Flyktingbåt sjönk utanför Libyen – nära 100 saknas
- Text-TV, 170413

In i handlingen träder Richard. Han är född under kriget och uppvuxen i DDR, återförenad tysk sedan 25 år, änkling sedan ett par år, nypensionerad från sin professorstjänst i klassisk litteratur. Av… jag vill skriva nyfikenhet, men det är nog inte det, och något exakt ”varför” sätter han själv aldrig på det, börjar han gå ner till förvaringen och prata med männen från Tchad, Nigeria, Niger, Ghana och Burkina Faso. Mer än så är det egentligen inte först; de undrar nog på fan över den artige gamle mannen som kommer och ber dem berätta om sina liv, men de är svältfödda på att bli behandlade som människor och öppnar upp för honom. Snart är den ensamme gamle mannen där varje dag, lyssnar och ger råd, hjälper dem böja starka tyska verb, ger dem små trädgårdsjobb och funderar över Odysseus och Dante.

Erpenbecks bok är ett mästerverk i ytlighet, och det menar jag positivt. Inte så att den är ytlig, men att den hela tiden dansar på den där så kallade civilisationens fernissa men då och då vågar titta ner, se alla skiftningarna i lagren under. Även när hon ger röst åt alla dessa öden (mina barn drunknade framför mina ögon, min far släpades ur bilen av Boko Haram, jag gick barfota genom öknen) reflekterar hon det hela tiden i Richard, som så många gånger i livet fått höra att nu är allt på det torra, nu är allt perfekt, nu har vi Ordnung. När han nu äntligen gör någonting, är det för sent? Var allt det där snacket om Einigkeit und Recht und Freiheit bara just snack, eller sträcker det sig fortfarande bara så långt som till närmaste person som talar ett annat språk?

Bara om de överlevde Tyskland nu hade Hitler verkligen förlorat kriget.

Jo, Erpenbeck är mitt i det (för att tala med salig Gitta Sereny) tyska traumat 1933-1989, och den skyldighet den skulden medför. (Inte bara för tyskarna.) Ändå motiverar Richard egentligen aldrig sina handlingar mer än de afrikaner som bara hamnat här för att det var så här långt de orkade gå; livet tog oss hit, vad kan vara viktigare än det? Samtidigt är ju livet, med nödvändighet, en övning i att inte se det man inte kan leva med. Omänskligheten i en flyktingpolitik inställd på att rubba våra cirklar så lite som möjligt, att slippa se våra medmänniskor annat än som problem.

Merparten av sitt liv har han i sin själs mörkaste vrå hoppats att människorna i Afrika sörjer sina döda mindre eftersom döden ju sedan gammalt skördar sådana massor av offer där.

Trots hur hon lätt dansar på den där tunna isen går hon djupt ner i både historien och språket. Titeln; jag tänker på Sara Lövestams observation i Grejen med verb att bara de gamla fina germanska verben får stark böjning, både i tyskan och svenskan – alla som importerats efter romarrikets fall får alltid nöja sig med att vara andra klassens ord. Erpenbeck målar upp en värld där berlinare dansar tryckare till ”We Are The Champions”, talar lyriskt om hur lätt det är att resa runt hela Europa nu och inte minns vad en gräns är, vad en mur mellan människor gör mot dem på båda sidor, medan människor drunknar inte bara på medelhavet utan i sina egna mardrömmar mitt i vårt välordnade Europa. Jag tänker på salig Torgny Lindgren och hans moraliska återvändsgränd från en tid vi valt att inte komma ihåg i Ormens väg på hälleberget. Skrika, skrek, skrikit. Tiga, teg, tigit.

Vart går en människa som inte vet vart hon ska ta vägen?

Visst, i någon mån känns Gå, gick, gått som en stor författare kidnappad av en aktuell händelse för stor att inte skriva om. Det finns säkert de som skulle kalla både Erpenbeck och Richard naiva, och det är de på många sätt också. Precis lika naiva som varje Rashid, Ibrahim eller Osarobo som på något vis inbillar sig att de är våra medmänniskor. Det är upp till oss om de har fel.

