Den som vill putsa upp sina kunskaper en aning har mycket att hämta i Andrea Wulfs Fantastiska rebeller. Hon tar oss till den lilla tyska universitetsstaden Jena i slutet av 1700-talet. Tyskland var ännu inte enat. Trots att de många olika små länderna oftast styrdes av konservativa och auktoritära furstar kunde dessa inte upprätthålla någon gemensam effektiv censur. Idéer spriddes därför friare från de talrika tyska tryckpressarna än kanske någon annanstans i världen.

I vilket skede kom vi att räkna med att ha rätt att bestämma över våra egna liv? När började vi tänka att det var vår rätt att ta det vi ville ha? (…) När började vi ställa frågan ”hur ska jag kunna vara fri?

Stora frågor. Andrea Wulf fann svaren i den så kallade Jenagruppen, en krets av författare, kritiker, filosofer, essäister, bokutgivare, översättare och dramatiker som i slutet av 1700-talet var berusade av franska revolutionen och som i sitt tänkande placerade jaget i främsta rummet.

Wulf tvekar inte att kalla detta korta skede i tiden, ungefär från mitten av 1790-talet och tio år framåt för ”ett av de viktigaste årtiondena i det moderna tänkandets historia”.

I Jenagruppen ingick som tidigare nämnts Goethe och Schiller. Men även filosoferna Johann Gottlieb Fichte, Friedrich Wilhelm Joseph Schelling och Friedrich Schlegel fanns med. Också Poeterna Novalis och August Wilhelm Schlegel ingick i gruppen liksom bröderna Alexander och Wilhelm von Humboldt.

Många män kan tyckas, det var en mansdominerad värld. Men den som i hög grad höll ihop gruppen var kvinna, Caroline Schelling. Hon har beskrivits som hjärtat i Jenakretsen, en person som ”dirigerat deras stora symfoni” i egenskap av musa, medarbetare, författare och älskarinna.

Jenagruppen betonade betydelsen av fantasi. Medlemmarna var mer intresserade av processerna som leder fram till insikt och förståelse än av absoluta sanningar. Fichte skrev och föreläste om jaget ”Das Ich”. Diktaren eller konstnären skulle vara sann mot sig själv och sitt inre och uttrycka sig därefter, något vid tiden banbrytande. Wulf anser att vi glömt varifrån dessa grundläggande idéer om individen kommer:

Vi talar inte längre om Fichtes självbestämmande Ich eftersom vi har internaliserat det. Vi är detta Ich. Med andra ord tar vi i dag för givet att vi ser på världen runtomkring oss genom jagets prisma: det är det enda sätt vi nu har att förstå vår plats i tillvaron. Vi är alltjämt bemyndigade av Jenakretsen och deras djärva språng ut i jaget. Men vi måste bestämma hur vi ska använda oss av det som de lämnat i arv.

Betydelsen av Jenagruppen kan alltså inte överdrivas, menar Andrea Wulf. Hon lyckas skapa en engagerande väv av de många livsödena. Även de olika filosofiska tankespånen, vetenskapliga rönen och estetiska ställningstagandena lyckas hon ”spränga in” på naturliga ställen i kronologin. Hon portionerar ut dem i vad som förefaller vara tillräcklig detaljgrad, åtminstone för en novis.

Deras liv blev skådeplats för den nya filosofin. Och historierna om hur de sökte sig fram mellan den fria viljans maktutövning och faran i att bli självupptagen har betydelse på en universell nivå. Jaget befinner sig på gott och ont i förgrunden sedan dess. De franska revolutionärerna förändrade Europas politiska landskap, men Jenakretsen iscensatte en medvetandets revolution.

Jag gissar att en filosofiskt eller litteraturvetenskapligt skolad kanske inte finner Andrea Wulfs sammanfattningar särskilt uttömmande. Men sådana läsare tillhör nog inte den tänkta målgruppen. Vi andra får alltsammans gestaltat i en helhet som inger läslust.

För egen del ska jag läsa mer om och av de svenska fosforisterna samt Erik Johan Stagnelius.

