Efter nästan två år i fängelse, levde han i exil i Paris, studerade etnologi och paleontologi och publicerade sig i tidskrifter. 1939 bosatte han sig i New York, men kunde 1941 återvända till Haiti. Roumain utnämndes till chargé d’affaires i Mexiko, där han i juli 1944 avslutade sin mest kända roman Gouverneurs de la Rosée (Daggens härskare). Drygt en månad senare avled han på Haiti. Romanen utkom postumt samma år. Detta är den första svenska översättningen.

Daggens härskare handlar om människorna i den haitiska byn Fonds-Rouge och den svåra situation de befinner sig i med torka, missväxt och fiendskap. Berättelsen är också fylld av vackra beskrivningar av den haitiska naturens djur- och växtliv, med latanierpalmer, kampeschträd, fikonkaktusar, agave, malangas, mesquiteträd, turturduvor, ortolansparvar, ringduvor och pärlhöns.

Regnet uteblir och skogen har huggits ned, vilket torkat ut åkermarken. Byborna måste hitta en vattenkälla och gräva en kanal för att kunna bevattna åkrarna. För att lyckas med detta måste de komma över det hat som delar byn i två delar. De måste förmå sig att samarbeta som förr i ett arbetslag. Allt detta inser Manuel, som återvänder till Fonds-Rouge efter att i femton år skördat sockerrör på Kuba. Han blir förtvivlad när han upptäcker bybornas apatiska tillstånd. Beslutsam ger han sig ut för att leta efter vatten.

Manuels starka vilja och engagemang att få byborna att försonas segrar till slut. Han hittar inte bara vatten utan också kärleken. Det är en gripande berättelse. Idealen segrar men inte utan ett offer. Romanens slut pekar mot en framtid fylld av hopp.

Jacques Roumain ville genom Manuels ord uppmana de fattiga till samarbete: ”Var och en behöver den andre: Den som är ensam går under utan hjälp av någon annan.”

Similar Posts:

• Haiti – mer än bara voodoo
• Slavarnas revolt
• Moral mot historiskt storkapital
• Rasande om ohälsa
• Karibien bortom turistbroschyrerna

En annan grupp som uteslöts ur medborgarskapet var slavar. Vid tiden för den franska revolutionen innehade Frankrike världens största slavkoloni – Saint Domingue (dagens Haiti) – jämte ett par mindre slavkolonier. När den franska revolutionen genomförs finns inte en tanke på att låta de här männen ingå bland de bröder och män som omfattades av de mänskliga rättigheterna.

Men slavarna skulle inte stillatigande acceptera situationen. Tvärtom, argumenterar Laurent Dubois i den här boken, var det i hög grad deras kamp för erkännade och sina mänskliga rättigheter som kom att forma diskussionen om vem som skulle definieras som en fransk medborgare (och därmed erkännas rättigheter). Några år efter revolutionen, 1794, kom också slaveriet att upphävas i alla Frankrikes kolonier.

Men det skulle inte förbli. När Napoleon kom till makten allierade han sig med konservativa krafter som ville se att slaveriet återinfördes. Eftersom landet samtidigt låg i konflikt med Storbritannien, och man hade fått med sig många forna slavar på fransk sida genom löften om att slaveriet skulle förbli förbjudet, var det dock en prekär balansgång att gå. Men det skulle inte dröja många år innan återinförandet var ett faktum – åtminstone i några kolonier. När det blev klart vilken dagordning Napoleon hade gjorde de forna slavarna på Saint Domingue fullständigt uppror mot alla kolonialmakter, och deklarerade sig självständiga.

Dubois blandat i den här boken de övergripande politiska händelserna med personhistoria över några av de centrala aktörerna på de franska kolonierna i Karibien. Det är en mycket givande läsning om hur några av de mest exploaterade grupperna i det tidigmoderna samhället kom att bidra till en omvälvande process i Europas centrum.

