Revbenet är ju kvinnan, då. Skapad lite sådär i andra hand, av mannens revben. Underordnad, svag, lättledd. Synderskan som fick människan utkastad ur paradiset – och som fått betala för det ända sedan dess. ”Hälsa revbenet!” skrev Martin Luther ibland i brev, med hälsning till mottagarens hustru.

Att läsa Bibeln med feministiska glasögon skulle kanske en och annan hävda är att läsa ”som fan läser Bibeln”, men Thorgren läser nyfiken, nära och som om det hon tar del av är något betydelsefullt. Hon läser Bibeln som en nyckel till den västerländska kulturens idéhistoria.

Det hon upptäcker i sin läsning är kanske inga direkta nyheter, men hon läser med en indignation som ändå känns ganska uppfriskande. Hon blir förbannad, hon vill veta mer och hon lyfter fram den dubbelhet som trots allt finns där. Ja, kristendomen har i hög grad bidragit till kvinnoförtryck, men den har också erbjudit kvinnor hopp, kraft och alternativa arenor.

Mestadels har religionens dominerande, patriarkala sida sopat banan med de alternativa läsningarna och traditionerna, men ändå. De har återkommit gång på gång, rörelserna som har tolkat allas likhet inför Gud som en radikal jämlikhetslära. De som har lyft fram framför allt kvinnorna runt Jesus, jungfrumodern Maria och Maria Magdalena, den av Jesu följeslagare som var med honom in i döden och återuppståndelsen (enligt en del apokryfiska texter hans mest älskade lärjunge), men som i slutet av 500-talet gjordes liktydig med den ångerfulla skökan som i en Bibelberättelse smörjer Jesu fötter med balsam.

I takt med att kristendomen plockades upp av världsliga makthavare fick den mer radikala Jesusrörelsen stryka på foten, men idéerna har poppat upp då och då genom historien. Andra kvinnoroller än den skambelagda, underlägsna synderskan har lyfts fram. Dess förespråkare har ofta förföljts och fördrivits, men ibland har de också lyckats med att skapa sig en maktposition, som den heliga Birgitta.

Thorgren lyfter engagerat fram även dessa mer positiva exempel, fascinerande kvinnogestalter. Ibland är hon kanske till och med väl engagerad och går lite vilse i detaljerna och sin egen förtjusning. Överlag hade jag gärna gått en redigeringsrunda till med den här boken, som ibland blir lite väl spontan och vindlande. Ämnet är vitt nog i sig.

Samtidigt önskar jag att hon följt trådarna längre in i modern tid. Vid några tillfällen funderar hon över hur den här kvinnosynen påverkat också henne själv, som ensamstående mamma i 1960-talets Sverige, men i huvudsak är det kristendomens första 15-1600 år hon diskuterar. Här finns definitivt utrymme för en uppföljare.

Similar Posts:

• Bibeln ur ett kvinnohistoriskt perspektiv
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Av Pelle rot och stam?
• Det personliga och politiken
• En historisk Jesus

Det är en mycket trevlig bok, om en spännande tid och om imponerande människor. Men man kan ju också se något problematiskt i Leijnegards urval: det är väl ingen som undrat vart Guillou, Wiehe och kompani tagit vägen? De har ju funnits där hela tiden sedan det begav sig.

Nog hade det kunnat vara mer intressant om Leijnegard valt att intervjua inte bara just dem som redan i så stor utsträckning fått komma till tals, både i allmänhet och vad gäller tiden kring 1968?

Till stor del bottnar min initiala irritation i den idiotiska baksidestextens frågor:

Varför sätter en etablerad stjärnadvokat som Claes Borgström sin karriär på spel när han kräver att det svenska fotbollslandslaget ska hoppa av VM för de prostituerade kvinnornas skull?
Varför väljer en erkänt skicklig dramatiker som Suzanne Osten att envist göra barnteater i stället för karriär?

Och så vidare. Vore jag till exempel Osten skulle jag bli klart förolämpad. Hon är en nyckelfigur i svensk barnteater och svensk barnkultur är oerhört erkänd. Det är att vara en skicklig dramatiker, och att göra en jäkligt imponerande karriär också, för den delen. Hade hon tjänat bättre och fått mer respekt i somliga kretsar om hon jobbat på Wall Street istället? Jo säkert, men det gäller väl de flesta?

