På en ensligt belägen egendom i det gigantiska floddeltat, dit Unionens bepansrade kanonskepp inte vågar sig på grund av risken för grundstötning, hittar Zabo sin gammelfarmor Isa.

Den som läst tidigare album i serien Resande med vinden känner redan Isabeau de Marnaye, eller om man kanske borde säga Agnes de Roselande…

Nu har hon blivit gammal, hela 98 år. Flickan från kajmanträdet utspelar sig på två olika tidsplan. Dels är det som sagt 1863. Dels berättar Isa sitt långa liv från sent 1700-tal och framåt.

Serieskaparen François Bourgeon arbetar i den realistiska skolan och hans detaljerade bilder är i en klass för sig. Läsaren tas på en oförglömlig färd genom Louisiana. Det vattensjuka och föränderliga deltalandskapet är detta albums verkliga huvudperson.

François Bourgeon har sin vana trogen studerat naturen och faunan. Han har efterforskat gamla fotografier så att dräkter och miljöer ska kunna återges trovärdigt. Det är ett imponerande projekt med tanke på att berättelsen rör sig inom stora tidspann. I de äldre tiderna bar överklassmännen fortfarande pudrad peruk. Mot slutet är det i stället stora skägg och polisonger som gäller. Segelfartygen har börjat få konkurrens av ångkraft.

För alla som tjusades av Resande med vinden, ett serieepos i fem album som kom på svenska på 1980-talet, är Flickan från kajmanträdet måsteläsning. Teckningarna gör inte någon besviken, men med handlingen är det inte lika väl ställt.

François Bourgeon vill så mycket med sin Isa. Hon har levt ett händelserikt liv, ständigt indragen i de politiska orättvisorna som präglar den franska kolonisationen av Afrika, Karibien och Louisiana. Bland annat undslipper Isa nätt och jämt ett blodigt slavuppror med livet i behåll. Och hon får ett oäkta barn som hon mödosamt uppfostrar på egen hand. Men serierutorna och sidorna räcker inte till. François Bourgeon komprimerar händelseförlopp och lägger in långa sjok styltig dialog. I stället för att sätta ihop engagerande och karaktärsbyggande intriger, det som fungerade så bra i de första albumen, blir det ett återkommande redovisande.

Hur som helst vill jag ändå rekommendera Flickan från kajmanträdet. Vid en jämförelse med de äldre albumen är det tydligt att François Bourgeon ytterligare utvecklat sitt mästerliga bildspråk. Dessutom är det speciellt med en tecknad serie vars främsta huvudpersoner är kvinnor och där skildringen spänner över sju decennier.

Similar Posts:

• Då blir kommun arg
• Slaveriet släpper inte taget
• I Upplysningens tjänst
• Enkelheten, den enkelheten
• En synnerligen delikat historia…

[...] blotta tanken på att utöva en bestämd profession, att tillbringa all sin tid på ett och samma ställe, vegetera med sinnet sysselsatt av något som han själv inte valt att göra, understiger hans krafter. Hellre dör han av svält än finner sig i detta. Det enda han verkligen tycker om att göra, ända sedan barndomen, är att studera, tänka, men ännu inte nödvändigtvis att skriva. Från och med nu vet han att det enda han vill göra är att läsa, skriva, studera, leva, tänka, upptäcka och utforska vetandets ofantliga vidder.

