Med det perspektivet, där handeln under 5000 år har varit en konstant trots att både varorna, språken, religionerna och rikena har bytts ut, har enskilda kungar, politiker eller affärsledare sällan mycket att säga till om – även om de försöker. Det är längs handelsvägarna som alfabet, idéer, religioner, ideologier, pandemier och vapen har färdats, och det är i ljuset av dem som de måste förstås om man ska förstå sin sam- och framtid. Att sidenet och guldet bytts ut mot olja och elektronikvaror är då bara utanpåverk, och även erövrare som Djingis och Bush följer bara med strömmen.

Det är en, om inte helt nyskapande så ändå välskriven och fascinerande vinkel på historien, en där lokala skärmytslingar som franska revolutionen och trettioåriga kriget knappt ens förtjänar att nämnas eftersom Västeuropa var en efterbliven bakgård under större delen av det. I stället får Frankopan grotta ner sig i alla de riken som kommit och gått i Mellanöstern och Centralasien, i de religiösa stridigheter men också korspollineringar som ägde rum mellan judendom, buddhism, kristendom och islam och som påverkade och påverkades av de samhällen som kom och gick. Det är svindlande hur länge världen trots allt varit globaliserad. En stamhövding i Mongoliet förenar sina grannar och romarriket faller, några spanska rövare slår ihjäl den aztekiske kejsaren och det blir inflation i Kina… Här finns oändligt med historier och detaljer sammanknutna på ett smått lysande sätt, rentav med en rätt skön torr humor.

Samtidigt är Frankopan fortfarande engelsman och skriver för en västeuropeisk publik, så hur mycket han än vill lyfta fram andra delar av historien så färgas hans urval av vad som påverkat vår självbild. Alltså lägger han flera kapitel på den tidiga kristendomen men hoppar över zoroastrianismen i en bisats, ägnar hela kapitel åt hunner och mongoler men tar för givet att vi redan vet allt om mogulväldet i Indien, etc. Bokens sista 2-3 kapitel blir en väldigt kritisk stridsskrift mot Storbritanniens och USAs framfart i Mellanöstern under de senaste 150 åren, och den bräckliga värld det skapat. Det är inte irrelevant, och det knyts bra samman med resten av boken, men för en världshistoria som spänner över 5000 år känns det lite felviktat; jag hade hellre fått läsa mer om khazarerna eller sogderna, eller varför inte mer om Indien och Kina? Eller bara en vinkel på europeers framfart som inte är skriven av europeer?

Tyvärr har den svenska översättningen också fått en del rena slarvfel, så att t ex Romarrikets västra delar ibland heter Gaul och ibland Gallien, Österrikes huvudstad heter Wien i texten och Vienna på (de översatta) kartorna, fakirer får mellannamnet ”of”, och diplomaten Wilhelm av Ruysbroek blir William av Rubruck två sidor senare. Småsaker kanske, men onödiga sådana, speciellt i en bok som redan är lite identitetsmässigt kluven.

Till 1991 varade Västeuropas och deras nordamerikanska kusiners världsherravälde, skrev jag ovan. Enligt Frankopan vände processen då Desert Storm och Sovjetunionens kollaps flyttade maktbalansen slutgiltigt tillbaka till de gamla sidenvägarna. Det är inte en process som går över natten, men obönhörligt, och i det här 5000-åriga perspektivet blir det bara en återgång till det normala. När han tillbringar det sista kapitlet med att lista skrytbyggen som uppförs i Dubai, Baku och Astana, med autokrater från Istanbul till Beijing som inte ligger sina medeltida företrädare långt efter i vare sig prålighet eller förakt för mänskliga rättigheter, samtidigt som nyheterna berättar hur USA och Storbritannien är i full färd med att avveckla sig själva som stormakter i nostalgins namn, är det svårt att inte se historien gå varvet runt. Men världen och vad vi kan göra med den har ändå förändrats rätt mycket på de senaste 500 åren, och jag letar förgäves i Sidenvägarna efter en mer insatt analys av hur den här nygamla världen faktiskt kommer att se ut för dem av oss som kommer att leva i den.

Klart är i alla fall att det nu som förr blir en värld som kräver lyhördhet, historisk kunskap och diplomati för att navigera.

Many people talking, with much agreement, on my Iran speech today. Participants in the deal are making lots of money on trade with Iran!

