Hans Gunnarsson har låtit sina elva noveller hänga ihop och alla novellers nav är ett gäng brevbärare. Det är smart gjort av Gunnarsson, eftersom han därmed skaffar sig en kortare startsträcka för läsaren in i själva berättelsen och det är väldigt roligt att läsa när samma personer och ibland händelser dyker upp ur olika vinklar. Han skildrar vår samtid genom brevbärarnas gemenskap med både humor, respekt och stort allvar. Det är berörande och fängslande.

Jag fnissar åt namnen de har på varandra, där skillnaden mellan smeknamn och öknamn är hårfin. ”Armen” har förlorat en arm och ”Lill-Roffe” är son till ”Stor-Roffe”. Jag känner igen det från byn där jag växte upp, där tillnamnen både kunde vara förknippade med utseende och egenskaper eller en bostadsort.

Den första novellen handlar om Göran som följer med sin flickvän på språkresa till Rom. Hans Gunnarsson knyter ihop säcken med att i den sista novellen låta kollegorna resa till Rom som en slags avskedsresa för kollegan Göran som just gått bort.

Språket är ett lättillgängligt talspråk och det enda jag möjligen har att invända, är att alla brevbärare låter lite för lika. Jag hade önskat mig en tydligare skillnad i tonen mellan Bogdan och Bengan, men å andra sidan har de ju varit kollegor så länge att de kanske färgat av sig på varandras språk?

Similar Posts:

• Pretto goes blasé
• I människornas små boxar
• Inga fel i Finspång
• Tristess och tupp
• Noveller att inte läsa ensam

I Hans Gunnarssons Enkelrum befinner sig en man på resa genom Sveriges småstäder. Han söker sig till tristessen för att kunna ta sig ur den och ta sig ur sin skrivkramp. Han föreställer sig den text som ska bli resultatet av promenaderna, restaurangbesöken och hotellnätterna men funderar på om det inte vore lika bra att skriva en deckare i stället. Något annat, någon annanstans, på samma sätt som han inte kan släppa taget om sitt ex, trots att hon sedan länge gått vidare.

Det är lågmält men ändå pockande, stråken av förnedring, glimtarna av vad som kanske hänt, kanske händer. Därtill en viss svart humor men av det slag där eventuella ansatser till skratt fastnar i halsen.

I Fas 3 av Ann Heberlein växelberättar ett äldre par om sitt liv tillsammans. En stormande kärlek, en oplanerad graviditet, krossade drömmar och decennier av fjärmande. Två liv som har levts bredvid varandra och nu är det inte mycket kvar – det är fas 3 i livets bemärkelse, liksom i den utförsäkrades. För ja, det handlar om detta par men det handlar också om låglöneyrken, att bränna ut sig och att bli ekonomiskt livegen i en äktenskapets trygghet som kan vara nog så otrygg. Man förstår vartåt det barkar men ändå inte riktigt.

Just hur det mer allmängiltiga men också politiska flätas in i novellen gör den till något mer än det den ter sig som från första början. Ett litterärt debattinlägg med fokus på dem som inte kan, inte orkar göra sina röster hörda. De som nått vägs ände men inser att det ändå inte är slut, och då inte i positiv bemärkelse.

Ingenting av Jonas Karlsson är mycket stilsäker, samtidigt som dess riktning är synnerligen osäker. En man visar sig vara förföljd och parallellt med nedslagen i hans intetsägande liv och det ickeförhållande han har på vänt nystas det långsamt i vad de som skuggar honom egentligen har för motiv.

Det lätt surrealistiska kamoufleras väl av det vardagliga, så pass väl att det framstår som om inte helt normalt och rimligt så i alla fall inte heller fullständigt galet.

Förhöret av Khashayar Nadererehvandi tilldelades Sveriges Radios Novellpris 2014 och bryter av mot de andra med sitt mer direkta anförande, där longörer i stort sett saknas. Ett bråk mellan två män, en besynnerlig och efterhängsen tupp, en återkomst. Och därefter något som hänt, något som föranlett denna skildring.