Similar Posts:

• Musikaliskt, rytmiskt och tyskt
• Vindlande berättelse om identitet
• Familjehistoria på nytt språk
• Tysk höst
• Längta hem

Att Knutbymorden inte bara skulle få sitt rättsliga och mediala efterspel torde sedan länge ha stått klart, därtill är händelserna i den lilla Upplandsbyn alltför säregna och makabra, för att upprepa ett mantra (sällan har väl dikten fått stryka på foten inför verkligheten som här). Och det är helt naturligt – men även bra – vi behöver en djupare analys av vad som skedde när ett religiöst kollektiv kom att utgöra grogrunden för ond bråd död såsom skedde.

Journalisten Thomas Sjöberg är en av dem som hade snabbast till pennan, och resultatet är som han säger en ”dramadokumentär” i huvudsak om barnflickan Sara Svenssons resa från barndomen i Vaggeryd till skotten i Knutby. Hon är, enligt Sjöbergs tycke och smak, den stora gåtan i dramat. Gentemot hennes manipulerabarhet och underkastelse står sig pastor Fossmos sexualhunger och psykopatiska drag rätt slätt. Fokus på barnflickan alltså.

Några kapitel in i boken slås jag av det omvända förhållandet som råder mellan en dramadokumentär som denna visavi en uppdiktad roman. I den sistnämnda genren är det ju brukligt att kasta in lite originalhandlingar (brev, protokoll osv) för att öka på trovärdigheten i sin fiktion. Här finns allt detta rikligt representerat av SMS, brev, förhör etc, och med 100-procentig sanningshalt därtill. Det blir när han mellan varven ska teckna barnflickans inre porträtt som det är dags för fabulering och spekulation. Förvisso finns barnflickans vittnesbörd från förhör och rättegångar, men sådan ”sanningshalt” kan ju alltid diskuteras.

Sjöberg sticker nu inte under stol med att hans bok vare sig är en reportagebok eller intervjubok. Eventuella slutsatser om skuld och motiv överlåts behändigt till läsaren, för att använda hans egna ord. Men det borde inte vara poängen med en sådan här bok, eftersom det just är en djupare värdering och analys av händelserna som kan utvekla den bortom löpsedlar och tevesoffor. Inte för att jag tvivlar på att den tids nog kommer, kanske både som bok och film, men att läsa Barnflickan i Knutby väcker snarare längtan dit än stillar den. Vad vi vill ha är ett Gitta Serenyskt djupborrande i pastorns sjuka väsen.

Det som står här har du redan kunnat läsa dig till i kvällstidningarna.

Similar Posts:

• Ok om andra världskriget
• Spännande, välskrivet – men uttjatat tema
• Nyfiken på världen?
• Patetisk tjuv och polis-lek
• Stabilt kriminalreportage om Peter Mangs

Jag är beredd att hålla med om det påståendet. I dagens alltmer mediala verklighet där vi ständigt tvingas värdera och placera all information som vi möter kan det verka tilltalande med en mer svartvit version av tillvaron om den så är historisk. På samma sätt kan man förklara framgångarna för Sagan om ringen som helt och hållet bygger på spelet mellan det goda och det onda. Verkligheten är dock aldrig så enkel. Alla tyskar var inte mördande nazister under 40-talet lika lite som att alla allierade var ädelmodiga demokrater.

Alla böcker är emellertid inte schablonmässiga och flera titlar är betydligt mer komplexa och ifrågasättande än andra. Hagberg framhåller Gitta Serenys publikationer och det är bara att skriva under på att de håller hög klass. Själv skulle jag vilja peka på Peter Englunds novell ”När man kämpar mot vidunder” (Brev från nollpunkten 1993) om den allierade bombningen av Tyskland som ett bra exempel inom genren.

