Jag bestämmer mig för att inte börja den här boken med ordet ”jag”. Den inleds alltså med en eftergift, ett utstuderat misslyckande. Ett bekräftande av det uppblåsta jaget snarare än ett avståndstagande från det. Möjligen en kastad handske, att jag utmanar mig själv att utmana mig själv. Svansen biter sig fast.

Christer Bobergs senaste bok är en essä där poesin aldrig är långt borta. Boken är fylld av ett lekfullt användande av språket – som i de inledande meningarna här ovan – utan att någonsin släppa den allvarliga tonen.

Ett jag som betraktar sig själv samtidigt som det tillkännager att det finns något uppblåst i att betrakta sig själv. Och ändå:

Jaget existerar bara som ett membran, som då och då kommer i rörelse av de andras åtbörder och röster på andra sidan.

Betraktandet vänds inåt, men samtidigt knyts många band utåt, mot litteraturen. Som Marja-Lena Sillanpääs både självbiografiska och fiktiva diktbok Jag är clairvoyant (som citatet ovan handlar om), Hélène Cixous klassiska Att komma till skriften, Birgitta Trotzigs prosalyriska Anima och de zen-buddhistiska koansamlingarna Mumonkan och Hekiganroku, för att nämna ett fåtal.

Det litterära jaget, det psykologiska jaget, det goda jaget, det normala jaget, det själsliga jaget, det punkiga jaget

Essän försöker närma sig jaget på en rad olika sätt. Hur går jaget ens att förstå? Går jaget ens att förstå? (Och samtidigt, förståelsen i sig kräver ett jag som utgångspunkt.) Vissa avsnitt liknar mer prosalyrik än essäistik:

Du måste ju förstå att det är du själv som är den första och sista och mest genomgripande villfarelsen. […] Du måste ju förstå att när du slutligen kommer till insikt så är det som en tvärslå av seg saliv och lös dy genom ditt medvetande. Du måste ju förstå att de här vägledande orden som jag ger dig är vilseledande så fort de har landat i dig.

Jag skulle vilja beskriva Den tredje upplagan som ett sätt att tänka.

En text kommer till för att sätta i rörelse och sättas i rörelse, den utgör en aktivitet snarare än ett fundament. Formulerandet och omformulerandet perforerar jaget, håller det på vid gavel. Jaget får inte vara i fred, det måste ständigt väckas. Texten får inte vara i fred, den måste ständigt väckas.

Tanken sker inombords, men i dialog med intryck från allt runtomkring. Jaget existerar inte i ett vakuum, och texten gör det inte heller.

Similar Posts:

• Klart och säkert om osäkerheten
• Flimrande förflyttningar
• Modern naturlyrik och kroppsliga landskap
• Magisk hyperrealism från Norge
• Hélène Cixous och skrivandet

att ”komma” till skriften är en fusion, en sammansmältning, om det finns någon ”påverkan” från min sida är det i en sorts ”position”, en passiv aktivitet som om jag sporrade mig själv: ”släpp taget, låt skriften komma, låt dig genomfuktas, sköljas, slappna av, bli en flod, släpp allt, öppna upp, lös upp, öppna slussarna, rulla, låt dig själv rulla…”

Att komma till skriften är till sidantalet mycket tunn, men ändå mycket att bita i. Hélène Cixous skriver om sin relation till skrivandet – hur obegripligt det än är att det är möjligt att skriva – i en essä där varje formulering har modellerats fram med poetens intensitet.

Du kan glömma minsta försök att skumma dig fram till essensen, här är det endast närläsning som leder någonvart och även då bör du rikta in dig på att återvända och läsa texten många gånger för att upptäcka, om inte allt så förhoppningsvis ändå mycket. Skrivandet, modet, livet – alla levda erfarenheter, alla maktstrukturer att ingå i. Allt hänger ihop, allt påverkar skrivandet, allt mynnar ut i skrivandet.

Stilen som texten antar, typisk för Cixous, etablerades redan innan den här essän publicerades första gången 1976. Det är alltså hennes Écriture féminine det handlar om, som hon mer ingående förklarar i essän Medusas skratt. Som professor, teoretiker och filosof hade Cixous ett behov av att kliva bortom det manliga språket som präglar institutionerna, samhället och litteraturen. Cixous vägrade att låta sitt skrivande begränsas på det sättet och etablerade i stället det som hon kallar den kvinnliga skriften.

Nu får vi för första gången genom Sara Gordans översättning läsa Att komma till skriften på svenska. Förutom alla vindlande språng och suggestiva paralleller finns där även en hel del ordlekar där det franska ordet spelar på dubbla betydelser. I stället för att försöka tvinga in krystade krumbukter som inte klarar av samma volter i svenskan har Gordan i de fallen valt att helt sonika förklara de franska betydelserna. Gott så.

