Vanligtvis brukar jag bli irriterad över att författaren låter olika karaktärer i boken komma till tals i olika kapitel. Det blir så lätt skolboksexempel av hur en deckare bör skrivas och det brukar medföra att jag som läsare har svårt att komma någon av karaktärerna in på livet. Här får vi som läsare ta del av olika karaktärers vardag, både Johns, hans kollega Lises men även flera andra personer framträder. Det sker utan att jag först lägger märke till det och utan att jag alls retar mig på det. Jag är på det hela taget mycket nöjd med mina nya bekantskaper. Jag gillar att John inte är en hårdkokt polis med ett buttert yttre och med bristfällig kontakt med sitt känsloliv. Det gör mig som van deckarläsare visserligen en smula förbryllad men det är välkommet.

Vad det gäller fallet som så småningom framträder vet jag först inte alls vart det är på väg. Det känns till en början smått generande att den rutinerade poliskommissarien kan uppbåda en närmast rättshaveristisk envishet men ju längre jag läser desto mer förfärlig ter sig historien. Sista halvan av boken läser jag med avsmak.

När du läser detta är inget trevligt deckarmysterium som ska lösas. Brotten är inte avskalade utan framträder på ett sätt som gör mig rädd och äcklad. Jag tror att det är bra. Det har väckt mig ur min deckarlunk som på senare tid angränsat till slummer. Det har inte hänt på länge och jag känner mig både lite skakad och arg över sakernas tillstånd. Det är alltid nyttigt.

Similar Posts:

• En trevlig ny bekantskap
• Ocharmiga schamaner
• Degenererande deckardebut Ett öde värre än döden
• Charmig historia i gräslig förpackning
• Välskriven deckare med lagom spännande mordgåta

I samma veva hittas en brutalt misshandlad och mördad knarkhandlare och John Cardinal och Lisa Delorme anar ett samband mellan knarkuppgörelsen och den rödhåriga kvinnan.

Spåren leder till en påstådd indiansk schaman som på något underligt sätt verkar ha lyckats ta över den lukrativa droghandeln från det lokala MC-gänget. Samma drivkrafter ligger förstås bakom men schamanens verksamhet kräver uppenbarligen än mer och fler blodiga offer.

Blunt skildrar sina huvudpersoner på ett ingående och personligt sätt. Cardinals relation med och oro för sin manodepressiva hustru blir till en inte oviktig bihandling. Delorme spelar en lite mer undanskymd roll än i tidigare böcker men man kan inte låta bli att gilla henne ändå. Den skjutna kvinnan och hennes bror får också alldeles egna liv, bakgrunder och personligheter och Blunt har en förmåga att utan att bli för predikande ställa en del relevanta frågor. Hur blir ett monster ett monster? Varför gör man val som man vet är dåliga? Är man ond eller blir man ond?

För ondskan, om det nu finns någon sådan, är ständigt närvarande i form av schamanen och den religion han tillhör, palo mayombe. Blunt har gjort ett gediget researcharbete och de noggrant beskrivna palo mayombe-riterna är inget för den kräsmagade.

Det Blunt gör lite extra skickligt är balansen mellan det vanliga livet och människorna och kriminalfallet. Inget sker på bekostnad av det andra. Kanske är det lite för mycket av filmscen över Cardinals möte med sin fru och kanske är slutet något förutsägbart. Men vad gör det. Det är charmig och lättsmält läsning från första till sista sidan och som gjort för några slöa dagar i hängmattan för den som har semester kvar.

Similar Posts:

• En trevlig ny bekantskap
• När allt inte syns vid första anblicken
• Berättelsen som fängelse och tillflyktsort
• Skott, lögner och familjeband
• Glesbygdshemligheter och älgjakt

Liket efter en amerikansk turist som lämnats till björnarna ställer nämligen till med större problem. Och när en ung kvinnlig läkare försvinner så står det tydligt att det finns ett samband. Den kanadensiska säkerhetspolisen börjar dessutom lägga sig i vilket förstås är en varningslampa och utredningen tar dem allt längre bak i tiden.

Giles Blunt är en helt ny stjärna på deckarhimlen för mig. Och han är helt klart en positiv överraskning. Det som skiljer den här deckaren från många andra är hans kärleksfulla beskrivning av sina karaktärer. Man får följa med dem hem, lära känna deras fruar och föräldrar, förstå varför de är som de är och haja till när det visar sig att även de har skelett i garderoben.

Hela boken balanserar på linjen mellan vanlig roman och kriminalroman just på grund av – eller tack vare – dessa personskildringar, men det är knappast någon nackdel. Det var längesedan jag läste en deckare med en såpass närgången skildring av såpass njutbara karaktärer.

Nackdelen med kärleksfulla personskildringar kan ibland vara att själva handlingen tappar lite tempo. Handlingen i En stilla storm är dock tillräckligt komplex för att klara ett sansat tempo och verkar ha föregåtts av en gedigen research. Men väntar man sig blixtsnabba vändningar och revolverdueller så bör man leta någon annanstans.

Även genom de hemskaste hemskheter så finns ändå glimten i ögat där med enfaldiga rånare och goda gärningar som lönar sig. Cardinal har ibland lite mer tur än vad som kanske är realistiskt och konspirationsteorierna kanske är aningen för konspiratoriska. Men det är ju faktiskt fiktion.

Det här är en riktigt trevlig deckare och en riktigt trevlig ny bekantskap.

Similar Posts:

• När allt inte syns vid första anblicken
• Ocharmiga schamaner
• Snälla, ta inte min gamla miniräknare
• Med tvekan godkänt
• Vit eld stör, men berör den?