Budskapet i bilden är tydligt. Den som ser den ska tänka att han eller hon är fåfäng som oroar sig för pengar, bostad och jobb och istället borde vara som hunden – leva i nuet och glädjas åt det som finns runtomkring. Det är förföriskt lätt att skriva under på budskapet för vem vill inte leva i nuet. Tänker man ett steg till finns dock en hake, mer om det i slutet av texten.

Eftersom intet är nytt under solen är detta Facebook-budskap heller inget nytt. I Matteus 6: 28-34 uttrycks det explicit:

Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? … Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Trösterika ord och naturligtvis sanna. Eller? Ja, på ett sätt. Men i både bilden och orden ur Bibeln finns en förebråelse inbyggd, man ska skämmas om man oroar sig, det är rent av syndigt att oroa sig och inte lita på Gud. Förtröstan och tillit är idealet. Hys inga bekymmer för allting ordnar sig – säger INTE offren för den senaste svältkatastrofen.

I vår tid läser få människor Bibeln, desto fler läser en annan sorts biblar – självhjälpsböcker. Det är böcker som inte bara talar om för människor att de är sin egen lyckas smed utan också att de då i konsekvensens namn också är ansvariga för sin egen olycka. En variant av de gamla filosofernas teser om epikurism, hedonism eller stoicism som metod för att nå lyckan.

Innan resonemanget fortsätter erkänner jag att det ligger en hel del i synen på hur vi människor förhåller oss till våra förutsättningar och erfarenheter och att det inte är fel att kavla upp ärmarna istället för att gråta. Men med det avklarat är det dags för analys av det djupare budskapet – att det är fult att vara en misslyckad människa. Exakt vad som gör en människa till misslyckad är aldrig satt på pränt för det är så fult att vara misslyckad att bara påståendet att någon anser andra människor vara misslyckade inte existerar. Att tala om för folk att de är misslyckade uttrycks på ett betydligt mer underförstått sätt – man bekräftar dem i deras känsla av att de inte är lyckade. Och klang och jubel, mot att inte vara lyckad finns det bot som man kan läsa sig till i böcker.

En enkel googling får fram vad självhjälpsböcker lovar: ” Vill du vara i en mer direkt kontakt med livet här och nu? Vill du kunna uppskatta och njuta av en solnedgång lika mycket som första gången?” Och: ”Varför har jag inga pengar? En självhjälpsbok för dig som vill förbättra din ekonomi.” Eller kort och gott upplysningen att det är en bok för dem som vill coacha sig själva. En ytterst populär självhjälpsbok de senaste åren delar in alla människor i fyra färger och påstår att lär man sig bara denna metod så kan man kommunicera med andra på grund av att brist på kommunikation är den stora orsaken till konflikter.

Nå, alla blir saliga på sin tro men jag tror att frälsningsmomentet är ganska kort. Man vill tro på det peppiga budskapet men snart knackar verkligheten på dörren. Känslan av oro och otillräcklighet är lika stor som förut. Samt skam- och skuldkänslorna för att man är som man är, att man inte kan sluta oroa sig och att man inte kan vara i direkt kontakt med livet här och nu och inte kan njuta av solnedgången.

”Följ pengarna” är en devis som håller i nästan alla lägen. Nog kan coacher och författare av självhjälpsböcker tro på sina ord och mena väl, men det förtar inte det faktum att det finns en enorm ekonomisk vinst att göra på människors tillkortakommanden och oro. Och trots likheterna med Bibelns och de gamla filosofernas budskap finns i vår tid ytterligare en dimension: när människor förr var födda till sin plats i samhället, in i ett kollektiv och de därmed följande villkoren, lever vi idag i ett samhälle som är individcentrerat, en individualism som säger att vi ska skapa och omskapa oss själva. Det är frihet och möjligheter som paradoxalt nog skapar ångest och osäkerhet. När tillfällena är oändliga beror det bara på dig själv om du inte är lyckad. En av 90-talets mest lästa självhjälpsböcker är Sikta mot stjärnorna av Wayne W Dyer och det går fortfarande att hitta försäljningstexten på Bokus:

Det finns inga gränser för den lycka du kan uppnå, den skaparkraft du kan känna eller de samhällsinsatser du kan göra. Det hänger helt och hållet på dig själv. Du kan bli precis allt du själv väljer att bli. Dyer hjälper dig att: genomskåda falska förebilder, frigöra dig från auktoritärt tänkande, lita till dina inre signaler, finna ändamål och mening i ditt liv, bli en ständig vinnare.