Jag plockar upp de 54 sidorna och inbillar mig till en början att det här tar jag mig igenom på en dag eller två – men så blir det såklart inte. Ibland får jag känslan av att Cixous inte bryr sig särskilt mycket om ifall jag, läsaren, ska kunna ta till mig det hon skriver. Kanske skriver hon mer för att få ut och ner det som hon behöver uttrycka, snarare än vad hon tänker att läsaren behöver?

I vilket fall som helst dras jag ändå in i texten och det hjälper att den har en tydlig rytm. (Poesin, igen). Jag bestämmer mig för att inte haka upp mig på det som är oklart utan bara låta texten och rytmen dra mig in, och låter mig omslutas av det där flödet som fascinerar även när jag inte begriper. Jag får återkomma igen istället, och igen –

Som om jag levde i direkt kontakt med skriften, utan mellanled. I mig finns sången som så snart den släpps ut blir till språk: en ström som omedelbart blir till text. Inga avbrott, ljudmeningar, sångljud, blodsljud, allt är alltid redan skrivet, alla meningar är framkastade. Om jag senare stiger ur mina vatten droppande av njutning, om jag går längs mina flodbankar, om jag betraktar mina fiskdrömmars parningslek från kanten, så upptäcker jag de oräkneliga figurerna de skapar i sin dans: räcker det inte med att våra kvinnovatten flödar för att våra vilda och befolkade texter ska skrivas utan beräkning? Vi är i skriften som fiskarna i vattnet, som meningarna på våra tungor och förvandlingarna i vårt omedvetna.

Similar Posts:

• Doras röst
• Poetisk essä om jaget
• Det vilda skrivandet
• Många pojkars historia
• Före, under, efter skrivandet

Hélène Cixous pjäs, som hade urpremiär i Paris 1976, bygger på Freuds studie och kretsar kring ett familjedrama med sexuella undertoner. Doras far har ett förhållande med Fru K. När Herr K i sin tur försöker förföra den då sextonåriga Dora uppfattar hon det som ett skruvat partnerbyte. Som gjort för en freudiansk analys alltså. När vi möter Dora på Freuds mottagning har två år, nervösa sammanbrott och ett självmordsbrev passerat.

I pjäsen ger Cixous Dora en egen röst. Hon kämpar för att inte klassificeras och vara ett objekt. Freud har inte längre tolkningsföreträdet. Hon vill själv berätta om sina begär, sin ilska och frustration. På så sätt knyter Bilder av Dora också an till Cixous teoretiska verk, bland annat Medusas skratt från 1975 där hon menar att kvinnor måste skriva in sig själva och sina kroppar i litteraturen och världen.

DORA

Det finns en dörr i Wien som alla kan gå igenom utom jag. Jag drömmer ofta att jag kommer till den där dörren, den öppnar sig, jag skulle kunna gå in. Unga män och kvinnor väller in, jag skulle kunna glida med strömmen, men jag gör det inte, ändå kan jag heller inte gå bort från dörren en gång för alla, jag går förbi framför den, jag dröjer mig kvar men jag gör det inte, jag klarar det inte, jag är full av minnen och förtvivlan, det märkliga är att jag skulle kunna gå igenom men jag hålls tillbaka, jag är rädd, jag är bortom all rädsla, men jag går inte in, om jag inte går in dör jag /…/

I texten finns anvisningar till vilka delar som inte togs med i originaluppsättningen. Anvisningarna visar att texten är ämnad för scenen, samtidig undrar jag över vilken betydelse referensen till uppsättningen 1976 har. Visserligen sänker den inte på något sätt textens kvalitet, utan ställer snarare frågor om hur dramatisk text ska presenteras. Betyder utelämnandet av scenerna att de är överflödiga? Är kommentarerna även ett riktmärke för andra uppsättningar?

Ingenstans hittar jag information om att Bilder av Dora satts upp i Sverige. Om så är fallet hoppas jag att den nu finner sina läsare och sin scen. Texten känns med sitt poetiska språk och fragmentariska formspråk modern och relevant. Ämnet passar dessutom perfekt in i dagens konstnärliga och politiska klimat där feministiska läsningar är en nödvändighet. Hur mycket har egentligen hänt sedan 1976? Hur stor är skillnaden från då verklighetens Dora låg på Freuds schäslong?

