I torsdags, dvs den 21 november, var det så äntligen dags för höstens DebutBar som de sista åren huserat på Debaser Medis här i Stockholm. Denna novemberdag var det elva knoppande författare som slöt upp för att berätta samt läsa ur sin första bok. Som de senaste årens tradition bjuder leds samtalen av Harald Hultqvist. Vi var ett digert gäng som trotsade mörkret och mötte upp debutanterna och deras färska böcker.

Först ut var Jessica Johansson med Thrillerliv som från början var en 80-sidor lång dikt som blev till en roman. Det är en något komplex stureplansbimbo som innehar huvudrollen och det handlar om masspsykoser och socialt medieknarkande. En roman i tiden helt enkelt. Denna bok inhandlade jag redan på Bokmässan för två månader sedan.

Johanna Westers bok Nattsagor för hemlösa är också ett samtidsfenomen. Det handlar om att bli vuxen och om den romantiska, sanna och helt utbytbara kärleken. Manin vid det som ännu inte har hänt eller ens kommer att hända. Det här är en bok jag blir mycket nyfiken på. Den verkar handla om att bli vuxen.

Den tredje boken som jag bar med mig som en förhoppning hem var Katarina Bivalds Läsarna i Brooken Wheel rekommenderar. Den handlar om  en otroligt boknördig svensk tjej som efter en brevväxling med en äldre dam beger sig till Iowa för att träffa brevvännen som under tiden har hunnit avlida. Vad ska hon göra då? Hon öppnar ett antikvariat i Brooken Wheel. Och därefter kan jag tro att historien tar fart.

Den röda tråden bland debutanterna verkar vara relationer och samtidsfenomen. Ni kommer säkert att få läsa mer om dessa nybakade författare här på Dagensbok. Önskar dem alla framgång och massa ordlycka.

Similar Posts:

• Vilse i vackert språk och viktiga åsikter
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Mer jävlaranamma, tack
• Vidunderligt bra
• 37 grader celsius

Louella bor i Amerika, det förlovade landet, men i en liten stad där det enda man kan göra är att drömma sig bort genom att betrakta tågen som far förbi precis utanför huset. Louella är gravid med en cowboy som spenderar dagarna med att ondgöra sig över terrorister och hota Louella.

Det här är en bok med stora ambitioner. Språket gränsar till det prosalyriska och det är argt, drabbande och inte sällan politiskt att läsa om dessa unga tjejer, båda på sitt håll fast i drömmarna om ett bättre liv. Fast i varsin kvinnoroll, fast i det ytliga, fast i det passiva. I Anna Viktorialias berättelse, som är den jag upplever som starkast, kommer kritiken mot vårt ytliga samhälle fram. Hon ondgör sig över hur människor idag inte orkar läsa längre artiklar utan hänger på aftonbladet.se, hon spyr över Berlusconi och Barbie och alltings förljugenhet. Samtidigt som hon inte kan slita sig från sin egen spegelbild, de eviga uppdateringarna på facebook och twitter, omvärldens bild av vem hon är.

Unga tjejer som berättar om att vara fast i skönhetsbubblan samtidigt som de reflekterar över hur omvärlden ser på dem; detta är berättelser som behövs och berör, absolut. Samtidigt hamnar ambitionerna något i skymundan. För i den här romanen är det främst språket som breder ut sig och tar över.

För all del, det är ett vackert språk. Jag börjar min läsning med att ständigt vika för sidor. Anna Viktorialias tankar kommer fram både i den löpande texten om henne, och i utdragen ur hennes skrivbok. Rent språkmässigt hade jag önskat mig att dessa språk skiljde sig åt, och kanske också att utdragen drogs ner i omfång. Som det är nu glider allt ihop, det är samma prosalyriska ton överallt. Även Louellas röst låter likadan, kanske är det därför jag så lätt blandar ihop dem.

