Den nätta samlingen, på 113 sidor, består av tjugofem korta noveller som handlar om alltifrån blodiglar som tuggar i sig ett fibernät och blir högintelligenta till en gammal kvinna som ligger på sin dödsbädd och försöker greppa en tråd som nog inte finns. Det är koncentrerade berättelser som ofta börjar med en tydlig premiss för att sedan vindla sig iväg längs villospår och – ofta – in i metareflektioner kring texten som sådan. Här finns också gott om litterära referenser: återkommande är Virginia Woolf och Inger Christensen, Ibsen gör ett gästspel i en dröm och Baudelaire får figurera både i ord och bild – en av novellerna är rätt och slätt ett porträtt av honom själv. Detta följs, liksom flera av novellerna, av protester från okänd avsändare. Genom hela novellsamlingen finns hantverket ständigt närvarande, texten skrivs och skrivs om, det finns ett ifrågasättande av vad vi annars ofta anser vara bestämt och konkret – både i vår värld och i vår uppfattning om ”text” och ”berättelse”.

Øyehaug håller hög litterär klass och det är lätt att tjusas av uppfinningsrikedomen i det avspänt anekdotiska berättandet om märkliga händelser och kasten mellan olika narrativa nivåer som Onda blommor bjuder på. Ändå bränner det till relativt sällan; de flesta noveller känns mer som cirkuskonster i skrivandets konst än något annat och det paradoxala i stilen blir, efter några noveller, något repetitivt.

Men vissa noveller lodar ner på ett djup som rör sig bortom den snygga ytan. En av dessa är samlingens första novell som handlar om en kvinna som tappar en bit av sin hjärna i toaletten och inser att hon glömt allt hon vet om fåglar – en mindre detalj i de flesta människors liv, men just denna kvinna är ornitolog och ska precis slutföra en avhandling om beckasiner. En annan novell som genljuder i en helt klar och blå känsla är ”Norden sett utifrån”.

Samlingen är fint översatt av Marie Lundquist och letar man efter en tjugofem egensinniga noveller träffar Onda blommor helt rätt. Letar man efter berättelser bortom spetsfundighet och ordtrampoliner ska man nog leta vidare.

Similar Posts:

• Existens är i presens
• En norsk traktor
• Dekadent om människans komplexitet
• Magisk hyperrealism från Norge
• (Post (post-)) modern(ist(isk)) de(kon)struktion(ism)

Det här är en på många sätt märklig roman, ovanlig. Det har kanske redan framgått. Även om det händer saker i berättelsen – resor, en konsert, en lägenhetsvisning, en bok som ska skrivas, människor som träffas, som pratar med varandra, som saknar någon – så är det framför allt i Lauras och Annas inre världar vi befinner oss. Vad de tänker och känner, och hur de försöker förstå det där märkliga som sker, som de bara kan ana, när det blir som ett hack i tiden, eller snarare existensen, och parallella skeenden uppstår.

Att texten ofta slingrar iväg i extremt långa meningar fyllda med antydningar i de där inre världarna, snarare än att tydligt beskriva de yttre skeendena, gör det ju knappast lättare att hänga med i varje kurva. Så nej, det är knappast ett misstag att det är svårt att hänga med i den här berättelsen.

Orden och litteraturen har en central roll, inte minst genom alla referenser till böcker och filmer men också genom Annas intresse för det skrivna. Hon håller på att skriva en bok som är ett slags utforskande av språket ur ett existentiellt perspektiv.

Sen är det också det där med berättarjaget, som skapar sig olika tillfällen att sträcka sig ut genom berättelsen, rakt igenom till läsaren:

Laura står i skrivande stund ute i den ca en kvadratmeter stora hallen mellan kök, badrum och sovrum. När jag säger ”i skrivande stund” refererar det naturligtvis till mig, inte Laura. Det är inte hon som skriver, det är jag. Det hade nog varit riktigare att skriva ”i skrivande stund är jag våt om fötterna”, för det är sant, jag är våt om fötterna, det är stora hål i mina stövlar. Jag har inte fått tag i några nya.”

Presens Maskin är en bok som helt klart handlar om människor och relationer samt om språkets och ordets roll för människorna. Men minst lika mycket är det en bok om förutsättningarna för vår existens, inte bara på ett socialt, känslomässigt eller filosofiskt plan, utan också väldigt konkret materiellt. En del av oss må uppehålla oss mest med idéer, tankar och känslor, men vi är alla obönhörligen och fullständigt beroende av de fysiska förhållandena kring oss för vår existens.

Det här är en bok som var intressant att läsa, men jag tycker ännu bättre om den efter att jag läst den, på grund av hur den hänger kvar och hur den får mig att tänka.

Similar Posts:

• Det går aldrig som man tänkt sig
• Minnen i amygdala
• Föräldrar, syskon och främlingar
• Att välja och skriva sitt liv
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

Litteraturstudenten Sigrid skriver om varför filmhjältinnor görs sårbara genom att tassa omkring barbenta i för stora herrskjortor. Trine ska göra en performance på ett galleri, men störs av mjölkstockning och längtan efter den nyfödda dottern. Viggo går och oroar sig för att saker ska explodera omkring honom. Kåre och Wanda har avslutat sitt treåriga förhållande sedan de kommit ihop sig om kvinnoskildringen i Tarantinos Kill Bill och Kill Bill 2. Elida reser till Prag för att skriva om Kafkas Slottet och Linnea tror åtminstone att hon ska göra en film som ska kunna återförena henne med en äldre före detta älskare.

Vänta, blinka fullkomligt vimlar av referenser och intertexter. Könsroller, möten och relationer är återkommande teman, inte minst mellan yngre kvinnor och äldre män. Fler än en huvudkaraktär finner sig vid ett eller annat tillfälle stående just barbent och sårbar i en för stor herrskjorta och Øyehaug fångar skickligt och eget människors lite omständiga tankeströmmar och hur vi ständigt använder kulturella bilder för att begripa och förhålla oss till vår omvärld och våra medmänniskor.

Vänta, blinka är en underhållande roman med så många bottnar att allt får en smak eller till och med bismak av lätt ironi. Den är finurlig, oväntad, klurig och smart – ibland så till den grad att det är svårt att hinna engagera sig i karaktärerna och det som händer dem. När Viggo slår ut en tand får vi följa den ner genom en gatbrunn, ut i havet där den slukas av en lax, vars vidare äventyr till Grönland och tillbaka igen också blir en del av berättelsen. Andra gästspel görs av Dante och Vergilius ur Den gudomliga komedin, av litteraturteoretikern Paul de Man och av George Bush den äldre och yngre. Alltsammans berättas dessutom av ett påtagligt närvarande ”vi”, vars identitet avslöjas först på sista sidan.

Precis som karaktärerna relaterar det mesta minst lika mycket till film som till litteratur sneglar också romanens komposition, med korta scener och en mängd karaktärer på ett eller annat sätt sammanlänkade med varandra, på filmer som Short Cuts och Magnolia.

Ändå är det svårt att tänka sig Vänta, blinka som något annat än just en roman. Bara romaner har väl den här platsen för språkliga egenheter i karaktärernas medvetandeströmmar. Bara romaner kan ge samma avslöjande, roande inblick i vad som pågår i människors huvuden och bara i romaner finns möjligheten att möta ”en perfekt bild av ett personligt inre”.

Similar Posts:

• Djuriskt om skapandet av en ny tillvaro
• Svältandet som konst
• Inför lagen
• Rörigt, trivialt och fascinerande som livet självt
• Pintorpafrun i dålig regi