Stockholm, 2400-talet. Litteraturvetaren Muham Bentson sammanställer och kommenterar den nyligen upphittade boken från Sveriges mörka tid, ger en historisk bakgrund om det lilla vi vet om vad som egentligen hände där i början av 2000-talet och seklen som följde, och sätter det i förbigående i perspektiv till sin egen tid, där allt återigen blivit mycket bättre och man knappt ens längre kommer ihåg hur illa det kunde bli.

Genom hela boken följs de åt, Toff och Muham, medan Toff och hans få vänner tvingas fly och handlingen rör sig från Ståkkålms kåkstäder genom det återigen skogsbevuxna Svärje till det förlovade landet, Bassebeck, där det sägs finnas både kunskap och möjligen rentav en väg till den mytomspunna kontinenten. Toffs berättelse börjar tveksamt och haltande, men allteftersom han får mer att säga, fler sätt att säga det och mer att slåss för blir historien mer driven. Tyvärr inte nödvändigtvis bättre, för någon stor stilist blir han givetvis aldrig, och vi tillåts heller aldrig riktigt glömma att här finns en tredje berättare också: Kalle Dixelius. Kalle Dixelius är född på 1970-talet och bor i 2000-talets Stockholm, precis som sina huvudpersoner skriver han hela tiden från sin egen horisont och för sin egen tid, och även om det nog inte är meningen att vi ska tänka på honom så är det hela tiden hans röst som slår igenom och hans ganska trubbiga satir mot 2000-talets samhälle och medier som dominerar. Och det blir på bekostnad av hans karaktärer som ofta är lite för upptagna med att släppa referenser till urgamla folkvisor (”Vill ha dig”), legender (Star Wars) och litterära mästerverk (Nick Hornby) som alltid kommer från samma 30-40 år i mänsklighetens historia för att deras egen tid ska bli helt levande. Än så länge är ju litteraturen inte förbjuden, och om man vill göra det så här övertydligt att det man skriver egentligen handlar om ens egen tid, varför inte helt enkelt skriva om sin egen tid?

Det finns inget som gör mig så förbannad som när nån snackar skit om den gamla tiden. Det finns de som inte tror på allt, eller som tror sig veta att det inte alls var så bra som det var. (…) Folk tar ju livet av sig hela tiden utan att nån bryr sig. Folk blir våldtagna i varenda buske varenda kväll i Hornschtull och överallt i Sverige. Det är bara så det är. Att nåt så högtstående som en [2000-tals]tidning skriver om nåt så vanligt som ångest och våldtäkt, visar väl att det var ett samhälle som står tusentals mil över vårt?

Svensk genrelitteratur har fått ett rejält uppsving på senare år, och Toffs bok är väl egentligen inte ett dåligt tillskott till den; i sina bättre stunder ekar den lite klassisk 70-talsdystopi à la en mer lo-tech George Johansson, och visst är det inte svårt att fortsätta vända blad. Men i sitt försök att bli en svensk Fahrenheit 451 eller Vi räcker den inte riktigt till, trots en slutknorr som får mig att haja till och fundera lite över ordens makt. Ett postapokalyptiskt Sverige där litteraturen varit död i 200 år hade nog kunnat vara stolt över en Toff Janne; men även om Dixelius har ett bra upplägg och inte gör bort sig helt så har han än så länge mycket tuffare konkurrens än sin huvudperson, och även om den har charm så säger Toffs bok egentligen ingenting som inte andra redan sagt bättre.

Similar Posts:

• Wham bam thank you Slam
• Illa förtäckt politisk propaganda
• Ack, ackÂ…
• Hornbys samlande-förtioplus-män är tillbaka
• Rolig och mörk samtidsroman

Böckerna kom i nytryck för ett par år sedan och det fanns hela tiden i mitt bakhuvud att jag skulle läsa dem igen. Lite nostalgi är aldrig fel. Efter nästan ett år var det så dags och det visade sig att jag kom ihåg det mesta av handlingen men det var intressant läsning i alla fall. Språket är enkelt och lite väl övertydligt, särskilt när man fortfarande har Harry Potter i färskt minne. Man är inte dum bara för att man är ung och författare av ungdomsböcker har en tendens att underkatta sina läsare.

I fallet med kvartetten om Universums öde så skulle jag vilja säga att det är ett ganska uppenbart försök att påverka läsaren politiskt. Själv säger George att det var miljödebatten som påverkade honom och att det är det centrala budskapet men jag tycker nog att det mer känns som en bisak. De tre första böckerna handlar om hur illa allt är på jorden och att det är den överdrivna konsumtionens fel att jorden håller på att gå under tack vare alla miljöförstöringar. I den tredje boken har människorna förvandlats till viljelösa konsumtionsmaskiner helt i klorna på den storebrordator som styr samhället. Bok fyra däremot utspelar sig ett framtida samhälle i Andromedagalaxen där man kallar varandra för ”kamrat”, alla måste vara lyckliga och ingen får leva utanför systemet. De arketypiska kommunistiska dragen är väldigt tydliga och det blir nära på lite patetiskt. Nåja, de skrevs i alla fall under en annan tid. När jag läste böckerna första gången kommer jag inte ihåg att jag reagerade för samma saker så han har kanske inte underskattat sina läsare i alla fall den gode George.

Den nya utgåvan av Universums öde har reviderats och i den tredje boken talar man om ”nätet” som är det sätt på vilket de stora centraldatorerna styr hela världen. Jag vet inte om det är en ändring till denna upplaga men det känns verkligen så. Mänsklighetens räddning ligger i att förgöra både datorerna och nätet och tvinga mänskligheten tillbaka till ett förteknologiskt stadium. Själva syftet är att hindra den hemska konsumtionen som korrumperar mänskligheten och förstör planeten.

I den fjärde boken finns ett avsnitt (sidan 54) som för tankarna till Adolphson & Falk med ”Kontrollen blinkar blå”. Otroligt charmigt måste jag säga. Klara plusspoäng till George. I den tidigare utgåvan var det fem böcker. Han har strukit en av dem helt då han helt enkelt tyckte den var för dålig för att ges ut igen.

Om man bortser från de klumpiga försöken att forma läsaren till en god kommunist är det en ganska underhållande serie. En bok tar ett par timmar att läsa och då läser jag ändå inte speciellt fort. Har du inget annat för dig är de värda några timmar men det finns betydligt bättre tidsfördriv. Harry Potter som jag nämnde är ju det självklara valet men även Artemis Fowl är klart överlägsen. Spara Universums öde och ha den som reservlitteratur när du har slut på annat intressant att läsa eller bara har ett par timmar på dig, det är mitt tips.

Similar Posts:

• En förtrollande bok
• Artemis på rätt väg
• Harry Potter med automatvapen
• Passar i samma ram som första boken
• Potter-konceptet börjar kännas slitet