I Bad Girls skriver Mathieu sin egen version av S E Hintons roman från 1967. Också den utspelar sig på ”fel sida av stan”, bland fattiga, illa ansedda ungdomar, som ständigt verkar ha våldet flåsande i nacken. Hos Mathieu är det tjejerna som står i centrum. Tjejers utsatthet, vänskap och längtan efter något bortanför vardagen.

Originalet, Outsiders, handlar om killarna. Här är tjejer fullkomligt perifera, och det är lätt att förstå varifrån Mathieu fick impulsen att vända på steken. Det slår mig samtidigt som något väldigt sant, inte bara hur enkönad, utan begränsad på flera sätt världen är kring 14-årige Ponyboy och hans kompisar. Det är inte bara det att de är killar, och fattiga, och aldrig har varit utanför stan. De saknar också i princip någon äldre generation omkring sig. Ponyboy och hans bröder har närmast tur – de har i alla fall haft kärleksfulla föräldrar en gång, även om de är döda nu. För andra, som för Ponyboys bäste kompis Johnny, står den äldre generationen bara för bråk, supande och slag.

Våldet finns ständigt där, inte minst från ”snobbarna”, de rika killarna från andra sidan stan. De gillar att glida upp i sina flådiga bilar och ge sig på en ensam ”rövare” som Pony, när han i romanens början är på väg hem från bion, ensam. De ger sig också på honom och Johnny den där gången, när de är nära att dränka Pony i en fontän. Den gången som Johnny har kniv.
Efter det blir ingenting sig likt.

Från att ha levt i någon sorts konsekvenslös bubbla av attack och hämnd, har de nu gått för långt. Pony och Johnny tvingas gömma sig utanför stan. Utan gänget ständigt omkring sig tvingas de fundera på vilka de egentligen är och vad vill med sina liv. Vad det ska bli av dem. Om det går att tänka sig en framtid som är annorlunda än livet de hittills levt.

Såklart är Hintons skildring på många sätt daterad. Det gäller inte minst översättningen, som gavs ut första gången 1988 (i kölvattnet av en stjärnspäckad filmatisering). Jag vet inte om en nutida ung läsare kan ta sig förbi beteckningar som ”rövare”, men för den som gör det finns här en fint melodramatisk berättelse om ung utsatthet, om killars vänskap och om drömmen om att någon gång göra mer än att bara överleva.

Similar Posts:

• Våldet griper omkring sig
• Moxietjejer slår tillbaka
• Mörkt och mycket
• I skuggan av samhällskollapsen
• Oväntad vänskap

I samma stund går ett par killar i en av de andra åttorna förbi dem. De tittar på Tilde. Rakt på. En av dem flinar elakt, och när de har passerat fnissar båda två. De försöker inte ens dölja det. Det är meningen att hon ska se att de tittar och höra det där föraktfulla fnisset. Det känns som att få en örfil att fatta det. Hon har aldrig fått en örfil, men det behövs inte. Nu vet hon hur det känns. Hela huvudet bränner.

Snart har ”Fula tjejer” skolans tjejer i sitt grepp. Vem som helst kan smygfota och skicka in till det där kontot. Det gäller att aldrig slappna av. Aldrig sticka ut och dra blickarna till sig. Tänka ännu mer på hur man klär sig, hur man sminkar sig, hur man rör sig. Helst aldrig öppna munnen, för när man pratar eller skrattar eller äter är det ju lätt att göra konstiga miner som ser fula ut på bild.

Tillvaron blir outhärdlig, och när var högstadiet särskilt uthärdligt till att börja med? Så fort Tilde ens tänker på att säga något är det någon stöddig kille som tittar på henne och härmar den där minen från skolkatalogen.

Fast när tillvaron blir tillräckligt outhärdlig så får också åtminstone några nog. Tilde är ju inte ensam om att bli uthängd på ”Fula tjejer”, och några av tjejerna börjar luska i vem som ligger bakom det där anonyma kontot.

Tilde, Jasmine och Eleni går i samma klass, men har aldrig varit kompisar innan. De är väldigt olika, och att samarbeta är långt ifrån smärtfritt. Långt ifrån smärtfritt, men också utmanande och ganska underbart, att tillsammans försöka göra någonting åt en för jävlig situation.

Det är inte bara till färgen Fula tjejer påminner en hel del om Jennifer Mathieus knallrosa lilla energikick Moxie. Här har tre väletablerade svenska ungdomsboksförfattare, Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson, gått samman och skrivit en fin och i slutänden ljuvligt peppig bok – som är tänkt att bli tre, tydligen – om unga tjejers vardag i skolan och på nätet. Det handlar om högstadiets hierarkier, om utsattheten på sociala medier (som inte precis är avskild från den övriga sociala verkligheten, även om det verkar ännu lättare att vara elak där), och om vänskap och solidaritet som kan besegra det mesta. Härligt!

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Ge igen
• Tretton huvudpersoner i egen rätt
• Moxietjejer slår tillbaka

Till alla tonårskvinnor som slåss på den goda sidan.

Och till min lärare i nutidshistoria på high school som kallade mig feminazi inför hela klassen. Du förolämpade mig, men du väckte också mitt intresse för feminism, så den gliringen slog tillbaka. Hämnden är ljuv, bitch.

Moxie – ordet, inte boktiteln – är ett substantiv på engelska, som enligt dictionary.com betyder: ”vigor; verve; pep. Courage and agressiveness; nerve. Skill; know-how.” Det är – som slang brukar – ett ord som är så underbart mångfacetterat att det är nästan omöjligt att översätta. Det har att göra med mod, med trots, med motsträvighet. Med att stå upp för det man tror på. Och det är namnet på den underjordiska feministiska gräsrotsrörelse som bokens huvudperson Vivian startar på sin high school.

Vivian går på East Rockport high school – en konservativ småstadsskola i södra USA. Och Moxie är en intressant inblick i amerikansk High School-kultur. Ur ett svenskt perspektiv blir det besynnerligt hur en så ofantligt stor del av den amerikanska populärkulturen verkar cirkla kring de där hormondrypande åren innan universitetet, men i East Rockport är verkligen skolan – och i synnerhet fotbollslaget – det allting cirklar kring. Vivians åldriga morföräldrar missar inte en enda match, fast Vivian inte har något med laget att göra. Till och med Vivians en gång rebelliska mamma går på matcherna – hon som brukade vara en Riot Grrrl, men som blev tvungen att avbryta sin ungdomsrevolt och flytta tillbaka till East Rockport när Vivians pappa dog, och hon fann sig vara ensamstående förälder. I East Rockport stänger affärerna när fotbollslaget spelar, för alla är ändå på matchen, och de få som inte är på plats lyssnar på den i radio.

Fotbollskillarna på skolan uppnår en stjärnstatus som gör att de kommer undan med sexistiska kommentarer och tafsande. Och där deras sexism slutar tar skolledningens vid. Med godtyckliga klädkodskontroller skambeläggs de tjejer som vågat gå till skolan i något mindre heltäckande än de fotsida röda dräkterna från Handmaid’s Tale. Sexismen sitter i väggarna på Rockport High, och Vivian är van vid den. Hon gör som så många andra: hon duckar, försöker smälta in, och överleva de där vidriga åren som folk påstår ska vara de bästa i hennes liv. Men gradvis förändras någonting. Det är inte någon storslagen, enskild utlösande händelse som triggar det, men Vivian får nog. Hon gräver fram sin mammas låda med Riot Grrrl-minnen från hennes ”förspillda ungdom”. Hon lyssnar på ”Rebel Girl” med Bikini Kill, och inser att hon har tröttnat. Så hon startar rörelsen Moxietjejerna.

Egentligen är Moxietjejerna inte en rörelse, inte till att börja med. Moxie är ett fanzine, ett enda vikt A4-ark som blir fyra svartvita sidor i handritad Riot Grrrl-stil, som Viv kopierar i största hemlighet och sprider på tjejtoaletterna. Hon skriver:

Har ni tröttnat på att en viss grupp manliga elever säger att ni ska ”göra dem en macka” /…/? Har ni tröttnat på äckliga kommentarer och vidriga t-shirtar? MOXIETJEJERNA HAR OCKSÅ TRÖTTNAT!!

Hon uppmanar de som läser hennes fanzine att måla hjärtan och stjärnor på händerna för att visa att de håller med. Och Moxierörelsen börjar växa. Långsamt, och mödosamt, och med upprört motstånd från skolledningen börjar ett feministiskt uppvaktande på Rockport High. För Vivian är inte den enda som har tröttnat. Och hennes anonymitet ger henne mod, när hon i sitt andra fanzine uppmanar alla tjejer att komma till skolan i morgonrock ”för att inte riskera att bryta mot klädkoden”. De små upproren ger henne hopp, och en känsla av sammanhang. Hon lär känna tjejer hon annars inte hade pratat med, som tillhör andra sociala grupper, men som också har tröttnat. Det blir en vacker och skrämmande dominoeffekt, när en rörelse hon knappt var medveten om att hon hade startat plötsligt växer bortom hennes kontroll.

Jag får en känsla av att Moxie är författarens revansch, att den är just den där ljuva hämnden som hon nämner i dedikationen; en sen protest mot sexismen från sin egen high school-tid. Men den är inte bara en utopisk fantasi, en bild av hur hon önskar att det hade gått till. Moxie är ett brandtal, en stafettpinne, en uppmaning till tonårstjejer att inte ducka. Inte smälta in. Inte vara tysta och bekväma, utan vara besvärliga. Ställa krav. Säga ifrån. Slå tillbaka.

Moxie är en bok i Unga vuxna-kategorin, och att delar av den inte riktigt talar till mig beror nog helt enkelt på att jag inte är i rätt ålder. Så om jag känner mig lite trött på tonårsintrigerna (var det verkligen en så där stor grej vem man satt bredvid i matsalen) eller trånandet efter kärleksintresset (jag har aldrig riktigt förstått den där metaforen med fyrverkerier som exploderar i magen – det låter smärtsamt, inte behagligt) så handlar det nog mer om mig än om boken.

Det här är en bok som jag vill ge till varenda tonårstjej jag känner. Och sen när jag ser dem färga håret grönt, måla stjärnor och hjärtan på armarna, och högröstat göra uppror mot sexismen i sina liv, då kommer jag att känna en uppflammande triumf i bröstkorgen som kanske faktiskt motiverar en och annan fyrverkeriliknelse.

Similar Posts:

• Uthängda
• Ta tillbaka allt som är ditt
• Kollektivkicken
• Jävla samhället
• Skolan står i brand