Johan Rockström och Owen Gaffney är världsledande klimatforskare och debattörer i frågan, så när de nu skriver den här boken tillsammans är det föga överraskande ett tungt och viktigt inlägg i klimatfrågan. Boken är indelad i tre ”akter”: en första som skildrar Jordens historia från att klotet blev till fram till vår samtid, och vad vi vet om hur klimatet förändrats över de senaste 800 000 åren; en andra akt som skildrar de senaste decenniernas forskning om planetens gränser för vad som är hållbart, och på vilka områden vi människor har kommit att passera dessa gränser; och en tredje akt om det författarna kallar för ”Jordresan”, det vill säga vad vi behöver göra för att vi ska kunna leva inom de planetära gränserna.

Boken är över lag mycket pedagogiskt skriven. Man har som lekman lätt att följa med i skildringen av den naturvetenskap som ligger till grund för vad vi vet om Jordens klimat och de samtida klimatförändringarna. Boken är också i sin tredje ”akt” förhållandevis konkret i diskussionen om vad som behöver göras på en lång rad områden – alltifrån vad vi äter och hur vi producerar vår mat, till hur vi skapar hållbara städer eller transportsystem. Vi måste också utjämna socio-ekonomiska skillnader såväl inom som mellan länder, röra oss bort från konsumtionshets och en ständig strävan efter ekonomisk tillväxt, och börja tillämpa mer av ett ”katedraltänkande” (med långsiktig planering av ekonomin).

Författarna skriver att det finns fyra positiva krafter som idag drar åt rätt håll: folkrörelser som kämpar för en radikal omställning, politiker i de världsledande ekonomierna som bidrar, ekonomiska drivkrafter som gör att fossilbränslen inte längre är konkurrenskraftiga mot hållbara alternativ, och tekniska innovationer som kan leda till omvälvande förändringar på många områden. Men när de i bokens tredje akt sen konkretiserar diskussionen om de förändringar som behövs – och vad som är på gång – så blir jag inte helt övertygad av realismen i den ”Jordresa” de förespråkar. Författarna kan exempelvis diskutera hur en del stora företag – som exempelvis Scania, Harley Davidson eller Puma – säger sig vilja ställa om sin verksamhet mot hållbarhet. På samma sätt menar de att politiker i många länder driver på för en omställning, och att flera ledande globala institutioner – till exempel IMF och ECB – idag vill genomföra en ”radikal översyn” av det ekonomiska systemet, och bland annat verka för en rättvisare fördelning av välståndet. ”Kapitalismens överstepräster kräver radikala förändringar”, som författarna formulerar det. Kalla mig pessimist, men jag har svårt att tro att många av dessa företag, politiker och institutioner verkligen menar allvar med sin retorik, och misstänker att de förändringar de i realiteten kommer försöka genomföra egentligen är ganska blygsamma sett mot bakgrund av vad Rockström och Gaffney menar behövs. Och framförallt: Kommer man att ha särskilt många politiker eller storföretag med sig på tåget om man faktiskt skulle börja genomföra mer radikala omställningar av det ekonomiska systemet (med bl.a. höjd beskattning av de rika eller ökade kostnader för utsläpp)? Detta får mig osvikligen att fundera på om Rockström och Gaffney själva verkligen tror på sina egna ord om de här aktörernas vilja att genomföra radikala förändringar, eller om det i sin tur är medveten retorik från deras sida för att locka med så många som möjligt på tåget för den omställning de menar är så akut nödvändig?

I sin helhet är det dock en både viktig och pedagogisk bok, som jag hoppas att många – politiker såväl som en bred allmänhet – läser och tar till sig av. Jag hoppas också att jag om tio år kan se tillbaka och konstatera att författarnas optimism var berättigad, och min skepsis obefogad. Förhoppningsvis kan det optimistiska budskapet smitta av sig, så att boken kan bli en katalysator till positiv förändring.

Similar Posts:

• Dags för omställning
• Vår jord, våra intressen
• Ekonomernas diktatur
• Svårbegripligt om klimatförändringar
• Jämlikhet für alle!

