Så kom boken Andras ord och våra. Fyra översättare om sitt arbete i min hand. Den innehåller kolumner som behandlar översättningskonsten – tidigare publicerade i Språktidningen. Enighet råder kring en sak: Det räcker inte att kunna en stor mängd glosor eller behärska regelverken som gäller i de olika språken.

Vid sidan av ordbetydelser och satsbyggnad måste översättaren betänka sin grundval gentemot källtexten. Även här tycks finnas en överensstämmelse i synen, nämligen att förhålla sig så nära originalet det är möjligt. Här gäller det att känna in författarens avsikt med textens uppbyggnad. Upprepningar ska därför behållas. Konstigt språk (nonsensspråk) och ålderdomliga ord måste återges med sina svenska motsvarigheter. Men när ord saknas i målspråket blir det förstås omskrivningar, vilket kan leda till en oönskad ”pratighet”. Det får i så fall kompenseras med andra verktyg så att textens karaktär ändå framträder. Lustigt är att läsa när Anders Bodegård fick ett uppdrag att nyöversätta ett franskt drama från 1834. Hans översättning från 1998 visar sig vara mer ålderdomlig än översättningen från 1928, som gjordes av Hjalmar Söderberg.

Några kolumner går in på specialistområden, t ex fackord som är viktiga inom naturens underavdelningar. De flesta känner nog inte till hur exempelvis en klockgroda låter men att kunna återge det rätta ljudet, ger effekter som förhöjer berättelsen. I romanen Madame Bovary bär en blomsterbukett (och de olika växterna) känslor som ska förmedlas till läsaren. Om blommans benämning blir fel darrar inga invärtes strängar, såsom var tänkt.

Kolumnen som behandlar översättningar i andra hand är också läsvärd. Det är ganska vanligt att svenska översättningar görs via engelskan för vissa språk. Jan Stolpe har öppnat dörren till litteratur skriven på bengaliska och beskriver vägen till det färdiga resultatet som ett lagarbete. Han gör därför resor till det aktuella geografiska området och bokar möten med personer som är förtrogna med författarens verk. I bästa fall träffar han författaren själv.

Kerstin Gustafsson skriver om prosodi och hon lyssnar ofta på hur betoningen ska ligga i den svenska versionen. Ska yttrandet uttrycka en förvånad känsla eller … kyligt avståndstagande? Möjligheterna med det svenska språkets melodiska komponenter är smått fantastiska.

Skribenterna har både fyllt på mina kunskaper och väckt lusten att vara vaken för nya iakttagelser. Och visst är Janina Orlovs liknelse fin, när hon jämför originalet med en snäcka:

Översättning är kommunikation åt flera håll. Det ankommer sålunda på översättaren att visa upp snäckan för världen, att lyssna noga, och att förmedla bruset inuti den enligt bästa förmåga. Men det är inte allt. Översättningen spolar iland snäckan på en ny språklig kust. Och kusterna är olika, somliga drabbas av markhöjning medan andra råkar ut för flod. Liksom landskapet förändras, förändras även språket oupphörligen.

Similar Posts:

• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Litteraturens doldisar i välskriven fackbok
• På promenad i den språkliga trädgården.
• Dikt värd översättning
• Möten med levande rysk kulturhistoria

Men det var inte bara det. De antika grekiska dramerna hade något som jag kände saknades i omvärlden och nutiden. Där skulle man hellre vara världsvant ironisk än drastisk och dramatisk, hellre känslosval än känslosvallande. Men i de gamla böckerna fanns den: passionen. Där fanns liv och död och drama, där fanns starka stormande känslor som skreks ut utan skam. ”Å! Vilken av mina sorger ska jag börja med? Det är ju ändå lika illa, var jag börjar, och mellan slut och början finns det bara sorg” utbrister Klytaimestra i Ifigenia från Aulis. Långt ifrån blasé.

Även som vuxen, när känslorna allt som oftast har slutat svalla som vågorna på Hellas hav och mojnat precis som vindarna vid stranden av Aulis, ger läsningen av tragedierna fortfarande en känsla av plötsligt påkommen livslust. Grekerna hade ett ord för det: katarsis. Aristoteles menade att ur ett känslomässigt sammanbrott, ett klimax bestående av överväldigande, föds en känsla av förnyelse. En sorts rening.

