För figurerna i Den magiska virkboken föll jag i alla fall pladask, och bestämde mig för att för en gångs skull bara följa instruktionerna. Såklart har jag bildgooglat virkade Harry Potter-figurer, men jag kan inte hitta nån som gör dem sötare än Jacqueline Annecke.

Och ja, ”söt” är ett nyckelord här. Virkade figurer är kawaii, det går inte att komma runt. Också läskige Voldemort blir urgullig som virkad.

Nu heter Voldemort inte uttalat Voldemort i den här boken, eftersom den inte är en officiell Wizarding World-produkt. Jag vet inte om den här lösningen är nödvändig, den känns rätt osvensk och framstår som fruktansvärt trogen någon lag till bokstav men inte direkt ande. Är det ett intrång i upphovsrätten att använda karaktärerna så är de helt uppenbart fortfarande respektive karaktär, även om själva namnen inte används.

Harry, Ron och Hermione heter till exempel ”Den utvalde”, ”Bästa vännen” och ”Begåvad häxa”. Dumbledore heter ”Vis rektor”, McGonagall ”Bekymrad lärare”, Snape ”Sträng lärare”, Dobby ”Egensinnig husalv” och Voldemort ”Svartmagiker”. Förutom figurerna finns ett antal magiska föremål att virka, som Gryffindors svärd, sorteringshatten, den gyllene kvicken, en bubblande kittel, en trollstav (Fläderstaven), skolhalsdukar och en kvast. Ibland passar föremålen till figurerna, ibland som separata barnleksaker och i halsdukarnas fall … kanske som bokmärke?

Hagrid heter såklart inte heller inte Hagrid, utan ”Mysig halvjätte”. Där undrar jag också en del över storleken på de här figurerna, eller kanske snarare relationen mellan dem. Att få till en halvjätte med mänskliga skådespelare är lite klurigt, men när man virkar, ja, då är det väl bara fantasin som sätter gränser? Men nej, ”halvjätten” görs av någon anledning faktiskt något mindre än de andra vuxna figurerna.

På originalets tyska heter Den magiska virkboken ”Virkskola för Potterheads”, Die Häkelshule für Potterheads. Den inleds med tydliga bilder på hur man gör olika maskor och stygn. Steget därifrån till att få till själva figurerna känns däremot ganska långt – framför allt saknar jag steg för steg-bilder på figurerna. Att enbart utifrån en framifrån-bild på den färdiga figuren räkna ut hur varje del ska göras är inte alltid lätt.

Det gäller inte minst Dumbledores fågel Fenix, Fawkes eller ”Flammande Fenix”, som faktiskt är den figur som drar in mig i boken från början. Här finns mängder av smådelar, fjädrar och vingdelar i olika färger, utan några tydliga instruktioner kring hur allt ska sättas ihop. Det mesta går ju att räkna ut utifrån bilderna, men för den som föredrar exakta instruktioner blir det nog frustrerande. Jag blir särskilt fundersam över två ”rundel till vingarna” som jag inte alls begriper vad de fyller för funktion eller var de ska sitta. Bakifrån blir min stackars fågel inte jättesnygg – men framsida är ju fin.

Andra irritationsmoment är att jag ibland får ändra var ögonen ska sitta – de kan ju inte gärna ha ögonen på hakan? – och att några huvuden ska virkas separat av någon anledning jag inte alls begriper. Kanske vill författaren bara variera sig, men jag tycker att det blir klart sämre på det sättet. Att stoppa kropp och huvud för sig och sy ihop dem ger väldigt lätt en slapp och ostadig hals.

På några punkter kommer jag med andra ord att vara olydlig nästa gång jag virkar något ur den här boken. Ibland tycker jag helt enkelt att jag vet bättre. Men Anneckes design är väldigt fin.

Similar Posts:

• Inspirerande stick- och virkbok
• Craftivism – slöjd som aktivism
• ”hantverk för ro och revolution”
• Mönster till lite väl söta monster
• Harry Potter för de redan frälsta

Att låta lättjan infinna sig är viktigt för min återhämtning. Men det finns också tillfällen när kraften återkommer under tiden jag ägnar mig åt ett hantverk. Jag har ibland undrat om trädgårdsarbete kan vara något för mig, eller om jag bara skulle känna mig stressad av att jag inte hinner skapa ett fint uterum.