Jag har i grunden djup sympati för budskapet, och vill så gärna att det här ska vara en välargumenterad bok på temat, en bok som verkligen kan övertyga. Kallis presenterar också en lång rad oerhört viktiga argument och diskussioner. Framförallt är det väl värd läsning för den som inte har kommit i kontakt med mer radikala perspektiv på miljöfrågan. Många centrala pusselbitar som behövs för att kunna göra en radikal analys av vad problemet är, och vad vi behöver göra åt det, finns nämligen utan tvekan väl diskuterade i Kallis bok.

En central aspekt i boken är så klart måttet på tillväxt, BNP (bruttonationalprodukt), så Kallis redovisar hur måttet utvecklats, och varför. Många av argumenten om problemen med ekonomisk tillväxt – framförallt att en ökad BNP också är förknippad med en ökad miljöförstöring, i alla möjliga former – skulle jag också tro är ganska välkända även för en bred allmänhet, men tål förstås att upprepas. Men Kallis argumentation stannar inte där, utan han argumenterar också för att tillväxt (högre BNP) varken är nödvändigt eller ens önskvärt längre. Empirin som Kallis anför till stöd för detta visar enligt honom själv att det inte finns något samband mellan varken subjektiva mått på lycka, eller objektiva välfärdsmått, och BNP. Vi varken behöver eller är betjänta av en högre BNP, är Kallis slutsats.

Nu kan man invända att mycket data, även Kallis egna, tyder på att det faktiskt finns ett positivt samband på ett makroplan – upp till en viss nivå. För fattiga länder finns det alltså ett tydligt samband mellan en lång rad välståndsmått (låg barnadödlighet, utbildningsnivå etc.), och BNP. Det är först efter att ett land uppnått en viss ekonomisk utveckling som det här sambandet upphör. Samma sak kan man anta gäller även på ett mikroplan, mellan individer och klasser inom ett land. Det här leder förstås till en mer komplicerad diskussion än författaren till den här boken för; högre inkomst och ekonomisk köpkraft kan vara önskvärd och nödvändig för att uppnå ökad välfärd i vissa (fattiga) länder, eller för vissa samhällsklasser, men kanske däremot inte i andra (rikare) länder eller för andra klasser. Och det leder framförallt till att vi står inför att göra svåra avvägningar. Det hade ju varit okontroversiellt om tillväxt bara var dåligt för alla parter. Om mainstream-paradigmet om att genomsnittsmedborgaren faktiskt får det bättre (åtminstone i någon mån) av ekonomisk tillväxt faktiskt har en poäng, men att det sker till ett socialt och ekologiskt pris, så krävs det ju kanske en uppoffring av den medborgarens (framtida) ekonomiska välstånd för att uppnå en mer hållbar ”nerväxt”.

Trots att man kan invända mot en del tolkningar så är den här boken dock som helhet mycket läsvärd vad gäller dess kritik av vårt rådande samhällssystem. Men sen är det som att författaren sen inte fullföljer och drar ut konsekvenserna av sin egen analys, när han kommer till att beskriva vad ”nerväxtutopin” går ut på och hur den ska uppnås. Det krävs nämligen enligt författaren inget mindre än en omfattande social revolution, då utopin han beskriver bland annat inkluderar att uppnå ett klasslöst, direktdemokratiskt samhälle, fritt från alla former av exploatering (av människor och naturen), byggd på närproduktion och delning av gemensamma resurser, där vi ägnar varandra genuin omsorg. Så långt allt väl; jag sympatiserar i hög grad med mycket i den utopiska ambitionen (även om jag undrar vad det exempelvis betyder att såväl vänskap, kärlek och sexuella relationer ska bli föremål för ”kollektiva överläggningar, offentliga åtgärder och gemensamma resurser”?).