Similar Posts:

• Inspirerad av Hölderlin, inspirerad av Hermodsson
• Om inspirerande vänskap
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Tyskland på randen till revolution

2013 utkom en större samling med svenska nyöversättningar av Friedrich Hölderlins dikter. Översättare var då Aris Fioretos. Samlingen utkom på Ersatz förlag och hade titeln Kom nu, eld! På Ersatz hemsida finns en bra och tydlig presentation av Hölderlin, trots att den består av bara några rader. Därför stjäl jag här, eller snarare lånar, från Ersatz och citerar dem:

Hösten 1801 vandrade en ung poet mer än tusen kilometer från södra Tyskland till södra Frankrike. Han hette Friedrich Hölderlin och hade en uppslitande kärleksaffär bakom sig. Två år senare återvände han hem – »blek som ett lik, avmagrad, med djupt liggande, vilda ögon, långt hår och skägg, och klädd som en tiggare«. Kort därpå fick han veta att hans stora kärlek avlidit. Fram till hösten 1806, då han insjuknade för gott och skulle vårdas andra hälften av sitt liv i ett tornrum vid floden Neckar i Tübingen, skrev han några av litteraturhistoriens berömdaste dikter.

I Elisabet Hermodssons bok finns, förutom Hölderlin-översättningar, även hennes egna dagboksblad från 1993. Dessa skrevs under en resa till Tübingen, då hon besökte det tornrum, där Hölderlin bodde från 1807 fram till sin död 1843. Hon besökte också Hölderlinsällskapets bibliotek och vandrade liksom Hölderlin längs floden Neckar. Boken är även (gåtfullt) illustrerad av Hermodsson. Det är känslosamma dagboksblad, skrivna mer som dikter om en betydelsefull resa Hermodsson gjort till Tübingen:

Nu är jag i Tübingen.
Hit har jag varit på väg
länge. Länge varit på väg.
En vandring i sekler och
föreställningar. Jag
föreställer mig Herrn
Dichter Hölderlin stående
i sitt fönster i det gula
tornet vid Neckar.

Jag är själv inte insatt i Hölderlins diktning och känner inte heller till övriga svenska översättningar. Förutom av Fioretos, finns det översättningar av Gösta Oswald (Hyperion) och Erik Blombergs urval dikter. Därför blir det inga jämförelser eller tankar kring översättningar. Istället blir det ett smakprov från Elisabet Hermodssons översättning av inledningen till Hölderlins längsta elegi Bröd och vin från 1800, ett av hans mest kända verk. Första strofen av dikten trycktes och utgavs 1807, men i sin helhet utkom dikten först 1884.

Runt om går staden till ro. Stilla den upplysta gränden
Och med facklor besmyckade rasslar vagnarna bort.
Hem att vila går mänskorna, mätta av dagens fröjder,
Och vinst och förlust balanserar ett klyftigt huvud
Därhemma tillfreds.
[...]
Nu blåser en vind upp, som rör lundarnas toppar,
Se! däruppe hur månen, en bild av vår jord,
Smyger sig fram; den svärmiska, natten är kommen,
Full av stjärnor och föga bekymrad av oss,
Glänser hon, den förunderliga, en främling bland mänskor
Högt över bergskrön frammanad, sorgsen och praktfull.

Elisabet Hermodssons bok är en kärleksförklaring till Friedrich Hölderlin och hans diktning. Han inspirerade henne. Och i sin tur inspirerar hon mig att läsa mer av det Hölderlin skrivit, och även mer av det hon själv skrivit.

Similar Posts:

• Nytänkarna vi tar för givet
• Om inspirerande vänskap
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Romantisk rysk klassiker

Det är historikern Carin Bergström som har skrivit den nyutkomna biografin Självständig prinsessa: Sophia Albertina 1753-1829. Denna prinsessa är, som tyvärr ofta kan vara fallet med kvinnor, en förbigången historisk person, trots att hon var betydelsefull och uträttade mycket under sin 75-åriga levnad. Senast det kom ut en biografi om henne var 1946: Sophia Albertina: historisk kavalkad, skriven av Nanna Lundh-Eriksson. Men den är, enligt Bergström, en lätt romantiserad och inte helt och hållet sakligt skriven bok.