Men skit i baksidestexten nu. Boken i sig är betydligt mer respektfull och nyanserad. Leijnegard är, precis som i teve, en sympatisk intervjuare, kanske till och med väl beundrande och en smula okritisk. Samtidigt redogör han så öppet och personligt för sina grubblerier, sin partiskhet och sin ängslan att det är svårt att tycka illa vara.

Redan i förordet är han till exempel klart bekymrad över könsurvalet. Han har velat intervjua sina idoler och då har det mest blivit gubbar. Bara fyra av tretton intervjuade är kvinnor, – två av dem arbetade ju för övrigt tillsammans, Osten och Margareta Garpe – trots att Leijnegard själv påpekar att kvinnorörelsen, med sina ofta konkreta krav, som på fler dagisplatser och fri abort, hörde till 68-rörelsens allra mest framgångsrika delar.

Leijnegards intervjustil är öppen, och de intervjuade 68:orna tycks i stor utsträckning prata om det de känner för. Han låter dem tala till punkt, söker samtal snarare än konfrontation, och det har förstås både för- och nackdelar. Ofta knyter det ihop dåtid och nutid, hur olika människor begriper och kopplar samman det de gjorde då med vad de gör och tänker nu. Ibland spretar det lite väl mycket, precis som själva dispositionen. Ibland infogas ett litet övergripande kapitel, ibland stoppas sådana bitar in i intervjuerna. Annars är det välskrivet, som sagt med en sympatiskt ödmjuk attityd.

Jag gillar inte minst författarens personliga ingång. Själv är han lite för ung för att ha varit med på några barrikader, och tror knappast heller att han hade stått där även om han varit rätt generation – han växte upp i en helt annan 60-talsradikalisering, den kristna väckelserörelsen Maranata – men skriver redan i förordet in sig själv i en svensk välfärdshistoria, född 1964 som ”en perfekt liten prototyp i den svenska socialdemokratins experimentverkstad”:

Tjugo år tidigare och tjugo år senare skulle min uppväxt i nyhetsförmedlingen ha beskrivits som barnfattigdom, men här, i mitten av sextiotalet, förverkligades de våtaste drömmarna om ett klasslöst – och demokratiskt – samhälle i sådana som jag.

Som en introduktion till 68-rörelsen och de intervjuade personligheterna – förutom de redan nämnda även Sköld Peter Matthis, Gunilla Thorgren, Staffan Ling, Pierre Schori, Tomas Bolme, Göran Rosenberg och, lite insmugen utan egen rubrik, C-H Hermansson – fungerar 68:orna säkert bra. Om och av de flesta av dem har skrivits andra böcker att gå vidare med. Men just därför tillför den kanske måttligt mycket för den redan skapligt insatta.

Så även om det är en välskriven och trevlig bok, hade det kanske funnits vinklar som varit mer angelägna att ta upp. De där galna sektmaoisterna som alla refererar till, eller de berömda avståndstagarna, de som påstår att den som inte varit röd som ung saknar hjärta men den som inte blivit blå som gammal saknar hjärna och allt det där (fast de är, som historiker har påpekat, faktiskt inte någon majoritet bland 68:orna). Eller varför inte om den där andra radikaliseringen/mobiliseringen, den av religiösa och konservativa krafter som Leijnegard delvis själv har erfarenhet av (inte bara Maranata utan också Kristdemokraterna grundades ju på 60-talet)? Det kan man kanske önska sig till nästa bokprojekt?

Similar Posts:

• Våga vara besvärlig
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Radikalisering att dra lärdom av
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Hälsningar från den mänskliga faktorn

Sådant kan man höra ganska ofta.

Man behöver inte tillbringa särskilt lång tid med Gunilla Thorgrens biografi över RFSU:s grundare Elise Ottesen-Jensen för att slå det ur hågen.

Thorgren börjar från början, med familjen och uppväxten, och redan där finns de personliga, men säkert också ganska vanliga, erfarenheterna av utsatthet, okunskap och skam. Elise Ottesen föds 1886 utanför Stavanger, som sjuttonde barnet i en skara på arton. Modern är fullkomligt slutkörd. Pappa prosten däremot tycks glatt ha tafsat vidare på pigorna. Lillasyster Magnhild blir gravid när hon är sexton, skickas utomlands och isoleras helt. Barnet tas ifrån henne och familjen får hon inte kontakta. I tolv år syr hon barnkläder åt den lilla. Samlar på hög. Sedan tar hon livet av sig.