Få adjektiv är helt neutrala, de flesta har ett positivt eller negativt värde, ibland båda. Ordet melankolisk är inte lika negativt som ordet tjurig men inte lika positivt som ordet glad. Å andra sidan kan melankolisk vara positivt i den bemärkelsen att det tyder på känslodjup och äkthet och det tar udden av en del av det negativa. Ett ord som däremot är ytterst negativt är ordet bitter. Här associerar jag återigen till Facebooks flora av blommor och ogräs – i en kommentar kallade en person en annan person för bitter. Slut på diskussionen för det var det ultimata ordet att ta till för att få tyst på någon. Det fick mig att häpna och tänka en del över ordet bitter och till slut inse att kanske det fulaste en människa kan vara i omgivningens ögon, är just bitter, det mest negativa och skrämmande adjektivet av alla. Vad som helst men inte bitter. Är man bitter anses man vara totalt misslyckad och värdelös. Bitter går hand i hand med avund som är lika skamfullt och båda har en svans av andra adjektiv såsom ångestfull, ängslig, orolig, modlös, initiativlös, osäker, otillräcklig, som följs av ord som fattig, undergiven och missnöjd, med flera. Och hoppsan! Är inte detta adjektiv som ofta klistras på kvinnor? Bitter, förgrämd surkärring…

Stressade halvt medvetslösa på överfulla sjukhusavdelningar och i stökiga dagisgrupper måste kvinnor lära sig att leva i nuet och njuta av solnedgångar. Fattigpensionären, som oftast är en kvinna, måste lära sig att tänka positivt medan hon letar tomflaskor i papperskorgarna. Den medelålders kvinnan som slits mellan yrkesliv, hemarbete och att vårda gamla föräldrar, måste lära sig att komma i mer direkt kontakt med livet och helst klara av att indela medmänniskorna i fyra färger.

Jag skulle vilja slå ett slag för rätten till oro. Rätten att känna sig otillräcklig när man faktiskt är otillräcklig. Oro kan vara en bas för en strategi att ta itu med reella problem, kanske till och med slå näven i bordet och säga till chefer och makthavare att det inte är mitt fel att jag till exempel inte kan byta blöja på tjugo patienter på tio minuter. Att säga att jag går inte längre på snacket att det är min attityd det är något fel på, snacket att jag inte duger, att jag måste förändras.

Och så – i en värld där man helst ska vara lyckad är det tabu att inte känna sig lyckad och absolut tabu att säga att man inte känner sig lyckad. Tänk en middagsbjudning där någon i sällskapet säger att hon känner sig misslyckad, inte orkar med jobbet, att barnen är besvärliga och äktenskapet knakar i fogarna, för att inte tala om den dåliga ekonomin. Det skapar mer besvärade miner än om någon skulle lägga av en brakskit. Alltså hålls fasaden om att trots allt vara lyckad. Man är lyckad utåt, till exempel på Facebook. Något en psykolog jag i min tur träffade på en bjudning berättade, att Facebook är det nya i terapisofforna när människor jämför sin egen brist på att vara lyckad med alla lyckade vänner – som också de bara är lyckade utåt – på Facebook.

Fallet avslutat? Nja, inte riktigt. Tillbaka till ordet bitterhet. Min åsikt är att det finns människor som har all anledning att vara bittra. De har gått igenom något mycket svårt, så svårt att det aldrig går att komma över. Det är bra om familj, vänner och för all del terapeuter och självhjälpsböcker, kan hjälpa dem till det enda botemedlet mot svåra upplevelser – försoning. Men i vår strävan att vara lyckade är det inte bara lätt att skylla vår egen otillräcklighet på oss själva, det är också lätt att skylla andras otillräcklighet på dem själva, till exempel att de inte klarar av att inte vara bittra. Och då har vi förlorat medlidandet, medkänslan med den som livet gjort bitter, mot den som faktiskt har reella skäl att oroa sig och vara ledsen.

Vilken var då haken med bilden på mannen i parken? Det går att fråga sig vilka symboler som funnits i mannens tankebubbla om han precis som hunden har, hade haft någon som gav honom mat på bordet och tak över huvudet utan att han behövde göra ett enda dugg mer än att se söt ut och apportera pinnar.

Similar Posts:

• Livet enligt katten
• Gullig självhjälpsbok om vänskapsrelationer
• Självstjälp
• Världens viktigaste självhjälpsbok
• Linda Skugge i högform

När jag tar mig an den här boken har jag precis läst ut Karin Smirnoffs Jag for ner till bror, och det är inte utan att jag ibland ser en viss släktskap. I båda böckerna finns en Gud som ser mellan fingrarna på så mycket nattsvart elände. Han ”förlåter ju alltid”. Kort sagt en Gud som sviker så det svider – och det på djupet.

När Rut är tonåring räddas hon från en obehaglig barndom av en äldre man som tar henne med till gamla svenskbygder i USA. Sedan 1971 har hon bott där, den goda Rut. Odlat grönsaker och trott att hon lyckats glömma det som en gång var hemma i Sverige. Men så dyker plötsligt hennes bror Tomas upp, där i Iowa, omskakande bara det. Tomas har blivit präst och Rut är inte alls sugen på att prata om den gemensamma barndomen med honom.

Tio år senare har Tomas tagit livet av sig, och hans lillasyster Rut beslutar sig för att återvända till Sverige och Halland. Hon vet att hon kommer att få konfrontera sina hemska barndomsminnen, i och med att hon får ta hand om en prästgård full av allsköns ting, men också broderns efterforskningar om deras demoniske far. Men i takt med att huset blir städat, dammas också Ruts inre av, och en ruskig händelse i hennes barndom får slutligen sin förklaring.

I boken varvar Ingrid Kampås dessa båda perspektiv. Tomas överraskande besök hos sin syster Rut i USA 2006 och tio år senare när Tomas tagit livet av sig 2016 och Rut kommer hem till Sverige efter 45 år i USA för att röja upp efter begravningen. Det är ett effektivt sätt att berätta, tycker jag, och redan efter att knappt ha börjat på boken blir jag nyfiken på syskonens relation. Kampås behärskar på det sättet konsten att få med sin läsare.

Men det är något med språket jag har svårt att förlika mig med. Det är ofta långa meningar och många beskrivningar. Berättelsen kanske hade kunnat vinna på att berättas något rappare? Det finns naturligtvis talande beskrivningar här och var, som när Rut under sitt första möte med sin bror i USA säger ”Vi kan sätta oss på verandan” som iallafall för mig direkt betydde ”Nu är det dags!” Eller som när ens inre tillstånd smälter ihop med ens yttre intyck: ”…majsfältet som verkade försvinna i oändligheten”. Sånt gillar jag.

Och det kanske är en bok som handlar om att trasiga barn gärna blir trasiga vuxna. Eller att behovet av tröst måhända är oändligt. Vilka är det som tillåter sig att vara lyckliga? Och inte minst det som måhända alla mer eller mindre rådbråkas med: en längtan och ett sökande efter mening.

Men dessvärre tycker jag denna bok inte når riktigt ända fram. Trots en rafflande berättelse biter den mig inte riktigt.

Similar Posts:

• En fortsättning lika stark som den prisbelönade debuten
• Att fara till en bror
• Även jag håller andan
• Vindlande berättelse om identitet
• ”Min bror är död”

Distriktssköterskan Mari är ute och promenerar med sin hund och känner genast igen mannen som ligger i framstupa sidoläge bland barr och mossa.

Varför är han död? Den första frågan är naturligtvis inte den sista och snart får man ställa sig frågan vem han egentligen var. Och vilka fler i det lilla samhället Sundsby utanför Varberg döljer hemligheter?

Distriktssköterskan får rollen som den i blöt läggande näsan, den som ställer frågorna och för handlingen framåt, och som genom spänningsromanens historia har uppträtt som trädgårdsmästare, pensionerad tant, rättsläkare eller vad du vill.

Hon är ovanligt mänsklig för att vara frågeställaren och ger oss även insikt i en distriktas vardag, med bensår som ska läggas om varje dag, njursjukdomar, nya datasystem och omstruktureringar inom vården.

Flera historier rör sig parallellt i berättelsen. Kursiverade kapitel som man förstår är e-brev som någon som kallar sig Red Warrior skickar. Självklart kryptiska och introverta, så att vi ska förstå att här är det något riktigt läskigt på gång. Jag har väldigt svårt för det här greppet. Henning Mankell har också använt det i någon av sina spänningsromaner, och många andra författare med honom. Diverse navelskåderi och mysticism som ska ta det hela till en helt annan nivå – som om det inte handlade om ett simpelt MORD och minst en MÖRDARE och lite annat trams.

Jag får sympatier för Mari, hennes kille Åke och hennes son. Historien är spännande, men det är nästan så att man blir mer fascinerad av bensåren som aldrig vill läka. Vad beror det på? Det är jag mer nyfiken på.

Similar Posts:

• Någon har blivit mördad – igen
• Ögonblick som för alltid förändrar framtiden
• Ny skåning
• Mankells makabra mordmission
• Farväl till Wallander