Sophia Albertinas mor drottning Lovisa Ulrika var född i Berlin, dotter till Fredrik II av Preussen och hennes far var kung Adolf Fredrik, medlem av den gamla Holstein-Gottorpska adelsätten och morbror till Katarina den stora. Modern Lovisa Ulrika var mycket beläst och bildad, vilket också dottern var.

Sophia Albertina samlade på böcker och i hennes testamente finns förtecknat tio bokskåp fyllda med över fyra tusen böcker. I testamentet hade hon bestämt att boksamlingen skulle förbli sammanhållen och inte splittras. Idag ägs den av en privatperson. Prinsessan läste böcker på franska, i original och i översättningar. I arton år hade hon en fransk lektris anställd, som läste för henne. Sophia Albertinas släkt i Tyskland måste ha varit mycket inspirerande för hennes läsande och införskaffande av böcker. En av Sophia Albertinas kusiner var Anna Amalia von Braunschweig-Wolfenbüttel. Som gift blev hon hertiginna von Sachsen-Weimar-Eisenach i Weimar. Anna Amalia blev berömd för att hon gynnade den tyska litteraturen. Hon tog Johann Wolfgang Goethe till Weimar för att undervisa sin son Karl August, och senare kom även Friedrich Schiller att ingå i hennes hovkrets i Weimar.

Sophia Albertina hade sitt eget palats nära slottet, kallat Arvfurstens palats, den byggnad vid Gustav Adolfs torg där nu Utrikesdepartementet huserar. I detta hus utspelades till allra största delen hennes liv. I husets inredning kunde man på hennes tid se prov på hennes skicklighet i att brodera. I hennes sällskapsrum, hörnrummet på andra våningen, som vetter både mot Strömmen om Gustav Adolfs torg, täcktes väggfälten av tapeter hon själv broderat. Detta rum fungerar nu som utrikesministerns arbetsrum.

En av de mest betydelsefulla händelserna i Sophia Albertinas liv inträffade 1787. Hon blev genom sin tyska släkt utsedd till abbedissa i klosterstiftet Quedlinburg, som ligger strax nordväst om Harz i Sachsen-Anlhalt. Genom detta blev hon regerande furstinna över ett tyskt landområde, vilket gav hennes egna inkomster, men också mycket ansvar och arbete. I Quedlinburg genomförde hon reformer inom kyrko- och skolväsendet. Carin Bergström skriver:

Det är märkligt okänt att en prinsessa i vårt land också har varit regerande furstinna i Tyskland. Förvisso står det alltid i uppslagsverken att Sophia Albertina var abbedissa i Quedlinburg, men oftast mest som en parentes för att inte säga kuriositet.

Ja, nu har Carin Bergström tack och lov rått bot på detta missförhållande. Hon berättar att det i Sachsen-Anhalt 2008 ordnades ett temaår om kvinnor under 1700-talet. Museet i Quedlinburg lyfte då särskilt fram Sophia Albertina som en betydelsefull person i stiftets historia.

Hovet runt omkring Sophia Albertina fungerade delvis som hennes familj, eftersom hon aldrig gifte sig, och hon var mycket mån om sina anställda och engagerade sig i deras liv. När Jean Baptiste Bernadotte blev kung i Sverige, var hon betydelsefull som den sista kvarvarande länken till det förflutna – till den gamla Holstein-Gottorpska ätten, som hade funnits på den svenska tronen sedan 1751. Sophia Albertina befann sig som Sveriges prinsessa under lång tid i centrum av många dramatiska händelser och hon skrev mängder av brev. Kanske kan nästa bok om henne bli en brevsamling, för att komplettera biografin. Hoppas det!