Boken om slagskeppet Bismarck tillhör inte den mest överslätande kategorin men inte heller den mest ifrågasättande. Boken hamnar någonstans i mitten av skalan. Den har ett ganska ordinärt upplägg och inleds med ett översiktskapitel över den marina krigföringen för att sedan smalna av mot det specifika fartyget och jakten på detta.

Det hypermoderna slagskeppet Bismarcks uppdrag var att bedriva krig mot de för Storbritannien livsviktiga konvojerna på Atlanten. Fartyget blev dock upptäckt i ett tidigt skede och efter en katt- och råttalek på havet sänktes hon av allierade styrkor.

Det är mycket detaljer och förloppen förklaras ingående och i kronologisk följd. Det är lätt att få grepp om själva jakten vilket också underlättas av de kartor som visar var de respektive sidornas fartyg befann sig vid olika tillfällen. De ger också en känsla av hur stora haven egentligen är och hur komplicerad och slumpmässig jakten på det tyska flaggskeppet var. Bra är också att man försökt att lyfta fram människorna som verkade ombord på de olika fartygen. Det ger ansikte åt allt tonage.

Boken är ytterligare en pusselbit om det andra världskriget men känns för den skull inte särskilt viktig. Det är inte på något sätt den första publikationen om Bismarck och säkert inte den sista. Frågan är, med respekt för alla de som var inblandande, hur många fler det finns rum för?

Similar Posts:

• Invasionens anatomi
• Avlyssnad avgrund
• Nazistjägarna i verkligheten
• Majestix
• Stafettpinnen överlämnas

Sereny har själv gjort stora insatser för att belysa periodens mörkaste sidor, och enligt henne själv har hon gjort det för det viktigaste av allt; för sanningens skull. Utan skyddshanskar har hon rört om i sörjan, vänt på stenar utan att rygga tillbaka för vad som kan tänkas komma fram i ljuset. I Vid avgrunden skrev hon om Franz Stangl, kommendant över förintelselägret Treblinka, och i Albert Speer och sanningen skrev hon ett inträngande porträtt om Hitlers arkitekt. Till det kan läggas ett otal reportage och artiklar om perioden och dess problematik.

I Tyskt trauma börjar Sereny berätta om sin uppväxt men det hela handlar inte om några memoarer. Snarare rör det sig om en summering av ett livsverk så lång. Varför den engelska originaltitelns underrubrik – ”Experience and reflections 1938 – 2000″ – inte fick följa med till Sverige är märkligt. Den är nämligen både saklig och ärlig.

I boken får vi följa Serenys utforskningar av människas baksidor och bitar ur hennes viktigaste verk presenteras. Både Stangl och Speer finns med men också porträtt av filmerkskan Leni Riefensthal och Kurt Waldheim. Alla personer som hon försöker komma under skinnet på för att få fram den förhoppningsvis förlösande sanningen.

Vissa kanske tycker att Tyskt trauma spretar åt för många håll, att den inte är kompakt nog för att vara trovärdig. Vissa kanske tycker att den är en bra introduktion till Serenys författarskap och att det är gott nog. Jag kan hålla med om det sistnämnda. Kan mycket väl tänka mig att många läsare ger sig på t.ex. tegelstenen om Albert Speer efter att ha läst denna bok men att den är spretig stämmer inte. Den är förvisso mångfacetterad men det är inget som ligger den i fatet. Alla kapitel har sin relevans. Det viktigaste av allt är dock den hand som Gitta Sereny sträcker ut mot övriga, nya skribenter inom ämnet. Det är en hand som länge nog hållit krampaktigt om stafettpinnen. Det finns mer att reda ut och mer sanningar att söka och hon vet om det. Boken är således också en uppmaning likväl som en sammanfattning.

Similar Posts:

• Ok om andra världskriget
• Ögonvittne vid slutstationen
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Beevor bryter mönstret!
• Unsere Papiere, bitte