— Donald J. Trump (@realDonaldTrump) 14 oktober 2017

ahahaha we’re all gonna die

Similar Posts:

• Also sprach Lucy?
• Kina i det långa loppet
• Vägen till världsherravälde
• Komiker har inte alltid haft det så roligt de heller
• Lite snårig men efterlängtad guide till japansk historia

Alla dessa böcker har skapat en mängd frågor hos mig, och vad är då bättre än att vända sig direkt till källan för att få svar på det man vill veta? Kanske några av er har undrat samma saker? I så fall tror jag att ni kommer att bli lika nöjda som jag blev med svaren.

Vad läser du själv helst för böcker?
Jag läser främst litteratur jag själv skriver – technothrillers och science fiction. Överlag väldigt nischat, antingen genrer eller specifika författare.

Vad läser du nu?
Daybreak Zero av John Barnes.

Har du någon/några favoritförfattare/favoritämnen, både fack- och skönlitterärt?
Mina favoritförfattare är Ian Banks (och Ian M Banks) och Neal Stephenson. Inom facklitteratur är det svårare, antagligen Nicholas Nassim Taleb och Jared Diamond.

Hur ser din relation till dina läsare ut?
Det är alltid trevligt att träffa eller höra av från läsare. Mest sker interaktionen i sociala medier, i andra hand via e-post och annars vid signeringar och framträdanden. Det har hänt en handfull gånger att jag faktiskt fått papperspost också.

Du arbetar på en dystopisk science-fictiontrilogi som även har kallats techno-thriller. Går det ens att placera denna trilogi i en genre? Speciellt om man jämför med dina tidigare böcker, som ju var väldigt specifika. Finns det fördelar med att bli genreplacerad, eller är det bara irriterande?
Man kan nog placera Stjärnklarttrilogin i genren science fiction, även om den första boken kan läsas som en technothriller. Världens kanske mest framgångsrika science fictionförfattare, Michael Crichton lyckades med balansgången att inte bli klassad som SF. Fördel med att bli genreplacerad är att det kan nå ut till nya läsare, men nackdelen kan vara att just nischade genrer kan ha en väldigt speciell kultur hos läsarna. Speciellt inom SF.

Hade du redan tänkt ut hela trilogin när du började skriva första delen?
Vet du redan nu hur detta kommer att sluta?
Trilogin är uttänkt från början till slut. Det finns planteringar i första boken, som faller ut längre fram och det samma i andra boken. Jag vet hur det kommer sluta, men detaljarbetet sker inte förrän jag faktiskt skriver själva råmanus. En del perspektiv och karaktärers slutliga öde är inte avgjort, i de fall det inte är handlingens huvudspår. Så exakt vilka jag har ihjäl, förutom planerade dödsfall nödvändiga för handlingen, är lite osäkert.

Berätta gärna lite om din skrivprocess och ditt sätt att praktiskt genomföra en bokidé. Hur disciplinerad är du till exempel. Sådant är intressant.
Jag är en expert på att prokrastinera. Men jag håller mina deadlines, om det så kan innebära att jag skriver hundra sidor mellan jul och nyår.

Initialt stolpar jag upp handlingen i huvudet, fokuserat runt ett antal viktiga scener. Den processen tar 1-2 år och sker ofta när jag tränar eller jobbar fysiskt. Därefter brukar jag slänga ihop en form av kort synopsis att presentera för förlaget, och sedan gör jag en mer detaljerad synopsis kapitel för kapitel, där två eller tre meningar beskriver vad som händer. Så struktureras boken upp. Sedan är det bara att sätta sig ner och skriva. Ambitionen är ett kapitel om dagen, där jag inleder med att läsa och redigera det jag skrev sist, sedan skriva ett nytt kapitel, läsa igenom och redigera en första gång och sedan upprepa till jag är klar. I teorin kan jag på det viset skriva en bok på tre månader, men i praktiken tar det ett halvår då jag inte skriver varje dag.

Den första delen behandlade många intressanta samhällsrelaterade ämnen, medan andra delen till viss del tar en annan riktning. Om man tar in din bloggverksamhet i ekvationen, är du lite trött på att analysera samhället och lite mer sugen på att skriva mer renodlad fiktion?
Det finns ju viss samhällskritik och debatt även i andra boken. Vad är makt? Vad är demokrati? Kan man få något gratis? Frågor om kolonialismen, och även miljöförstöring och vår syn på t ex djur, men också hur mycket kan se ut om vi tar bort saker vi tar för givet idag.