Sen vill jag tillägga något, som inte har direkt koppling till boken, men en indirekt: Vi har allt i vårt lands 1700-talshistoria av dramatik, komplexa skeenden, fascinerande människor och människoöden. Vi har otaliga miljöer runt om i Sverige bevarade från tiden. Vi har filmtekniken, regissörerna, skådespelarna, kläderna, kunskapen etc etc. Så varför kan vi inte göra film av vår historia, istället för att lägga kraft på den meningslösa deckarserien Anno 1790? Andra länder kan, varför kan inte vi?

Similar Posts:

• I Augustprisets skugga: Vecka 47 på dagensbok.com
• Gustavianska intriger
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg

Ljud är oerhört viktigt i vår tillvaro. Ibland tänker vi inte ens på det. Strindberg själv skrev om ljudens betydelse, inte minst i fastigheter. Ljud som följer oss, ljud som påverkar oss, ljud som symboliserar något, ljud som blir musik. I museer bör därför ljud tillföras utställningar och miljöer, mer än vad som görs idag. För att inte tala om hem som museer. Kort sagt – ljud är en väsentlig men ofta underskattad del av vår kulturhistoria.

Så stiger jag då ännu en gång in i August Strindbergs sista bostad, efter att ha dragit på mig ett par blå skoskydd. Jag har varit där många gånger under årens lopp. Det är ett av mina favoritmuseer. Men detta besök blir olikt alla de föregående. Ljudsättningen har jag inte upplevt förut. Det känns riktigt spännande, men samtidigt är det något vanvördigt över det hela. Jag är van att skrida fram genom de tre små rummen lite andäktigt. Nu upplever jag det ännu mer än förut som att jag trängde mig på, som en objuden. Med alla dessa ljud känns det ju som att någon verkligen bor där. Jag översköljs plötsligt av ljud, eller jag väntar en stund på att ljud ska uppstå. Ibland gör de det, ibland inte. Men det är ändå på det hela taget intressant med denna helt nya upplevelse!

I tamburen hörs bland annat steg från trappan utanför ytterdörren, knackningar på dörren och ringningar på ringklockan. I sovrummet hör man ljud, som de kunde ha låtit från det gigantiska fackeltåg med sammanlagt cirka 10 000 deltagare, som nedanför Strindbergs balkong hyllade honom på hans 63:e födelsedag, den 22 januari 1912 (det är mycket snart 100 år sedan!). Balkongen ligger alltså i anslutning till sovrummet, och det är fjärde våningen. Förmodligen såg balkongen ut då ungefär som den gör nu, med sitt tunna, glesa räcke. Strindberg kan verkligen inte ha lidit av höjdskräck, för han klev ut på balkongen tillsammans med sin då 9-åriga dotter Anne-Marie, mottog folkets hyllningar och kastade ut rosor över folkmassan.

I matsalen kan man höra hur det kan ha låtit när Strindberg bryggde kaffe. Det finns ett piano och ovanför det hänger en mask av hans favorittonsättare Ludwig van Beethoven. I matsalen satt Strindberg med vänner och lyssnade när hans bror Axel spelade på pianot. Här hör man Beethovens nionde symfoni i pianoarrangemang. I detta rum finns också, bland annat, två små vita byster föreställande Johann Wolfgang von Goethe och Friedrich von Schiller. Förutom ett matbord, finns det en soffgrupp med korgstolar, bord och guldpalmer, som Strindberg kallade för ”Lagerlunden”, efter ett kafé nära Operakällaren, som var mycket omtyckt av författare och skådespelare.

I arbetsrummet finns hans skrivbord med alla de engelska stålpennorna, det franska bläcket och papperet från Lessebo. Här använde han endast levande ljus: fotogenlampor och stearinljus. I detta rum finns också telefonen, som hänger på väggen. Här hörs bland annat harklingar, raspet från hans penna och telefonen som ringer. Intill arbetsrummet finns en garderob och ett tvättfat, och i en skrubb finns toaletten. Vad som hörs därifrån? Ja, gå gärna dit och lyssna!

Similar Posts:

• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• August Strindberg 2012: Idag den 22 januari: Födelsedagen!
• August Strindberg 2012
• August Strindberg 2012: Strindberg och Grand Hôtel
• En enhetlig August?

