Som jag skrev i inledningen har kultur och politik ett nära förhållande till varandra. Just nu är den svenska organisationen Ship to Gaza aktuell igen. Organisationen försöker bryta Israels blockad mot Gaza och höjer samtidigt medvetandet om situationen för de som bor i Gaza. Tillsammans med andra organisationer har de med flera skepp nyligen seglat iväg mot Gaza med varor för att visa att de inte har glömt folket där, när många makthavare i världen verkar ha gjort det. De seglar med förnödenheter som det råder brist på i Gaza men aktionen är framför allt politisk. De seglade i juni men konvojen har problem och får bland annat inte lämna Greklands hamnar där de har stannat för att fylla på med bränsle och varor de har beställt har stoppats och dragits tillbaka. Än är det en lång väg innan de kommer fram. Förra året greps flera av aktivisterna och nio personer dog när fartygen bordades av israeliska soldater. Kultursidorna i våra stora dagstidningar skriver om Ship to Gaza, kulturtidskrifter och samhällstidskrifter skriver om Ship to Gaza. Flera av passagerarna på skeppen är framstående svenska kulturpersoner som Johannes Anyuru, Henning Mankell, Maria-Pia Boëthius, Dror Feiler och Stefan Jonsson bland andra. Många politiker finns det också bland passagerarna. Alla är de människor som bryr sig. Att det skrivs och pratas så pass mycket om Ship to Gaza hoppas jag innebär att fler får upp ögonen för de som hamnar i kläm när två folk slåss om samma landområde i en konflikt som har pågått alldeles för länge. Jag hoppas också att det betyder att fler förstår att kultur och politik hör ihop. Det är viktigt att de som tar plats i kulturen och bland medierna vågar höja sina röster.

Här på dagensbok.com finns det fler exempel på politik i litteratur. Gå gärna in och läs på våra temasidor så hittar du många av dem. I måndags skrev till exempel även Ella en tema-special om böcker om våldtäckter. Väl värd att läsa.

Similar Posts:

• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Lågmält om krigets vansinne
• När aprikosträden blommar
• En vardagsskildring från Gaza

Händelserna har glömts bort som fotnoter i bland annat rapporter från FN men de finns kvar i minnet hos de som upplevde dem och överlevde. Joe Sacco har noga letat igenom arkiv efter dokument och rapporter från den här tiden, intervjuat före detta befäl och soldater inom den israeliska försvarsmakten IDF och så har han gjort ett jättearbete med att intervjua de som minns och fortfarande bor kvar i Khan Younis och Rafah. Han har jämfört vittnenas utsagor med varandra och publicerat utdrag ur de rapporter och dokument han har hittat i ett stort appendix till boken. Allt för att komma så nära sanningen som möjligt.

Under tiden har Joe Sacco bott i Gaza och under hans långa vistelse där har det hänt annat i konflikten mellan Palestina och Israel. Israel hade under den här tiden bland annat ockuperat delar av palestinsk mark och byggt judiska bosättningar. De har rivit hus nära gränsen för att hindra gerillan från att beskjuta israel och för att upptäcka de tunnlar ut ur Gaza som samma gerilla har byggt för att smuggla människor, vapen och förnödenheter under Israels blockad av Gaza. Konflikten är infekterad och Joe Sacco visar flera sidor av den både i nutid och historiskt. Han visar hur historien påverkar nuet samtidigt som konflikten fortfarande är lika stark. Framför allt gör han en fantastisk skildring av livet på Gazaremsan och över dess utveckling.

Vi bor mitt på Sea Street. Sea Street, som spelar en avgörande roll i vår berättelse från 1956, är huvudgatan som skiljer lägret från staden. När folk blir skjutna i den västra delen av stan kör ambulanserna i ilfart längs Sea Street till Najar-sjukhuset långt ut i den östra delen. En morgon följs ljudet av tung skottlossning och ett antal ambulanser med de skadade i en bil med högtalare på maxvolym som basunerar ut nyheten om en 12- eller 13-årig pojke som blivit dödad. En stund senare ser jag och Abed på när begravningsprocessionen tågar längs Sea Street. Vi ser ned på den döde pojkens ansikte. Han är en martyr, fälld av fiendens kulor. Någon skjuter ett skott i luften. Efter fyra minuter har ledet gått förbi. ”Halas”, som de säger här. Slut. Sea Street börjar sakta fyllas på nytt med människor, bilar och vagnar. Ljudet av vardagen återvänder.