I boken Hannas blommor & blad kan jag nyfiket studera hur dess författare, mönsterdesignern Hanna Wendelbo, förhåller sig till allt som växer i trädgårdens rabatter.

Kärnan i boken handlar om kreativitet. Författaren presenterar lusten att skapa på ett lättillgängligt sätt som smittar av sig. Hon berättar om färger, former som kan kombineras i all oändlighet. Men det är inte utomhus – i stället är det sönderplockade växter som utgör inspirationen.

Man kan plocka enstaka vårvinterblommor och ställa i småvaser eller ta med sig en mängd lönnlöv för att binda en krans att bära på huvudet, likt en kungakrona. Blomsterpyssel som att pressa blommor gör att tiden stannar – för blommorna är ju bevarade när hösten och vintern kommer. Dessutom ges tips på hur man kan lägga blommor på småkakor eller en tårta som glaseras.

Årstider kommer i tur och ordning och ger olika färgpaletter. Ett avsnitt avhandlar just färglära, vilka färger som är i harmoni med varandra och vilka som är komplementfärger, alltså befinner sig långt ifrån varandra i färgcirkeln.

Bästa kapitlet handlar om mandalor som byggs av växternas smådelar. En mandala är en cirkel som utgörs av mindre delar som ligger symmetriskt i linje med varandra. Till detta fungerar även den vissnaste blombukett som material. Det är bara att ta blomsterdelar, undersöka dem och kombinera dem med varandra på ett bord eller en bricka. Tiden känns lätt medan händerna sysslar med pusslandet. Och pulsen går garanterat ned.

Att få den här boken i present, behöver inte betyda att givaren förväntar sig något i gengäld. Boken ger inspiration för den som vill bli inspirerad men också avkoppling för den som tycker om fint avbildade blommor och blad. Växtligheten består av många nyanser men också vidunderliga former som får ögonen att jubla.

Similar Posts:

• Craftivism – slöjd som aktivism
• Mönster till lite väl söta monster
• Faktabok för de yngsta
• Lust och fägring
• Växternas snillrika värld

På många sätt känns ämnesvalen som raka motsatser. Politik, våld och ekonomi är ”hårda”, manligt kodade ämnen, allmänt ansedda som nyhetsvärdiga. Stickning är vardagligt, mjukt, kvinnligt kodat, något som vanligen pågår i hem eller privata sällskap och som sällan uppmärksammas i nyhetsmedier eller för den delen i historieskrivningen.

Så mycket intressantare då att Napoleoni vill uppmärksamma stickningen, teckna dess historia och sätta in den i en mängd olika sammanhang, från politiska till neurologiska, matematiska och terapeutiska.

Det är inte alldeles en slump att jag plockar upp den här boken strax efter att jag slagit igen Charles Dickens Historien om två städer, där den revolutionära stickerskan madame Defarge fångat mig. Här återkommer hon och hennes verkliga förebilder, trikotöserna, som stickade medan de såg huvud efter huvud falla under giljotinens bila. För eftervärlden har deras stickande kanske blivit en bild av iskallt klasshat, men, som Napoleoni påpekar: de stickade vid giljotinen därför att de stickade jämt. De hade helt enkelt inte råd att sitta sysslolösa.

Berättelsen om franska revolutionens trikotöser hör till de många berättelser Napoleonis farmor berättar för henne när de stickar tillsammans. Det är farmor som lärt henne sticka, och som medan de stickar berättar historia, sagor, familjeberättelser, kvinnokamp och kärleksknep. Själv mötte farmodern sin man genom att han bar hennes hemstickade sockar under första världskriget. Däremot ska man tydligen aldrig sticka en tröja åt en man innan man är gift med honom – om man inte vill bli av med honom, vill säga, för i så fall är det istället ett bra knep.

