Foto: Ulla Montan

Punk och new-wave

Det har varit en del punk och new-waverock i Joakims liv men nu när han har passerat fyrtiostrecket ser han ut att ha lugnat ner sig. Håret är kortare men det är inte riktigt lika välfriserat som på de kostymklädda männen som sitter runt om och snackar business på röda sammetsstolar.
Joakim lämnar plats för servitrisen som dukar fram bestick och ställer en elegant, långsmal flaska på bordet.
– Jag har aldrig drömt om att bli författare, berättar han och häller upp bubblande vatten i glaset.

Blev författare av en tillfällighet

Joakim var drygt tjugo år och hade mest skrivit texter till låtar när han blev uppsagd från arbetet med mellanstadieverksamhet under de stora nedskärningarna i offentlig sektor åren 1991 till 1992.
– Då sökte jag till en skrivarkurs på Jakobsbergs folkhögskola.
Under andra terminen skickade han in manus till det som småningom blev debutromanen.
– De hörde av sig från Bonniers och var positiva och bad mig jobba igenom manuset en gång till, fast utan nåt löfte om att det skulle bli nåt.

Debuterade som tjugofemåring

Det blev nåt. Hur långt är det till Hollywood? kom ut när Joakim var tjugofem år.
– Med den romanen fick jag körkort som författare.
Det blänker till i ögonen när vi kommer in på roman nummer två Det börjar ännu tidigare som gavs ut 1997. Romanen handlar om konsten att älska varenda jävel enligt omslaget. På 371 sprängfyllda sidor berättar bokens huvudperson, Adde Engstrand om kärleken och livet.
– Den har en naiv ungdomlighet som jag fortfarande är förtjust i. Jag läste många uppväxtskildringar då och ville skriva med ett långt tidsperspektiv, som Gabriel García Márquez. Resultatet blev faktiskt nära visionen jag hade innan. Det var kul med brevformen, säger Joakim och syftar på insticken i romanen där huvudpersonen Adde skriver till den frånvarande kompisen Kristian Flyckt.
– Genom breven kunde jag kliva ur tiden där berättelsen befann sig.

Novellsamlingen Den ni söker är inte här

Efter Jakobsbergs folkhögskola gick han vidare till skrivarkurs på Biskops-Arnös folkhögskola och fortsatte sedan med att läsa litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.
Före novellsamlingen Den ni söker är inte här som kom ut 2001, hade Joakim skrivit en del dramatik vilket ledde till ett fokus på dialog.
– Det gavs ut flera novellsamlingar de här åren. Många var inspirerade av Raymond Carver. När jag skrev novellerna ville jag gäcka mig själv, vara irrationell och gå emot. Om en karaktär säger något finns det en möjlighet att det inte är sant. Dialogen kan underminera berättarauktoriteten.

Gift med Sisela Lindblom

Under ungefär samma tid bildade Joakim familj med Sisela Lindblom som är författare, regissör och dramatiker. De har två barn tillsammans.
– De första åren var som ett ständigt kaos. Nu kan man ju faktiskt sitta ner och läsa en stund på kvällen.
När Sisela Lindblom nyligen regisserade den egna pjäsen Stjärnan på Göteborgs stadsteater följde hela familjen med och bodde i Göteborg en månad.
Lunchtimmen är över. Kostymmännen rättar till slipsarna, reser sig och går tillbaks till kontoren. Joakim Forsberg kastar en blick på armbandsklockan med svart, brett läderarmband. Det finns tid för patisserierna som dukats upp i bistron.