Och hela känsloregistret ryms verkligen i Euripides verk. Mycket mer än sorg finns bland dessa mer än tvåtusen år gamla rader, fulla av ilska, glädje, stolthet, olycka och humoristisk dråplighet. Men framför allt är det nog ändå en känsla som dröjer sig kvar efteråt: orättvisa. Livet är orättvist, döden är orättvis, båda drabbar de oss människor på sätt som vi inte kan hantera. Det är något som mänskligheten alltid har och alltid kommer att behöva ge uttryck för.

I just den här utgåvan återfinns de två sista tragedierna som Euripides skapade under sin livstid. De skrevs av det grekiska dramats främsta förnyare, på sin ålders höst, under en tid då Athen var en stormakt under nedgång och fall. Euripides var lite av sin tids Strindberg: en nyskapande dramatiker, inte rädd för att kritisera vare sig gudar eller människor. En som retade den samtida opinionen och som ofta kritiserades, både för hädande och kvinnohat.

Synen på kvinnorna tycks i själva verket ha pendlat mellan förakt och beundran. I Backanterna är Ifigenia närmast att ses som en hjälte, modigare och mer rakryggad än en hel här av krigsdugliga män.

Bakgrunden är den här: Vid Aulis strand ligger den grekiska flottan overksam i stiltje och enträgen väntan på vind. Barbarerna i Troja ska straffas, den sköna Helena återerövras till sin make. Men hur ska man ta sig över till Troja utan vind i seglen? Kalchas, siaren, hävdar att oturen beror på att gudinnan Artemis är vred och att om dödläget ska kunna brytas måste gudinnan blidkas med ett offer: kung Agamemnons dotter, Ifigenia.

Och Ifigenia låter sig offras, även om hon först låter sitt vemod höras i en elegisk klagan på trageditypiskt vis. Det är också här det ovan nämnda klagoropet från Klytaimestra – Ifigenias mor – kommer in i bilden, där hon utbrister sitt ”mellan slut och början finns bara sorg”. Med tanke på att det är en tragedi behövs kanske ingen spoiler alert för att säga att det slutar med ond bråd död. (Så även i Backanterna, som i övrigt är en mycket mer komisk och också mer bloddrypande historia, där de kvinnliga anhängarna till Dionysus-kulten går bärsärkagång i religiös extas och sliter sönder både boskap och män med sina bara händer.)

Har man aldrig läst en tragedi förut kan det kanske kännas lite styltigt med versmåtten i början, men de ger också en melodiskt och behagligt rytmisk läsning som man snart kommer in i, även för den som inte behärskar jambisk trimeter eller katalektisk trokéisk tetrameter. Dessutom har dessa pjäser den praktiska egenheten att det finns en trygghet i det givna persongalleriet – samma karaktärer och historier återkommer ofta i verken, så har man väl blivit lite insatt i de antika myterna så känner man snabbt igen sig.

För övrigt kan det vara lite kul kuriosa att de sista raderna i Backanterna är exakt desamma som i tre andra av Euripides dramer, och att en av dessa rader också återfinns i början av Medea. Däri finns dessa tragediers tematik i ett nötskal:

I många gestalter tar gudomen form
och ofta vill gudarna väcka vårt hopp
ty ingenting blir som vi väntade oss:
det oväntades form beträder en gud.
Det var detta vårt spel ville visa.

Men: kommentarerna och inledningen av Jan Stolpe lämnar faktiskt lite att önska. Inledningen för att den så tydligt riktar sig till bara en viss typ av läsare, den redan väl insatta. Kommentarerna för att de placerats längst bak utan tydlig hänvisning i texten, vilket gör att man måste bläddra fram och tillbaka konstant och lätt kommer av sig i läsningen. Vill man att dessa verk ska överleva i tvåtusen år till och inte bara bli en inbördes angelägenhet för litteraturvetare får man nog bjuda på lite mer läsvänlighet än så, fantastiska översättningar och klassiker till trots.