Similar Posts:

• Moral mot historiskt storkapital
• Komplicerat om slaveri
• Haiti – mer än bara voodoo
• Rasande om ohälsa
• Lindqvist i Napoleons vågskål

Det fanns därför ett starkt ekonomiskt intresse av att bevara slaveriet och slavhandeln. Men det fanns också krafter som verkade för att bojorna skulle sprängas och slaveriet upphävas. Den här boken handlar främst om de senare – några av de centrala förkämparna för ett förbud mot slavhandeln, och för slaveriets upphävande. För att förstå den utvecklingen skildrar Adam Hochschild också något om slaveriet i sig.

Det är en liten grupp människor som under 1700-talet inleder en kamp mot vad som kan synas vara alldeles övermäktiga intressen. Men deras arbete kommer att ge frukt. Över hela Storbritannien sprider sig den ”abolitionistiska” rörelsen, så att flera hundra lokalavdelningar bildas för att utöva påtryckningar mot sina politiker. I det arbetet använder de sig av många arbetssätt som känns igen än idag – medvetna PR- och mediakampanjer, lobbying mot politiker, folkupplysningsarbete med mera. Mest häpnadsväckande är kanske ändå den omfattande bojkott mot socker producerat av slavar, som uppkom under ett par år under 1700-talets sista årtionden. Nutida historiker har beräknat att det kanske var så många som 300 000 medborgare i Storbritannien som kom att aktivt delta i bojkotten – långt mer än många av dagens bojkottkampanjer kan räkna.

Avgörande blev också slavarnas egen kamp. Hochschild skildrar den forna slaven ”Gustavus Vassa” (Ouladh Equiano), som efter att han hade köpt sin egen frihet kom att kämpa intensivt mot slaveriet. Han ägnar också mycket uppmärksamhet åt det stora slavupproret på Saint Domingue, dagens Haiti, där svarta slavar för första – och enda – gången i historien genom en våldsam revolution framgångsrikt kastade av sig sina förtryckande herrar.

Man kan förstås alltid komma med invändningar mot en bok med så pass stora ambitioner som den här. Jag kan tycka att det är synd att Hochschilds bok nästan uteslutande handlar om Storbritannien (med ett kortare inpass om Frankrike). Det hade varit intressant att få se hur debatten gick i andra länder också – inte minst vårt grannland Danmark, som faktiskt var tidigare än Storbritannien med att förbjuda slavhandeln.

Jag skulle också säga att det är missvisande att, som Hochschild gör, försöka slå fast en start för motståndet mot slaveriet (han menar att man kan säga att den inleds 1787, när en första förening mot handeln med slavar bildas i London). Men en första skrift som tog avstånd från slaveriet publicerades redan på 1500-talet. Under hela tiden som slaveriet pågick, förekom det också en aktiv kamp från slavarna själva. Under 1700-talet går det sällan många år mellan slavuppror på de olika västindiska öarna. Att det är just upproret på Saint Domingue (Haiti) som blir framgångsrikt, beror kanske mest på att det sker på en för revolutionen lyckosam tidpunkt – vid en tid då kolonialherren Frankrike själv upplever sin revolution, och därför inte är i stånd att krossa slavupproret så lätt.

Men bortsett från det är det här en lysande bok, om ett stort och viktigt skeende i vår historia som Hochschild nu tar sig an, som en uppföljare till sitt mästerverk Kung Leopolds vålnad. Som läsare blir man inte heller besviken. Hochschild lyckas förena de stora dragen med de enskilda detaljerna på ett föredömligt vis. Han skriver lättläst, samtidigt som boken har en konkret källförteckning för den som betvivlar något av det som påstås. Och boken har inte bara historiskt intresse – den kan på sätt och vis läsas som en god handbok i en framgångsrik kampanj för rättvisa och solidaritet, med stora likheter med dagens folkrörelsearbete för exempelvis en rättvis handel.