I denna novell slår surrealismen ut i full blom med den eventuellt beväpnade tuppen men även här lyckas sammanhanget hålla ned och tillbaka det som annars sticker ut. En sorts realismens neutraliserande verkan.

Formgivningen är som vanligt enhetlig även om Förhöret sticker ut även där, med sin relativt realistiska tupp och avsaknaden av de övrigas grå människor mot bjärt rosa, lila och gröna miljöer. En främmande fågel i dubbel bemärkelse i denna kvartett, som kräver en del av läsarna. Det finns små hullingar som griper tag, ett närliggande obehag som följeslagare vid läsningen. Ja, det är synd om människorna.

Similar Posts:

• En novellfläta av elva strängar
• Koppla mig till 22! Varför då?
• Pretto goes blasé
• När reglerna glöms bort
• Synnerligen begåvat

I alla fall, vi har ett namnlöst storstadspar som trötta på sig själva, på varandra och på sin tillvaro bestämmer sig för att hyra ett hus på landet. Vi har han, som i en garderob hittar en bag med golfklubbor och bestämmer sig för att ta upp sitt tidigare golfspelande. Och så har vi hunden Hyland, parets gemensamma sommaransvar. Vi har en tilltänkt idyll som utmynnar i något annat; en tilltagande galenskap och en sommar som blir allt annat än idyllisk.

Som läsare förstår man ganska snart att allt inte står rätt till. Det ligger något och pyr under ytan. Varje kapitel inleds med en kort notis där någon i parets närhet uttalar sig om honom. Och det är inte positivt. Och uttalandena behandlar alla en händelse som inträffat under sommaren, men som jag som läsare ännu inte vet något om.

Det förekommer även klassiska skräckscener med den morrande hunden Hyland, som vägrar beträda vissa platser och som hela tiden rymmer iväg till de mystiska grannarna som alltid går klädda i hörselskydd. Och så har vi de darrande elledningarna och den där mystiska figuren som springer runt i skogen och som liknar Andy Warhol. Den figur som endast han kan se. Det är som att det finns något i luften. Något som bryter ner och förstör honom.

Och så är det den där tryckande värmen. Den heta och förtärande väderlek som lagt sig över sommarstället och förstärker känslan av en ankommande katastrof. Det påminner om en skräckhistoria i den amerikanska södern med ett ensamt hus, utan grannar och en tryckande, obarmhärtig värme. Det enda som fattas är ett vajande majsfält utanför parets sommarbostad.

Berättarperspektivet är viktigt i Albatross. Historien är inte berättad ur ett inifrånperspektiv, men den ligger så otroligt nära hans synvinkel att man funderar på om det inte är han som är berättaren ändå. Bara att han inte vill framställa historien ur ett jag-perspektiv eftersom han inte vill kännas vi det som hänt. Så istället använder han benämningarna han och hon, honom och henne.

Om paret får läsaren egentligen inte veta speciellt mycket. Man får en väldigt begränsad insikt i deras liv. Det mesta kretsar runt golfen och händelselösa kvällar med sprit och grill. Ur tidningsnotiserna kan man dock utläsa att det inträffat en hel del runtom. Inte heller får läsaren veta något om hennes känslor inför hans allt mer maniska golfspelande och hennes eventuella rädsla inför hans tilltagande förvirring. Det är endast hans tankar vi följer och i berättelsen innehar hon snarare rollen som statist.

Under sommaren går det alltmer utför med honom Och parallellt med den sluttande backe han färdas nedför ser han allt oftare Andy Warhol-figuren. Han känner sig förföljd och iakttagen. Som läsare står det efter ett tag klart att denna figur inte existerar, utan att den tillsammans med det alltmer maniska golfspelandet och den tilltagande alkoholismen visar på hans alltmer uppluckrade verklighetsuppfattning.

I berättelsen bekräftas det aldrig helt och hållet hur illa det är ställt med honom. Det faktum att detta enbart låter sig utläsas av de omgivande notiserna och läsning mellan raderna gör boken extra effektiv. Berättaren låter oss egentligen aldrig veta vad som händer den där sommaren. Vad som är verklighet och vad som är ett uttryck för hans fantasi. Det är enbart genom omvärldens notiser vi får en inblick i hur alltsammans kan ha gått till.