Att sticka för livet rymmer en mängd sådana godbitar, från högt till lågt, från politiskt till personligt, från skarp klassanalys till ganska flummiga livsmetaforer. Själv skriver Napoleoni boken mitt i en livskris. Hennes äktenskap är slut och hennes man har dessutom spelat bort alla deras pengar. Därför får kanske en del högtravande floskler om stickning och stickande vara henne förlåtna, men jag hade gärna sett lite vettigare källhänvisningar – en stor del av stickningens historia får författaren sig berättad av en ung student på en buss i Anderna, till exempel – och jag blir klart misstänksam av hur stickare ganska onyanserat framställs som goda och kloka människor.

Jo, det finns mycket spännande craftivism och idéer om stickning som en protest mot det hetsiga, massproducerade och kommersiella samhället. Det blir en hel del bildgooglande under läsningens gång, och det hade varit väldigt kul om boken faktiskt hade innehållit foton av alla de stickningar och stickande människor från alla världens hörn som omnämns. Däremot innehåller den en serie (enligt baksidestexten) ”unika historiska stickmönster”. Några av dem verkar emellertid snarare vara plockade från nätet, som Pussy Power- och hjärnmössorna, medan andra tycks vara rekonstruerade av samma par personer, utan att det förklaras hur.

Inget att köpa för beskrivningarna, alltså, men en rolig ingång till stickningens historia och nutid som jag hoppa hitta mer att läsa om. Helst med bilder, då.

Similar Posts:

• Inspirerande stick- och virkbok
• Craftivism – slöjd som aktivism
• Mönster till lite väl söta monster
• Beroendeframkallande handarbete
• Virka gulliga Harry Potter-figurer

Jenny Alderbrant började göra egna stickmönster i början av 2010-talet. Efter två stickböcker och ett namn på sociala medier samarbetar nu Jenny med sin syster Kamilla som hellre virkar än stickar. Detta är deras första gemensamma mönsterbok. Förhoppningsvis inte den sista.

Som läsare får man ta del av en hel del nyttiga råd i kapitel med namn såsom “Material och tillbehör”, “Praktiska tips” och i boken finns också kapitel med förkortningar och förklaringar.

Men huvudsyftet med boken är förstås mönstren – över tjugo mönster med beskrivningar och foton på vantar, sockor, huvudbonader, sjalar och en tröja. Till varje mönster finns minst ett fotografi, ibland flera. Ofta är alstren fotograferade ute i vintrig natur eller i rustika, lantliga miljöer. Fotografierna är tagna och planerade av Charlotte Gawell och Klas Andersson. Bilder är viktiga i den här typen av handarbetsböcker och här upptar de ibland hela sidor eller till och med uppslag. Naturligtvis, eftersom det vi ser på bilderna ska inspirera och locka betraktaren att själv ta fram stickor och virknål för att låta kreativiteten flöda utgående från Alderbrants alster. Mönstren finns beskrivna i text och förstås just som mönster så att man tydligt kan följa arbetsgången.

Natursymboliken är tydlig i mönstren och inte bara de stickade alstren är vackra utan även namnen: vad sägs om ”Vinterväntan”, ”Putte och Olle” eller ”Svampplockarsockar”?

Mönsterboken är inspirerande, uppmuntrande och passar kortare och längre hunna handarbetsvänner. Systrarna har hittat en egen nisch att just som systrar inspirera bland många läckra handarbetsböcker som ges ut i dag. Via sociala medier kommer säkert många stick- och virkfrälsta i kontakt med systrarna Alderbrant och här är nu en bok att ta i händerna. Min enda lilla invändning är att mönsterbeskrivningarna har allför liten textstorlek. Handarbete kräver god syn och även mönsterläsning. För övrigt är boken mycket läsarvänlig. Och läcker!

Similar Posts:

• Craftivism – slöjd som aktivism
• ”hantverk för ro och revolution”
• Virka gulliga Harry Potter-figurer
• Beroendeframkallande handarbete
• Mönster till lite väl söta monster

Det säger inte ett jota om varför den här kinesiska bilderboken, skapad av Zhang Ning, fascinerar.

