas att den är sann.

Johan Cullberg "Skaparkriser"

Anders Edwartz — Sat, 30 Oct 2004 23:00:00 +0000

Strindberg och Dagerman, Dagerman och Strindberg. Två litterära giganter i den svenska kanon, som det brukar heta. Den ene med beethovensk framtoning, den andre schumanskt tillbakadragen. Bägge med komplexa inren kämpande mot allsköns fasor, vanföreställninar och själsliga låsningar vilket ledde fram till skrivkramp med genompripande följder. Den gängse bilden. Stämmer, stämmer inte?

Som psykiatriker börjar Cullberg nysta i andra änden, i upplevelser och trauman under uppväxten, och ger på sitt sätt den biografiska literaturteorin en rejäl dos freudiansk analys. Men Cullberg är också humanist och bokälskare och vanlig hederlig människa, vilket märks i hans sätt att närma sig författarna. Det blir aldrig akademisk rundgång, snarare en ödmjuk lektion i vägar till förståelse.

Att ställa Strindberg bredvid Dagerman är lika naturligt som genialiskt. Deras skaparkriser är välkända och utgör bägge modeller för livskriser som många drabbas av. Det kan vara en medelålderskris (Strindberg) eller en lika svårartad som uthållig depression (Dagerman). Genom deras verk, efterlämnade brev och omvärldens berättelser kan en hyfsat bra kartläggning göras.

Jag behöver inte sticka under stol med att jag är barnsligt förtjust i att läsa denna typ av böcker. Man sitter på första parkett i en människas (och inte bara en författares) mentala landskap. Från scenen spelas livet upp, citat och agerande stärker teser och tankar. ”Mitt stora skaldejuver börjar sina”, säger Strindberg. ”Alla i världen har föräldrar. Jag har bara farföräldrar” är Dagermans ord.

Cullberg referar på flera ställen till Olof Lagercrantz, som är både Strindberg och Dagermans biograf. Det känns naturligt, Cullberg och Lagercrantz är valfränder, liksom de författare de beskriver. Den ena med tonvikt på det litteraturhistoriska, den andre på det psykoanalytiska. Som läsare kan man bara vara tacksam, ty bägge känns lika omistliga.

Johan Cullberg "Gustaf Fröding och kärleken"

Anders Edwartz — Thu, 27 May 2004 23:00:00 +0000

Att läsa Johan Cullberg är att få en lättfattad och auktoritativ guidning in i en annan människas mentala värld, exemplifierad i tydbara författare. Det är bara att hoppas att hans mission inte tar slut efter aktuella Gustaf Fröding och kärleken. Därtill backas den svenska litteraturskatten upp av alltför många galenpannor.

I boken Skaparkriser (1997) lyckades Cullberg med bravurnumret att sammanlänka två vitt skilda författarskap, Strindberg och Dagermans, under samma psykoanalytiska lupp. När han nu återvänder till litteraturen är det till en diktare vars verk bär starka kopplingar till den bakomliggande biografin. Att läsa versfantomen Gustaf Fröding är också att få en inblick av de minst sagt fundamentala problem som han brottades med.

Knäckfrågan inom den biografiska Frödingforskningen har varit huruvida han led av schizofreni (psykos) eller om de långa sjukhemsvistelserna föranleddes av depression, själslig nöd och ett sällan skådat alkoholintag. Vad är sjukligt visavi normalt? Ur psykiatrikerns perspektiv kan detta vara en väl så knivig uppgift, och som Cullberg påpekar är det enda sättet att angripa problematiken just att problematisera den.

Fröding drevs inte så litet, speciellt i den senare diktningen, av ett personligt och offentligt (han anmälde sig själv till Karlstads Rådsturätt för "sedlighetsbrott mot naturen") biktbehov. Det var framförallt två ok som plågade riksskalden, dels den skuldkänsla som en tillbakapressad sexualitet framburit, dels frågan varför han gjorde "ont" när han ville "gott". Djupa och uppslitande inre konflikter med andra ord.

Den som kan sin Fröding ser det med lätthet i dikterna. Inte bara kylskåpsprydnader som "En morgondröm" eller "En kärleksvisa" vittnar om detta, utan också mer maskerade verk som t.ex. "Gråbergssång". Samtidigt som den senare i form pekar mot modernismen (och föranledde en del kritiker att dödförklara Fröding som poet), bär den vittnesbörd om uppgivenheten inför oförmågan att lösa sina problem.

På så sätt genomför Cullberg en biografisk skildring parallellt med raska diktanalyser. Men som den psykiatriker Cullberg är för han också också ett resonemang om Frödings sjukdomstillstånd. Till sin hjälp har han haft ett rikt material, det finns åtskilligt av korrespondens, medicinska journaler och biografiskt material bevarat. Liksom i Skaparkriser märks i den här boken en skepsism gentemot tidigare (alltför) lättvindiga och kategoriska slutsatser.

De som hävdar att Fröding led av en patologisk psykos är, enligt Cullberg, ute på tunn is. På sätt och vis känns det som en upprättelse.

dagensbok.com » Johan Cullberg

Johan Cullberg "Mitt psykiatriska liv"

Similar Posts:

Johan Cullberg "Skaparkriser"

Similar Posts:

Johan Cullberg "Gustaf Fröding och kärleken"

Similar Posts: