Huvudpersonen (en författare) bor på ett hotell någonstans i en icke namngiven stad, hon lyckas av nån anledning inte få något publicerat i den stora dagstidningen. I rummet bor också en liten apa som försöker sluta röka, apan har hatt. Ibland tvingar apan henne att följa med ut på krogen, ibland dricker hon för mycket – vaknar utan minnen.

Först bor hon ensam på ett av hotellets rum, sen flyttar fler apor dit och tar de andra rummen. De vill också gå på krogen, det blir efterfester i författarens rum, hennes anteckningar fläckas ned och kommer i oordning.

Både huvudpersonen och aporna har problem, både yttre och inre faror hotar, apan Baby råkar illa ut.

Anropa är en ganska underhållande bok, lite omtumlande, ganska experimentell både till form och innehåll. Axelsson leker/brottas med uttrycken och språket men är ändå lätt att läsa, att hon är ordentligt rotad i kulturlivet och har skrivit mycket tidigare är tydligt.

Mellan pärmarna finner man (förutom aporna) kärlek vid första ögonkastet, längtan, dubiösa kulturmän och en hel del samhällskritik.

Jag gillar både apor, samhällskritik (jag håller med om) och romaner med hallucinatoriska partier, så jag tycker om Anropa, det gör jag. Nånstans känns det samtidigt som om jag inte borde det, som om Axelsson inte vill att man ska roas eller nicka igenkännande åt gamla språklekar. Jag har inget behov att att bli omfamnad av de böcker jag läser, men det känns som om den här romanen vänder sin trumpna rygg mot mig som läsare.

Jag rekommenderar faktiskt en genomläsning. Färgglada apor, feminism, olycklig kärlek, krogliv, delirium, vad kan man mer begära av en bok? Det oväntade slutet fick mig dessutom att slå ihop boken med ett leende.

P.S. Anropa är förhoppningsvis inte en nyckelroman (om den är det är Malin Axelsson Sveriges svar på Hunter S. Thompson).

Similar Posts:

• När verkligheten övertäffar dikten – och till och med fantasin!
• Originellt och fascinerande
• En Hollywoodapas bekännelser
• Att samspråka med lejon
• En beklaglig sanning

Lite samma sak är det med biografin Hunter av E. Jean Carroll. Den förtrollar och hugger tag och är omöjlig att lägga ifrån sig, även om både objekt, handling och stundtals även stil är provocerande. Stundtals undrar jag hur mycket som egentligen är sant. (Men inser att det finns bildbevis i form av fotouppslag…)

Hunter S. Thompson växte upp i Kentucky. Han var redan som barn en bråkstake av sällan skådat slag.

Beargrass-ån var en betongkulvert som gick genom Louisville. De svarta grabbarna brukade gå dit och vi lade oss i bakhåll för dem. Vi hade luftgevär. När de kom gående längs ån sköt vi på dem. Och det som hände var förstås förutsägbart. De kom ångande upp från ån och de var mycket större än vi. De var ju svarta och vi sprang skrikande och tjoande som galningar hem till Walter Kaegis hus och låste dörren. Vi gömde oss där.
Av det blev det Huntermytologi. ”Vi går ner till ån och skjuter dom!”

- GERALD TYRRELL, känd som ”Ching”, barndomsvän till HST; före detta vice vd på bank; delägare i Dickensgruppen, en litterär agentur i Louisville

Som vuxen blev Thompson journalist och författare, och han är kanske främst känd för att ha uppfunnit en ny typ av journalistik, kallad gonzojournalistiken. Gonzo kan kategoriseras som en journalistik som sätter det subjektiva före det objektiva. Att förmedla en känsla genom en viss stil blir viktigare än att återge korrekt fakta. Hans genombrott innan romanerna var en journalistisk bok om Hell’s angels. Men utöver det rent produktiva är Thompson minst lika känd för sin hängivenhet åt droger, alkohol och skjutvapen. En destruktiv hype skapades kring honom i och med romanen Fear and loathing in Las Vegas (1971) och växte genom de olika skandaler han försatte sig i fram till självmordet 2005.

Hunter kom ut 1993 första gången. Den inleds med en kort notis som förklarar att en kvinna har återfunnits i Thompsons avloppsbrunn. Sedan är det denna kvinna som fungerar som berättelsens jag, författarens alter ego. Hennes berättelse varvas med intervjuer av diverse personer som kommit i kontakt med Thompson genom hans liv. Berättarstrukturmässigt en riktig hit för en biografi, ska tilläggas.

Miss Laetitia Snap är fågelskådare och har från början kommit för att studera Thompsons omtalade påfåglar. Ganska snabbt utvecklas dock det hela till en kärlekshistoria, och Snap sugs med hull och hår in i det Thompsonska nästet. Jag har alltid tyckt om när berättarrösten av olika anledningar är påverkade och stundtals alltså icke tillförlitliga av en eller annan orsak. Här påverkas till exempel radbrytningen vid ett tillfälle av att jaget tvingas till obekväm klädsel och inte kan producera längre stycken i sträck. Ibland har miss Snap blivit nerdrogad. I ytterligare stycken blir jag som läsare skeptisk till hennes oreflekterade kärlek gentemot objektet.

Jag älskade honom, så ostronsugande, kolasnortande, pillerknaprande, gräsrökande, whiskydrickande, lsd-ätande, pistolbeväpnade, stinkfingrade, fortkörande karl han var. Sannerligen. Ett stycke manlig poesi! Hur jag darrade i Chappys restaurang när jag såg Doktorn slita ett ostron från dess skal, det genom tabascosås, den gröna, och tomatsås och lyfta hela röran till sin mun, följd av en näve smörgåskex!
När en bra låt spelades ropade Doktorn till restaurangchefen att han skulle höja volymen. Restaurangchefen sänkte volymen och skrek: ”Vad vill du, Hunter?” Och Doktorn ropade glatt: ”Höj! Höj!”
Det var vår förlovningsmiddag.

Jesper Högström skriver för Expressen (2011-01-31) att han förstår bokhandlarna som inte köper in Hunter, som han tycker är bland annat ”genuint oläsbar på samma sätt som stora delar av Thompsons egen produktion är.” Jag håller med. Inte om att boken är oläsbar, men att den stundtals har både riktigt låg litterär kvalitet, och faller till föga för ett oreflekterat hyllande av Thompson, där citaten av både han själv och de intervjuade mer liknar slapsticks i sin utformning än något annat.

Men i min mening är detta vad som gör boken till den fantastiska upplevelse den faktiskt är. Förvånande nog, ska sägas, godtar jag den litterära tveksamheten, då jag rycks med i det galna och halsbrytande. Jag läser på av ren underhållning och i skrämd fascination. ”Bullrandet, poserandet, knarkandet och vapenbögeriet är ett självändamål på ett sätt som är lika oemotståndligt för vissa 19-åringar (jag erkänner!) som omöjligt att återvända till när man väl vuxit från det. Där tillhör han samma kategori av pubertalt bombastiska författare som Kerouac, Bukowski och Sture Dahlström,” skriver Högström.

Då sträcker jag väl på nacken då, stolt att få vara nitton ibland…

Similar Posts:

• Hunter S Thompson död
• Fångad av friheten
• Naivt men rätt charmigt
• Kom igen, det svänger ju!
• Inspirerande är en underdrift

"Fear and Loathing In Las Vegas" är nog den bok som de flesta tänker på när de hör namnet Hunter S. Thompson och det är inte oförtjänt. Det är en fantastisk bok och är hela essensen av vad doktorn handlar om. Men det finns ju så mycket mer och samtidigt alldeles för lite.

Ett fåtal böcker känns sammanhållna: "Las Vegas", "The Rum Diary" och "Hell’s Angels". Resten är samlade skriverier, artiklar och brev, vilket inte känns riktigt lika brännande hett.

"The Rum Diary" skrevs redan när Thompson var tjugotvå år, men publicerades först 1998. "Hell’s Angels: A Strange and Terrible Saga", är den första bok som publicerades i hans namn. Året var 1967 och det är en banbrytande sak; hälften reportage, hälften roman, typ, men alltid, givetvis, Hunter S. Thompson.

Hunter själv står inte tillbaka och nöjer sig med att kallt beskriva det laglösa motorcykelgänget utan slänger in sig själv i mixen och drar sig inte för att vräka på med galet subjektiva åsikter till höger och vänster och en del av det är riktigt roligt, medan annat är laddade analyser av ett förvridet mediasamhälle, som idag antagligen mer än någonsin känns oerhört aktuellt. Det går inte att undkomma (även om man inte nödvändigtvis behöver begrava sig i det) att mycket av bokens värde ligger i beskrivningarna av hur pressen vänder och vrider på fenomenet Hell’s Angels och skapar en myt som på samma gång är både skrämmande och fascinerande. Människorna runt omkring Hell’s Angels (ibland är det nästan som att motorcyklisterna spelar ett spel, showar för de vanliga, tråkiga civilisterna) reagerar som människor gör inför skrämmande företeelser: de närmar sig elden och låter sig av nyfikenhet och småborgerlig äventyrslusta dras med i galenskaperna, allt medan media piskar upp stämningen och vrålar om "riot" hit och "rape" dit. Det påminner i vissa stunder om hur allting bara stannar upp kring scenen för en olycka.