Gunnarsson lyckas bygga upp en historia där man hela tiden funderar på vad som är verklighet och vad som är ett uttryck för mannens fantasi. Därför spelar det mindre roll att jag får veta alltför lite om paret för att deras öden på allvar skall engagera mig. Jag läser inte för att jag bryr mig om vad som händer med dem, utan jag läser för att boken är skriven på ett otroligt effektfullt och snyggt sätt.

Similar Posts:

• Pretto goes blasé
• I människornas små boxar
• Tristess och tupp
• En novellfläta av elva strängar
• Inga fel i Finspång

”det artar sig till att bli en riktig Norénkväll”, utlovas det på bokens baksidetext. Förutsättningen är följande: Två par tillbringar en middagskväll tillsammans. Där finns en alkholiserad skådespelare och hans frihetslängtande sambo som möter det på ytan något mer bekymmerslösa paret Roger och Cilla. De har bara mötts en gång tidigare en kväll på den lokala krogen. Ena parets förhållande är till bristningsgränsen fylld med skillsmässoplaner, de andra två har en svårt sjuk son. Dessa två fakta utgör berättelsens enda egentliga hörnstolpar, och som livstrauman ligger de i det längsta och lurar under förortspratets ytliga väder-och-vindkonversation. Men ju mer alkohol som rinner ner i stuparna, desto bättre luckras de upp, såklart. Man anar en eruption som uteblir.

Som romanbygge är Allt ligger samlat intressant – och skickligt genomfört. Även om middagskvällen (Eva och Rogers brölloppsdag för övrigt) utgör den centrala delen, vävs nutid och framtid ihop på ett intrikat sätt, dels genom egna textstycken, dels av hur samtalet paren emellan fortlöper. Här finns också en metalitterär överbyggnad i form av den modelljärnväg som skådespelaren låtit uppföra hemma. Ett försök att skapa ordning och kontroll i en allför kaotisk tillvaro, och för ett kort ögonblick lyckas Gunnarsson ge dig svindel alldeles i slutet av boken.

Gunnarsson bygger i huvudsak sina romaner på dialog (ytterligare en farlig Norénjämförelse), och som sådan bör man såklart vara säker i känslan av vad folk struntpratar – speciellt då – om. (Jag tror det var Dagerman som förhoppningsfullt gav sig ut i offentligheten med avsikt att skriva om vad vanligt egentligen folk pratar om. Modfälld återvände han med konstaterandet att de bara pratar … skit.) Nu tycker jag nog Gunnarsson lite väl ofta svävar ut i stickspår som inte leder någonstans, inte ens i sina struntkvalitéer, om man så säger. Det blir bara ett textsjok att snabbt klippa.

Och snabbt går det. Förvånansvärt snabbt, såpass att man liksom snubblar fram över personerna utan att lära känna dom speciellt bra. Man önskar att texten åtminstone någon gång bromsar in och håller kvar samtalet på den spänningsnivå den faktiskt skapat. Ny tycks Gunnarsson ha lika bråttom vidare som paren önskar att kvällen var över. Eller är det rädslan att låta romanen helt koppla loss banden till Gunnarssons paradgren – novellen. Jag vet inte.

Similar Posts:

• Inga fel i Finspång
• Bitterheten lockar och skrämmer
• En novellfläta av elva strängar
• Pretto goes blasé
• Mer än ”bara” golf

De här tre raderna bildar ingen sammanhållen dialog i En jävla vinter, utan är tagna från skilda ställen. Men de skulle gott och väl kunna hänga ihop, och de sammanfattar både bokens form och innehåll: Det är mycket dialog och Finspång är jordens ändalykt.

Vi skriver 1986. Gunnar är tjugoett och knegar på U-livs i Finspång. Helgerna vigs med tvångsmässig rutin åt fyllor på hotellet, övrig tid dröms bort om ett bättre liv någon annanstans. Varsomhelst. Men det är svårt. Man är fast och det skulle krävas en talang av houdiniska mått för ett lyckat utbrytningsförsök.