Similar Posts:

• Hélène Cixous och skrivandet
• Vem är det egentligen som är konstig?
• Tema: teater
• Livmödrar längtar inte!
• Inblick i nutidsdramatiken

Jag hinner inte läsa länge i Edmund Whites En pojkes egen historia förrän jag stöter på en beskrivning av det jag själv varit med om. Ett ”fjolltest”. Ett test för att se om jag är bög eller inte. Om alla bögar kontrollerar naglarna på samma sätt är det lätt att urskilja dem. Eller ja, oss. Så är det såklart inte. Alla bögar kontrollerar inte naglarna på samma sätt. Alla bögar beter sig inte likadant. Ändå kan det vara viktigt med gemensamma uttryck. Det kan vara gester, det kan vara sätt att klä sig, det kan vara låtar, filmer… Framför allt är det viktigt med gemensamma historier.

För några år sen gick jag en skrivarkurs och hade skrivit en text som innehöll en kärleksrelation mellan två män. När jag innan responsmötet i förbifarten nämnde min pojkvän sken en av de andra i gruppen upp och frågade mig om jag tror att homosexuella författare oftast skriver om homosexuella karaktärer? Svaret är nej, det tror jag inte. Historiskt sett har homosexuella författare skrivit om heterosexuella personer och relationer, precis som heterosexuella författare har gjort. När homosexuella karaktärer förekommit har de framställts som kriminella, dekadenta och hotfulla. Homosexuella i litteraturen, och i den övriga kulturen, har varit starkt under- och missrepresenterade. Homosexuella författare har alltså snarare undvikit att skriva, eller åtminstone undvikit att ge ut, romaner om homosexuella karaktärer. Ett exempel på detta är brittiska E.M. Forsters Maurice som fick vänta nästan sextio år på utgivning.

Den franska litteraturteoretikern Hélène Cixous myntade begreppet écriture féminine, direkt och lite slarvigt översatt: kvinnligt skrivande. Mer korrekt innebär begreppet att skriva in den kvinnliga kroppen och kvinnors erfarenheter i språk och text. Som Cixous skrev i sin inflytelserika essä The Laugh of the Medusa (1975):

Woman must write her self: must write about women and bring women to writing, from which they have been driven away as violently as from their bodies.

Den feministiska kampen och hbt-rörelsen är tätt sammanlänkande och det är lätt att byta ut kvinnan i citatet ovan mot en homosexuell person. Att homosexuella författare skriver homosexuella karaktärer och representerar sina egna och den homosexuella gruppens erfarenheter är tyvärr inte en självklarhet, men en nödvändighet. På samma sätt som kvinnorna i Cixous exempel har de homosexuella fördrivits från sina kroppar, och därmed även från möjligheten att skriva om dem.

Edmund White var banbrytande med att öppet skriva om sin homosexualitet i självbiografisk form. I En pojkes egen historia har sexualiteten visserligen en stor del, och här finns några explicita scener av tonårige Edmunds experimenterande, men fokus ligger snarare på upptäckten och processen med att förstå den än på det fysiska praktiserandet.

Vid den tiden hade jag en bok om Rodin. Varje eftermiddag satt jag på min säng och tittade på ett svartvitt foto av en tidig skulptur. Bronsåldern, en nakenstudie av en belgisk soldat – så realistisk att konstnären hade blivit beskylld för att ha gjort en avgjutning av modellen. Jag onanerade inte till bilden, och jag fantiserade heller inte om samlag med statyn av soldaten. Nej, jag älskade honom och berättade det för honom om och om igen, i viskningar som aldrig lät riktigt rätt, för jag kunde inte bli klok på vem jag var – hans son? hustru? bror? fiende? make? vän?

Det är inte bara sökande efter sex utan ett sökande efter kärlek, och en identitet. Vardagen med familjen. Relationen med den frånvarande pappan. Den dominanta systern. Vem är Edmund? Vem ska han bli? Det är en berättelse om att vara homosexuell men också om att växa upp, och att acceptera. White ställer sig frågan, som blir en stor vändpunkt i livet och hans berättande: Tänk om jag kunde skriva om mitt liv precis sådant som det var?

Jag kan identifiera mig med många tankar, känslor och situationer i En pojkes egen historia, och tror att många andra känner likadant. Detta är Edmund Whites historia, men blir även en del av vår gemensamma historia. Det är böcker som denna som får mig att fortsätta våga. Att komma ut gång på gång, varje dag i olika sammanhang. Att öppet visa kärlek till min pojkvän. Att aldrig undvika att skriva om homosexualitet. Nu har jag till exempel skrivit den här recensionen.

Similar Posts:

• En berättelse för vår tid
• Att föreställa sig E.M. Forster
• Att läsa sitt liv
• Homohistoria med skygglappar
• Han lajkade Big Brother