Mitt i alltihop finner vi Hunter. Han dricker och tar droger tillsammans med de laglösa och slutligen blir han också ett offer för det som tidningarna fokuserar på genom hela boken: våldet. För det är ju så med Thomspons böcker att de bygger vidare på hela den självbiografiska genren samtidigt som han också vidareutvecklar journalistiken. Subjektivitet kanske är det, om inte enda, så i alla fall det ärligaste sättet att beskriva situationer påÂ…

Men innan Thompson får en rejäl omgång påkstryk serverar han oss en härligt vild analys av en subkultur som växte fram och blev en modern, romantisk mastodontskröna om frihet på vägarna, ridandes en högljudd stålhäst med ett – som det så klockrent beskrivs i början av boken – "fiery anus". Thompson klär av de laglösa och visar baksidorna av livet som samhällelig utböling, men också sammanhållningen det medför. Det sistnämnda beskrivs väldigt väl t.ex. i en scen då Änglarna följer en av sina ledare till graven efter att han krossats av en lastbil.

Thompson skriver fantastiskt: det är vilt kanske, men det är också alltid mitt i prick. Och som med de flesta av doktorns böcker finns det en kärna som gör texten till något mer än bara galna upptåg, droger och fylla. Det ligger en samhällskritisk grund under allt det där och det är det som skiljer Thompson från så många andra Beat-influerade författare.

Läs, fångas och börja älska Hunter S. Thompson. Eller låt bli.

Similar Posts:

• Hunter S Thompson död
• Odödlig undergångsfascination
• Delirium med apor
• Inspirerande är en underdrift
• Naivt men rätt charmigt

I samma andetag som Didion nämns får man oftast höra att hon tillsammans med Hunter S. Thompson och Tom Wolfe låg bakom New journalism-fenomenet och att hennes prosa är hårt inspirerad av Ernest Hemingway. Ett sätt att läsa Lagt kort är som en kommentar till Hemingways novell ”Berg som vita elefanter”. Bara med den skillnaden att här är självföraktet, djävulska menssmärtor och oönskade graviditeter uttalade, men fortfarande lika svåra att tala om.

Den kan också läsas som ett tidens tecken på det glamourösa 60-talets estetik. Tänk dig att barfota köra en Corvette, ligga hela dagarna på motorvägen i ett soligt Kalifornien, på väg mot ingenting, vägskyltar som säger Las Vegas, Nevada och Majove Desert, solglasögon, cigaretter och hårdkokta ägg i sätet bredvid. Det gör romanens huvudperson Maria Wyeth. Hon är dessutom en overkligt snygg modell och skådespelare och gift med en lovande Hollywoodregissör. Det är hur hon ser ut som räknas. Hon är en av dem som bär upp en hel industri med sin skönhet. Kort och gott en tjej med alla essen på hand (som hennes far skrev till henne en gång).

Men tror man på det biter man sig som sagt i tungan. Hon gör helst ingenting, vågar inte titta i backspegeln, eller ens tänka. Vad skulle det tjäna till? Hon är luft. Bara nuet existerar. Hennes sista kort som hon hade på hand, dottern, blåste bort på vägen och nu är hon synad av en hänsynslös verklighet.

Maria Wyeths öde är grymt. Det är bara mellan raderna man kan nå henne. Däri liggen skönheten i Didions sätt att skriva. Boken består av 84 korta stycken (min favorit är nr 42) och har en bruten kronologi. Den drivande stilfiguren är underdriften.

Och visst känns det att den här boken har blivit skriven många gånger efter 1970. Förutom Bret Easton Ellis tänker jag spontant på JT LeRoy, Alicia Erian, Francoise Sagan och Irina Denezjkina; och här hemma Kristina Sandberg, Per Hagman och … … … ekot från Lagt kort dröjer sig kvar när man väl har börjat lyssna till den litterära samtidens teman och motiv.

Similar Posts:

• Bioaktuell Ellis
• Karbonpapper
• Att vara eller inte …
• Så mycket som inte stämmer
• Ett fall och ingen lösning

Hunter S. Thompson är mest känd för boken Fear and Loathing in Las Vegas som senare blev film av Terry Gilliam, med skådisar som Johnny Depp, Benicio Del Toro och Christina Ricci.