Det känns som att du lägger ganska mycket tid på att göra grundlig research. Hur researchar man ens kring den teknologi som förekommer i böckerna?
Man får läsa på. Böcker, forskningsrapporter. Men fördelen med skönlitteratur är att man också får hitta på, så länge grunden är baserad i verkligheten.

Hur har Stjärnfall tagits emot av dina läsare?
Ris eller ros. Det finns de som avskyr vändningarna i boken och det finns de som tycker den är fantastisk. Mellanläget har jag inte sett speciellt mycket av.

Det redan hårt prövade folket möter ju i Stjärnfall ännu fler, och oväntade utmaningar. Hur tänkte du när du arbetade fram de här nya hoten/fienden?
Ibland måste man tillåta sig att ha lite kul. Spinna iväg i tangentens riktning. Finns vissa inslag av satir, men också en hel del bugningar åt både höger och vänster. Annars har jag hämtat inspiration från många håll – både historia och djurriket och mitt bibliotek med över 700 böcker.

Stjärnklart är ju mer bred och tilltalande för en ganska varierad läsekrets, medan Stjärnfall smalnar av något. Är detta medvetet från din sida, eller föll det sig bara så?
Det är medvetet. Stjärnfall kommer aldrig kunna bli lika bred som Stjärnklart, som träffar en nerv och säger mycket om dagens samhälle. Jag vill inte upprepa mig. Det finns en början, en mitt och ett slut. Jag tänker inte vara förutsägbar och kommer inte skriva sexton böcker om en försupen småstadspolis.

Dina första böcker Midvintermörker & Midsommargryning kan jag tänka attraherade en viss typ av läsare. Har dessa följt med in i Stjärnklart & Stjärnfall?
Det verkar som de flesta följt med in i Stjärnklart-serien. En del verkar dock rynka på näsan åt Stjärnfall, men de får hålla ut till 2017 när jag kommer med nästa serie som är förankrad i den verklighet vi lever i idag.

Midvintermörker & Midsommargryning innehöll väldigt detaljerade stridsskildringar. Har du själv ett personligt engagemang i försvaret? I så fall på vilket sätt?
Nej, jag har inget personligt engagemang i försvaret. Jag har varit värnpliktig kompanistabschef och gjort en särskild övning för befäl 1995, men sedan dess har jag inte varit aktiv och är sedan tio år utrensad ur rullorna.

I Stjärnklart är stridsskildringarna nedtonade, för att sedan ta mer plats i Stjärnfall. Är det ett favoritämne du har som författare? Eller är det mer ett ofrånkomligt verktyg?
Jag gillar action. Vill skriva böcker jag själv vill läsa. Och det är fruktansvärt kul att skriva action. Älskar t ex Stephensons hundrasidiga actionsekvenser, och han är en stor inspirationskälla.

Tycker du att du hittat en fungerande balans när det gäller hur mycket sådana detaljerade skildringar som får ta plats i en enskild bok?
Balansen har blivit bättre. I Midvintermörker tog jag i för mycket för att visa att jag visste vad jag skrev om. Andra kan slänga sig med ”befattning si och så i Försvarsmakten”, men det kan inte jag. Numera behöver jag inte bevisa något och kan vara mer nedtonad. Samtidigt har Midvintermörker-serien gjort att många dörrar öppnats och jag har mycket god tillgång till research. Undantaget vissa förband och system som är väldigt hemlighetsfulla av sig kan jag få den information eller göra de studiebesök jag behöver.

Hemvärnet får ta ganska mycket plats i dessa böcker, vad har du för tankar kring våra olika frivilliga- och civilförsvarsförbund?
Frivilligorganisationerna är en enorm tillgång för Sverige. Det är en vilande kompetensreserv och en resurs som faktiskt används hela tiden, även om det inte är uppenbart för allmänheten att det är Bilkåren som står för transporterna när Sverige har Eurovisionsschlagerfestivalen, toppmöten eller bröllop i kungafamiljen.

Vad kan den enskilda individen göra för att vara till hjälp vid kriser?
Gå med i en frivillig försvarsorganisation. Det finns något för alla. Gå de kurser och utbildningar som intresserar dig där och ansök sedan om att gå med i lämpliga beredskapsgrupper – finns hemvärnet, kommunernas frivilliga resursgrupper, men också placeringar inom civil infrastruktur. Oavsett är utbildning aldrig fel.