Titta till att börja med närmare på framsidans sköldpaddor: varenda gräns mellan färgsjoken består av små, små stygn. Familjen Sköldpadda tar sig till havet är nämligen helt gjort i sydda applikationer och broderier. Tygerna har Zhang Ning dessutom färgat själv. Hav, berg och djur – allt är uppbyggt av tygbitar i olika nyanser och mönster, på en gång intrikat och lite naivistiskt, och överallt är de små sömmarna synliga i kanterna.

På sin långa färd till havet träffar sköldpaddorna olika djur som svarar på hur långt det är till havet och hur det egentligen är där. Fast var och en svarar ju efter sitt förstånd och sin erfarenhet. För fågeln är havet nära, medan myrorna tror att dammen i närheten är ett hav. Alla berättar de sina egna tolkningar av vad som finns där, och det är först när sköldpaddorna, och läsaren, får se det med egna ögon som vi kanske fattar riktigt vad de menade.

Fast visst kan korallrevet se ut som en färgglad skog, och maneterna som skira fallskärmar?

Zhang Ning gestaltar havet med en barnsligt förundrad blick som är ljuvlig att kliva in i.

Similar Posts:

• Rödluvan och vargen – naturliga fiender?
• Magiska bullar och förtrollande teknik
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• Havstrutens liv i fina akvareller
• Vem är det som är lat egentligen?

Virkarens stora mönsterbok inleds med ett kapitel om olika garner, olika typer av virknålar och annat som är bra att ha till hands innan man sätter igång. Sen kommer grunderna och jag tar ett nystan och en nål och sätter igång. Jag förstår det mesta och det är väldigt tydliga instruktioner i både text och bild. Så det är nog inte bokens fel att jag ännu inte lärt mig att vända på ett snyggt sätt. Det går bara inte! Så mina provrutor av de olika mönstren som presenteras senare i boken blir fina mitt på men hopplösa i kanterna.

Det här är framförallt en pedagogiskt upplagd katalog över hur man får till enkla, svåra och avancerade virkmönster och hur man förstår olika virkbeskrivningar. Här finns alltså inga kakor, inga gardiner eller ens minsta sjal. Men när du hittat en beskrivning på något av ovanstående passar den här boken finfint för att få ihop det!

Similar Posts:

• Virka gulliga Harry Potter-figurer
• Inspirerande stick- och virkbok
• Craftivism – slöjd som aktivism
• Mönster till lite väl söta monster
• Färd i föreställningar

Sedan dess har garnet nästan bokstavligt talat exploderat – engelska termer är ju till exempel ”yarnbombing” och ”yarnstorming” – och det mjuka handarbetet har tagit plats i det offentliga rummet på helt nya sätt. Blombårderna kan för all del finnas kvar, men bli inte förvånad om det smugit in övervakningskameror bland girlangerna, eller om bonadernas vanligtvis väna budskap bytts ut mot ett citat ur Valerie Solanas SCUM-manifestet.

Frida Arnqvist Engström ger i Gerillaslöjd en mängd exempel på garngrafitti, anarkibroderi, radikalslöjd och pysselaktivism. Merparten av boken handlar om stickning, virkning och broderi, men här ges också exempel på bland annat gerillaodling, gräsgrafitti och städgrafitti. Inte minst det sistnämnda ställer intressanta frågor om vad man får och inte får göra i det offentliga rummet. Att sätta upp färgglada garntaggar kring lyktstolpar eller på statyer är visserligen svårt att betrakta som någon sorts vandalism (men anses tydligen vara ”olaga affischering” och därmed straffbart av exempelvis Stockholms stad). Städgraffitin, att städa fram mönster i befintlig smuts och föroreningar, ställer det ännu mer på sin spets. Kan det verkligen vara olagligt att städa?

Det synliggör förstås också föroreningar vi kanske helst inte vill tänka på finns där, och den typen av politiska frågeställningar är karaktäristisk för gerillaslöjden. Det här är ”craftivism” – slöjd som aktivism. Många exempel i boken är påtagligt politiska. Det kan handla om kaxiga feministiska deviser, men också i sig om ett traditionellt kvinnligt hantverk som vägrar vara tandlöst, gulligt och privat längre, hantverk som tar sig ton och tar plats. Mer specifika ställningstaganden finns också, som Lisa Anne Auerbachs Body Count Mittens, vantar med datum och dödssiffror som anger antalet döda i Irakkriget mellan den tid det tar att sticka de båda vantarna, eller den enorma Nike-loggan som satts samman av stickade och virkade rutor från ett 40-tal länder i protest mot företagets sweatshops.

Gerillaslöjd är full av sådana grymt inspirerande exempel och människor. Här finns också några lite mer handfasta projekt för den som vill komma igång och göra själv, men mest peppande är nog ändå att bara få möta alla dessa olika slöjd- eller pysselaktivister, få se saker de gjort och höra hur de resonerar. Gerillaslöjd är en fantastiskt fin och karaktäristisk bok, sydd med röd tråd i ryggen och med massor av färgglada bildexempel. Dessutom innehåller den en hel del om ”den handgjorda revolutionens” bakgrund i gatukonst, feminism, punk, Do It Yourself-traditioner, antikommersialism och hållbarhetsideologi, liksom mängder av roliga länktips.

Det här är helt enkelt ett underbart hösttips för alla som är, eller vill bli, sugna på att bädda in sig i garn och pyssla sig igenom de kommande mörka årstiderna.

Similar Posts:

• Inspirerande stick- och virkbok
• ”hantverk för ro och revolution”
• Virka gulliga Harry Potter-figurer
• Fröjd för ögat
• Mönster till lite väl söta monster

Vid en första anblick ser det ut att vara en bra pysselbok för alla åldrar, något enkelt att göra tillsammans med barnen, men så är inte riktigt fallet. Jag, som bara pysslar när andan faller på och inte har ett lager av tyger och pryttlar hemma, blir lite avskräckt när jag läser vad en behöver för att sy ett litet, till synes simpelt, monster: kopieringsmaskin, transferpenna, strykjärn, pincett, fleece, filt, applikationsvlieseline, textillim … För att inte bli alltför stressad av detta ordnade vi en pysselkväll hos min vän Pysseldrottningen, som har allt en behöver plus lite till. Vi bestämde oss för att inte ens kolla om vi behövde något utan helt enkelt köra på det material som fanns och endast använda bokens mallar och resten som inspiration.

Boken är pedagogiskt upplagd, med både text och bilder. Bilderna är dock inte självförklarande, utan texten och åtminstone en läskunnig pysslare behövs för att förstå hur monstret ska konstrueras. Monstren sys med fördel ihop med maskin, men vissa saker, till exempel munnar, sys för hand med stygn som beskrivs tydligt i början av boken. Dessa moment kan vara svåra för monstermakare yngre än 10, men med gemensamma krafter och lite samarbete så kan nog yngre vara med på ett litet hörn i alla fall.

Med namn som Dilly, Quincy, Mungo och Dotty är det svårt att välja vilket gulligt monster en ska sätta nålen i först. Jag bestämde mig för minimonstret Melvin, som jag var säker på att jag skulle hinna med på en ganska kort kväll. Och visst hann jag med Melvin, även om han ser lite lätt ”speciell” ut …

Fiona Gobles Sy monster! passar säkert en ganska ”vanlig” familj, precis som hennes andra böcker. Hon har bl.a. gett ut en stickbok som beskriver hur du kan sticka det kungliga bröllopet mellan prins William och Kate. Jag tror att boken passar bäst som pysselbok för någon som vill ge bort söta presenter till söta små barn, snarare än något att göra med hela familjen eller en skolklass. I stort sett alla små monster kräver en hel del pilligt arbete. Dessutom är det är lite tråkigt att det inte står beskrivet hur en ska gå tillväga för att sy ett monster utan kopieringsmaskin och transferpenna. För den som inte är van att pyssla kan mängden verktyg som raddas upp i boken kännas lite överväldigande. Sy monster! är en söt liten bok, men för oss som hellre virkar en liten Cthulhu eller något ännu mer monstruöst, finns det betydligt bättre böcker.

Similar Posts:

• Inspirerande stick- och virkbok
• Virka gulliga Harry Potter-figurer
• ”hantverk för ro och revolution”
• Craftivism – slöjd som aktivism
• Svårare än lätt