Thompson var en av förgrundsgestalterna i vad som kallas ”New Journalism” eller ”gonzo-journalism”, där författarna förhåller sig mycket personliga till sina ämnesval och själva figurerar i historien.

Similar Posts:

• Fångad av friheten
• Odödlig undergångsfascination
• Inspirerande är en underdrift
• Delirium med apor
• Naivt men rätt charmigt

Murmurs flickaktiga röster motsvaras av den genomgående känsla av att en tonåring måste ha skrivit En flickbok som följer med en genom hela boken. De är båda söta, busiga och charmiga i anslaget, Lopez roman är lika avslappnat bagatellartad som Murmurs små poppärlor. Även bakgrundsmässigt påminner de om varandra, Erika är liksom Leisha och Heather, de två som egentligen är Murmurs född tidigt 70-tal, Erika gick på konstskola i New Jersey, Leisha och Heather gick på en skådespelarutbildning i New York. De har alla tre lesbiska tendenser, Leisha torde dock ta tätpositionen på den fronten eftersom hon varit tillsammans med K.D. Lang, som också producerat ovan nämnda skiva.

Det finns också både hos Murmurs och Lopez en viss antydan till feminism, denna är dock så snäll och lekfull att till och med pojkar som jag, som egentligen inte har mycket till övers för ”politisk” konst, då i synnerhet inte när det rör sig om arg och mästrande. Släpp sargen, tänker jag när jag läser skönlitterära verk som försöker tvinga på sina läsare åsikter, det är fel forum, skönlitteratur skall om något få sina läsare att tänka, inte säga åt dem hur de skall tänka.

Så illa är det dock inte i det här fallet, men jag skäms litet för Lopez skull när hon måttar missriktade slag under bältet på några av sina manliga författarkollegor:

Ända sen jag var liten har jag försökt leva ställföreträdande genom Kerouacs, Hunter S Thompsons och Henry Millers skrävelkrönikor. Men jag har aldrig orkat läsa ut nån av deras böcker. Kanske för att jag inte kan identifiera mig med dem – män uppassade av kvinnor som kokade kaffe och tvättade bort bromsspåren ur deras kallingar medan de gnällde, kallade sig arga unga män och satte på varandra med sina existensiella penisar.

Många av hennes påståenden om författarna i stycket ovan skulle kunna ifrågasättas, men att påpeka faktum som att Kerouac var en fördomsfull, rasistisk homofob som knappast kom i närheten av en enda mans anus med sin ”existensiella penis” under sitt 47-åriga liv är rätt meningslöst eftersom hela stycket ovan bara är en provokation innan Lopez förkunnar att hon istället upptäckte Erica Jong, som alltså inte bara delar Lopez förnamn utan också skriver feministisk litteratur.

Lopez tycks också gilla att ägna sig åt små spetsfundigheter, som i och för sig ofta är litet charmiga och roliga, men knappast så speciellt ”träffande”, här är den bästa:

Jag har aldrig varit hejaklacksledare, jag var slampig på egen hand och tänkte att om ett träd har kul och ingen hör det, så är det inte slampigt.

På ett ställe i boken berättar hon att hon aldrig träffat någon som läst hela Zen och konsten att sköta en motorcykel av Robert M. Pirsig, vilket i och för sig kan vara förståeligt, den är tungläst, men den är värd ansträngningen. Eftersom hon uppenbarligen bestämt sig för att skriva en bok med samma ramhandling som denna borde hon kanske tagit sig tid att läsa den själv åtminstone. En flickbok handlar följaktligen om Tomato som bestämmer sig för att åka motorcykel från USA:s öst- till västkust.

Som substitut för alla de underbara lager som finns i Pirsigs bok får vi av Lopez litet pubertala floskler och annat trams. Hon valde liksom fel bok som förlaga, att Lopez inte ens kommer i närheten av dennas klass behöver väl knappast påpekas, Zen och konsten att sköta en motorcykel är förmodligen ett av 1900-talets starkaste litterära kort, ett påstående man knappast kan yppa om En flickbok, Lopez flickaktiga charm räcker liksom inte till.

Men boken har ändå en viss charm och är läsvärd för sin söta humor och en del trevliga illustrationer, men jag måste nog ändå hävda att de element som En flickbok har gemensamt med The Murmurs musik gör sig bättre i just musik, där jag inte har något att invända mot Murmurs är det en hel del jag saknar och en del jag skulle klara mig utan hos Lopez.

Similar Posts:

• Skulle fungerat bättre som seriealbum
• The really American way of life
• Odödlig undergångsfascination
• Kom igen, det svänger ju!
• Att visa vad man läser och ser