Deckarfestivalen lockar med stora namn som Margret Atwood och Ian Rankin. Biljetterna säljer som smör och byborna engagerar sig för att öppna upp för Bed and Breakfast inför publikanstormningen. Problemet är att ingen av författarna som de säljer in festivalen med hör av sig. Och vad ska den stora överraskningen som också står på programbladet vara? Men jag kan spoila att det blir en succé. Folk älskar att få tid till att läsa och även om någon tycker sig se Ian Rankin klippa gräset på en tomt i byn så spelar det inte så stor roll. Han kanske bara är hjälpsam?

Boken är en tydlig hyllning till deckarens guldålder med pusseldeckare av Agatha Christie, Dorothy Sayers etc. Den säljs in med hjälp av Morden i Midsomer och att dess tittare kommer att känna igen sig. Dock har Bivald ambitionen att göra sina karaktärer mer flerdimensionella, och till viss del lyckas hon. Jag har inte läst hennes tidigare böcker men har hört att hon liksom här har med karaktärer och miljöer som är lätt slitna. Det tilltalar mig.

Författaren och amatördetektiven Berit är lite svår att få grepp om. Visst ska hon vara reserverad men inte hal, tänker jag. Det är kul att författaren valt en lite äldre hjältinna, kanske inspirerad av Miss Marple? Det är även intressant att få en inblick i förlagsbranschen även om den känns lite tillskruvad, men det gör underhållsvärdet större. Vi får även en insyn i författaryrket. Det är mestadels ett ensamt, inåtvänt jobb, men författare förväntas samtidigt vara mycket utåtriktade och dela med sig och uppträda inför publik när det är dags för boklansering.

Den uppmärksamma läsaren har säkert noterat att boken heter Morden i Great Diddling vilket innebär att ytterligare en person (eller fler) kommer att tas av daga. Great Diddling och dess invånare må vara lite misslyckade och rudis, men tillsammans lyckas de sätta sin by på kartan. Boken lanseras dessutom som en Berit Gardner-deckare så det bådar för en fortsättning och det ser jag fram emot så mycket. Det finns massor av potential här. Bara det att den lokala puben heter The Queens Head, Arms and Legs gör mig lycklig. Vem vill inte ta en pint där?

Similar Posts:

• Isande skärgårdsnoir
• Mustig historia om försvunna bebisar och skönhetsoperationer
• På semester med Lang och Christie
• Matig, mustig och intelligent mordgåta
• Personligt och pratigt om favoritdeckare

Antagligen är det mer en reaktion på att från ena dagen till den andra bryta med 40-timmarsveckan till en evighetslång helg än att de nyblivna pensionärerna är besatta av sina arbeten. Det behövs bara lite anpassning. Detta verkar dock inte gälla poliser, eller ja litterära poliser som har titeln kriminalare. De är nämligen besatta av sitt arbete till den grad att de inte har det där som andra, ickelitterära kriminalare brukar beteckna som liv och innehåller saker som intressen, familj och vänner som inte är kollegor. John Rebus är en ganska typisk sådan pensionerad kriminalare och har huvudrollen i tredje post-pensions-romanen i Ian Rankins nu 30-åriga svit (detta är bok 20).

De flesta är ju bekanta med just denna typ av kriminalkommissarie men i Även vilda hundar får vi även bekanta oss med deras pensionerade motparter. Den pensionerade gangstern, och inte bara en utan två stycken. Den från Rebus hemstad Edinburgh och dennes motpart och konkurrent från Glasgow. Och finner man den halvalkoholiserade kriminalaren lite småtragisk så verkar det onekligen vara än värre för gangsterbossen som närmar sig 65-årsstrecket. De kan ju inte riktigt trösta sig med att de trots allt gjort någonting gott och även själva pensionen är lite mer problematisk. De är ju inte statstjänstemän utan mer en lejonhanne som tappar greppet om sin hårt hållna lejonflock.