När man läser dessa rader ser det verkligen ut som att Diderot var född och kallad till att skriva och leda arbetet med sammanställandet av den stora encyklopedin, som blev hans livsverk. I den ville han samla all världens vetande inte bara i de teoretiska ämnena, han ville också lyfta fram och beskriva det praktiska arbetet, det som utfördes av hantverkare och arbetare. För att tydligt åskådliggöra till exempel hantverk och teknik, kompletterades texterna med illustrationer. Tillsammans med mängder av skribenter och illustratörer växte encyklopedin fram under en period av mer än tjugo år. Encyklopedin hade ett avgörande inflytande på den strömning som kallas Upplysningen, och var dess själva källa. Upplysningen och dess filosofers kritik av de styrandes maktmissbruk bidrog senare till franska revolutionen, som dock urartade. Diderot har orättvist anklagats för att ha förespråkat revolutionen. Han förutspådde den, men fruktade den samtidigt och varnade för den: revolutioner leder lätt till diktatur. Han ville istället med fredliga medel skapa demokrati, införa folkstyre och avskaffa censuren. Eftersom han var ateist ville han minska kyrkans makt i samhället. Diderot slapp uppleva och bevittna den franska revolutionens fasor, eftersom han avled 1782, sju år före dess utbrott.

Den första volymen av encyklopedin utkom 1751 och den 28:e och sista volymen, i den första upplagan av dess utgivning, utkom 1772. Diderot var mycket angelägen om att smyga in sina radikala åsikter i encyklopedin och lura censuren. Han lyckades till viss del. Till slut ansåg de styrande att encyklopedin hade en alltför farlig påverkan på samhället, den förbjöds och arbetet med den tvingades gå under jorden. Diderot var besatt av att slutföra projektet och hoppades kunna trycka verket i sin helhet senare. När de återstående volymerna till slut publicerades, upptäckte han att förändringar i texterna hade skett strax före tryckningen, någon hade varit framme och censurerat. Han hade alltså trots all möda ändå inte kunnat ha makt och kontroll över detta sitt livsverk, vilket var ett hårt slag.

Diderots arbetskapacitet är verkligen beundransvärd, inte minst med tanke på vilka förutsättningarna var för att arbeta med texter på 1700-talet, då man skrev för hand, och på kvällar och nätter i otillräckligt ljus. Vid sidan av arbetet med encyklopedin, som han fick betalt för av förläggare, försörjde han sig bland annat på att skriva dramatik och konstkritik. Som konstkritiker är Diderot en pionjär, han uppfinner den. All konstkritik som kommer efter honom är inspirerad av hans kritik av en Salong i Louvren 1759.

Under många år arbetade Diderot i hemlighet dessutom på två kontroversiella verk, som han inte vågade eller ville ge ut. Dessa två originella ”dialogromaner” utkom postumt: Jakob fatalisten och Rameaus brorson. Det var så mycket av det han skrivit som inte publicerades under hans livstid, och vid hans död var hans texter till större delen okända och skingrade. Att ta del av vad som hände med Diderots efterlämnade manuskript är hisnande och dessa berättelser skulle kunna bli den mest spännande av filmer. Till exempel hittades originalmanuskriptet till Rameaus brorson 1891 av en slump, hos en bouquinist på Quai Voltaire i Paris. Verket har givits ut allra första gången 1806, då på tyska. Goethe hade översatt en kopia av romanen, som hade förvarats i Ryssland. På franska utkom denna version för allra första gången 1821. Men den verkliga originaltexten hade aldrig publicerats, ingen hade känt till var den fanns. De flesta av Diderots utspridda manuskript dök så småningom upp, till slut, efter lång tid räddade till eftervärlden. Därför var det först under 1900-talet som Diderot fick sin framskjutna plats i litteraturhistorien.

Jacques Attali berättar mycket detaljerat och ingående och på ett spännande sätt om det enorma arbetet med att skapa encyklopedin, att hitta kunniga skribenter och att undkomma censuren. Han har skrivit en verkligt innehållsrik och fascinerande biografi, fullproppad med detaljer om stora och små händelser i Diderots liv. Det märks att Attali, som han skriver i bokens inledning, älskar att skriva biografier. Han har naturligtvis läst allt av Diderot som publicerats och bokens totala källförteckning är diger. Biografin är uppdelad i större kapitel, som i sin tur är indelade i ovanligt korta småkapitel, vilket gör det hela överskådligt, pedagogiskt och därmed lättläst. Han blickar också utåt och berättar om viktiga historiska händelser utanför Frankrike. I centrum står också hela tiden Diderots privatliv, med familj, älskarinnor och vänner. Kärleken, men också vänskapen, var oerhört viktig för honom. Hans kärlekar, hans många berömda vänner och bekanta och hans relation till dem alla behandlas ingående och mängder av hans brev citeras.