En jävla vinter är ett ypperligt exempel på vilka predikament en författare kan hamna i, om avsikten är att beskriva långtråkighet. Det finns ett parti i fängelsromanen Papillon där Henri Charriere ska sitta av två år i total isolering. Men hur fömedlar man känslan av sitta instängd i en cell och inte höra ett ord på två år? Och hur skriver man en roman om ett händelselöst liv i Finspång (såtillvida inre monologer inte ingår i författarens berättartekniska verktyg)?

Ja, Hans Gunnarsson löser sitt dilemma med att låta både ett och annat ske, men förlorar då också något av den eftersökta effekten. Finspång är kanske inte så illa ändå, tänker man och avverkar sidorna i rask takt. Kvinnorna är rätt åtkomliga, kompisarna sjyssta, grannen visar sig vara ett original och i tvättstugan möter Gunnar en kväll Elisabeth, lika vacker som gåtfull.

Språket är rätt på, inga krusiduller eller utläggningar, men heller inga finesser. Mycket dialog som sagt, oftast funkar den hyfsat men ibland blir det lite mycket ”Släng på Dylan istället” eller ”Jag läste förresten klart Evander igår”, som om Gunnarsson bara måste visa hur den latenta skrivarådran ligger och väntar.

Och som vi vet blodfylldes den.

Similar Posts:

• I människornas små boxar
• Pretto goes blasé
• En novellfläta av elva strängar
• Förlust och möjlig seger
• En berättelse i fel forum

"befriande humor" utrycker omslaget klart och tydligt att En kväll som den här ska innehålla. Jag känner mig varken befriad från något eller särskilt glad efter att ha läst den. Jag är snarare förbannad. En samling fristående essäer – en ack så anammad skönlitterär form idag. Med den röda tråden att visa på dramatik och spektakulära detaljer i den lilla, "vanliga" människans vardag. O, så… så… annorlunda och avantgardistiskt!

Vad är det för oro som den nyinflyttade grannen i radhuslängan för med sig? Besvärliga situationer och svåra beslut, stora och små. Vad gör man till exempel när värdfolket i Finnspång brister i gästfrihet, eller när en blind man plötsligt ringer och vill ha med en ut på krogen? Vilket ansvar har man för sin nästa? Oväntade möten och spektakulära separationer: är det verkligen en så strålande idé att slänga sina förlovningsringar från en kulle på Närkeslätten? Hur härlig är jorden egentligen?

Detta är en del av vad som står på baksidan av bokens pärm. Det kunde ha varit intressant, men mer än så här blir det inte. Boken innehåller inte mycket mer än detta stycke på baksidan.

Problemet ligger i att Hans Gunnarsson inte är någon vidare värst begåvad författare. I kapitel efter kapitel berättar han om dessa "vanliga" människor och händelser, och igenkänningsfaktorn är faktiskt hög. Men enbart för intellektet. Historierna är så platta att inte en enda ynklig tillstymmelse till känsla eller inlevelse genomfar kroppen eller sinnet medan man läser detta alster. Det är så platt att inte ens de mest vardagliga ting känns trovärdiga – det blir nästan surrealistiskt, så platt är det.

Berättartekniken är den samma som hos vilken medelmåttig gymnasiestuderande som helst. Dialogen är så långdragen, meningslös och rent ut sagt så ful att jag hellre skulle vilja tugga i mig sidorna och låta dem förvandlas till en grå sörja i min tjocktarm än att låta dem besvära min värld igen.

Hela eländet får mig att fundera på om det kriteriet för att få en skönlitterär bok utgiven enbart är att lyckas knåpa ihop en sådan. Jag säger bara: Bonniers, skärp er! Hans Gunnarsson: Byt jobb!

Similar Posts:

• En novellfläta av elva strängar
• Inga fel i Finspång
• I människornas små boxar
• Tristess och tupp
• Mer än ”bara” golf