Similar Posts:

• Vecka 30: Light lit
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Antika verk i väldigt ny tappning
• Det grekiska spektrumet
• I kroppens främmande land – vardagen och melankolin

Branden i hjärtat är den första bok av Devi som ges ut på svenska, och omfattar nio noveller från hennes hemstat Bengalen – speciellt då från de icke-hinduiska stamfolken där, de som lever längst ner i samhället, kast- stats- och i praktiken rättslösa. Indisk litteratur har varit det nya svarta i ett antal år nu, men berättelserna i En eld i hjärtat är långt från Vikas Swarups (Slumdog Millionaire) sentimentala kärleken-besegrar-allt, Desais kosmopolitiska sammanlänkningar eller Rushdies drömska fantasier (därmed inte nödvändigtvis något ont om någondera). Spontant känns den i sin attityd mer som ett stycke dissidentlitteratur från det gamla östblocket eller Afrika, med sin svartsynta satir över makthavare som använder skattepengarna till dyra projekt som hyllar bortglömda frihetskämpar från britternas dagar, medan folket de kämpade för fortfarande svälter och dör utan sjukhus och vägar; småpåvar som blir rika medan folket uppmuntras att trampa neråt. Om du till exempel läst Ngugi wa Thiong’os desillusionerade skildring av Kenya efter självständigheten, ”En blomma av blod” (och om du inte läst den, varför inte?) känner du igen dig här. Det är alltid de kastlösa, de fattiga, de outbildade, som får betala det högsta priset, därför att så har det ju alltid varit, och värst av allt går det förstås för kvinnorna som alltför ofta sitter på två olika pottor – lägst ner i det traditionella samhället, och mest sårbara i det nya.

När man föder en dotter föder man egentligen en slavinna till någon annans hus.

Devi gör allt det här utan att slå på stortrumman, utan stora samhällsanalyser, går bara ner på jordgolvsnivå och skildrar vardagens mörkare sidor på ett språk som ekar både undersökande objektiv journalistik och ödesbunden muntlig tradition. Det är inget tvivel om att hon är förbannad, men hon raljerar inte; hon låter läsaren själv dra slutsatser medan hon målar upp hur människor försöker överleva längst ner. Flickan som avrättar den tänkte våldtäktsmannen och dansar hela natten. Fiskaren som fått gå över till att fiska upp lik åt polisen, och hålla tyst om tortyrspåren på dem han drar upp. Modern, den heliga, som stoiskt diar både sina och andras barn tills hon äts upp inifrån av cancer. Paret som måste välja mellan att svälta eller låta förmannen göra vad han vill med frun. De egendomslösa som ser skyskraporna växa i det nya Kolkata och undrar vad de själva har där att hämta.

[O]m inte hon och andra som är som hon kastas ut kan den här stan, det här landet och det här livet aldrig förskönas. Eftersom de finns där är det fullt med hinder på framstegets väg. Hon inser att vissa omedelbara nödåtgärder blir nödvändiga för människor som hon. Med så många vetenskapsmän, så många planer, så mycket gas och så många kamrar – går det inte att åtgärda på något sätt?

Den kanske stora svagheten här är att urvalet trots allt är smått föråldrat. Med majoriteten av berättelserna från 70-talet är den kanske och kanske inte helt representabel som en bild av det nutida Indien. Men återigen, varför berättar vi historier? Är det bara för att ta till oss objektivt sann information, bara för att på säkert avstånd dras in i en stunds exotism, eller finns det något viktigare bakom? Att gå i någon annans trasiga eller obefintliga skor i några kilometer? Undra över hur vi får vad vi har? Kanske för några sekunder fundera över vilka fasta föreställningar vi själva har och aldrig ifrågasätter?

I den mycket läsvärda intervjun som avslutar boken sticker Devi inte under stol med att hon har sympati för dem som griper till vapen mot dem de ser som sina förtryckare, vilket kanske någon gång kan vara lite svårsmält för en som levt i en ganska trygg tillvaro. Men Devi själv griper till pennan, och kanske ligger det något i det där gamla talesättet. Svider gör det, men som det brinner.

Similar Posts:

• Sharp cuts
• Kulregn över Himalaya
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• Nya vägar
• Hugger i sten