Teckningarna är ofta väldigt bra, särskilt de av stadsbilden. Jag önskar att jag kunde visa lite bilder ur boken. Han brister dock lite i tecknandet av barn som förvandlas mest till karikatyrer. Kul är att Joe Sacco också tecknar sitt eget arbete och sina egna efterforskningar i Gaza och delar av vardagslivet där som ibland, men sällan, glömmer bort konfliktens fasor. Det blir aldrig en kladdigt sentimental berättelse. Helt enkelt bara en jakt på historien. Oj vad jag tycker om den här serieboken, ni får helt enkelt läsa den för de skildringar vi här får av livet inne i Gaza och för den historiska gärning Joe Sacco gör genom att lyfta fram två nästan bortglömda händelser i ljuset.

Similar Posts:

• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• En vardagsskildring från Gaza
• När aprikosträden blommar
• Lågmält om krigets vansinne

I Fixaren återvänder Sacco till den tid han spenderade i Bosnien under kriget i det forna Jugoslavien. Hans första bok, Safe Area Gorazde, är en skildring av den av FN proklamerade skyddszonen Gorazde. I Fixaren befinner sig Sacco i Sarajevo under krigets slutskede. Här träffar han Neven, en före detta soldat som kommer att bli hans fixare. En reporter i en krigszon klarar sig inte utan en fixare. Det är fixaren som kan språket, fixaren som kan folket, fixaren som fixar intervjuer. Det är fixaren som ger reportern tillträde till platser denne annars inte hade haft tillträde till. Men Neven blir mer än den som introducerar Sacco för Sarajevos befolkning, hans egen berättelse blir en nyhetsvärdig historia i sig. Neven berättar om striderna, lidandet och sina egna insatser i kriget.

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Sacco så bra. Snarare än en enda anledning är det en myriad av kvaliteter som utgör hans storhet. Varje enskild ruta i hans serier är minutiöst tecknad, detaljrikedomen finns både i varje avbildad persons ansikte och i de omgivningar de rör sig i. Saccos research är föredömlig. Men framförallt är det hans tålamod som imponerar. Sacco har det som många andra saknar, han har en förståelse för att det inte finns en enda sanning, i synnerhet inte i en krigssituation. Varje människa har sin egen version av sanningen, och det är endast genom att återge denna mångfald av historier som man kan börja att förstå vad som faktiskt hände.

Det finns en dubbelhet i Saccos förhållningssätt gentemot det han skildrar. Samtidigt som han är väl påläst, samtidigt som han vet vilken miljö han rör sig i, vad kriget handlar om, vilka sidor det finns, vad som har hänt, så vet han också att han inte vet någonting överhuvudtaget. Han framstår som ett tomt blad som fylls av de berättelser som de människor han träffar har att förmedla. Kanske är det denna unika kvalitet som drar honom till de smutsigaste, snårigaste konflikterna i världen. Denna anspråkslöshet, denna brist på dömande. Även när han beskriver de paramilitära styrkor som verkade i Sarajevo förhåller han sig objektiv. Han opererar som en tvättsvamp – han suger i sig information och vrider ut den på boksidan. För Sacco dömer ingen. Ingen har rätt, ingen har fel, men alla har rätten att få sin historia berättad.

Min mamma och jag pratar om kriget ibland. En av de saker som verkligen har fastnat i mitt minne är när hon berättade för mig hur krig förändrar människor. Hur man i en sådan kaotisk situation glömmer bort sina ideal och hur det enda som får en att fortsätta är en överlevnadsinstinkt som fullkomligt tar över. Hur människor går från att vara unika, nyanserade individer med ideal, drömmar och förhoppningar till att bli egoismens stereotyper som bara har en enda instinkt – att komma undan helskinnade. Det som Sacco på ett mästerligt sätt gör är att se bortom denna panikens klädnad. Han försöker att se människan bakom stereotypen, driften bortom överlevnadsinstinkten. Istället för att bara porträttera offer och förövare, hjältar och skurkar, visar han oss människor.