Hochwohlgeborner Herr,
Hochzuverehrender Herr Geheimer Rath!

Brevet han skrev skulle inte färdas så långt från Jena, bara knappt två mil, för Goethe bodde sedan 1775 i Weimar, där han genom hertig Karl August av Sachsen-Weimar fått anställning som minister vid stadens hov. Efter tio år i Weimar och en längre vistelse i Italien, behövde Goethe inte längre arbeta för sitt uppehälle för hertigen, utan fick sin lön ändå, medan han istället kunde leva ett liv fyllt av fritt skrivande och fri forskning.

Friedrich Schiller kontaktade Goethe, eftersom han ville starta en ny litterär kulturtidskrift, Die Horen, som han ville skulle bli så betydelsefull och framgångsrik som möjligt. Därför ville han mycket gärna ha Goethe som medarbetare och skribent i tidskriften. Schiller beundrade Goethe djupt, men han var också avundsjuk på honom. Goethe hade lyckats med det mesta han företagit sig och allt verkade ha gått så lätt. Själv hade Schiller fått kämpa hårt för sina litterära framgångar och han var dessutom sjuklig. Att få Goethe som medarbetare var alltså en dröm.

Den 24 juni, 11 dagar senare, svarade Goethe på Schillers brev. Man kan lätt tänka sig hur Schiller kände sig när han fick svarsbrevet i sin hand. Hur nervös han måste ha varit innan han läst brevet och förstått att Goethe mycket gärna ville bidra med texter till tidskriften. Så här börjar ett av litteraturhistoriens mest berömda och betydelsefulla vänskapsförhållande. Goethe hade dock redan innan de båda lärde känna varandra, haft stor betydelse för Schiller. Det var han som med sitt inflytande och med sina rekommendationer ordnat en professur i historia för Schiller vid universitetet i Jena. Men de hade träffats enbart mycket flyktigt. Även om Schiller och Goethe var olika på väldigt många sätt, utvecklade de trots detta en djup personlig vänskap, och närmade sig varandra vad gällde litterära mål. Goethe hade förutom litteraturen ett stort intresse för naturvetenskap och konst, han var en närmast manisk konstsamlare. Schiller förde honom tillbaka till poesin, romanskrivandet och fick honom även att fullborda dramat Faust. Goethe å sin sida inspirerade Schiller bland annat att fortsätta skriva dramatik. De hade under tio års tid ett livligt tankeutbyte, genom sina intensiva brevväxling, som varade fram till Schillers död 1805. 1015 stycken brev som skickades mellan dem finns bevarade. Men de träffades också ofta. Schiller besökte Goethe i hans hus i Weimar och Goethe bodde periodvis i Jena. De läste varandras verk i takt med att de skrevs, de kommenterade och gav råd, lånade varandra böcker och artiklar, och diskuterade även filosofi och politik. De skrev satiriska epigram tillsammans, som de utgav anonymt under titeln Xenien. De skrev båda ballader. De förenades i sin strävan mot antika ideal. Den litterära rörelse, där de stod i centrum genom sin vänskap och sitt samarbete, och som uppstod i Weimar och Jena i övergången mellan 1700-talet och 1800-talet brukar kallas Weimarklassicismen. Den handlade om att etablera en ny humanism, baserad på klassicismens, upplysningstidens och romantikens idéer.