Under ett par sidor i mitten av boken får man en reflektion från respektive ex-gangsterkung. Edinburgh bossen Caffertys reflekterar när han ser vanliga mäniskor passera på gatan från gömstället han sitter och trycker på:

Hur var det egentligen i den här andra världen där de flesta människor verkade bo? Varför var de så glada? Han kunde inte minnas att han någonsin varit bekymmersfri. Alltid redo för ett nytt angrepp, omgiven av människor han inte vågade lita på, nya hot som tornade upp sig över de gamla. Han hade klättrat hela vägen till toppen, trampat på dem han behövde, klösts och sparkats och huggit, och skapat mängder av nya fiender samtidigt som han försäkrade sig om att de inte var starka nog att rå på honom. Vad är det för ett kungadöme?

Sidan efter minns Glasgow-bossen Joe sin sons inte allt för idealiska uppväxt, vilken han skötte som änkling:

Han försökte minnas men det fanns stora luckor. Första dagen i skolan? En granne hade följt honom dit. Joe hade varit för upptagen i affärer. Knattefotboll, Halloweenutklädnader, terminsbetyg…det fadern mindes var de återkommande besöken på rektorsexpeditionen. Efter ett tag insåg de att han inte var den sorten som man ger jobbiga besked till personligen. Sedan fick han brev som han rev sönder och slängde.

Över den 20:e romanen är onekligen pensionstillvaron temat, vilket måhända ger en fingervisning om att Rebus börjar förbereda sig för att helt kliva åt sidan, även om en nummer 21 finns. Och Edinburgh-polisen har ju Rebus ex-kollega Siobhan Clark och Whilst Fox, som numera har lika stora roller som Rebus. Fallet i Även vilda hundar (titeln följer traditionen och är en låt från skotska postpunk bandet The Associates debutalbum från 1980) är klassisk deckare, en äldre jurist och medlem i överhuset hittas mördad och Edinburgh gangstern Cafferty utsätts för ett mordförsök. Polisen är övertygad om att gärningsmannen är densamme, men för att hitta kopplingen måste de ha hjälp av just en pensionerad kollega. Som med sedvanligt skarpsinne och klassiskt polisarbete jobbar sig fram i fallet.

Som alltid med Rankin så är han inte bara en utmärkt deckarförfattare utan även en fantastisk skildrare av staden Edinburgh, en stad som jag vill påstå få andra författare kan lika bra som han. Tröttnar han på skrivandet så har han tveklöst ett karriärsalternativ som guide på en av stadens turistbussar.

Similar Posts:

• Rötägg, korruption och whiskey
• För Rebus ligger bäst före-datumet fortfarande i framtiden
• Ett pikant lik i eldstaden
• Amatörtjuvar med en plan
• Degenererande deckardebut Ett öde värre än döden

Några av dem följer måhända Rents och Sickboys deviser från Irvine Welshs Trainspotting, vars tid och plats är exakt densamma, i ”I chose not to chose life, I chose something else” som någon slags liberalekonomiskt rationellt ställningstagande, men den absoluta majoriteten har hamnat där av orsaker de inte själv kontrollerar. I mixen av de ytterligheterna, de nyrika vinnarna och förlorade heroinisterna, finns de vanliga Edinburghborna. Där befinner sig Ian Rankins kriminalkommisare John Rebus.

Romanen, som är den andra om kommissarien, har 25 år på nacken och inom en genre som till stora delar är en färskvara är det ett styrkestest att den fungerar så pass bra. Rebus är på många sätt den klassiske kriminalromanshjälten, lite opolerad på ytan men med ett stort hjärta under ett stundtals lite vresigt yttre. Och med en nyfikenhet som inte låter sig stoppas bara för att det blir obekvämt. Hans brottslösningsverktyg är intellektet och observationsförmågan. Därigenom ligger han närmare Sherlock Holmes än någon nutida cyberpolis, men dateras därmed också långsammare. Det ekonomiskt diversifierade Edinburgh har ju heller knappast tappat aktualitet. Cynism, knark och ond bråd död, ja, inte heller det är ju beståndsdelar som åldras snabbt.

Samtidigt kan man säga att det inte finns någonting direkt unikt i Rankins kriminalromaner om Rebus. Den egensinnige och lite obekväme kriminalaren, som såklart lever ensam och gärna tar sig ett glas, är ju det närmaste en kliché. Att låta brottslighet stå som fond för en samtida samhällsbetraktelse är heller knappast unikt. Men Rankin behärskar det här och hans skrivande kan balansera på den tunna linjen så att allt detta inte bara passerar som en dussindeckare. Även om mycket av klichéerna kring kriminalromanen inte var lika daterade för ett kvartssekel sedan (eller så var det redan så då, jag får helt enkelt skylla på min i sammanhanget relativa ungdom eller för den delen ren okunskap) så är upplevelsen idag att det här fungerar väldigt bra och att romanen uppnått en status som något av en nutida klassiker.

Ett uttalande som i sig också kan liknas vid en kliché, men som samtidigt enkelt kan exemplifieras: kila in på en Pocketshop, välj en bok från kriminalhyllan och fundera om den kan läsas med behållning 2040? För Rankins Rebusromaner är svaret tveklöst ja och därför hamnar Katt och råtta på rekomendationshyllan. Den perfekta deckaren att läsa när hängmatteläsningen går över till höstmörkerläsning.

Similar Posts:

• Rötägg, korruption och whiskey
• Ett pikant lik i eldstaden
• Pensionärerna i Edinburgh som står utanför PRO
• Degenererande deckardebut Ett öde värre än döden
• Porträtt av en mor

Det låter som en vanlig polisroman. Berättelsen förankras också i en nutida verklighet genom namnangivelser av Stockholms gator, ett flertal låttexter och andra markeringar som ger läsaren en tydlig känsla av plats och tid. I romanens början möter vi utförliga naturbeskrivningar och en vardagsrealism från den stockholmsförort där Leo Junker växte upp:

I Salem växte sig husen åtta, nio, tio våningar mot himlen, men aldrig så nära Gud att han skulle orka sträcka ner sin hand och röra vid dem.

Huvudpersonen har vuxit upp i Salem bland andra dysfunktionella familjer där ungdomarna är småkriminella och föräldrarna endast skymtar i periferin. Ganska snart bryts dock den förväntade realismen av en mörkare ton där det finns vrår i Stockholm som ”om man skulle gå in i dem, aldrig kommer ut igen.”

Romanens starkaste drag är de många antydningar och ledtrådar som konsekvent följs upp av författaren och förklaras efter historiens gång. Dessa detaljer gör att romanen får ett driv framåt och det är svårt att lägga boken ifrån sig. Romanen skiftar även på ett smidigt sätt från nutid till ungdomsminnen. Det är dessa minnen som lägger grunden för händelserna i nutid och det är även här författaren lyckas göra karaktärerna som mest levande.

Det som haltar en aning är karaktärernas motiv och den mänskliga logiken i deras handlingar. Drivkrafterna känns en aning löst underbyggda; det räcker inte med en trasslig barndom för att någon ska begå mord. På ett ställe i boken känns det nästan som att författaren skäller ut sin karaktär från skrivbordet:

Karaktär A: “Jag kan inte förklara det. För mig hänger det ihop.”
Karaktär B (författaren): “Men inte för någon annan (…) Jag förstår inte hur du har kunnat gå såhär långt, bara för att… vadå? Bara för att göra någonting? Jag köper inte det.”

Leo Junker har dessutom blivit utsatt för fler faror och actionfyllda händelser än vad Stålmannen varit med om under en hel livstid och Leo är fortfarande bara i 30-årsåldern. På tal om superhjältar har även Leo Junker en nemesis, en antagonist med ett “säreget luktsinne”. Antagonisten kan lukta sig till pengar och att Leo har ett förhållande med hans syster. Motståndaren liknar nästan Hannibal Lecter som doftar sig till agent Starlings parfym. Intressant är också hur antagonisten och Leo Junker är spegelbilder av varandra – frågan är vem av dem som verkligen är den osynlige mannen från Salem och hur de båda flyter på skalan mellan gott och ont.