Similar Posts:

• Slavarnas revolt
• Karibien bortom turistbroschyrerna
• Den ständigt närvarande ofriheten
• Mäktig forskningsöversikt avslutad
• Harrison fortsätter att imponera

I den här boken vittnar läkaren Paul Farmer om hur det kan se ut i – såväl i Haiti, ett av världens absolut fattigaste länder, som i Mexiko och Ryssland. Han berättar om hur olika patienter han har behandlat eller träffat har drabbats av sina problem, och hur systemet har behandlat dem. Och Farmer rasar inte minst över det hyckleri som omvärlden visar de här människorna – som när USA aktivt försöker slänga ut haitiska flyktingar (vuxna såväl som barn) som är hiv-smittade. När ett haitiskt barn förlorar sina föräldrar till sjukdomen blir barnet ändå utvisat ur USA till en oviss framtid i sitt forna hemland. Den flickan fick inte ens en tillstymmelse till den uppmärksamhet som den kubanska pojken Elias samtidigt fick i världspressen.

Farmers bok består av en rad essäer på olika teman, alla dock i någon mån inriktade just på sjuk- och hälsovård. Den inledande delen handlar just om ”vittnesmål” (dvs att Farmer vittnar om olika patienters öden). Den andra delen är essäer som i högre grad försöker analysera situationen. Att det här kan fortgå beror i hög grad på att de mänskliga rättigheterna inte respekteras. I FN:s deklaration om de grundläggande mänskliga rättigheter finns rättigheten till adekvat sjukvård inskriven – men få länder lever upp till det kravet. Istället finns det ett strukturellt våld som sakta maler ned många av de allra svagaste. Farmer går till och med så långt att kan kallar det för att ett ”krig” förs mot de fattiga.

Bakom de här texterna brinner det en stark glöd man inte kan ta miste på. Det är en stark maning till handling för internationell solidaritet.

Similar Posts:

• Slavarnas revolt
• Moral mot historiskt storkapital
• Haiti – mer än bara voodoo
• Ett allt snabbare tempo
• Nätverkande och internationell solidaritet

Haiti är ett paradoxalt land. Det är ett av de länder som först avkoloniserades, strax efter USA, genom en nationell resning mot den franska överhögheten. Men trots att man varit formellt självständiga i nästan 200 år, så är landet det absolut fattigaste på hela den amerikanska kontinenten, och ett av hela världens fattigaste länder. Den sociala situationen är bedrövlig; sjukvården finns endast tillgänglig för de som har pengar, utbildningsnivån bland världens allra lägsta…

I den här boken får vi ett försök till skildring om hur det här kan komma sig. För med avkoloniseringen kom inte folkstyre. Demokrati var något som Haiti inte fick uppleva förrän under 1990-talet. Istället var det nya eliter som tog över efter de gamla. Istället för en fransk överhöghet, fick haitierna uppleva nya motsättningar. Om det tidigare var de vita som styrde den svarta befolkningen, så intog nu mulatter de vitas tidigare roll.

Men koloniseringen var egentligen långt ifrån över i och med den formella självständigheten, för vid första världskriget kom USA att invadera Haiti. Invasionen drogs efter många år tillbaka, men först efter att USA hade försäkrat sig om att en av de sina tog makten; ”Papa Doc” Duvalier – en av världens främsta massmördare. Med sin lilla ”privatarmé” ton-ton macoutes kom Papa Doc (och senare även hans son, Baby Doc kallad) att hålla Haiti i ett järngrepp under åtskilliga decennier. Landet skulle nog kunnat vinna en rad utmärkelser; flest försvinnanden, mest tortyr… Inte konstigt då att stora delar av landets befolkning flydde diktaturen, och sökte sig till grannländerna.

Men under 1990-talet kom landet till slut att uppleva någon sorts demokrati. Jean-Bertrande Aristide, en välkänd präst som under många år hade vågat trotsa diktaturen (och överlevt!), blev nu vald till president på ett program om rättvisa. Men som president för ett utblottat land har man ofta inte många valmöjligheter. I praktiken fortlever en slags nykolonialism ännu på Haiti, då landet i praktiken styrs av stora utländska långivare, som Världsbanken och Internationella Valutafonden.