Ämnet Johann Wolfgang von Goethe och ämnet Friedrich von Schiller, tillika ämnet Goethe och Schillers vänskap känns närmast outtömligt stort och den tidsepok under vilken de umgicks och samarbetade är också mycket spännande och intressant på många sätt. Att läsa Rüdiger Safranskis bok Goethe und Schiller: Geschichte einer Freundschaft (Goethe och Schiller: historien om en vänskap), som utkom i samband med firandet av att Schillers 250-årsdag, känns som en utmärkt och utförlig introduktion till allt detta. En enda bok är aldrig tillräcklig, men Safranskis är mycket minutiös, detaljerad och analyserande. Boken är som en mindre doktorsavhandling med en gedigen källförteckning, notapparat och ett personregister, som ju aldrig får saknas i en biografi. I tio år hade alltså de båda författarna skrivit till varandra, men också träffats, samarbetat och inspirerat varandra, samtidigt som de hade haft kontakt med en mängd andra betydelsefulla författare och filosofer. Kring dem fanns också kvinnor som betydde mycket för deras liv och framgång. Och det känns som att Safranski verkligen brinner för att skriva om allt detta. Boken verkar bygga till allra största delen på Schillers och Goethes brevväxling, och man litar på att Rüdiger Safranski har läst alla brev, eftersom det finns mängder av citat ur breven insprängda i kursiv stil i den löpande texten. Han har dessutom läst brev som de båda författarna mottagit från och skrivit till en mängd andra personer, vilka belyser händelseförloppen och olika konflikter, som uppstod med andra författare och filosofer. Breven måste vara själva grunden till all detaljerad kunskap och förståelse av hur dessa människor var, och de känns därmed omistliga. Men också ögonvittnens berättelser har naturligtvis varit betydelsefulla. Det berättas till exempel om hur man kunde se Goethe och Schiller promenera arm i arm, längs stranden vid floden Saale. Men det jag verkligen saknar i denna bok är illustrationer, det finns inte en enda. En biografi borde alltid innehålla bilder för att ytterligare levandegöra.

Vänskapen mellan de båda författarna betydde alltså mycket för dem båda, men på olika sätt. För Goethe innebar vänskapen med den tio år yngre Schiller att han tyckte sig återigen få uppleva sin ungdom. 1799 flyttade Schiller med sin familj från Jena till Weimar och kontakten med Goethe ökade ytterligare. I Weimar skrev Schiller på nytt dramatik: Wallenstein, Maria Stuart, Die Jungfrau von Orleans, Die Braut von Messina, Wilhelm Tell och den ofullbordade Demetrius.

Schiller, som varit sjuklig större delen av sitt liv, insjuknade efter ett antal år i Weimar svårt och avled den 9 maj 1805. Han var då bara 45 år gammal. Goethe var själv sjuk vid denna tid, och kunde och ville inte gå på hans begravning. Goethe skrev i ett brev till en av sina andra vänner, musikern Carl Friedrich Zelter, hur han kände det vid förlusten av Schiller:

Ich dachte mich selbst zu verlieren, und verliere nun einen Freund und in demselben die Hälfte meines Daseins.

(Det kändes som att jag förlorade mig själv, och jag förlorar nu en vän och i och med det hälften av min existens.)

Mer än 20 år efter Schillers död beslöt sig Goethe för att låta trycka och ge ut deras omfattande brevväxling. Detta skedde 1828-29.

Berättelsen om dessa båda mycket passionerade och kreativa författare, som levde så mycket av och för det de skrivit och skrev, och som skapat sig ett liv främst genom sin skönlitteratur, är mäktig, levande, rörande, och inspirerande att läsa. Många olika tankar och funderingar väcks också vid läsningen: jag funderar över vänskap, över gemensamt kreativt samarbete och ömsesidig inspiration. Jag funderar på varför vi i Sverige är så jämförelsevis ointresserade av tysk litteratur, och om varför denna biografi troligtvis inte kommer att översättas till svenska, och jag undrar också över varför brevväxlingen mellan Goethe och Schiller aldrig översatts till svenska. Jag tycker att det nu kan vara dags att översätta någon nyare tysk biografi om Schiller till svenska. Det utkom en svensk biografi om honom 1905, skriven av Cecilia Bååth-Holmberg, men det är ju mer än hundra år sedan. Det finns en hel del svenska böcker och svenska översättningar av böcker om Goethe. Men i höstas, i oktober 2010, hade Goethe!, en ny tysk film, premiär på tyska biografer. Varför har inte den påkostade filmen visats på svenska biografer?

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Goethe!
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Nytänkarna vi tar för givet
• Hemma hos August en oktobereftermiddag