Roman om dödsstraff

Liv för liv kom ut 2005. Att det blev en historisk roman som handlar om den sista avrättningen i Sverige är ingen tillfällighet. Joakim Forsberg har en fil. kand. i historia och är intresserad av dödsstraffet som ett filosofiskt problem.
När han skrev romanen ville han vill ligga nära fakta och komma bort från egna fantasier om miljö och tidsbild. Det blev många timmar i Riksarkivet och bland Kungliga Bibliotekets mikrofilmade dagstidningar.
– Om det är en knarrande kärra i texten ska jag ha sett den i researchmaterialet.
Romanen börjar med åklagarens sakframställan. Sedan kommer de två huvudpersonerna: dödsdömde Johan Alfred Andersson Ander och skarprättaren Anders Gustaf Dalman till tals i varsin inre monolog. Romanen avslutas med anvisningar om hur giljotinen ska användas och en tidningsartikel om själva avrättningen.

Ander och Dalman

– Det var enklast att vara i Ander. Han är tacksam eftersom han kan säga vad han vill. Ander måste avveckla sin livslust.
Hur hittade han trovärdigheten i rösten?
– Jag kollade efter litterära ”släktingar” till Ander, läste tidningar från den tiden och gamla översättningar av Dostojevskijs böcker.
Partiet med Dalman var svårare att skriva.
– Det var mer sordin med honom. Jag blev ändå nöjd med resultatet.
Speciellt nöjd är Joakim med berättargreppet att ta med tidens diskussion om dödsstraffet i en middagsscen.
– Varje spår i diskussionen fick bli en person som var på middagen.

Hur får du in pengar till mat och hyra?

– Jag är anställd som adjunkt i kreativt skrivande på Kristianstads högskola sen ett år tillbaka. Före dess har jag försörjt mig som gästlärare på olika skrivarskolor, lektör och arbetsstipendium från bland annat författarfonden och H Axelsson. Det är fem skrivarkurser i gång på Kristianstads högskola. Jag ger respons på 5–6 texter om dan.
Just nu skriver Joakim Forsberg ”eget” en timma varje morgon.
– För att stilla uttrycksbehovet.

Jakten på Röda rummet

Efter maten letar Joakim efter det där röda rummet som Strindberg och Ebba Grön har gemensamt. En trappa upp står dörren öppen på långsidan till en sal med sniderier målade med guld. Var det här som Arvid, Sellén, Lundell, Montanus, Ygberg, Pimme, Gurra och Fjodor hängde?
Det finns en skål med Mariannekarameller bredvid pennor och block på en smal bänk. PowerPoint flashar ”Kampanj” på vita duken.
– Postpunk, sammanfattar Joakim.

Fakta om Joakim Forsberg

Född: 1969 i Kiruna
Familj: Gift med Sisela Lindblom. Två barn, Edgar 10 år och Lava 5 år.
Bor: På Södermalm i Stockholm
Har skrivit: Hur långt är det till Hollywood (Bonniers, 1995) Det börjar ännu tidigare (Bonniers, 1997), Den ni söker är inte här (Bonniers, 2001) och Liv för liv (Bonniers, 2005). Har även skrivit musik och dramatik.
Spelar: Är basist egentligen men använder gitarr för låtar och spelar piano till husbehov.

Post scriptum

Efterforskningar visar att Strindbergs Röda rummet ligger en trappa upp fast på kortsidan. Fotot till Ebba Gröns singel togs troligen i bistrodelen där Berns nu serverar patisserier. För några år sen kallades det för Röda rummet. Många suspekta element hängde där. Det var det enda stället på Berns där man inte behövde ha slips.

Similar Posts:

• Två män, ”straffet” och en sömnlös natt
• Lisa med is
• Forsberg når ända fram i slutet
• Brinner för häxprocesserna
• Vecka 20 på dagensbok.com

Olivia i Sara Ohlssons debutroman Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag, tror att hon kommer att dö när snygg-John dumpar henne. Men Olivia har kompisar som pushar och en sexualitet att utforska och Anna C konstaterar att det är ytterligare en strålande ungdomsbok den här våren!

Till på lördag har Ella läst Chimamanda Ngozi Adichies senaste, en novellsamling om identitet och makt – bland annat skärskådar hon detta att vara afrikansk författare på ett brutalt avslöjande och riktigt roligt sätt.

Dessutom bjuder vi på Haruki Murakamis 1Q84, Ru av Kim Thuy och Lucy Dillons Ensamma hjärtan och hemlösa hundar. På fredag får ni möta vår nya redaktör och skribent Ingrid som har träffat och porträtterat Joakim Forsberg – med andra ord: missa inte!

Similar Posts:

• Mellanförskapets mästarinna
• V. 48 på Dagensbok: Vinnare och topplistor
• Att pröva, växa och ändras
• Murakamis sorgsna meditationer
• Japansk läsning

Just det individuella perspektivet tar Joakim Forsberg fasta på när han sätter sig och skriver berättelsen om Johan Alfred Andersson Ander, Sveriges senast avrättade man. Den 23 novemeber 1910 halshöggs han medelst giljotin på Långholmen efter att mot sitt nekande blivit dömd för mordet på Anna Viktoria Hellsten, en växelkontorskassörska. Den som kom att verkställa dödsdomen var skarprättaren Anders Gustaf Dalman, även känd för att ha förpassat Yngsjömörderskan från jordelivet.

Liv för liv är berättad från två perpektiv. Efter att ha fått ta del av åklagarens sakframställan i målet, överlämnas (det inre) ordet först till Ander, där han natten innan avrättningen grubblar i sin cell på Långholmen, sedan till Dalman, som likaså våndas inför morgondagens övningar. Efter dessa själsliga envig vänder Forsberg i slutet av boken åter till inledningens rent dokumentära vinkel; dels i justitiedepartementets anvisningar för användandet av den från Frankrike inköpta giljotinen, dels i en fingerad tidingsartikel som beskriver själva avrättningen.

Anders avrättning var kontroversiell. Sverige hade haft en livlig debatt runt dödstraffets vara eller icke vara, alltsedan Gustav III:s avskaffande av dödstraffet (i vissa fall). 1921 avskaffades det sedan helt i fredstid (1973 även i krig). Anders nekande trots den överväldigande bevisföringen bidrog till en gnagande ovisshet runt hela domen. Dilemmat med döstraffets oåterkallelighet blir här effektfullt lagd i ljusan dag. Det fanns, i alla fall enligt Ander, åtminstone en person som kunde utfört dådet, ett spår som inte verkar ha fått sin polisiära uppföljning.

Även på ett moralteoretiskt plan demonterar Forsberg – genom Anders talan – effektivt dödstraffets berättigande. Inte oväntat skickas en präst – pastor Ernberg – till cellen för att ”frälsa” Ander, och inte oväntat förnekar Ander, likt Mersault, kyrkans tjänster och fäller därmed krokben för hela tanken om dödstraffet som ett straff. ”Man straffar väl inte med paradiset”, utbrister Ander för sig själv och tanken på att i sin sista livsstund bli frälst.

Forsberg använder sig av ett beprövat grepp när han blandar de dokumentära delarna med den djupt personliga bikten. Den kalla och kliniska återgivningen av giljotinens handhavande, åklagarens mässande runt teknikaliteter och den kanske lite hurtiga journalistiken ger personen bakom dessa namn djup och kontrast. Det är inte bara en önskvärd litterär effekt. Det är, får man hoppas, en dos humanism rätt in i blodbanorna på de som efter löpsedlarnas svartvita folkdomar åter skriker efter dödstraffet som en sockerstrut fylld med enkla lösningar.

Similar Posts:

• Författarporträtt: Joakim Forsberg
• Forsberg når ända fram i slutet
• Vecka 20 på dagensbok.com
• En drömsk roman
• Ett liv vilket som helst

Jag vill minnas Det börjar ännu tidigare som en positiv och förtroendeingivande upplevelse, och då blir det förstås intressant när nu författaren kommer med en ny bok.

