Författaren säger sig ha ett uttryckligt ärende: ”att presentera fakta och forskning som ifrågasätter våra invanda föreställningar om kolonialismen.” Utsugningen av kolonierna är en sådan invand bild. Guldet som fraktades över Atlanten, slavarna som skeppades i andra riktningen, gummit från Kongo som utvanns ur träden. Den som inte arbetade fort nog fick en hand avhuggen. Men Fredrik Segerfeldt visar att varken Portugal, Spanien eller Nederländerna blev rikare under åren som kolonialmakter. I Storbritannien insåg man med tiden att imperiet kostade mer än det smakade.

Med en mängd historiska fakta visar Fredrik Segerfeldt att rasism inte är något specifikt för väst. Inte heller imperialism eller kolonialism. Tvärtom är krig, erövring och förslavning vanliga fenomen, vart man än kommer i världen. Den vite mannen är inte värre än araben, azteken eller mongolen.

Fredrik Segerfeldt har skrivit en lärd och kreativt disponerad bok. Historieintresserade får mycket att sätta tänderna i. Jag tycker om att rön ur klassiska akademiska skrifter eller torra statistiska rapporter blandas med referenser från populärkultur, som exempelvis filmen Lawrence av Arabien eller poplåten Killing an Arab. Fredrik Segerfeldt väver elegant in högt och lågt om vartannat. Det är ofta medryckande läsning.

Men den svaga punkten är premissen att ”våra invanda föreställningar om kolonialismen” skulle vara att endast vita kan vara rasister eller begå brott mot mänskligheten. Är jag för hård om jag påstår att den mest invanda hållningen bland västerlänningar gentemot människorna i resten av världen är nedlåtande självbelåtenhet? Vi tänker att vi har bättre levnadsstandard, mer demokrati och verklig individuell frihet. Okej, tänker en del av oss, visst var det fel att kolonisera och förslava dessa afrikaner, asiater och andra, men det där är historia nu och titta vad de åstadkommit med sin frihet – ingenting annat än korruption, krig och svält! Så ser ”våra invanda föreställningar om kolonialismen” ut, påstår jag. En miljon svenskar röstade inte på Sverigedemokraterna för att de har dåligt samvete för imperialism och slaveri.

När huvudpremissen haltar uppstår problem. Det är svårt att sätta fingret exakt på den ömma punkten. Kanske är det att Fredrik Segerfeldt säger sig vilja utmana en föreställningsvärld men att denna är smalt företrädd hos svenskarna.
Fredrik Segerfeldt skriver att ”den ädle vilden-tanken lever kvar i den anti- och postkoloniala retoriken där, något förenklat, den vite mannen är ond och moraliskt korrumperad medan den svarte eller brune mannen (…) är god och äkta.”

Postkolonial teori avvisar dock västerländsk romantisering av ”orienten”. Det är exempelvis kärnan i portalverket Orientalism av Edward W. Said. Postkolonialisterna framhåller att ättlingarna till de en gång hunsade lydfolken har en egen röst, att de är mer än det som västerländska turister betalar för att få se: ormtjusare, massajer med spjut och andra ädla vildar. Dessa fenomen, där människor betittas som vore de objekt på museum, är en förlängning av kolonialismen, hävdar postkolonialisterna.

Att de europeiska staterna inte tycks ha blivit rika på sina kolonier är knappast bevis för att ingen utsugning förekom. Att rövarnästet är tomt på tjuvgods kan faktiskt bero på att de stulna värdesakerna hamnat i någon annans fickor. Eller att rikedomarna förskingrades till ingen glädje alls. Eller att det stulna i första hand var annat än materiella ting, exempelvis självbestämmande och initiativkraft.

Att vi skulle vara omedvetna om icke-europeiska erövrare och deras folkmord är ett tveksamt påstående även det. De flesta har väl ändå läst om Djingis Khan i skolan? Eller i vart fall hört schlagerlåten?

Jag anar att Fredrik Segerfeldts egentliga ärende är att polemisera med identitetspolitiskt inriktade vänsteraktivister som lutar sig mot postkoloniala teorier. Sådana finns förstås, men deras tankar och åsikter är knappast ”invanda” bland svenskar i allmänhet. Dessa aktivisters ståndpunkter kan man som läsare inte dra några säkra slutsatser om i Den svarte mannens börda. Om min misstanke är riktig borde Fredrik Segerfeldt därför ha skrivit en annan bok. Då hade han behövt ta sig an meningsmotståndarnas bästa argument för att sedan bemöta dessa.

Similar Posts:

• O som i Othello
• Tunn historia, tunt berättat
• Vita kränkta män bakom EU
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Tintin tar våra värderingar till Kongo

Jag tar inte upp det (enbart) för att skryta, jag tänker också på hur min läsning påverkats av de samtal om böcker jag medverkar i här på dagensbok, på twitter, i bloggkommentarer och nu tillfälligt även i radio. Jag fick en fråga om jag blir mer kräsen som läser mycket. Faktiskt är det tvärt om. En bok slutar inte på sista sidan har jag märkt, jag uppskattar en bok om den bara gett mig en enda ny tanke, ett intressant eftersnack, ett litet huvudbry att diskutera med någon.

En av de saker jag gillar bäst med dagensbok.com är att mängden böcker i arkivet gör siten till en mötesplats för de som upptäckt en bok som har några år på nacken (eller ”ryggen” kanske jag ska säga) och vill fortsätta sin läsupplevelse även efter sista sidan. Vi älskar att prata böcker och hoppas att våra recensioner kan fungera både som boktips och som små bokcirklar.