Men beskriver han då hur vi ska uppnå denna utopi? Jodå, författaren diskuterar själv flera konkreta förslag: grön skatteväxling; arbetstidsförkortning och arbetsdelning; medborgarlön; förbud mot reklam … Ja, ok, han nämner också gräsrotsaktivism, som exempelvis kollektivträdgårdar, eller icke vinstdrivande kooperativ. Förlåt en skeptiker, men är det alltså så här vi ska skapa det klasslösa, hållbara samhället? Glappet mellan det ideal som Kallis först skissar, och de medel han sen konkret diskuterar förefaller mig enormt. Och hur de konkreta reformförslagen sen rimmar med den kortfattade diskussion Kallis för i bokens avslutande kapitel om att en så radikal samhällsomvandling som han skissar i sin utopi knappast kommer att gå att genomföra fredligt, det blir än mer oklart.

Allt som krävs för ett gott liv är att vi delar och tillsammans njuter överskottet av det vi producerar.

Så skriver Kallis i bokens förord. Vackert om så skulle ske, utan tvekan. Men att det skulle kunna genomföras framgångsrikt blir jag tyvärr inte övertygad av efter att ha läst den här boken. Så trots bokens goda ambition, en givande kritisk diskussion om dagens kapitalistiska system, och det mycket sunda anslaget om att en radikal samhällsomställning behövs, så faller argumentationen en liten bit innan mållinjen.

Similar Posts:

• Viktigt och pedagogiskt om klimatförändringar
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Antikapitalism för miljöns skull
• Läsvärt om tvivel och idéer som går på tvärs

Foto: Ida Svartveden

När Jeffers flyttade till Monterey, eller närmare bestämt Carmel-by-the-sea, fanns där inte så mycket människor, precis så som han ville ha det. Han föredrog naturens sällskap: stenen, den vindpinade tallen, höken. Människan hade han inte mycket till övers för. Hennes meningslösa krig och strävan efter ära och materialistiskt överflöd sker på bekostnad av det som Jeffers såg som det viktigaste vi har: naturen och dess skönhet.

”(…) jag skulle hellre vara en mask i ett vilt äpple än en människoson. Men, vi är vad vi är (…)”, skriver Jeffers i dikten ”Original sin” (1948) som ingår i boken Selected Poems som rymmer ett femtiotal av hans dikter utgivna mellan 1924 och 1963.

Att läsa Jeffers Selected Poems är att konfronteras med flera stora frågor: Vilken roll spelar människan på den här planeten? Hur förhåller vi oss till andra varelser? Hur ser framtiden ut för vår civilisation? Frågor som kanske är än mer aktuella idag än när Jeffers lyfte dem, inte minst kopplat till klimatkrisen. Jag är ovan med att läsa poesi, men tycker ändå att jag kan ta till mig dikternas innehåll och känsla. Det krävs dock att man kan sin historia, referenser till USA:s historia blandas med hänvisningar till de gamla grekerna.

Jeffers dikter visar på en man som tagit ett par steg tillbaka och blickar på mänskligheten och dess aktiviteter med en utomståendes perspektiv. Han lyfter civilisationer som genom historien rest sig och sedan fallit, likt blommor på en äng som slår ut och sedan vissnar, ruttnar och återgår till kretsloppet. Det kan låta deprimerande, men jag uppfattar det mer som konstaterande. Allt har sin tid. Ett exempel på detta är dikten ”Shine, Perishing Republic” från 1925:

While this America settles in the mould of its vulgarity,
Heavily thickening to empire,
And protest, only a bubble in the molten mass, pops
and sighs out, and the mass hardens.
I sadly smiling remember that the flower fades to make
Fruit, and the fruit rots to make earth.

Min nyfikenhet för Jeffers väcktes via den kulturella rörelsen The Dark Mountain Project som ifrågasätter den berättelse om evig tillväxt som anhängarna anser att vår nuvarande civilisation grundar sig på. Projektet har fått sitt namn av den sista raden i Jeffers dikt ”Rearmament” från 1935, som dock inte finns med i Selected Poems.

Varken Jeffers eller The Dark Mountain Project erbjuder några enkla svar på vad människan kan göra för att skapa en mer hållbar livsföring. Gemensamt för både Jeffers och The Dark Mountain Project är dock vikten av att människan slutar att vara så narcissistisk och människocentrerad. Istället måste vi förhålla oss till naturen på ett mer respektfullt sätt, och sträva efter ekocentrism snarare än antropocentrism. Jeffers lyfter detta i ”Carmel Point” (1957) genom att mynta begreppet ”inhumanism”.