Så kanske är det inte så svårt att se varför Ottesen-Jensen kom att kämpa för sexualupplysning, tillgång till preventivmedel och en öppnare och mindre skambelagd syn på sexualitet. Sina resonemang byggde hon på erfarenhet – egen, men också många, många andras.

I Ottar & kärleken har Gunilla Thorgren bland mycket annat samlat utdrag ur debatter och brev, också de mycket personliga brev som skickades till RFSU och inte sällan till Ottesen-Jensen privat med frågor, tack och desperata böner om hjälp. Breven kommer inte minst från fattiga arbetare som redan har svårt att mätta alla munnar, från utsläpade makar eller unga människor som inte har råd att gifta sig än.

Och Ottesen-Jensen hjälpte allt vad hon kunde. Genom att resa runt och föreläsa – trots att upplysning om preventivmedel vanvettigt nog var förbjuden – genom att egenhändigt sälja kondomer och prova ut pessar i de fattiga stugorna, ibland förmedla adressen till en betrodd abortläkare – naturligtvis också förbjudet – förmedla kontakter mellan ängsliga homosexuella – förbjudet även det – handfast bidra med en slant eller tak över huvudet för ogifta gravida eller med en flyktväg för de under kriget eftersatta kollegorna nere i Europa.

Det är ett ytterst intressant och värdigt objekt Thorgren funnit för sin tegelstensbiografi. Elise Ottesen-Jensen om någon förtjänar en tegelstensbiografi och Thorgren skriver den med lika lätt hand som tidigare skildringen av 1970-talets kvinnorörelse i Grupp 8 & jag.

Påtagligt ofta är ”Ottars” åsikter ännu hjärtskärande aktuella. På kvinnosidorna i syndikalistiska Arbetaren slåss hon tillsammans med Helga Johansson (som ännu inte blivit Moa Martinson) för kvinnornas organisering, lika lön för lika arbete, förbud mot barnaga och mot nationalism och krigshets. Så småningom kommer hon att koncentrera sig på sexualupplysningen, på rätten att bestämma över den egna kroppen, för sexualundervisning i skolan och avkriminaliseringen av upplysning, abort och homosexualitet. Alltid med ett särskilt öga för utsatta grupper.

Ottar & kärleken är en mäktig påminnelse om att inget av det där varit självklart eller gratis. Människor har slagits för de rättigheter vi har. Thorgrens bok är en välförtjänt hyllning till sådana människor.

Similar Posts:

• Ottar kuskade Sverige runt och talade sig hes om barnbegränsning
• Sexspaning över 14 000 år
• Kristendomens kvinnor
• Det personliga och politiken
• Bort med tassarna från tanten

De Geers bilder, tillsammans med Johanna Halds mer melankoliska, naturnära modefoto, med skisser, tygprover, flyers och affischkonst sätter sin prägel på Salka Hallström Bornolds otroligt fina bok om Mah-Jong, tidsenligt döpt efter ett Mao-citat: Det är rätt att göra uppror. Till och med innehållsförteckningen, med stora, röda, handritade bokstäver över ett helt uppslag, är så fin att man blir rent lycklig av den.

Och precis som Åsa Mobergs Mah Jong-roman Snart är det 1968! fångar Hallström Bornolds bok en hel tidsanda och den föreställningsvärld som vi förknippar med decenniet kring 1970.

Att Mah-Jong klädde 68-rörelsen är visserligen en överdrift, menar Hallström Bornold. Stora delar av både vänstern och musikrörelsen var alldeles för macho för att visa sig i Mah-Jong. Framför allt klädde man kvinnorörelsen och den nya, jämställda mannen. ”Herrmodet har lika svårt att frigöra sig från sin manschauvinism som könsrollen i sig, vilket naturligtvis hänger ihop”, konstaterar Hallström Bornold och slår fast: ”Som fenomen i modets och jämlikhetens historia är velourmannen fullständigt unik, och förtjänar ovillkorlig upprättelse.”

- Debatten om velourmannen kom på 80-talet, och som en fullständig överraskning för mig. Det stämde väl in på min analys om en backlash på svenska, säger Grupp 8-grundaren Gunilla Thorgren.
- Det var fruktansvärt reaktionärt, ett sätt att skrämma männen som man tidigare skrämt kvinnor – att vi inte var riktiga kvinnor om vi inte stannade hemma med våra barn. Nu försökte man skrämma de män som försökte vidga sig utanför det auktoritära och dominanta. Budskapet var detsamma: du är ingen riktig kvinna, du är ingen riktig man – in i fållan med dig.