Tack Joe Sacco, tack för att du är så jävla, jävla bra.

Similar Posts:

• En vardagsskildring från Gaza
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• Krig och flykt
• Viktigt om något av det vidrigaste

I början av 1990-talet spenderade Sacco två månader i de ockuperade områdena i Palestina under den första intifadan. Det är dessa erfarenheter som ligger till grund för de serier som gav ut mellan 1993 och 1996 och som 2001 för första gången samlades i en volym med titeln Palestine. I sin bok lyssnar Sacco på alla och betraktar allt. Hans teckningsstil har av Fredrik Strömberg kallats för en "närmast [besatt] skaveringsteknik" och detaljrikedomen i hans serier har ingen motsvarighet. Varje liten kontur i den leriga vägen i Jabalia är avbildad, varje människa i en folkmassa i Ramallah har fått sitt eget, unika ansikte. Dessutom använder Sacco en sidlayout som är lika innovativ som den gamle mästaren Will Eisners. Den starka kontrasten mellan det allvarliga innehållet och lekfullheten på sidan gör bara Palestine mer intressant och mångfacetterad.

Sacco väljer att skriva in sig själv i boken, som "journalisten" eller "serietecknaren", men låter medvetet sin egen karaktär anta ett outsiderperspektiv. Han förstår att han inte kan smälta in, att han egentligen aldrig kommer att kunna förstå vad dessa (som Edvard W Said i förordet kallar palestinierna) historiens förlorare går igenom varje dag. Det enda han kan göra är att förmedla deras historier. Saccos val av outsiderperspektivet för dock in ytterligare en aspekt som bidrar till att göra Palestine till det mästerverk som det är – diskussionen om journalistrollen.

Genom hela serien för Sacco en kontinuerlig dialog med läsaren om vad det innebär att vara journalist, serietecknare och betraktare i den situation som han befann sig i. Hur man hungrigt gapar efter en saftig historia att sätta tänderna i, hur man i de mest opassande situationer tar foton och tänker "jag undrar vilken vinkel jag ska teckna detta ur sen?". Sacco är dock ingen glupsk gam, ingen sensationslysten reporter som bara är ute efter ett scoop. Hur många, nästintill identiska, historier han än hör om människor som har blivit satta i fängelse, torterade eller trakasserade av den israeliska säkerhetstjänsten, så återger han dem ändå. För vad han inser, och vad han får sina läsare att inse, är att detta är dessa människors vardag, och det i sig är sensationellt nog.

Sacco berättar engagerat om de människor som han träffade under sin tid i Palestina – om deras liv och historia, om platserna de bor på och landet som de förlorade. Han tar oss runt i Gaza där vi får höra historier om fängelsestraff på extremt lösa grunder, tortyr, demolisering av hus, utegångsförbud, vägblockader. Historier om brist på vatten, mat, undervisning, sjukvård. Historier om brist på hopp. Historier om förluster av en mor, en far, en dotter, en son, en partner, en vän. En verklighet som tyvärr inte har förändrats särskilt mycket sen Sacco var i Palestina, men som vi numera inte kan få några bilder av eftersom Israel inte tillåter reportrar att komma in i Gaza.

Sacco skriver själv, i förordet från 2001, att trots diskussioner, beslutsfattning, avtal och fredspriser så har situationen för folket i Gaza inte förbättrats nämnvärt. Om ser på dagsläget verkar den snarare förvärrats: SVT rapporterar idag (090113) att israeliska stridsvagnar under natten har trängt längre in i staden Gaza än någonsin förut och det hittills under striderna har omkommit över 900 palestinier och 13 israeler. Situationen i flyktinglägrena är värre än på länge, med endast tre timmars eldupphör per dag. Historien, och historierna, upprepar sig själva. Och 13 år efter dess utgivning uppfyller Palestine, tyvärr, fortfarande ett av de grundläggande kraven som ställs på journalistik – aktualitet.

Similar Posts:

• Historiska händelser i en pågående konflikt
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• Mänsklig sköld i Palestina
• Ode till Joe Sacco