Tråkigt är att det inte finns några bilder i biografin. Det drar ner betyget något, vilket kanske är alltför orättvist, för det är ju nästan alltid en ekonomisk fråga om det finns illustrationer eller ej. Det går naturligtvis lätt att genast söka fram bilder på nätet, men det betyder mycket att bilderna finns tillgängliga direkt.

Nu känner jag till hans liv, men än så länge har jag inte läst något av Denis Diderots egna verk i sin helhet. Det äventyret återstår!

Similar Posts:

• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• ”Sedan splittras bilden.”
• Socialism i en stad
• Passionerat om kampen för en förlorad värld

Jacques Tardi är (med rätta) en av de stora stjärnorna på den franska seriehimlen. Här har han givit sig på att göra en serietolkning av Jean Vautrins bok Folkets röst. Vautrin har själv skrivit  seriebokens (något yviga) förord.

Jag är som regel barnsligt förtjust i Tardi och gillar därför den här boken nästan automatiskt, men har ändå en del invändningar tyvärr (mer om dem senare), först lite beröm.

Tardi är den perfekta tecknaren när Pariskommunen ska skildras i serieform, hans stil och vana med den här tidens mode och arkitektur gör att miljöerna är fantastiskt fina att se på. Pariskommunen är en så spännande punkt i historien att vilken berättelse som helst om den borde bli intressant.

Men handlingen är inte direkt om de historiska händelserna i sig, utan utspelar sig ”bara” under dem. Det känns som om man behöver en hel del förkunskaper för att tillgodogöra sig det av serieboken som verkligen handlar om själva Pariskommunen. Om man inte redan har en del fakta och historiska detaljer klara för sig så tror jag att man missar de mer kända historiska karaktärerna när de glider förbi i periferin.

Bokens huvudpersoner är istället Kapten Tarpagnan, en avfälling från militären. Han försöker att rädda sin prostituerade flickvän Gabriella Pucci från hennes hallick/pojkvän Edmond Trocard (en gangster känd som Guldringen). Under tiden jagas Tarpagnan av Järnnäven(Charles Bassicoussé, en före detta brottsling, numera polis). Han drivs av sitt brinnande hat att hämnas ett brott han tror Tarpagnan är skyldig till. Runtomkring dessa människor virvlar revolutionen och en massa udda karaktärer.

Allt är mästerligt tecknat, men själva berättelsen är tyvärr seg och lite för rörig för mig. Karaktärerna har rysligt många namn och smeknamn, det i kombination med de många hoppen mellan parallellhandlingarna gör att jag tappar koncentrationen. Mitt intresse av Pariskommunen och min förtjusning i det mesta Tardi har gjort tidigare skruvade upp mina förväntningar kolossalt. Kanske hade jag uppskattat Folkets röst mer om jag hade haft lägre (eller inga ) förväntningar. Jag gillar trots allt verket som helhet och kommer att läsa den andra (avslutande) delen i höst. Det kunde ha varit bättre hopskruvat och jag saknar ett driv i berättelsen, men illustrationerna är så bra att jag tycker Folkets röst är mer än bara läsvärd.

Jag rekommenderar en genomläsning nu i sommar och själva boken (som tingest) pryder dessutom bokhyllan eller vardagsrumsbordet för den är väldigt snygg.

En eloge till Placebo Press som ger ut Tardi i Sverige, en kulturgärning om något.

Similar Posts:

• Socialism i en stad
• ”Sedan splittras bilden.”
• I Upplysningens tjänst
• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt
• Mästerlig realism i Mississippideltat

Följaktligen har hans bok om franska revolutionen, Frihet, jämlikhet, broderskap, undertiteln ”Ett försök att förstå franska revolutionen”. Vad var det som hände? frågar han sig. Vad var det man ville? Varför gick det som det gick? Han metod är empatisk, inkännande, vilket inte gör den okritisk. Han bara utgår ifrån att människors tänkande och handlande måste gå att förstå.