Det är rätt att göra uppror tar ett brett, roligt och lättillgängligt grepp om 1960- och 70-talen och kretsen kring Mah-Jong. Den tecknar i korta drag de tre unga formgivarnas historia – Helena Henschen, Veronica Nygren och Kristina Torsson – liksom deras föregångare bland kvinnliga formgivare. Den diskuterar könsroller, produktionsförhållanden och politik och framför allt levandegör den ett visionärt förhållningssätt till mode och företagande som kanske inte alltid höll hela vägen, men ändå fascinerande långt.

Kritik saknas visserligen inte. Mah-Jong blev aldrig de baskläder för vanligt folk som man drömde om att vara. Teko-industrin, den svenska tillverkningen av tyger och kläder, försvann hopplöst iväg till låglöneländer, trots det lilla företagets engagemang. Men de stora drömmarna imponerar, inspirerar fortfarande.

Viljan att skapa hållbara, vackra kläder, tillverkade under drägliga arbetsförhållanden och med minsta möjliga miljöpåverkan. Att ta strid för arbetarna och medvetandegöra kunderna om produktionen och om världens tillstånd. I butiken visades pedagogiska utställningar och bildspel, postorderkatalogen hade klart folkbildande ambitioner och hösten 1972 bytte man ut alla sina reklambilder i Stockholms tunnelbana mot Vietnam-affischer.

”Svart färgas numera med svavelfärger mot tidigare direktfärger, vilket ger en jämnare svart nyans”, kan man läsa i ett protokoll från 1973. ”Men svavelfärger förstör naturen. Med direktfärger får man större varianter”:

Men det är ju helt vansinnigt att inte acceptera att tröjan har en annan nyans än byxan, när man vet att det beror på att bomullen är ett naturmaterial som tar åt sig färg olika, och att ett ’perfekt’ färgbad innebär att Mah-Jong bidrar till naturförstöringen. Vi måste istället förklara detta för våra kunder.

Är det inte en tilltro till människan som man kan bli alldeles tårögd av?

Similar Posts:

• ”Hon smekte honom genom acrylen” – kärlek och uppror 1968
• Almstriden … Drogerna … Ytan … ytan …
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Radikalisering att dra lärdom av
• Vad är kulturen bra för?

Mänsklig verksamhet följer dock sällan fyrkantiga tidsindelningar – och så får vi begrepp som Eric Hobsbawms ”det långa 1800-talet” (från franska revolutionen 1789 till första världskriget 1914) och ”det korta 1900-talet” (från 1914 till Sovjetunionens fall 1991). På samma sätt tycks en rad historiker och skribenter mer eller mindre överens om att det finns något som heter ”1968″ (eller ”60-talet” eller ”70-talet”) och som sträcker sig över ungefär andra hälften av 1960-talet och första hälften av 1970-talet. En exotisk period att se tillbaka på med skräckblandad förtjusning, förakt eller dyrkan.

Jag har alltid varit svag för den där perioden. Jag älskar helt enkelt estetiken, jag älskar färgerna, klädsnitten, musiken. Och framför allt älskar jag glöden och framtidstron, den här känslan av att det gick att förändra världen som känns milsvitt långt ifrån min egen uppväxt på 1990-talet. Den tidsperioden finns skildrad i böcker som Gustav Fridolins Blåsta! och Gellert Tamas Lasermannen, och den ägnades för mitt vidkommande till stor del åt att sukta efter 1968. Det senaste decenniet har fina skildringar som Gunilla Thorgrens, Håkan Lahgers, Kjell Östbergs och Salka Hallström Bornolds nyanserat bilden, men knappast dövat intresset.

Såhär inleder Per Wirtén sitt förord till antologin Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet:

Nästan allra sist i Göran Palms bok En orättvis betraktelse från 1966 kan man läsa följande för boken typiska mening: ”Vi lever inte i en ond värld. Vi lever på sin höjd i en ond världsdel.”
Det är en mening som inkapslar det bästa i sextiotalets radikala samhällsdebatt. Kanske är det just såna meningar som gör att jag skriver det här. Man vände på det allmänt omfattade, man vände ut och in på en världsbild runt vilken det rådde konsensus. Plötsligt fick ljuset falla på de mörkaste delarna, de som utelämnats ur den tidigare berättelsen om samhället, historien och världen.