Forsbergs nya bok Den ni söker är inte här är en novellsamling, bestående av åtta berättelser, vilka enligt förlagets text på omslagsfliken skall omgärdas av en del kuslig mystik: ”Vilka är det egentligen, personerna i dessa noveller där dialoger, tankar och fantasier verkar så otäckt exakt avlyssnade?[...] Någonstans anas ett ogripbart hot”.

Går det då att ana något ”ogripbart hot” i novellerna? Låt mig börja med att konstatera att Forsberg är en lysande prosaist. Språket är varierande – ibland klanderfri klartext, som när det behövs kan flyta ut i associativa sammanhang, ibland dialoger, där man kan misstänka att inte ens dialogens aktörer begriper vad som flyter fram mellan deras läppar. Dialogerna tycks också vara mycket känsligt avlyssnade, ja, man kan nästan känna sig kusligt närvarande. Jag misstänker att Forsberg vill att hans berättelser skall omhöljas av mystik, och även efterlämna en del funderingar, då han ofta placerar sina gestalter i situationer där deras sociala miljöer ofta gränsar till kris, och där han implicerar frågor om identitet och livsåskådning.

Problemet är dock att kusligheten och funderingarna ibland uteblir, då Forsberg tenderar att avslöja för mycket, och ge något för tydliga vinkar om svaret på de frågor som ställs. Till exempel i bokens inledande novell ”Love is noll”, där ett par står och väntar på några vänner för att genomföra en tennismatch. Man anar en konflikt inom paret, en obehaglig sanning rullas fram, men som läsare förblir jag tämligen oberörd, och kopplingen mellan tennismatchen och parrelationen är ganska tydlig.

Dock växer boken, novell för novell. I ”Paket” bygger författaren skickligt upp en parallellhandling, där ett syskonpar agerar på skilda håll: en impulsiv och oregerlig syster, samt en kuvad och tillbakadragen son, där man anar en del trassliga familjeförhållanden. Bra berättelse, men den höjer dock inte Forsberg över mängden.

I mitt tycke når boken sitt klimax med de två avslutande berättelserna. I dessa tycks Forsberg våga lossa mer på gränserna, och släpper möjligen en del på kravet ”klanderfri kvalitetsprosa”. Resultatet är smått lysande, där det känns som att kastas in mitt i en roman, där läsaren missat de inledande kapitlen om hurdana bokens huvudpersoner är. Istället får man möta mer obestämbara människor, som placerats in i ganska speciella situationer. Om Forsberg i de tidigare novellerna ”avlyssnat personers dialoger”, så känns det som om han nu går ett steg till och kommer närmare dessa personers tankar och funderingar. Detta bygger upp en ganska speciell stämning, där läsaren blir ganska djup inbegripen i personernas tankar, samtidigt som förförståelsen om dessa personer är förhållandevis liten. Den första av de två, ”Mother Nature’s Son”, inleds med följande lovvärda ord:

Det hade regnat i flera veckor. Regntunnorna svämmade över. Gräsmattorna var fulla av grodor. På eftermiddagen hittade jag en man bakom det gamla hönshuset. Vi hade längtat efter en man, både mamma och jag.

En lysande berättelse, fylld av både värme och obehag, där såväl ”mannen” som ”mamma och jag” förblir mystiska och värda att fundera över.

I den sista berättelsen, ”Svalget”, ger sig två män iväg på en utflykt för att utforska ett gammalt gruvhål. De båda männen tycks ha en ganska speciell relation, som under denna utflykt ställs på sin spets, och när så männen kommer ifrån varandra och så småningom går vilse, kan man förstås fundera på om det endast är skogen de är vilse i… Det tycks vara som om Forsberg med de avslutande två tre novellerna når ändå fram dit han tänkt sig med de förgående berättelserna. Om Forsbergs nästkommande bok börjar i samma stil som denna slutar, vill i alla fall inte jag vänta för länge…

Similar Posts:

• Två män, ”straffet” och en sömnlös natt
• Författarporträtt: Joakim Forsberg
• Vecka 20 på dagensbok.com
• Stark novelldebut 
• Långt från städer