De magiska inslagen av den skrämmande staden och karaktärernas fantasifulla drag gör att jag ser dem framför mig som i en grafisk roman där Leo är en man i trenchcoat som rör sig i skuggorna om nätterna, likt Ian Rankins Dark Entries eller Paul Austers New York-trilogi (främst i den grafiska upplagan tecknad av Paul Karasik och David Mazzucchelli). Liksom i många av Paul Austers böcker bygger Den osynlige mannen från Salem ofta på näst intill övernaturliga samband, ett grepp som Auster använder så konsekvent i sitt författarskap att man skulle kunna kalla stilen ”austeriös”. Genremässigt hade man kunnat önska sig mer av det mystiska i Carlssons roman. Istället bryter vardagsrealismen igenom och det magiska förekommer endast i antydningar som skulle kunna bero på att Leo går under stark medicinering eller att han är en vanlig blaserad polis som ser sig som stadens cowboy.

Trots dessa mindre invändningar är detta en roman som skiljer sig från mängden av deckare och polisromaner, historien är skickligt uppbyggd så att allting får ett nästan övernaturligt (austeriöst) samband. Vi kommer med spänning vänta på nästa bok om Leo Junker och hans mörka värld, mitt i vårt vardagliga Stockholm.

Similar Posts:

• Stormar och ideologier
• Here’s another clue for you all:
  The walrus was Paul.
• Det som finns kvar
• En väg in i labyrinten
• Död och densitet

Men trots Skottlands översta placering på våldsbrottslistan så är huvudkaraktärerna av idel fredlig natur. De är tre män som alla har respektabla yrken, är i olika grad välbeställda och har ett gemensamt intresse i konstsamlandet. Det är givetvis konstsamlandet som får dem att gå över gränsen, när de inser att de tavlor som nationalmuseet förvarar i sina arkiv inte är fullt så välbevakade som det kunde förväntas. Åtminstone inte om man har den perfekta planen. Dessutom är det väl inte riktigt ”stjäla” som de gör, de är ju som sagt respektabla män och inte några brottslingar. ”Befria” är termen som initiativtagaren använder för att ge planen den moraliska legitimitet den initialt behöver. De handlar ju om tavlor som museet äger men inte visar upp. Tavlor de håller gömda för allmänheten på precis samma sätt som de tavlor giriga investmentbanker köper upp för att pryda sina slutna styrelserum eller de tavlor som lika giriga privatsamlare köper enbart i syfte att äga tills marknadsvärdet uppnått en viss nivå.

Precis i själva brottsögonblicket drar huvudpersonen en parallell till filmen De hänsynslösa vilket är en tanke som inte bara gäller just den scenen utan mycket väl kan stå för hela boken. Eller kanske ännu bättre till Quentin Tarantinos brittiske motsvarighet Guy Ritchie, då det inte är särskilt svårt att som läsare dra en parallell till Lock, stock and two smoking barrels. Ett till synes enkelt brott visar sig få oanade konsekvenser för de inblandade, vilka består av allt från de initiativtagande konstsamlarna, till skotska huliganer, nedrökta konststudenter och ett par konkurrerande falanger inom den organiserade brottsligheten. Sist men inte minst finns där också en nitisk representant från de brottsbekämpande myndigheterna (och det är inte den numera pensionerade inspektör Rebus, Öppet Hus är en helt fristående berättelse). Till en början, då brottet ännu bara är i planeringsskedet, är tempot relativt lågt, vilket ger en bra chans att lära känna huvudkaraktärerna. Sedan stiger tempot snabbt, men utan att det för den sakens skull är svårt att följa med i svängarna. Detta inte minst för att samtliga intressenters agerande ter sig ganska rationellt. De agerar väl efter sina roller, vilket knappast kan sägas vara regeln inom deckargenren. Men trots de välbeskrivna karaktärerna är det framförallt miljöbeskrivningarna som lyfter. Som läsare behöver man aldrig tvivla på att Rankin själv är uppväxt och nu delvis bosatt i Edinburgh, han kan staden och beskriver den väl. Inte minst beskrivs de senare årens gentrifiering av staden, något som bäst kommer fram genom den hårdföre maffialedaren Chib, som inte alltid är helt nöjd med den utvecklingen.

Sammanfattningsvis så har Öppet hus det mesta man kan önska sig av en deckare och som alla bra deckare är den väldigt svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa. Men det är spänning för stunden man får och anser man att en bra deckare utöver en intressant intrig också skall innehålla en rejäl slev aktuell samhällskritik så bör man nog vända sig mot andra författare.

Similar Posts:

• Pensionärerna i Edinburgh som står utanför PRO
• Rötägg, korruption och whiskey
• Degenererande deckardebut Ett öde värre än döden
• Ett pikant lik i eldstaden
• För Rebus ligger bäst före-datumet fortfarande i framtiden

Dennis Milnes är kriminalare och torped på en och samma gång, en god torped eftersom han bara tar betalt för att sätta kulor i kriminella huvuden. Och de förtjänar det dessutom enligt hans egen lag. Han är en cyniker som cyklar runt i gamla hjulspår, allt går per automatik. Han röker hellre än äter, såg ganska bra ut en gång i tiden och har förstås ingen tro på polisväsendet i sin helhet.

Under ett nattligt uppdrag inträffar dock det ofrånkomliga misstaget, Dennis avrättar tre till synes oskyldiga män. Han blir tvungen att jonglera med både sin tillvaro, sina utredningar, med sanningen och sin egen moral. Hur hänger allt detta samman med fallet på den unga prostituerad kvinnan som han leder redan dagen efter misstaget.

Låter det som en baksidestext? Jag erkänner att det finns ett godkänt spänningstempo men den här deckaren håller inte måttet. Karaktärerna resonerar ytligt och motsäger sitt eget psykologiska djup. Jag skulle till och med vilja påstå att Dennis Milnes är en schizofren psykopat utan att det har varit författarens syfte med honom. Sedan finns en del trista sexuella anspelningar som klottrats ner för att boken ska falla in i genrens stående floskler.

Kanske ska en författare inte vara innovativ när han eller hon knackar på deckarvärldens dörr för att bli accepterad. Kanske ska författaren titta så mycket det bara går på sina grannar. Meningarna är korthuggna, för all del, jag gillar snabb prosa men Kerninck har skalat med köttyxan och tagit den lätta snabba vägen in i deckarsvängen utan att lyckats tillföra något.

Och slutligen måste jag återkomma till marknadsföringen med citat och långa baksidestexter: Jag gillar det inte, det skapar stora förväntningar och i mitt fall ger det helt enkelt en dålig smak eftersom det snarare signalerar att boken behöver hjälp på traven än att den förtjänar en plats i bokhyllan. Det går att välja bort, visst, men det är svårt att värja sig mot.

Similar Posts:

• För Rebus ligger bäst före-datumet fortfarande i framtiden
• Snabbt och rått om infiltration i Londons undre värld
• Ett pikant lik i eldstaden
• Rötägg, korruption och whiskey
• Amatörtjuvar med en plan

I Botgörarna tvingas Rebus åka på fortbildning, eller snarare mental rannsakning, efter att ha kastat en temugg mot sin chef. Även om Rebus chef inte är nöjd med sin kriminalares uppförande är Rebus verkliga uppdrag på den skotska polisskolan Tuliallan av ett helt annat slag. Han ska infiltrera "det vilda gänget", tre män som inom de egna leden är misstänkta för stöld av en ansenlig summa kontanter. Medan Siobhan leder en utredning av ett rått mord på en konsthandlare trängs Rebus med ett gäng kriminalare och rötägg inom den skotska poliskåren. Syrliga kommentarer och långa kvällar i puben framför maltwhiskeyn svetsar snart samman botgörarna.

Gänget vid Tuliallan får till uppgift att utreda ett ännu olöst mordfall som lagts till handlingarna. De ska lära sig teamwork. Kort och gott vill cheferna lära de gamla kriminalarna att sitta. När flera av botgörarna på ett eller annat sätt varit inblandade i den tidigare mordutredningen förstår Rebus att valet av mordfall inte är en slump.

Rankins kriminalvärld är tämligen oglamorös och polisarbetet som sköts av Rebus och Siobhan utgörs av avlösande kompromisser med den undre världen för att nå resultat. För Siobhan som Rebus lärjunge blir det allt svårare att skilja mellan arbete och privatliv. Hon följer Rebus i fotspåren, kanske mot sin vilja. Rebus å andra sidan har redan accepterat sin tillvaro som snart pensionerad polis, driven av sin intuition och okonventionella utredningsmetoder. Han tvivlar på lagen som rättvis och tar den gärna i egna händer. Men hans personliga engagemang som insats gör att whiskeyn med ett par öl vid sidan av ofta lockar in honom på pubar och fylla.

Farten är inte hög och för en otålig läsare kan det nog kännas trevande kanske trist att ta sig igenom Botgörarna. Men Rankin erfarenhet och säkra hammarslag smider ändock fram en intelligent kriminalroman med mycket dialog som jag lätt kan ställa i min hylla. Vem kan säga nej till två parallella utredningarna med en rad misstänkta som så småningom finurligt vävs samman till en överraskande helhet och avslöjar korruption och desperation inom poliskåren.

Och desperation leder i det har fallet lätt till mord.

Mmmmord, gott.

Similar Posts:

• För Rebus ligger bäst före-datumet fortfarande i framtiden
• Ett pikant lik i eldstaden
• Pensionärerna i Edinburgh som står utanför PRO
• Amatörtjuvar med en plan
• Degenererande deckardebut Ett öde värre än döden

När Rebus med kollegor får en rundvandring i den gamla byggnaden och restaureringen av källaren ska förevisas upptäcks det att i en av de gamla eldstäderna ligger det verkligen ett lik.

Strax efter möter en uteliggare döden i förtid genom att kasta sig ned på järnvägsspåret. Det märkliga med dödsfallet är att han har dagens tidning med sig där liket i eldstaden är nyhetsstoff, och en stor summa pengar.

Som om inte det var nog hittas en parlamentsledamot mördad på byggplatsen för det nya parlamentet.

Intrikat, skrev jag till en början. Förutom de pikanta morden och det mystiska dödsfallet serveras ett felriktat raggningsförsök, kvinnoöverfall, en desperat ung man, Rebus ibland något häftiga humör, en gammal konstnärinna, alkoholproblem, hänsynslös markexploatering, en oäkta son och mycket, mycket annat.

Sammantaget blir Ian Rankins kriminalroman något utöver det vanliga. Trots att Rebus är en sådan kliché på den jävligt-skicklige-men-så-himla-trött-på-systemet-kommissarien så förblir han en individ som är rätt så skön. Hans något specella metoder att utreda och förhöra sätter honom allt som oftast i knipa. Att Rankin är Edinburghbo och känner sin stad märks tydligt då miljöbeskrivningarna känns mycket levande. De vägar han beskriver, gator och hus, upplevs som genuina. Och så är själva ploten bra mycket mer avancerad än vad man är van vid. Den förväntade irritationen som uppstår när man läser en bra kriminalroman kommer mycket riktigt mot slutet. Det är då man tänker "min idiot, det borde jag ju fattat".

I februari kan Sverige kännas lite tungt och tråkigt. Jag vet inte om Skottland egentligen är så mycket mer spännade en decemberdag när det blåser snålt. Men i romanens värld kan man vrida och vända på verkligeten och fly bort en stund.

Så fly en stund. Ian Rankin lär inte göra dig besviken.

Similar Posts:

• Rötägg, korruption och whiskey
• För Rebus ligger bäst före-datumet fortfarande i framtiden
• Pensionärerna i Edinburgh som står utanför PRO
• Amatörtjuvar med en plan
• Degenererande deckardebut Ett öde värre än döden