Veckans böcker passar extra bra för samtal, hoppas du också tycker det. Här är några av dem:

Idag skriver Kari om Migrationens kraft – Därför behöver vi öppna gränser, författad  av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt. Ett intressant debattinlägg som aktualiserats på grund av diskussionerna kring #reva.

Anna har läst Karta över nästa värld av Joy Harjo, amerikansk poet med rötter i Creekindianernas nation. Boken innehåller såväl lyrik som prosalyrik och memoarer och tecknar en poetisk karta över ett liv, ett ursprung och allt som vi inte får glömma.

På lördag gästar Ulrica Lejbro dagensbok. Till vardags bloggar hon om böcker som Västmanländskan. Hon recenserar Så gör jag av Bodil Malmsten och Publicera dig! av Susanne Holmgren. Den förstnämnda är en poetiskt inspirationsbok, den andra en konkret handbok.

Similar Posts:

• Vecka 10 på dagensbok: Migration, Paul Auster, poesi, CV och misslyckade spänningsromaner
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Det som behöver ritas
• Positionernas upplösning
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg

Och det är väl just där pragmatiken måste ta vid. För precis som fri rörlighet är ett liberalt värde, så är även friheten att ingå avtal det. Svenska folket och staten har ett avtal där vi betalar skatt och staten ser till att medborgarna kan leva ett hyfsat liv. Är vi villiga att säga upp det avtalet för att istället ge fler människor möjlighet till ett bättre liv? Det är en ganska jobbig samvetsfråga tycker jag. Jag får problem med min självbild när jag ser mig själv och mitt avtal med staten som egoistiskt och att min välfärd förutsätter att jag förnekar andra människor möjlighet till samma sak.

Kapitel sex, där just detta behandlas, är det mest kontroversiella med den här boken. Författarna argumenterar för att den svenska modellen är ett hinder för integration och hävdar att om människan och systemet kolliderar så är det alltid systemet som måste ändras. Det är väl i sig ett rimligt antagande att den svenska modellen inte kan bevaras om vi samtidigt skall öppna våra gränser, och det kritikerna av den här boken vänder sig emot är i första hand att det är orealistiskt att Sverige ensamt skall börja öppna sina gränser. Den politiska debatten tänker jag inte dra här, den hittar ni lätt på nätet om ni googlar den här boken. Men det är här, i glappet mellan vision och verklighet, som den mest intressanta debatten kan föras. Och även om författarna presenterar sina argument på ett trovärdigt sätt känns det som om deras förslag till förändringar i det svenska systemet, för att på ett smått utilitaristiskt sätt minska mängden lidande globalt, ligger ganska långt ifrån genomsnittssvenskens önskan om hur det svenska samhället skall fungera.

Oavsett var man placerar sig själv ideologiskt, så är detta ett läs-måste för politiskt intresserade. Författarna ger oss fakta om politisk migrationshistoria och är tydliga med när åsikter och egna slutsatser tar vid. Eftersom boken är ett politiskt debattinlägg bör man läsa liknande inlägg från debattörer som förespråkar reglerad invandring för att se vilka fakta som inte uppmärksammas här. Läsupplevelsen försämras något på grund av avsaknad av eftertänksamhet i ordflödet.

Similar Posts:

• Naomi Klein under luppen
• Viktigt och pedagogiskt om klimatförändringar
• En knuff i en fördelaktig riktning
• En bok slutar inte på sista sidan
• Fantasin till makten!

I veckan får ni, kära läsare, som vanligt ta del av en mängd nyutkomna böcker. Idag recenserar Christina andra delen i Jonas Gardells epos om AIDS-epidemin, Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen. Hon tycker om den, inte minst för sin samhällskritik.

Imorgon skriver Håkan om Kennet Klemets nya bok Beröringen. Det utlovas en sanslös hyllning…

På onsdag skriver Marie om Peter Robinsons En förgiftad man, där han för första gången på många år lämnar sina etablerade poliskaraktärer. Marie, som är väldigt förtjust i hans deckare med Alan Banks i huvudrollen, blir tyvärr väldigt besviken. ”Jag blir aldrig engagerad i historien, och därmed blir den 400 sidor långa ‘spänningsromanen’ allt annat än spännande. Tyvärr.”

På torsdag skriver Richard om Paul Austers senaste, Vinterdagbok, som han tycker både bra och illa om.

På fredag skriver Kari om Migrationens kraft – Därför behöver vi öppna gränser av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt. Hon tycker att det är ett mycket intressant debattinlägg om migration; aktuellt inte minst på grund av uppmärksamheten kring #reva på sistone.

På lördag har vi som vanligt en gäst, den här gången Tone Sundberg-Brorsson, som skriver om Mot denna sol, del två i Brombergs serie Blå Blixt, där ny poesi lanseras.

Och på söndag då? Då skriver Anna Liv om Lovisa Eklunds Det här är ett CV.. Det är en mörk liten pärla som behandlar alltifrån arbetslivserfarenhet, revolution och blödande hjärta.

Det var dagens ansträngning från mig, som det ser ut nu. Åter till stadion, triumfvagnarna, det stundande kriget mellan distrikten…

Similar Posts:

• En bok slutar inte på sista sidan
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Bättre och bättre dag för dag
• Naomi Klein under luppen
• Vecka 48 på dagensbok.com: Vinnare, spänning och aids