Frihet, jämlikhet, broderskap gavs ut första gången 1988, till 200-årsminnet av revolutionen. Då kändes 1789 avlägset, skriver Kajsa Ekis Ekman i nyutgåvans förord:

Nu, 2013, är det inte längre svårt att föreställa sig Frankrike 1789. I stora delar av Europa – Spanien, Grekland, Portugal, Irland, Italien – råder massarbetslöshet och öppen fattigdom. Storstrejker avlöser varandra. Teknokrater och bankchefer tar över, understödda av det internationella finanskapitalet. Förtroendet för den parlamentariska demokratin ligger på runt 15 procent enligt undersökningar i flera av dessa länder. Och även där krisen inte slagit till är en del av befolkningen konstant utesluten från välståndet. Genom utförsäkringar, nedskärningar och attacker på arbetarrörelsen har fattigdomen grävt sig in i samhället. [---] Det är samma sak då som nu: de styrandes överdåd, en finansklass som slösar bort miljarder som befolkningen får arbeta ihop.

Också Ekerwald drar paralleller mellan då och nu. Dåtidens kungligheter såg ner på folket, pöbeln, skriver han till exempel: ”De hade en inställning som inte skiljer sig från våra dagars storföretagares när de säljer glass utblandad med tapetklister och vin utblandat med glykol. Det får duga åt packet.” Bättre är han kanske när han i nästa andetag ifrågasätter sina egna jämförelser (och överlåter parallellerna åt läsaren): Hur mycket kan vi förstå av livet och bevekelsegrunderna då?

Revolutionen utbröt i ett feodalt samhälle där svält, arbetslöshet och öppet förtryck var dominerande inslag. En politiskt inkompetent minoritet producerade elände åt andra i syfte att själva leva det ljuva livet. En majoritet uppreste sig mot denna minoritet, det var – som på Rembrandts målning – en samlad attack från bönder, arbetare, småföretagare, borgare och intellektuella och den ägde rum under en mäktig entusiasm.

Men att störta en gemensam fiende är inte detsamma som att kunna enas om vad som bör komma i dess ställe. Det är bara alltför välbekant från de senaste årens störtande av diktatorer. Revolutionsåren i Frankrike blir en komplicerad, vindlande och stundtals mycket blodig resa, kantad av motstridiga intressen, maktkamp och stridigheter.

Egentligen kan man nog inte förstå historia utan att göra jämförelser. Vi tittar på det förflutna och vi ser vad som är likt och olikt oss själva. Ibland låtsas vi om det, ibland inte, men historia tar form, blir intressant först när man jämför, när man lever sig in och försöker förstå. Kanske föreställa sig var man själv skulle ha stått i alltsammans. När man ställer frågor. Det är vad Ekerwald gör.

Similar Posts:

• Slavarnas revolt
• Kolonin Algeriet – kolonialherren Frankrike
• Förspel till en revolution
• På jakt efter bildning
• ”Rädslan är borta. Vi kan aldrig gå tillbaka.”

Att Paris arbetarbefolkning mitt under preussisk belägring utropade en självständig kommun, tog över fabriker, kyrkotillgångar, militär, byggde egna demokratiska institutioner och sociala skyddsnät, är förstås fascinerande i sig. Mitt intresse var från början mer trivialt och slumpmässigt.

I mina tidiga tonårs favoritroman, Gaston Lerouxs närmast skräckromantiska Fantomen på operan, nämns bara i förbifarten att den enorma parisiska operakällaren någonstans rymmer skelett från kommunens dagar. Jag undrade helt enkelt vad det var och blev snart fängslad av hur fullständigt olika kommunen beskrevs av olika författare. Historia i skolan är ju sällan på det sättet. I läroböcker och i klassrum talar historien med en enda röst. Det här var något helt annat, en levande kamp om vad historien innebar.