I den här boken får vi Haiti skildrat ur en rad perspektiv, och med en mängd olika personers ögon. Historien från Columbus upptäckt fram till idag skildras med utdrag ur litteratur och olika källor. Boken är tematiskt uppdelad i olika kapitel; kolonialismen, det lantliga Haiti, kultur, sociala frågor, flyktingar, utländska interventioner och så vidare. Till varje kapitel har redaktörerna skrivit en kort introduktionstext som knyter samman de olika bidragande artiklarna. Därefter följer artiklar och stycken hämtade ur en rad olika källor. Det kan vara från forskare, handelsresande, det kan vara dikter och skönlitteratur, det är politiska upprop och kalla analyser. Det fungerar lite som en reklam för många andra böcker om Haiti. Allt binds samman till en enhet som ger en mångfacetterad och mycket läsvärd skildring av ett mycket annorlunda land.

Similar Posts:

• Karibien bortom turistbroschyrerna
• Slavarnas revolt
• Västsahara – kvarglömd koloni
• Revolution i Brasilien?
• Bakom kulisserna på Kongo-krisen

Skildringen tar sitt avstamp från imperialismens dagar, då Karibien var ett slagfält för de olika imperialistmakterna; Storbritannien, Frankrike, Spanien och Holland i första hand, men även länder som Danmark och Sverige fanns med. Hur många kan med handen på hjärtat säga att de kände till att Sverige varit en kolonial- och slavhandelsnation i Karibien? Men den lilla ön S:t Bartholomew (idag en del av Guadeloupe) tillhörde konungariket Sverige under ganska lång tid, och var en viktig transitplats för transatlantisk slavhandel.

Slavhandeln pågick för fullt, både för att försörja Karibiens egna plantager, och för att föda Nordamerikas (USA:s) växande behov. Ursprungsfolken jagades i bästa fall bara undan, i värsta fall utrotades de helt. På 1800-talet kom slavhandeln successivt att avskaffas i land efter land (väl att minnas; Sverige var faktiskt ett av de saktfärdiga länderna då det gällde att befria slavar). Men samma ekonomiska strukturer fanns i grunden kvar, varför Karibien nu gick över till att förlita sig på s.k. ”indentured servants” – arbetare från Indien som kontrakterades. Det här gjorde att de stora plantagerna kunde leva vidare. Och så har det fortsatt ända till idag, med lite olika juridiska former för ”anställningen”. Plantageekonomin är idag viktigare än någonsin för många av de karibiska öststaterna, och man får in stora delar av sina exportinkomster från ett par cash-crops, som exempelvis bananer eller socker.

En annan viktig sektor för Karibien är just turismen. Bilden om de många och långa sandstränderna har i alla fall fört det goda med sig. Men Gilmore ser även många av turismens baksidor; turismindustrin är många gånger avlänkad från den övriga ekonomin, och tillför inte alltid särskilt mycket pengar till lokala producenter, eftersom så mycket köps in utifrån för att försörja kräsna turister. De arbetstillfällen som skapas är ofta av låg standard med mycket låg betalning. Och miljön kan många gånger lida hårt, då man t.ex. får ett stort uttag av färskvatten eller stora sopberg från turismen.

Utöver det har Karibien också blivit en plats för allt fler ”ekonomiska frizoner”, dit transnationella företag kan förlägga sin produktion utan att behöva bry sig om fackföreningar, skatter eller miljölagstiftning. Så även om de karibiska öststaterna (med några få, små undantag) idag är självständiga stater, och har befriat sig politiskt från de koloniala herrarna, så finns mycket av den ekonomiska strukturen – den ekonomiska kolonialismen – kvar.

Gilmore går också in på många andra aspekter; karibisk kultur, kvinnors situation i Karibien eller ett utökat karibiskt samarbete, för att bara nämna några områden. I sin helhet ger det en mycket intressant och läsvärd introduktion till den karibiska övärlden – för den som har planer på att resa dit, eller som bara är allmänt intresserad.

Similar Posts:

• Haiti – mer än bara voodoo
• De bortglömdas historia
• Slavarnas revolt
• Moral mot historiskt storkapital
• Postkolonialism für alle