Men är det verkligen så att det vi förknippar med det radikala sextio- och sjuttiotalet tog slut med den borgerliga valsegern 1976? Att alla de där idealen svävar i något nostalgiskt moln någonstans, fjärran från vår egen tid? Jag tror ändå inte det.

När jag börjar skriva på det här sitter jag någonstans i skogen i södra Närke, omgiven av en brokig skara människor med det gemensamt att de reagerat på människans kortsiktiga, antagonistiska och ohållbara framfart i naturen.

En bit ifrån mig sitter en skäggig och piercad ung man i kilt och broderar. Det blir en hel radda med Super Mario-svampar. Framför sitter en kvinna och täljer på en gammal rot. Någon tar en öl, någon har med sig portvin och någon ”tror inte på stimulantia” och dricker inte ens kaffe. Alla lyssnar vi uppmärksamt på diskussionen som leds av ekofilosofen Pia Skoglund från Karlstads universitet.

Det är en vecka i en ekologisk tältby, en festival med föreläsningar, exekutioner, spelningar och teater. Det är några mil hemifrån mig och alltsammans går på några hundralappar, vilket är ungefär vad min semesterbudget sträcker sig till.

Större delen av sommaren har jag läst just på temat 1968 och på Skogsfestivalen kommer jag hela tiden på mig själv med att le åt alla små glimtar av det där jag romantiserat och längtat efter. Hade jag haft århundradets semesterbudget skulle jag ändå inte kunna komma på någonstans jag hellre skulle vara.

För det handlar om det där som Per Wirtén skriver om, om att tänka utanför de ramar som massmedia och den allmänna debatten erbjuder. Det Pia Skoglund kallar vårt förståelserum, våra grundantaganden om världen och våra möjligheter i den. Om att få syn på att det vi gör nu kanske inte är det enda eller bästa alternativet.

Jag åker hem med känslan att mycket av det jag förknippar med 1968 faktiskt lever kvar ibland oss. Det får kanske inte lika mycket uppmärksamhet som då, men allvarligt talat: vad skokartongen med ”1968″ på rymmer är en ganska liten del av den mångfald som varje mänsklig verksamhetsperiod egentligen är.

Mycket av det som frodades då har också utvecklats, nyanserats och växt in i det allmänna medvetandet. Miljö- och klimatfrågorna är ett exempel. Ett annat är ifrågasättandet av könsroller och heteronormativitet – frågor som kanske ”slog igenom” då, men där vi nog tusan på många sätt har kommit längre idag.

Så jag tror inte alls att det är över. Jag tror fortfarande att allt egentligen är möjligt.

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Det tjänar till; det måste
• Ett nytt sätt att leva?
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• En kärleksförklaring. Om utbildning

Nog måste det spela roll om till exempel alla skurkar är svartmuskiga eller bryter på ryska. Om de enda människor med annan hudfärg man ser uppför sig som i hiphop-videor. Det handlar om vilka bilder som dominerar. Vilka alternativ som finns. Och samtidigt är det något problematiskt med hela diskussionen, något som går ut på att människor som läser eller ser på teve eller vad de nu gör inte riktigt förväntas vara förmögna att tänka själva och att skilja på fiktion och verklighet.

Branschorganet Svensk bokhandel rapporterar att fler och fler svenska bibliotek köper in mer och mer ur genrer de traditionellt undvikit. Deckare och populära ungdomsböcker av det mer kommersiella slaget. Min lite hycklande reaktion är positiv vad gäller ungdomsböckerna – jag förstod aldrig när jag var i Kitty-åldern varför inte just min smak och mina favoriter dög, och jag tycker att man ska vara rädd om själva läsglädjen framför nästan allt annat. Deckare däremot är jag helt enkelt inte så svag för själv.

Naturligtvis finns det en poäng med att ta in böcker som folk faktiskt läser. En stor poäng. Men om biblioteken på inget sätt skiljer sig från bokavdelningen på Ica Maxi, då har vi kanske förlorat något?

I det stora landet i väster finns av tradition ett stark engagemang i biblioteksutbudet från föräldraföreningar och andra påtryckningsorganisationer. Fast det är varken kvaliteten på böckerna eller, som man skulle kunna tro i skolmassakernas hemland, exempelvis glorifieringen av våld i media som engagerar. Nej, det är förstås sex. Grovt språk, någon gång positiva skildringar av fiendeland, känsliga ”ras”-frågor och allt som över huvud taget kan associeras med sex. Massor av delstater har till exempel plockat bort en bok som innehåller ordet ”pung” från sina bibliotek. I boken förekommer nämligen en hund som blir ormbiten i denna kroppsdel. Lite läskigt? Absolut. Men sexigt? Besvärande tanke.