De kriser du beskriver i dina böcker är ju ganska extrema. Vad tror du själv om sannolikheten för att dylika scenarion skall inträffa?
Noll. Hoppas jag.

Vapen har en central roll i alla dina böcker. Även inom prepperrörelsen talas det mycket om att ha vapen för att dels kunna skaffa föda, och dels skydda sig och sin familj vid kris. Hur relevant är det egentligen för medelsvensson att ta jägarexamen och skaffa hagelbössa?
Inte speciellt relevant. Det finns hundratals saker som är mer relevanta för att höja sin beredskap. Goda relationer med sina grannar och medmänniskor är viktigare än vapen, och jag tror att jag visar det i Stjärnklart, även om en del tolkar annorlunda.

Jag har noterat att diskussionerna i prepperrörelsen oftast handlar om var man för sig själv och om själva krisskedet. Det pratas inte så mycket om hur man tillsammans skulle kunna upprätthålla/återuppbygga samhället. Har du några tankar kring det?
Prepperrörelsen är en frihetlig individualistisk rörelse. Att upprätthålla och återuppbygga samhällen är något man gör som kollektiv. Där hittar man t ex den praktiska alternativrörelsen som relaterat alternativ.

Du har med dina böcker presenterat flera olika hot mot samhället. Vill du fortsätta ge läsarna olika typer av samhällskollaps, eller vill du pröva andra saker?
Nästa bokserie blir återigen säkerhetspolitisk och militär, men också med tydliga inslag av civil beredskap och krishantering. Därefter kanske jag gör en avstickare och skriver en generationsroman…

Det känns som att du lyckades pricka exakt rätt i tiden med Midvintermörker & Midsommargryning . Dessa böcker hade väl inte varit möjliga några år tidigare. Hur är det idag? Skulle de funka lika bra? Bättre?
Jo, jag låg rätt i tiden med de böckerna. Verkligheten har dock kört om Midvintermörker & Midsommargryning, och den verkligheten kommer jag skildra i nästa bokserie.

Både om man ser till Midvintermörker & Midsommargryning och Stjärnklart & Stjärnfall så är intrigerna i bok nr två av mer överraskande karaktär. Hur tänker du kring det?
Midvintermörker & Midsommargryning var i stort sett samma bok, med vissa vändningar eller åtminstone speglingar. Stjärnklart-seriens tre böcker har alla lite olika karaktär då det är en längre berättelse. Läsarna ska inte veta vad som väntar dem, men förhoppningsvis åtminstone bli underhållna.

Har du funderat på att skriva facklitteratur? Tycker du att det vore intressant, eller ointressant?
Vill jag skriva fack gör jag det löpande på min blogg.

Tack så mycket Lars Wilderäng! Kul att få höra dina tankar kring böckerna.

Här är länkar till våra recensioner av Wilderängs böcker:

Lars Wilderäng: Midvintermörker
Säkerhetspolitisk action på detaljnivå

”Midvintermörker är Lars Wilderängs debutroman. Den gavs först ut på eget förlag, men hamnade sedan hos Massolit. Ett beslut som de nog känner sig nöjda över idag. Boken är visserligen ganska smal, men den har attraherat en stor läsekrets. Att läsa den är som att se en actionfilm…” Läs mer

Lars Wilderäng: Midsommargryning
Stiligt levererad thriller

”En del böcker har ett soundtrack. En låt som dyker upp i hjärnan och fastnar där. Här dröjer det inte många sidor innan jag sitter och nickar i takt medan jag läser. Blur. Song 2. Wooo-Hooo! Det här är alltså fortsättningen på Lars Wilderängs debutroman Midvintermörker…” Läs mer

Lars Wilderäng: Stjärnklart
Elektronik har inget immunförsvar

”Det var i våras någon gång som jag och ett gäng andra bok-skribenter befann oss i ett galleri på Hornsgatans puckel. Jag hade just vunnit budgivningen på min nuvarande lägenhet på Söder (skulle äntligen få flytta till drömmarnas stadsdel!)…” Läs mer

Lars Wilderäng: Stjärnfall
Uppföljare med ändrad riktning

”Jag tyckte mycket om Stjärnklart, första delen i denna dystopiska science fiction-trilogi. Så förväntningarna var ganska högt ställda inför andra delen, Stjärnfall. Nu, efter läsningen, är jag faktiskt ganska förvirrad, och inte helt säker på om mina förväntningar har infriats…” Läs mer

Similar Posts:

• Uppföljare med ändrad riktning
• Stiligt levererad thriller
• Säkerhetspolitisk action på detaljnivå
• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• Elektronik har inget immunförsvar

När mikrohistoria, biografier och liknande är trenden gör Diamond helt om och försöker greppa fascinerande helheter och han gör det på ett sätt som gör rent hus med unkna gamla standardförklaringar som inte längre är rumsrena, men heller aldrig riktigt ersatts av något vettigare.

Självklart har samma författares Varför är sex så roligt? Hur sexualiteten utvecklades hos människan legat på min att läsa-lista i evigheter, och egentligen vet jag inte hur jag lyckats avhålla mig såhär länge. Möjligen för att jag anar att mina förväntningar kan bli svåra att leva upp till.

Varför är sex så roligt? tar sin utgångspunkt i hur konstiga människor är. Diamonds metoder är ofta komparativa, det vill säga han jämför oss människor med andra typer av djur – och med tanke på att vi sällan ens ser oss själva som djur och en del av naturen, utan som naturens överlägsna härskare, blir det ett roligt, för att inte säga nyttigt grepp.

I olika kapitel växlar Diamond perspektiv på mänsklig sexualitet och låter för ett ögonblick en hund eller en babian förfäras över människornas skumma sexuella beteende. Det gäller inte minst hur dålig koll vi har på när sex biologisk sett lönar sig, det vill säga har någon chans att resultera i barn. Istället har vi gladligen sex även när vi vet att det ur fortplantningssynpunkt är fullkomligt bortkastat, vilket med tanke på energiinvesteringen är hur konstigt som helst. I alla fall om man jämför med den stora majoriteten av varelser på den här planeten.

Om andra djurs sexualitet får man lära sig minst lika mycket som om människans, och helhetsgreppen är betydligt fler än i närliggande böcker som knasiga Olivia Judsons Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen. De ständiga jämförelserna är onekligen både pedagogiska och underhållande.

Samtidigt är förstås evolutionsperspektivet lite deprimerande. Kampen mellan könen, män är si, kvinnor är så, och allt det där. Jared Diamond är visserligen en lång väg från vulgärbiologismen hos debattörer som Elise Claeson (ja, hon kommer nog alltid att förkroppsliga vulgärbiologismen för mig). Han diskuterar, reserverar sig och väger på ett lättbegripligt sätt olika teorier emot varandra. Ja, och så vet han ju onekligen vad han pratar om också.

Här och var skulle jag förstås vilja räcka upp handen och få svar på en följdfråga. Varför är sex så roligt? är utgiven i populärvetenskapsserien Science Masters och är helt utan fotnoter och liknande. För det mesta får Diamond det att fungera lysande ändå, med referenser till olika forskare direkt i texten, men ibland skulle man onekligen vilja veta mer.

Det gäller till exempel när han påstår att en imponerande penis hos människor framför allt tycks göra intryck i omklädningsrum och liknande, det vill säga, på andra män – ”kvinnor tenderar att rapportera att de attraheras av andra egenskaper hos män och att åsynen av penis snarare är oattraktiv”. Här skulle man ju vilja veta vilka vilken typ av undersökning som skulle gett detta resultat. För det är väl inte bara något som författarens hustru får försäkra honom i svagare stunder?

(Deppa nu inte ihop framför Sex and the City för den sakens skull, utan minns att gorillahannar trots att de är dubbelt så stora som människohannar klarar sig med blygsamma tre centimeter. Orangutanger är nästan lika blygsamma, men kan många ställningar och dessutom med variationen i eller under träd. Väldigt Nyfiken gul.)

Det är klart att det är ganska roligt. Bara de vetenskapliga formuleringarna av … saker man inte riktigt är van vid att prata om i de termerna, eller för den delen alls, tycker åtminstone undertecknad är rätt ordentligt underhållande.

Ändå saknar jag något av det där enorma förklaringsvärdet som de olika teorierna i Vete, vapen och virus har. Här handlar det om grundförutsättningar, men vad har egentligen evolutionen för roll i vårt snabbt föränderliga moderna samhälle? Biologi är nog så intressant, men hur stor del av vårt mänskliga beteende kan den egentligen förklara?

Vi är så fantastiskt märkliga, intressanta varelser. Biologi är bara början.

Similar Posts:

• ”Fråga Olle” möter ”Hur gör djur”
• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• Att samspråka med lejon