We must uncenter our minds from ourselves;
We must unhumanize our views a little, and become confident
As the rock and ocean that we were made from.

När jag läser Jeffers texter förstår jag varför han har kommit att kallas en av de mest kontroversiella poeterna i USA under 1900-talet, och det är även begripligt att han blivit en förebild för många inom miljörörelsen. Jeffers sätter fingret på vad som är viktigt i livet, och det är inte att bo i ett multimiljonhus – vilka nu omringar hans tidigare så isolerade lilla stenhus i Carmel-by-the-sea. Hade Jeffers sett tv-versionen av Liane Moriartys bok Big Little Lies som är inspelad i hans trakter så hade han förmodligen vänt sig i sin grav. Här lever karaktärerna jetset-liv och havet fungerar enbart som en fancy backdrop till deras villor och intriger. Ingen verkar uppskatta att de bor på en av världens vackraste platser. Men så är ingen heller lycklig.

Similar Posts:

• Vindlande och tankeväckande havshistoria
• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Att andas är att dela allt
• Att uttrycka fångenskapen
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett

Berättaren har lämnat den akademiska världen och längtar inte tillbaka. Han äger mark och tänker mycket på skogsbruk, så som den utformats för att ge största möjliga avkastning. Men mest går han i skogen. Han har virat ett måttband runt ett av träden för att kunna följa hur det växer. Ibland hittar han inte tillbaka till det utvalda trädet men ibland lyckas han. Då upptäcker han att måttbandet inte förflyttat sig alls. Omkretsen på trädet är samma antal centimeter som för flera månader sedan. Det tycks helt meningslöst att gå och titta efter och hoppas att något har hänt.

Ifrågasättandet av tillväxt och skogsindustrins modeller breder ut sig. Det borde gå att vara skogsägare med andra mål. Skogens ekologi skulle gynnas om där gavs plats åt annat än gran och tall. Varken inspektörer eller bygdens grannar låter sig imponeras av berättarens tankar. Han presenterar taffligt en motion på skogsägarmötet, vinner inte gehör på något sätt. Några vänner finner han inte heller bland skogsmaskinsförarna som får uppdrag att hämta de träd som valts ut för avverkning.

Läsaren får möta en syn på världen som är dyster och grinig i en sällsam blandning. Dock inte på det sätt som det yttrar sig i sociala medier med klick-alstrande rubriker som ska måla upp en samhällsordning av ondo med syndabockar av olika slag. I stället är det en butter gubbe av ett annat slag. Fram träder en människa som inte bryr sig om sitt varumärke. Inte heller intresserar han sig för effektsökeri.

Att bosätta sig någon annanstans och leva på ett annat sätt var en gång viktigt men beslutet kantas av återkommande tvivel. Han har alltjämt kontakt – om än motvilligt – med bekanta som fortsatt leva i staden med akademiska förtecken. Livet med fru och barn rullar vidare och han får kommentarer på sitt uppträdande. Barnen i familjen kritiserar sin far, eftersom de får leva med hans val att bosätta sig på landsbygden. Det är inte enbart negativt, menar jag. Ett barn som har möjlighet att klandra sin förälder har inte kuvats. Barnets grund är trygghet – hur motsägelsefullt det än kan låta (eller kännas) när den unga människan nyss fällt sin syrliga replik.

Skildringen blir både ett porträtt av en man och av vår samtid. Mellan raderna skymtar klimatengagemang och ett engagemang för människor. Trots att mannen inte ser poängen med att rösta i allmänna val handlar hans agerande om att han önskar ett förändrat samhällssystem.

Tjurskalligheten kan förväxlas med svartsyn. Ansträngningar som handlar om att hitta ett alternativ till skogsbruket med monokultur betyder nästan ingenting. Inte heller insatsen han och hans fru gör som fadderfamilj åt ensamkommande flyktingar.

Ändå betyder det allt.

Similar Posts:

• Debatten som växer i skogen?
• ”om allt går åt skogen så går det åt rätt håll”
• Mot Ardennerskogen!
• Inte en bok om dendrofili
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser