Utsökta lik. Det är en munsbit det, sanna mina ord. Andrew Compton är ”jaget” i en berättelse som kretsar kring fyra individer. De övriga tre – Tran, Luke och Jay – växer fram i ett tredjepersonsperspektiv. Andrew berättar om sitt liv och hur han på det mest snillrika och oväntade vis lyckas göra sig fri från de påträngande väggarna bara ett fängelse kan uppbåda. Varför han dömts till en livstid i fängelse? Han har mördat och sedan idkat samlag med tjugo och några människor. Han kallas av media ”Den evige värden” eftersom hans offer aldrig kom att lämna hans boning.

Efter flykten tar sig Andrew från Birmingham till New Orleans och möter efter en tid sin jämlike Jay. Jay har, utöver vad som gör dem till den perfekta duon, även den goda smaken att ta ett par munsbitar av sina offer. Pojkarna blir på så vis en del av honom. Ibland kan han inte hålla sig och dinerar medan de fortfarande har puls. Oftast är de emellertid så drogade att de knappt märker något, men inte alltid. Offren är genomgående svaga, fattiga och enligt Jays utsago inte helt främmande inför att dö. Som om de innerst inne vill sluta finnas till. Jay är, som ni ser, en sann samarit.

Om du tror att Billy Martin (Poppy Z. Brite) är en Gabrielle Wittkop så misstar du dig å det grövsta. Det finns onekligen ett mått av ömhet, men kroppars safter, dofter, konsistens, innanmäten formligen väller ut. Det är kukar i hedniskt trånga anus och mottagande halsar; sperma och blod överallt; stekta köttbitar och giriga tänder som gnager sig genom magar. Alldeles ypperlig läsning för den som har svårt med aptiten. Lite smaskig lever ur någon som lever, hade inte det smakat? Hovmästaren, låt gärna tarmar, gaser och LSD-förädlat blod vara kvar. Rått ska det vara. Blodigt.

Tänk er boken som en utbroderad version av valfri Cannibal Corpse-låt, vilket inte osökt får mig in på en av de stora frågorna: Hur har inte sångaren George Fishers huvud lossnat av allt rotorbladsliknande snurrande med huvudet? Å andra sidan är hans nacke som gjord för hårt fysiskt arbete. Han skulle kunna dra fem undermåliga sovjetiska ångdrivna traktorer över de bördiga ukrainska åkrarna genom att propellera sig framåt med håret.

Begynnelsebokstäverna som inleder varje kapitel har stänk av bläck omkring sig. Har man någonsin använt rött som typsnittsfärg? Spermafärgat? Skalpellblänkande? Här om någonstans skulle det göra sig väl. Språket är som ni förstår närgånget, men det är inte ett överdrivet frosseri i ondska ni kommer bläddra igenom. Det finns ett rättvisepatos som tilltalar mig. Boken utspelar sig kring slutet av 80- och början av 90-talet och det finns i samhället ett djupt rotat hat mot homosexuella. Det är tyvärr inte blott ett minne utan lika mycket en påminnelse som följer med in i vår samtid. Vi talar oss varma om tolerans, men det finns både ett öppet och dolt grasserande hat och förakt mot all sexualitet som inte faller inom den ram som utgörs av heterosexualiteten. När det talas om den tolerans vi är kända för, strömmar det fram högar med skitiga lögner om hur liberalt, tillåtande och förstående det är. Då frågar jag dig: När såg du senast två samkönade hålla hand i offentligheten? Sverigedemokrater och värre kräk skulle utan att tvivla inte bara hala ner utan gärna bränna regnbågsfärgade flaggor. Jag blir så jävla arg.

Rasismen i boken försöker inte dölja sig. En scen, som äger ett stort släktskap med en händelse ur Jeffrey Dahmers sjuka liv, är när poliskåren negligerar en svart persons vittnesmål för några gröna sedlar. Vi läsare stryker längs utmed väggarna i de mörka och nedgångna gränderna; i samhällets botten skrapas det fram offer som ingen kommer sakna. Droger dödar, ingen bryr sig. Föraktet mot det förment öppna och toleranta samhället blir som tydligast i Lukes radiokanal vars sändningar krälar sig ut i etern från en båt uti de alligatorstinna träskmarkerna. Naturligtvis går han under ett alias. Mitt hat mot allt vad intolerans, fantasilöshet och dumhet heter flödar.

Författarens fascination eller åtminstone stora intresse för verkliga massmördare går inte att ta miste på. Referenser dyker upp här och där och har ni följt med i true crime-vågen lär ni inte stöta på några överraskningar. Jag är inte särskilt kräsmagad, men morden och fantasierna är inte sällan så närgångna att jag åtminstone en gång brister ut i ett ”eeew”. Martin är en duktig författare, förmedlar känslor och scener på vis som är både på- och inträngande. Ibland hastas det fram en gnutta, men överlag trivs jag med karaktärsutvecklingen- och förmultningen.

När jag är klar med läsningen ser jag framför mig hur exempelvis en centerpartistisk före detta jordbruksminister med en okontrollerbar vikingasjuka förbereder ett tal som skulle kunna låta ungefär så här:

Låt mig ta några exempel. Är det, och ska det vara, lagligt att på en död person stryka på något som exempelvis en nekrofil tycker smakar eller luktar gott, för att låta en annan nekrofil slicka av det som är påstruket på könet? Ska det vara tillåtet att smeka en död på kuken av kärlek, eller ska det räknas som ett sexuellt utnyttjande? Det blir ytterst svåra bedömningsfrågor att ta ställning till även med en förändring av lagstiftningen.

Det får bli som det blir med det.

Införskaffar du boken har du utsökt spårvagnsläsning. Jag personligen började pulsera och vibrera av möjligheten att min stolsgranne skulle slänga ett öga på vad jag läste. Personen skulle vrida sig av obehag, dra ihop knäna. Än hellre önskade jag att okända, oartiga och intresserade medresenärögon skulle kräla över min axel. Vad var det de skulle se? Vilka tankar skulle fara genom deras huvuden? Skulle personen överväga att kliva av sjutton hållplatser tidigare än planerat och invänta nästa vagn? Ni ska ha i åtanke att jag alltid läser med huvan djupt neddragen över pannan…

Similar Posts:

• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”
• Epidemin som sänkt USA:s medellivslängd
• Open up and bleed
• Helgongestalten som blev skällsord

Vad är ett lik? Kallprat har ofta ett stråk av misär. Inte sällan önskar man strax att man skall befrias från alla falska leenden och artighetsskratt. För att liva upp stämningen vid vilken social tillställning man nu lyckats hamna i, kan man snart återuppliva spektaklet med frågan: – Vad är ett lik? En klassisk fråga, antagligen med anor från innan skriftsystemet. Som hos andra frågor av samma dignitet (huruvida det finns liv efter födseln eller varför vi förlänats en nackskottsgrop) går den att idissla tills tänderna nötts ned till köttet. Varken fluor eller tandtråd hjälper, ta mig på orden. Jag känner både en och annan som…

Så, vad är då ett lik? Jag sitter naturligtvis på svaret, men tänker här bara antyda svaret. Den var åtminstone en gång i tiden en tvistefråga mellan franciskaner och dominikaner och man får väl sälla sig till den orden som faller en i smaken. Ibland gråter jag mig till sömns med vetskapen att när jag trillat av pinn inte kunnat donera mitt lik till annat än organtransplantationer och medicinsk forskning. Inte tu tal om att det är ädla och respektabla ändamål, men tänk vad ett väl omhändertaget och lättillgängligt lik hade underlättat för vissa dunkla mörkerväsen.

Jag ljuger inte när jag säger att Gabrielle Wittkops Nekrofilen är en ömsint kärlekshistoria. Kärlek mellan människor är en blandning av mer eller mindre tilltagna doser av svek. Men man kan svika ett lik lika lite som man kan förargas över den döde som släpper ut gaser och små väsningar – SssSsssss. Utgåvan från Vertigo är delikat. Tanken är att dess omslagsskinn skall komma så nära ett autentiskt mänskligt lik som möjligt. Naturligtvis lyckas idén inte fullt ut, även om jag inte med visshet kan uttala mig därom då jag aldrig vidrört en död. Känner jag Vertigo rätt kan vi dock förvänta oss en lyxversion av boken.

Lucien, nekrofilen, för dagbok som vilken anständig människa som helst. Vad som gör honom lite speciell är hans fäbless för lik. I Dagboken återger han för heta kärleksnätter och känslan av förlust när han måste göra sig av med kropparna när de nått en given grad av förruttnelse. Han visar de döda en ömsinthet man sällan stöter på i mer konventionella kärlekshistorier. Om ens någonsin.

På några sidor beskriver han kort en episod i hans barndom som, om man vill, förklarar hans avvikande sexuella preferenser. Hans mor närmar sig det sista andetaget. Inne på sitt rum upptäcker han genom lite gnidande de fantastiska upplevelser köttet kan skänka oss. Plötsligt öppnas dörren och en släkting ber honom skyndsamt komma eftersom moderns livssafter snart runnit ut. Vid sin mors sida, tryckt mot hennes höft, ser han så henne glida iväg – och ejakulerar samtidigt i underkläderna. Ibland blir det som det blir eftersom det är som det är.

De levande kommer efteråt inte attrahera honom. Istället anser han att många har den olyckliga smaken att vara vid liv. Han är ständigt klädd i svart. Skräddaren antyder att svart, även om alltid elegant, kanske inte gör sig som vardagsklädsel. Men som ni förstår så lever han i en ständig sorg.

Visst förstår jag att du äcklas av bokens innehåll, men då hänvisar jag till Wittkops Barnhandlerskan. Där har vi något att verkligen förfasas över. Huruvida Lucien är förkastlig låter jag vara osagt eftersom det knappast finns något mer motbjudande än moraliserande recensenter. Emellertid kan jag inte helt frånhålla mig att konstatera att det ofta finns en hycklande inställning till nekrofili. Att använda döda för sexuella ändamål ses inte på med blida ögon, men att pussa lik är helt i sin ordning. Då frågar jag mig: hur mycket tunga får användas? Och Lit de parade? Är inte det om något en aning obskyrt? Jag bara undrar!

Similar Posts:

• Vecka 34 på dagensbok.com: Vi firar sommarens uttågande!
• Från Lindemann Till Dig
• Det som är boskap i andra…
• Glatt om död och migration
• Avgrundsvrål

Första gången jag slår upp boken befinner jag mig i helt fel sinnestämning för att kunna ta emot den. Inledningens beskrivning av en liten flickas hårlösa bleka venusberg, och huvudpersonens entusiastiska väntan på att hennes likstelhet ska släppa taget och göra henne mjuk och mottaglig för honom, blir för mycket. För kyligt. För känslokallt. Jag stänger igen boken innan jag läst färdigt första sidan.

På andra försöket läser jag hela boken i ett svep. De tre sista meningarna på första sidan drar in mig i historien:

Jag väntar. Den här lilla flickan är värd det. Hon är verkligen ett mycket vackert lik.

Det är en klang av ömsinthet som krockar med det brutala – denne man älskar verkligen de döda. Och hur mycket nekrofili än äcklar mig, som det starkt förankrade tabu det är i vårt samhälle, så växer det med läsningens gång fram en sorts sympati för denne man.

Romanen utgörs av mannens dagboksanteckningar där han skriver om den dolda sidan av sitt liv – hur han besöker begravningar för att bland de sörjande få en bild av den avlidne, hur han sedan i skydd av nattens mörker återvänder till någon av de parisiska kyrkogårdarna för att gräva upp liket och hur hans städerskor blir illa till mods av doften i hans hem. Doften av spinnarfjäril. De dödas doft.

Wittkop undviker verkligen inte det brutala eller det som knappt borde gå att beskriva neutralt. Nekrofilen är istället detaljerad på gränsen till vad jag förmår läsa. Isande detaljerad. Det är sex, död, insjunkna ögonhålor, trånga pojkanus och svarta vätskor som rinner ur de dödas munnar då de penetreras. Det är gamla döda, unga döda, kvinnor, pojkar, spädbarn och ett svenskt syskonpar, och nekrofilen beskriver ingående alla deras egenheter. Det är äckligt. Asäckligt faktiskt.

Men Wittkops sätt att berätta denna historia på gör den inte bara möjlig att läsa, det ger den dimensioner som jag inte trodde mig kunna förflyttas till. Det konstanta upprepandet – hitta en kropp, älska denna kropp under en kort tid och sedan slänga den i floden – tar snabbt udden av det fasansfulla. Genom upprepningen släpper jag min initiala förskräckelse och faller in i en lågmäld fascination. Tabut normaliseras. Detaljrikedomen upplevs inte som ett frossande i människans dolda mörker, utan som en krass vardagsbeskrivning. Dagboksformen medför också att Wittkop undkommer att omedvetet värdera det berättade. Det är inte hennes berättelse, utan mannens. Det finns inget rätt eller fel, gott eller ont. Enbart mekaniskt upprepade handlingar.

Nekrofilen utmanar gränser åt alla håll. Gränserna för vad som kan åtrås. Gränserna för hur kärlek kan förstås. Gränsen mellan kropp och själ. De döda individualiseras av mannen, han kallar dem vid namn och lär känna dem som unika personer. Han sörjer och saknar de som kommit honom riktigt nära. Allt detta ställer föreställningar om ett jag, en kärna inuti som inte nödvändigtvis är sammankopplad med det fysiska köttet, på ända. Mannen kan inte sägas älska enbart kropparna, men vad finns det då att älska när en människa är död, eftersom vårt sätt att förstå död är liktydigt med att vara tömd på sin själ?

Jag kommer på mig själv med att önska denne nekrofil en lycklig kärlekshistoria, vilket om något avslöjar hur begränsad jag är i mitt sätt att tänka. Jag förstår en ömsesidig relation som något som enbart är möjligt mellan levande. Jag förstår en ömsesidig relation som det enda sättet att ha en lycklig kärlekshistoria på. Och trots att allt detta naturligt nog inte kan realiseras för nekrofilen, så är det vad jag önskar honom. Jag har helt enkelt inga tankemässiga resurser att föreställa mig ett alternativ.

Under läsningen känner jag avsmak och äckel inför mannens handlingar, men paradoxalt nog även sympati och sorg över hans ofrånkomliga ensamhet. Nekrofilen befinner sig oavbrutet utanför mitt sätt att förstå världen och människan i den. Och jag älskar den för det.

Similar Posts:

• Nekrofil kärlek när den är som vackrast
• Vecka 34 på dagensbok.com: Vi firar sommarens uttågande!
• Inget lik är det andra likt
• Och hon väntar, och väntar, och väntar
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”

Självklart skriver vi även om böcker den här veckan. Till imorgon har Marie läst Carl-Michael Edenborgs Det parapornografiska manifestet. Den hävdar att vi blir uttråkade av så väl pornografin som antipornografin, och att parapornografin är vår frälsning. Den utmanar invanda sätt att tänka kring kroppslig njutning, och är riktigt riktigt läsvärd. Hon har dessutom läst Gabrielle Wittkops klassiker Nekrofilen, på samma tema.

Anna C håller på och läser Hindenburg av debutanten Susanna Lundin och recension av den kommer på torsdag. Men redan idag skriver Jonas Thente om den i Dagens Nyheter, han griper efter halmstrån men förstår faktiskt ingenting. Vi får se om Anna C lyckats bättre med att förstå, eller uppleva den.

På lördag tar Camilla och Björn sig an böcker om psykiatrin. Det blir allt ifrån psykologins historia, behandlingsmetoder och egna erfarenheter av att leva med psykisk sjukdom, till att vara anhörig och jobba med psykiskt sjuka.

Missa inte det alla bokgillare!

Similar Posts:

• Nekrofil kärlek när den är som vackrast
• Bland nekrofiler och barnhandlerskor
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Textmässan 2011
• Parapornografin ska frälsa oss från tristessen