Jag minns tyvärr inte alls vad jag egentligen läste då. Har svårt att föreställa mig att Marx hör till det jag lyckades ta mig igenom, men vem vet. Man kan rätt mycket innan någon talar om för en att det är för svårt.

15-20 år senare får jag i alla fall kämpa ganska duktigt med Pariskommunen. Visst är den på många sätt konkret, en Marx i kött och blod, men den är också skriven så oerhört nära kommunen i tiden. De sista kommunkämparna hade fallit bara ett par dagar innan Marx lade fram sin text för Internationalens styrelse. Det ger visserligen en känsla av samtidighet, men gör det samtidigt ganska svårt att överblicka händelseförloppet, inte minst för att Marx så detaljerat går i klinch med president Adolphe Thiers och hans regering, som valde att attackera sin egen befolkning och huvudstad för att slå ner kommunen.

Den borgerliga staten och dess institutioner tjänar inte folkets intressen och kan heller inte göra det, menar Marx. Det är vad Pariskommunen handlar om för honom. Folket måste skapa nya, egna institutioner. På den nivån är hans analys och resonemang absolut värda att diskutera. Men även om Marx för all del har tyngd nog enbart i kraft av att vara Marx, så hade texten tjänat på att ibland faktiskt tona ner det konkreta, till exempel personangreppen. Hur relevant är det till exempel, allra minst 140 år senare, huruvida Thiers (”denna missväxta dvärg”) var kort eller inte?

Jag håller definitivt med förlaget om att det här är en relevant text. Frågorna den ställer om demokrati och representation, om makthavare och folk, om vems intressen ett krig förs i, är lika brännande nu som då. Herregud, tänk på den till synes hopplösa konflikten i Israel och Palestina, till exempel, på Libyen eller Egypten eller USA:s otaliga invasioner, på nästan vilka aktuella konflikter som helst. Däremot har jag invändningar mot hur man väljer att tillgängliggöra texten.

Till att börja med skrev Marx originalet på engelska, men översättningen är gjord via Engels översättning till tyska. Varför det? Hade inte en nyöversättning direkt från Marx varit intressantare? Och mer korrekt – på flera ställen konstateras i fotnoter att lite obekväma uttryck (”de höga bonapartistiska och kapitalistiska zigenarbandens utvandring”, det kapitalistiska Paris ”litterära tattarfölje”) stammar från Engels snarare än Marx.

Lika graverande är att den översättning man valt att ge ut är omkring hundra år gammal (från 1921, skriver förlaget; 1912 enligt biblioteksdatabasen Libris). Detta, enligt förlagets förord, på grund av den ”absurda upphovsrättslagen, alltså att författaren och/eller översättaren måste ha varit död i minst 70 år” – det vill säga om man inte kan tänka sig att betala för en nyöversättning. Vilket inte minst med tanke på att själva huvudtexten ligger på omkring 50 sidor – under 100 inklusive förord och tilläggstexter (samt Johan Noras illustrationer efter samtida nyhetsfotografier) – inte hade varit en oöverkomlig investering?

Man hade också kunnat tänka sig någon form av nyläsningar av Pariskommunen. Anders Roths paralleller (i förlagets förord) till de senaste årens utveckling i ett antal sydamerikanska länder ger en antydan om att det hade kunnat bli verkligt intressant.

Som det är förstår jag faktiskt inte varför man brytt sig om att trycka en nyutgåva över huvud taget. Det lär inte vara några problem att få tag på den här texten vare sig på bibliotek eller på nätet, så varför ge ut den alls om man inte har för avsikt att tillföra något? Varför inte istället försöka göra den så lättillgänglig som möjligt med en fräsch och korrekt översättning? Om man nu verkligen tycker att det är en text som förtjänar att läsas.

Similar Posts:

• Då blir kommun arg
• Marx för 2000-talet
• ”Sedan splittras bilden.”
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx och friheten