Det kan låta som två helt motsatta strategier, censur eller marknadsanpassning, men resultaten blir obehagligt lika. Med en alltför rigid strävan efter det populära eller det politiskt korrekta riskerar man att stå där med en trist och likformig massa. Och är det inte just variationen som tvingar oss att börja tänka själva?

Så kanske måste man som muminmamman, denna visserligen traditionella men urcoola modersgestalt, hålla fast vid att ”allt som är trevligt är bra för magen”, packa matsäck och varma tröjor och helt enkelt sätta sin tro till förnuftet och upptäckarglädjen.

Similar Posts:

• Jag tror inte det är över
• Det personliga och politiken
• Ett nytt sätt att leva?
• Kristendomens kvinnor
• Allt som är trevligt är bra för magen?

Men ska den nu firas, ja, då finns det all anledning att fira människor som velat och vågat och faktiskt lyckats åstadkomma förändring, och 1960- och 70-talens feminister, de hör sannerligen till dem. Visst finns andra mer krasst samhällsekonomiska faktorer som spelat in i historien och visst kan man invända mot enögdhet, idealism eller till och med dogmatism någon gång ibland. Det går ändå inte att förneka storverken, den fredligt vardagliga revolutionen.

Bara smaka på siffror som 38 000 dagisplatser på 760 000 barn under sju år 1970. Vilket val skulle man ha som förälder i en sådan situation?

Gunilla Thorgren hör till dem som var med och kämpade för fri abort, daghemsplatser, kvinnors rätt att yrkesarbeta och få rättvisa löner. Hon var bland de första i Grupp 8, som sedan skulle komma att avknoppa sig i kvinnogrupper runt om i landet. I Grupp 8 & jag skriver hon en personlig berättelse om sitt eget liv och jämställdhetsarbetet, om människorna, frågorna och tidsandan.

Grupp 8 & jag kan inte vara den ultimata och fullkomligt objektiva historieskrivningen och det gör den heller inte anspråk på. ”Det är grupp 8:s historia sedd bara genom den kameralins som är jag själv”, skriver Thorgren i förordet. Det betyder emellertid inte att skildringen är okritisk. Vatten har flutit under broarna, konjunkturer och feminismer har kommit och gått. Thorgren ifrågasätter, vrider och vänder, är efterklok och tar in andras perspektiv. Hon diskuterar misstag och skuldkänslor likaväl som triumfer.

Här finns en hel del inskjutna texter från den tiden, från Thorgrens egna artiklar och från gruppens olika projekt. Här finns protester mot hur åttornas historia har framställts och funderingar kring vad de lämnade efter sig. Grupp 8:s historia kastar också ett nytt och sällan särskilt smickrande sken över 68-rörelsens övriga falanger. Här finns de ständigt återkommande anklagelserna om splittring av klasskampen och här finns en viss irritation över medelklasskids som leker alternativa och över intellektuella vänstersekter som inte åstadkommer mycket mer än att hålla på och infiltrera varandra.

Framför allt är ändå Grupp 8 & jag en kärleksfull och fascinerande historia om uppror och framtidstro, om en förbluffande energi och kreativitet och om en inställning att det går att förändra sakernas tillstånd och att alla ska få vara med. Om en ung tjej som väljer att ha sina kärleksförhållanden och sina barn efter eget huvud och bästa förmåga, också när det innebar att man kunde nekas studentexamen eller blev utslängd hals över huvud av hyresvärden.

Grupp 8 & jag är en välskriven, spännande, tankeväckande och rolig bok. Och vad kan man annat än skratta åt släktingarna som när Thorgren (av goda skäl) skiljer sig efter tio månaders äktenskap ser till att noggrant kräva tillbaka bröllopspresenterna? Eller åt gruppen som spelar teater om kvinnofrågor och när de blir ifrågasatta fräser ”Gå härifrån och skaffa dig en karl, så du får knulla av dig, hysteriska fruntimmer!” Eller varför inte mötesprotokollet som sakligt konstaterar att ”Också vad gäller koppdiskningen finns olika förväntningar på killar och tjejer”. Det personliga är politiskt, som sagt var.

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Våga vara besvärlig
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• ”Hon smekte honom genom acrylen” – kärlek och uppror 1968
• Ketchupeffekt och omklädningsrum