Det här fordrar en enkätundersökning.
Fråga: du har växt upp i en mellanexklusiv Stockholmsförort. Har du haft en perfekt uppväxt?
Svar: ja, det har jag, jag har haft den bästa uppväxten i världen. Den har gett mig ett öppet sinne och ett självförtroende som kommer naturligt tack vare att jag hela mitt liv har blivit uppmuntrad att göra det jag tror på och brinner för. Det enda min uppväxt har gjort mig livrädd för är att bli vanlig.

Smack! Där satt den! Och boken är som sagt full av snygga stycken som detta. Briljanta smällar i samtidens solar plexus, som jag är van vid att bli serverad över en aftons poetry slam. Då i komprimerad form, tre minuter och tio sekunder, där poeten ofta på vackrast möjliga sätt berättar för mig hur det är att må dåligt som medelsvensson. Precis som Jessica Johansson gör. Kanske är det formen som jag helt enkelt inte tycker fungerar här. För det här är en roman, det vill säga sida på sida av dessa briljanta smällar. Och hur briljanta de än må vara, så blir min hjärna helt utmattad efter ett tag.

Sen har Anna Viktorialia visserligen ingen perfekt barndom, det skymtar fram mellan raderna. En mamma, vars tal skildras på ett sätt så att vi snyggt förstår att hon tillhör det nedre skiktet av alkoholister. En pappa, som inte heller har behandlat henne väl.

Anna Viktorialia är en tillspetsad primadonna på bästa sändningstid. Vem är man utan sina låtsasidentiteter – man klistrar in sig i sammanhang för att slippa stå ensam på ekvatorn med solstrålar genomborrande ens själ.

Jo, det är tjusigt. Men hur känns det att vara inuti Anna Viktorialia? Hur känns det att vara inuti Louella? Detta får jag bara ana i små glimtar, allt som oftast berättas allt ur ett utifrånperspektiv, som är just tillspetsat och snyggt, men som säger mer om vad den här boken vill berätta, än att verkligen berätta det.

En kompis sa en gång att en viss författare var bra, minns inte vem nu, men att hennes ”språk alltid stod i vägen för” hennes berättelser. Så är definitivt fallet här. Det är experimentellt formmässigt, det är många gånger fantastiskt bra och vackert, och jag vill verkligen gilla det här.

Allt är sagt, brukar hon tänka ibland, allt är sagt och det jag tänker är en repris av en repris som kan spåras hela långa vägen tillbaka till grekerna i antik tid. Men förutom att sådana svarta tankar kommer emellanåt, är Louella som många andra. Och grekerna i antik tid vet hon egentligen inte ett skit om, förutom att hon såg ett program om dem på teve en gång.

Detta stämmer, jag håller med, och citatet speglar verkligen bokens innersta kärna. Kanske är utifrånperspektivet just ett försök till att visa hur vi betraktar varandra utifrån, kanske finns det en väldigt bra tanke bakom det här? Men själv är jag fast övertygad om att även om allt har sagts, hur bitter än tiden må vara, så är det författarens uppgift att säga samma sak igen, på ett sätt som får läsaren att lyssna på nytt. Där boken är en värld att slukas upp i. När jag läser Thrillerliv är allt jag ser författaren. Jag går vilse i språket och kastas ständigt ur.

Similar Posts:

• Debutantbar med fokus på samtid och relationer
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Barndomen som rå maktkamp
• Skickligt men övertydligt
• Humoristisk landsbygdsroman med dödlig utgång

foto: Carl-Michael Edenborg.

1. Möte med Carl-Michael Edenborg, redaktör för Vertigo. Jag har skrivit en erotisk roman som han har den goda smaken att tycka väldigt mycket om. På ett litet italienskt fik satt vi uppkurade på varsin barstol och pratade porr och redigering och gjorde planer inför framtiden. Så roligt det är att klicka litterärt! Som en liten förälskelse. ”Jag grät av lycka när jag gick därifrån”, sa Edenborg. Resultatet får ni förhoppningsvis se till nästa höst…

2. Dagensbok-kollegorna. På dagarna hängde jag mest med Anna C och Anna Liv. Vi gick sällan på samma seminarier, men åt ofta ihop. Och så bodde jag hos Marie, som bor i världens tjusigaste lägenhet i Kortedala; med trappa, gamla femtiotalsdetaljer och två tjocka keliga katter. När du skriver för ett forum på nätet är det kul att få träffa ansiktena bakom då och då.

foto: Lina Arvidsson.

3. Maten! Har egentligen väldigt lite med mässan som sådan att göra, eftersom den mestadels befinner sig utanför. Minus räkmackan förstås. Och glaset rosé för 117 kr! Annars tapas i Majorna; getost, rödbetor, fantastiska små grillade laxbitar. Friterade bläckfiskringar, vetetortillas och aioli i tre olika former. Dessert på förlagsmiddagen med chokladtryffel som smakade lakrits. Och pasta vid Avenyn; rökt lax och räkor, krämig hummersås och squash. Jag la mer pengar på mat än böcker i år, men det var befriande å andra sidan, att slippa det traditionella blodsockerfallet och illamåendefyllan.

4. Förlagsmiddagen med Gilla böcker. Hamnade mitt emot Jessica Schiefauer, som jag pinsamt nog aldrig känner igen att jag hälsat på tidigare. Vi pratade erotik, skrivande och Mirja Unge. Och så en tjej från vårens utgivning, Marta Söderberg, som verkade ha väldigt spännande projekt på gång. Och så Christin Ljungqvist, som brottas vidare med sin tredje roman. Alltid lika kul att prata med skrivande människor! Och fint att få vara med på middagen, även om jag inte är aktuell med en bok där i år.

foto: Anna Liv Lidström.

5. Louise Halvardsson och Sara Starkström. Det var de vi hängde med på Park, drack vin, snackade skit och spanade kändisar med.

6. Att jag pratade torrschampoo med Patrik Lundberg. Vissa saker är så otippade. En punkt till här, eftersom den var så kort: att det finns en tröja till Jenny Jägerfelds bok Jag är ju så jävla easy going! Hur häftigt får det bli liksom?

foto: Lina Arvidsson.

7. Seminariet ”Måste allt vara sant? Fram med fiktionen”, som jag skrivit mer ingående om här. På pappret såg det ut att vara bokmässans absolut intressantaste. Och det var det! Trots att jag hade huvudvärk och det var alldeles för tidigt på morgonen och sent kvällen innan så att säga, satt jag som ett ljus i bänken och antecknade och sög i mig.

8. Författarintervjuerna. Jag har inte gjort författarintervjuer på mässan tidigare år, och i år gjorde jag två. Annika Persson (som skrivit Lena Nyman-biografin Jag vill ju vara fri) och Viktor Algren (som skrivit varulvsboken Han åt mitt hjärta). Det var nervöst men framför allt roligt. Båda var så trevliga och sa så smarta saker. Det var stressigt att skriva av svaren på datorn, men jag tyckte jag lyckades med det också. Intervjuerna kommer att publiceras här på dagensbok, i denna vecka eller nästa.

foto: Anna Liv Lidström.

9. Murre och Plurre. Anna Liv och Anna C har två små virkade dockor som en viss Anna Nygren gjort. De föreställer Mauro Scocco och Plura. Och de fick vara med i de flesta sammanhang. Testa mat, posera framför ostron och framför Lisebergsutsikten från Anna Livs hotellfönster. Lite tomat på nosen, men en glad kommentar om att de var söta från självaste Lillbabs! De förgyllde definitivt tillvaron.

10. Ester Roxberg. Jag blev hemskt imponerad av henne, både hur väl hon kunde prata om sin bok, Fågelhuset, hur proffsigt det var i seminariet ”Drömmen om det fullkomliga” med Jessica Johansson (Thrillerliv). Och hur bra boken som sådan var, jag läste den på vägen dit och det är alltid lika kul att ha böcker färskt i minnet när man hör folk prata om dem. Det här är en författare som vi kommer att se mycket av framöver tror jag.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Linas 10 i topp på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson